... har jag väldigt gott om... jag är otroligt lyckligt lottad.
Mina vänner har lärt mig att bli vän med mig själv... kanske beror det på att jag nu för tiden VÄLJER mina vänner... att jag har lärt mig VÄLJA BORT människor i mitt liv... jag förstår idag att alla älskar inte mig... å att det är helt okej.
Tidigare i mitt liv så ville jag att ALLA skulle tycka om mig... ja jag ville det sååååå mycket att jag liksom glömde bort de som gillade mig som den jag var... och la allt focus på att få människor som inte tyckte om mig att ändra sig... ni vet om jag befann mig i ett sällskap där 9 av 10 tyckte att jag var okej... ja då fick den som inte gillade mig allt min uppmärksamhet... å då kändes det ungefär som om INGEN tyckte om mig.
Vilket VANSINNE...
Idag så är det för det mesta tvärtom... är det någon som inte gillar mig så gör det inte så mycket... det är okej... för jag har vänner som bryr sig... och som tillför mig någonting... en verklig gudagåva... de flesta som jag valt bort vet inte om det... för att välja bort någon behöver inte betyda att jag måste visa det för den människan... nä det går alldeles utmärkt att vara trevlig ändå... säga hej å så.
Ja det låter kanske självklart för de flesta... men så var det inte för mig... eftersom jag inte såg de som tyckte om mig utan bara dem som inte gjorde det så kände jag mig alltid misslyckad... värdelös... och ensam.
Tack till alla mina vänner... gamla som nya... ingen nämd ingen glömd men ni ska veta hur viktiga ni är för mig och att jag älskar er hur mycket som helst... några av er sa åt mig att ni skulle älska mig tills jag lärde mig att älska mig själv... och nu förstår jag vad det var ni menade... och att det var sant... TACK...
VISA-kort...
... har jag inget... å det var jäääääävligt märkbart idag... det spelade liksom ingen roll att jag hade pengar på kontot... jag FICK INTE betala på annat sätt än med ett betalkort... å då inte det som jag är ägare till... nä de skulle vara ett...
... VISA-kort.
Jaja det skulle väl funka med mastercard och en massa andra kort också... typ alla utom mitt.
Å det var frustrerande... eftersom jag efter mycket klickande och trixande på datorn till slut lyckades med att beställa en flygresa med SAS (vad jag hört så kommer inte de att göra konkurs denna månaden... kanske beror på att jag är i minoritet och de flesta har typ VISA-kort)... å så var det ju "bara" att betala då... nä mitt kort funkade inte... fan.
Men jag gav mig inte... min kollega på jobbet hade VISA-kort... å efter att ha tagit kontakt med SAS och kollat om det funkade så hade jag ju hittat lösningen... knipperi knapp på tangenterna... inga problem... det var bara ett litet kontrollnummer kvar... å det var väldigt otydligt på hans kort... så jag slog fel några gånger innan jag lyckades lista ut den lilla siffran... men då hade jag tydligen slagit fel för många gånger så nu gick det inte för den sakens skull... suck.
Min andra kollega befann sig på resande fot när jag fick tag på honom... å efter lite trixande så lyckades jag till slut betala biljetten... HURRA... visserligen så passade datorn på att strula lite så jag fick ju ändå ringa till SAS för fjärde gången innan jag kunde andas ut.
Så här i efterhand är det rätt intressant att konstatera vilken tid detta tog för mig... att själva resan mellan Köpenhamn och Oslo går fortare för mig än att betala resan... och vid det senaste samtalet med SAS fick jag också lära mig att jag nog var lite väl omtimistisk när jag beställde resan så att den skulle passa med sista tåget hem till Halmstad... lite väl tajt med tid blev jag upplyst om... å senast jag var i Oslo och föreläste så missade jag ju detta tåg och fick sova över på hotell i Malmö... jaja, helt okej men lite väl dyrt... att boka om pallar jag bara inte utan ett VISA-kort... så det blir att ta bilen till Malmö.
Ska nog fan ta och kolla upp det här med VISA-kort...
... VISA-kort.
Jaja det skulle väl funka med mastercard och en massa andra kort också... typ alla utom mitt.
Å det var frustrerande... eftersom jag efter mycket klickande och trixande på datorn till slut lyckades med att beställa en flygresa med SAS (vad jag hört så kommer inte de att göra konkurs denna månaden... kanske beror på att jag är i minoritet och de flesta har typ VISA-kort)... å så var det ju "bara" att betala då... nä mitt kort funkade inte... fan.
Men jag gav mig inte... min kollega på jobbet hade VISA-kort... å efter att ha tagit kontakt med SAS och kollat om det funkade så hade jag ju hittat lösningen... knipperi knapp på tangenterna... inga problem... det var bara ett litet kontrollnummer kvar... å det var väldigt otydligt på hans kort... så jag slog fel några gånger innan jag lyckades lista ut den lilla siffran... men då hade jag tydligen slagit fel för många gånger så nu gick det inte för den sakens skull... suck.
Min andra kollega befann sig på resande fot när jag fick tag på honom... å efter lite trixande så lyckades jag till slut betala biljetten... HURRA... visserligen så passade datorn på att strula lite så jag fick ju ändå ringa till SAS för fjärde gången innan jag kunde andas ut.
Så här i efterhand är det rätt intressant att konstatera vilken tid detta tog för mig... att själva resan mellan Köpenhamn och Oslo går fortare för mig än att betala resan... och vid det senaste samtalet med SAS fick jag också lära mig att jag nog var lite väl omtimistisk när jag beställde resan så att den skulle passa med sista tåget hem till Halmstad... lite väl tajt med tid blev jag upplyst om... å senast jag var i Oslo och föreläste så missade jag ju detta tåg och fick sova över på hotell i Malmö... jaja, helt okej men lite väl dyrt... att boka om pallar jag bara inte utan ett VISA-kort... så det blir att ta bilen till Malmö.
Ska nog fan ta och kolla upp det här med VISA-kort...
Hemma igen...
... efter en liten utflykt uppåt landet... å nu ligger den på min bil... VINGEN som ska få mig att flyga bland fåglarna...
jag hoppas verkligen att jag ska kunna skriva om detta fantastiska äventyr här på min blogg... för visst är det häftigt att nu kunna ta bilen...
... upp till en lämplig start för att packa upp vingen och...
... kunna flyga omkring bland molnen.
Men det är ju klart... jag är ingen örn... än... men nu har jag grejerna som jag behöver... det är ett steg i rätt riktining.
Ett steg i taget så kommer jag till slut fram till målet...
jag hoppas verkligen att jag ska kunna skriva om detta fantastiska äventyr här på min blogg... för visst är det häftigt att nu kunna ta bilen...
... upp till en lämplig start för att packa upp vingen och...
... kunna flyga omkring bland molnen.
Men det är ju klart... jag är ingen örn... än... men nu har jag grejerna som jag behöver... det är ett steg i rätt riktining.
Ett steg i taget så kommer jag till slut fram till målet...
Köpa vinge för pengarna...
... är precis vad vi på VågaVa ska göra... å idag så bär det iväg en bit uppåt landet för mig.
Vi är ju några stycken som bestämt oss för att vi människor trots vad alla säger visst kan flyga... det enda hjälmedlet vi behöver är en vinge att hänga i... å som ni vet... varför stanna kvar i ett problem när det finns en lösning... är jag inte född med vingar så går det ju att lösa... och med hjälp av en god vän har vi nu hittat vingen som ska få oss att känna friheten uppe i luften... så nu åker jag å hämtar den.
Så nu kan vi börja träna igen... och med den erfarenhet vi har skaffat oss...
... är det ju bara en tidsfråga... innan vi...
... svävar fritt högt uppe bland fåglarna.
Vi i vårat gäng sjunger inte bara om att köpa vingar för pengarna... nä... vi går till HANDLING... vi GÖR DET!.. köper vingar för pengarna... för det har jag lärt mig nu... att så länge jag följer denna (drogfria) vägen så är ALLT möjligt.
Vi är ju några stycken som bestämt oss för att vi människor trots vad alla säger visst kan flyga... det enda hjälmedlet vi behöver är en vinge att hänga i... å som ni vet... varför stanna kvar i ett problem när det finns en lösning... är jag inte född med vingar så går det ju att lösa... och med hjälp av en god vän har vi nu hittat vingen som ska få oss att känna friheten uppe i luften... så nu åker jag å hämtar den.
Så nu kan vi börja träna igen... och med den erfarenhet vi har skaffat oss...
... är det ju bara en tidsfråga... innan vi...
... svävar fritt högt uppe bland fåglarna.
Vi i vårat gäng sjunger inte bara om att köpa vingar för pengarna... nä... vi går till HANDLING... vi GÖR DET!.. köper vingar för pengarna... för det har jag lärt mig nu... att så länge jag följer denna (drogfria) vägen så är ALLT möjligt.
Positiv...
... är jag för det mesta till 100%... det finns människor som nästan har fått spel på min positiva läggning.
Att vara POSITIV innebär inte att jag alltid är GLAD... nä... det är inte därför jag VÄLJER att vara positiv.
Jag väljer att vara positiv för att det är mycket lättare än att vara negativ... läste någonstans att vi använder oss av 36 muskler i ansiktet (på ett ungefär) för att se sura ut och bara 11 för att le... så egentligen är jag nog bara LAT.
Att vara POSITIV innebär inte att jag alltid är GLAD... nä... det är inte därför jag VÄLJER att vara positiv.
Jag väljer att vara positiv för att det är mycket lättare än att vara negativ... läste någonstans att vi använder oss av 36 muskler i ansiktet (på ett ungefär) för att se sura ut och bara 11 för att le... så egentligen är jag nog bara LAT.
Min städning...
... fortsätter med oförminskad intensitet 15 minuter om dagen... jag är visst uppe i 2 timmar och 45 minuter nu om jag inte räknar fel.
"Vad tomt här är" var min dotters kommentar när hon kom hem till mig i fredags... det var innan hon såg mitt stora målarbord jag har på övervåningen... det är allt annat än tomt just nu... där har jag ju lagt allt som tidigare legat på mina numera...
... helt tomma hyllor.
Jag har förstått såpass mycket att allt som fanns på mina hyllor inte ska tillbaka på sin gamla plats... det kommer med andra ord att bli lite grejer över... vissa saker är väldigt lämpade för att ligga i mina skrivbordslådor istället... ja det är faktiskt "typiska" skrivbordslådesaker.
Glad över denna insikt och eftersom jag har just ett skrivbord stående på nedervåningen så går jag ner och drar ut en av dessa...
... skrivbordslådor.
Jaha... just den kanske jag behöver städa lite i innan jag kan lägga ner det jag tänkte på... undrade lite över vad jag kunde hitta för överraskningar i de andra...
... lådorna... ojdå...
kommer ni ihåg när det fanns video... eller när vi sparade det vi hade i våra datorer på... disketter.
Ja det börjar verkligen bli ett riktigt intressant projekt det här... och hade jag inte haft min tidsbegränsning på 15 minuter om dagen så vet i fan hur det gått... en sak är klar... det hade blivit fullständigt ohanterligt för mig... det påminner alltför mycket om mina städningar när jag var aktiv narkoman... ett fullständigt kaos... det blir liksom för mycket.
Nu är jag inte ett dugg orolig eftersom jag har min plan... det får ta den tid det tar... lite i taget så kommer det att bli hur bra som helst... men det är intressant och se hur mitt projekt växer hela tiden... å vilka val jag ställs inför... det är minsann inte så lätt för mig att slänga gammal skit... ta bara ett exempel... när är en...
... blomma död?
Jaja... jag har mina 15 minuter kvar att göra idag... undrar om disketterna åker i soporna eller om jag fortfarande inbillar mig att "de kan ju vara bra att ha"... spännande.
"Vad tomt här är" var min dotters kommentar när hon kom hem till mig i fredags... det var innan hon såg mitt stora målarbord jag har på övervåningen... det är allt annat än tomt just nu... där har jag ju lagt allt som tidigare legat på mina numera...
... helt tomma hyllor.
Jag har förstått såpass mycket att allt som fanns på mina hyllor inte ska tillbaka på sin gamla plats... det kommer med andra ord att bli lite grejer över... vissa saker är väldigt lämpade för att ligga i mina skrivbordslådor istället... ja det är faktiskt "typiska" skrivbordslådesaker.
Glad över denna insikt och eftersom jag har just ett skrivbord stående på nedervåningen så går jag ner och drar ut en av dessa...
... skrivbordslådor.
Jaha... just den kanske jag behöver städa lite i innan jag kan lägga ner det jag tänkte på... undrade lite över vad jag kunde hitta för överraskningar i de andra...
... lådorna... ojdå...
kommer ni ihåg när det fanns video... eller när vi sparade det vi hade i våra datorer på... disketter.
Ja det börjar verkligen bli ett riktigt intressant projekt det här... och hade jag inte haft min tidsbegränsning på 15 minuter om dagen så vet i fan hur det gått... en sak är klar... det hade blivit fullständigt ohanterligt för mig... det påminner alltför mycket om mina städningar när jag var aktiv narkoman... ett fullständigt kaos... det blir liksom för mycket.
Nu är jag inte ett dugg orolig eftersom jag har min plan... det får ta den tid det tar... lite i taget så kommer det att bli hur bra som helst... men det är intressant och se hur mitt projekt växer hela tiden... å vilka val jag ställs inför... det är minsann inte så lätt för mig att slänga gammal skit... ta bara ett exempel... när är en...
... blomma död?
Jaja... jag har mina 15 minuter kvar att göra idag... undrar om disketterna åker i soporna eller om jag fortfarande inbillar mig att "de kan ju vara bra att ha"... spännande.
Skvaller...
... tänkte jag vidare på efter att ha skrivit om kaffe här tidigare idag... kanske är skvaller minst lika förknippat med kaffe som cigg... ja kanske t.o.m. ännu mer eftersom det snart ju inte finns några rökare kvar... förutom...
... jag själv som kan ha en tendens att överdriva det hela en smula.
Å så kan det ju vara med SKVALLER också... man liksom lägger på lite för att storyn ska få lite mer färg... eller för att fånga någons uppmärksamhet... få honom att...
... lyssna uppmärksamt.
Jag tycker inte om skvaller... önskar att jag hade kunnat skriva att jag inte skvallrar... men nä det kan jag inte... för det gör jag... tyvärr... så tar även jag del av den där känslan av att dela hemligheter tillsammans med mina vänner.
Tack å lov så har jag vänner idag som också jobbar mot det här med att snacka skit... ni vet att istället för prata om människor hellre pratar med människor... jag gillar kanske inte alltid när jag får nån sanning kastad i ansiktet... nä min första reaktion är nog oftast taggarna utåt... men när jag får lite distans så respekterar och uppskattar jag de personer som har modet att gå direkt till mig och säga vad de tycker... det är värre med skitsnack bakom ryggen... ja ibland så kan jag tycka att det känns skitjobbigt att bara behöva lyssna på när det snackas skit om någon... å det är verkligen inte alla dagar som jag har modet att reagera... nä jag sitter där och håller käft.
Å ni som gjort det någon gång... känner ni likadant som mig om den personen helt plötsligt dyker upp... att även om jag inte sa något så skäms jag.
Nä jag vill nog helst inte ta del av andras hemligheter... jag har nog med mina egna *L*.
... jag själv som kan ha en tendens att överdriva det hela en smula.
Å så kan det ju vara med SKVALLER också... man liksom lägger på lite för att storyn ska få lite mer färg... eller för att fånga någons uppmärksamhet... få honom att...
... lyssna uppmärksamt.
Jag tycker inte om skvaller... önskar att jag hade kunnat skriva att jag inte skvallrar... men nä det kan jag inte... för det gör jag... tyvärr... så tar även jag del av den där känslan av att dela hemligheter tillsammans med mina vänner.
Tack å lov så har jag vänner idag som också jobbar mot det här med att snacka skit... ni vet att istället för prata om människor hellre pratar med människor... jag gillar kanske inte alltid när jag får nån sanning kastad i ansiktet... nä min första reaktion är nog oftast taggarna utåt... men när jag får lite distans så respekterar och uppskattar jag de personer som har modet att gå direkt till mig och säga vad de tycker... det är värre med skitsnack bakom ryggen... ja ibland så kan jag tycka att det känns skitjobbigt att bara behöva lyssna på när det snackas skit om någon... å det är verkligen inte alla dagar som jag har modet att reagera... nä jag sitter där och håller käft.
Å ni som gjort det någon gång... känner ni likadant som mig om den personen helt plötsligt dyker upp... att även om jag inte sa något så skäms jag.
Nä jag vill nog helst inte ta del av andras hemligheter... jag har nog med mina egna *L*.
Kaffe...
... dricker jag i mängder... å jag vet inte hur många kort jag tagit på...
... en kaffekopp.
Man kan ju tro att jag ÄLSKAR kaffe... men nä... jag gillar egentligen inte kaffe.
Hade jag njutit av kaffe så tror jag inte att jag hade druckit så ooooooofantligt mycket av denna dryck... jag häller ju i mig flera kannor på en dag... å eftersom jag nu inte tycker om kaffe så gör jag mitt bästa för att ta bort så mycket som möjligt av själva smaken... mjölk och massor av socker.
Man kan ju med all rätt undra varför jag nu dricker kaffe om jag inte tycker om det... å ni ska veta att jag ofta ställt den frågan till mig själv... å jag har rätt många förklaringar faktiskt... vi kan ju ta det från början.
Jag jobbade inom vården en kortare period av mitt liv... en ung förvirrad 18-åring som inte visste så mycket om hur man betedde sig på ett sånt jobb... så jag ville ju passa in... å på det jobbet så dracks det kaffe mest hela tiden... det var inte mycket omvård de patienterna fick eftersom personalen mest satt å drack kaffe rökte en massa cigg (det var på den tiden då detta gick att kombinera i samma rum) och snackade skit... jag har aldrig i mitt liv hört så mycket skitsnack... det skvallrades hela tiden... mest om någon som inte var där den dagen... det verkade inte spela någon större roll om vem man snackade skit om... huvudsaken var att vedebörande inte var där och kunde försvara sig... så när man inte var på jobbet så visste man ju vem det pratades om *L*.
Eftersom jag ville passa in så var jag ju tvungen att dricka kaffe... rökade gjorde jag redan... å det smakade förfärligt... men med MÄNGDER av socker och mjölk så lärde jag mig... och kunde faktiskt känna någon form av tillhörighet.
Mycket snabbt så kändes det som att cigg och kaffe var kompisar... en kopp kaffe var samma sak som att röka en cigg... så kaffe och cigg var blev legalt sätt att ta en paus från arbetet... å det gillade ju jag.
Sen har det bara fortsatt... jag dricker nog mest kaffe för att vara social... utom när jag är hemma för då dricker jag kaffe för att... ja jag vet faktiskt inte... för att jag är van kanske... ha någonting att göra... för att ha till ciggen... ja jag vet fan inte... det enda jag vet är att egentligen så tycker jag inte om kaffe även om jag vant mig vid smaken...
... så konstigt det känns att skriva detta å ha en kopp kaffe stående sidan om... och vetskapen om att jg strax kommer att svepa i mig det nu kalla kaffet... för så är det också... först så är det för varmt att dricka... så då låter jag det stå och glömmer bort det... så det är för det mesta kallt kaffe jag dricker... ja vad ska jag säga... mer än...
... SUCK...
... en kaffekopp.
Man kan ju tro att jag ÄLSKAR kaffe... men nä... jag gillar egentligen inte kaffe.
Hade jag njutit av kaffe så tror jag inte att jag hade druckit så ooooooofantligt mycket av denna dryck... jag häller ju i mig flera kannor på en dag... å eftersom jag nu inte tycker om kaffe så gör jag mitt bästa för att ta bort så mycket som möjligt av själva smaken... mjölk och massor av socker.
Man kan ju med all rätt undra varför jag nu dricker kaffe om jag inte tycker om det... å ni ska veta att jag ofta ställt den frågan till mig själv... å jag har rätt många förklaringar faktiskt... vi kan ju ta det från början.
Jag jobbade inom vården en kortare period av mitt liv... en ung förvirrad 18-åring som inte visste så mycket om hur man betedde sig på ett sånt jobb... så jag ville ju passa in... å på det jobbet så dracks det kaffe mest hela tiden... det var inte mycket omvård de patienterna fick eftersom personalen mest satt å drack kaffe rökte en massa cigg (det var på den tiden då detta gick att kombinera i samma rum) och snackade skit... jag har aldrig i mitt liv hört så mycket skitsnack... det skvallrades hela tiden... mest om någon som inte var där den dagen... det verkade inte spela någon större roll om vem man snackade skit om... huvudsaken var att vedebörande inte var där och kunde försvara sig... så när man inte var på jobbet så visste man ju vem det pratades om *L*.
Eftersom jag ville passa in så var jag ju tvungen att dricka kaffe... rökade gjorde jag redan... å det smakade förfärligt... men med MÄNGDER av socker och mjölk så lärde jag mig... och kunde faktiskt känna någon form av tillhörighet.
Mycket snabbt så kändes det som att cigg och kaffe var kompisar... en kopp kaffe var samma sak som att röka en cigg... så kaffe och cigg var blev legalt sätt att ta en paus från arbetet... å det gillade ju jag.
Sen har det bara fortsatt... jag dricker nog mest kaffe för att vara social... utom när jag är hemma för då dricker jag kaffe för att... ja jag vet faktiskt inte... för att jag är van kanske... ha någonting att göra... för att ha till ciggen... ja jag vet fan inte... det enda jag vet är att egentligen så tycker jag inte om kaffe även om jag vant mig vid smaken...
... så konstigt det känns att skriva detta å ha en kopp kaffe stående sidan om... och vetskapen om att jg strax kommer att svepa i mig det nu kalla kaffet... för så är det också... först så är det för varmt att dricka... så då låter jag det stå och glömmer bort det... så det är för det mesta kallt kaffe jag dricker... ja vad ska jag säga... mer än...
... SUCK...
Kommer ni ihåg...
... vad vi har så lätt att glömma bort?
Det jag tänker på nu är att låta BARNET i oss ta lite större plats... så att vi kan ta vara på allt det som är självklart för oss redan när vi föds... ta bara en sån grej som NYFIKENHETEN... 
... att VÅGA söka efter lösningarna på alla gåtor.
Hur lätt är det inte för mig som vuxen att fastna i mina problem... för att inte tala om alla FÖRDOMMAR jag har hunnit dra på mig med åren... som att vara vuxen... att jag inbillar mig själv att det betyder att jag vet allt som jag behöver veta... att jag liksom "glömt bort" att vara nyfiken... att jag borde veta bättre för att jag är vuxen... alla dessa krav som jag ställer på mig själv för att jag är vuxen.
Tänk om... å detta är faktiskt vad jag tror... att många av oss "vuxna" glömt bort det viktigaste... det som vi visste när vi föddes... att bli vuxen på riktigt kanske innebär att komma ihåg det som jag glömt bort... hur kloka vi egentligen är när vi föds... inga masker... inga spel för varandra... inget dömmande... bara här och nu...
Viktigt...
... kan ibland låta lite TRÅKIGT får jag för mig... å det är ju bara såååååå jävla FEL när jag tänker efter... men det har en lite konstig klang för mig själva ordet... ni vet så där lösryckt när det bara poppar upp från ingenstans... VIKTIGT!!!.
Å jag rycker till... känner stressen... har jag glömt något?
Fattar inte varför det första intrycket av det ordet ofta får mig att rycka till... och liksom få en känsla av otillräcklighet... för när jag tänker efter... ni vet verkligen tänker efter... så får ju ordet en helt annan innebörd... för vad är det egentligen som är viktigt för mig?
Viktigt för mig kan vara
:
- att njuta av livet.
- att känna tacksamhet.
- att le.
- att känna mig vacker och värdefull.
Ja massa sådana grejer... liksom sånt som kommer innifrån och får mig att på se min omgivning med kärleksfulla ögon.
Konstigt att jag ändå reagerar instiktivt som om VIKTIGT betyder en massa yttre saker... å häftigt hoppfullt att detta förändras om jag bara stannar upp i några sekunder... å tänker efter... vad som är viktig för mig... på riktigt.
Å jag rycker till... känner stressen... har jag glömt något?
Fattar inte varför det första intrycket av det ordet ofta får mig att rycka till... och liksom få en känsla av otillräcklighet... för när jag tänker efter... ni vet verkligen tänker efter... så får ju ordet en helt annan innebörd... för vad är det egentligen som är viktigt för mig?
Viktigt för mig kan vara
:
- att njuta av livet.
- att känna tacksamhet.
- att le.
- att känna mig vacker och värdefull.
Ja massa sådana grejer... liksom sånt som kommer innifrån och får mig att på se min omgivning med kärleksfulla ögon.
Konstigt att jag ändå reagerar instiktivt som om VIKTIGT betyder en massa yttre saker... å häftigt hoppfullt att detta förändras om jag bara stannar upp i några sekunder... å tänker efter... vad som är viktig för mig... på riktigt.
Att dansa nykter...
... är fullt möjligt...
... ALLA på bilden är drogfria... å vi har skitskoj.
Tänka sig det hade jag ingen aning om för en massa år sedan... nä då hade jag skrattat högt om någon hade sagt åt mig att festa loss en helg... nykter... jag hade trott att människan var galen... minst sagt.
Då hade jag nog hellre suttit i öknen och sugit på stenar... det lät roligare för mig på den tiden.
Vid denna tiden en fredag så hade jag troligtvis redan hunnit fyllna till en smula... eller dragit en lina eller två... å det hade känts helt naturligt... fan det var ju fredag.
Denna fredagen så ska jag ta det lugnt med min dotter... vi ska chilla lite framför TV:n, käka ostbågar å godis... trivas tillsammans helt enkelt... imorgon kommer det en polare hem till oss å vi ska laga lite käk... inte helt fel det heller... och min dotter behöver inte oroa sig en sekund för att hennes pappa ska bli för full eller flippa ut på något sätt... det VET hon.
Jag kan inte bara dansa nykter nu för tiden... nä jag kan göra massor av prylar... bland det häftigaste med att leva drogfritt är att det händer saker... innan var det mest snack... om vad som skulle hända och vad som hade hänt... men det hände inget... jag snackade mycket om att åka till Indien å flippa loss när jag var aktiv i mitt missbruk... men tror ni att jag kom dit... nä det var som vanligt mycket snack å lite verkstad... det fick vänta till jag blev drogfri... för nu får jag akta mig för vad jag vill och önskar mig... för nu händer det... naturligtvis hamnade jag i Indien... å flippade loss... kanske inte på det sättet som jag hade planerat när jag var aktiv... det handlade mycket om knark på den tiden... nä nu flippar jag och mina drogfria vänner loss på riktigt...
... å blir upplysta på ett helt annat sätt...
Livet är STORT... och mer kommer att visa sig... så länge jag följer den drogfria vägen... då är ALLT precis ALLT möjligt...
... ALLA på bilden är drogfria... å vi har skitskoj.
Tänka sig det hade jag ingen aning om för en massa år sedan... nä då hade jag skrattat högt om någon hade sagt åt mig att festa loss en helg... nykter... jag hade trott att människan var galen... minst sagt.
Då hade jag nog hellre suttit i öknen och sugit på stenar... det lät roligare för mig på den tiden.
Vid denna tiden en fredag så hade jag troligtvis redan hunnit fyllna till en smula... eller dragit en lina eller två... å det hade känts helt naturligt... fan det var ju fredag.
Denna fredagen så ska jag ta det lugnt med min dotter... vi ska chilla lite framför TV:n, käka ostbågar å godis... trivas tillsammans helt enkelt... imorgon kommer det en polare hem till oss å vi ska laga lite käk... inte helt fel det heller... och min dotter behöver inte oroa sig en sekund för att hennes pappa ska bli för full eller flippa ut på något sätt... det VET hon.
Jag kan inte bara dansa nykter nu för tiden... nä jag kan göra massor av prylar... bland det häftigaste med att leva drogfritt är att det händer saker... innan var det mest snack... om vad som skulle hända och vad som hade hänt... men det hände inget... jag snackade mycket om att åka till Indien å flippa loss när jag var aktiv i mitt missbruk... men tror ni att jag kom dit... nä det var som vanligt mycket snack å lite verkstad... det fick vänta till jag blev drogfri... för nu får jag akta mig för vad jag vill och önskar mig... för nu händer det... naturligtvis hamnade jag i Indien... å flippade loss... kanske inte på det sättet som jag hade planerat när jag var aktiv... det handlade mycket om knark på den tiden... nä nu flippar jag och mina drogfria vänner loss på riktigt...
... å blir upplysta på ett helt annat sätt...
Livet är STORT... och mer kommer att visa sig... så länge jag följer den drogfria vägen... då är ALLT precis ALLT möjligt...
Tomt...
... börjar det bli lite här och där i mitt hem... mina 15 minuter om dagen ser för tillfället ut som att jag håller på att flytta... jag har tömt...
... mina hyllor i köket...
... bokhyllan är snart rensad... ja det är lite tomt där det brukar stå massa prylar.
Men det är minsann inte tomt mellan mina öron... nä tvärtom... ju mer jag tömmer mina hyllor dessto fler idéer får jag om hur jag ska fylla dem igen... ja det är intressant att studera hur tomheten får fart på min fantasi... och vilket enegi det är i idéerna... jag vill ju inte sluta att städa efter 15 minuter... det är skitsvårt och jag får verkligen lägga band på mig för att hålla mig till min plan... lite i taget så kommer jag att nå fram till målet... rent och fint... det vet jag.
Men det är inte målet som är viktigt... det är resan dit... jag behöver inte bry mig om resultatet... det kommer som en bonus av denna resan... jag skulle kunna använda mig av 15 minuter om dagen i många av mina angelägenheter... men städningen passar mig bra för jag har alltid haft ett komplicerat förhållande till just städningen... det har liksom känts jobbigt att städa... och jag vet inte hur ofta jag använt mig av mina favoritbortförklaringar... "sen"... "ska bara"... och "imorgon"... när det gäller att städa.
Jag har hållt på i en vecka nu... 15 minuter gånger 7 dagar = 1 timme och 45 minuter.
Det ser stökigare ut än innan jag startade... typ som om jag håller på att flytta... men det viktiga är HUR MÅR JAG?
Stressen jag kände för en vecka sedan är borta... känner mig energisk och nöjd med mig själv... gladare... öppnare för allt som alla de andra timmarna har att erbjuda... lättare för att lyssna på mina vänner... ja den positiva effekten av denna uppgift är slående... å så enkelt... 15 minuter om dagen... det har blivit mitt sätt att meditera... min städning... det är knappt att jag tror på det själv... vilket mirakel *L*.
Livet är ofta vad vi gör det till... det är när vi lyssnar på tystnaden mellan noterna som vi hör musiken.
... mina hyllor i köket...
... bokhyllan är snart rensad... ja det är lite tomt där det brukar stå massa prylar.
Men det är minsann inte tomt mellan mina öron... nä tvärtom... ju mer jag tömmer mina hyllor dessto fler idéer får jag om hur jag ska fylla dem igen... ja det är intressant att studera hur tomheten får fart på min fantasi... och vilket enegi det är i idéerna... jag vill ju inte sluta att städa efter 15 minuter... det är skitsvårt och jag får verkligen lägga band på mig för att hålla mig till min plan... lite i taget så kommer jag att nå fram till målet... rent och fint... det vet jag.
Men det är inte målet som är viktigt... det är resan dit... jag behöver inte bry mig om resultatet... det kommer som en bonus av denna resan... jag skulle kunna använda mig av 15 minuter om dagen i många av mina angelägenheter... men städningen passar mig bra för jag har alltid haft ett komplicerat förhållande till just städningen... det har liksom känts jobbigt att städa... och jag vet inte hur ofta jag använt mig av mina favoritbortförklaringar... "sen"... "ska bara"... och "imorgon"... när det gäller att städa.
Jag har hållt på i en vecka nu... 15 minuter gånger 7 dagar = 1 timme och 45 minuter.
Det ser stökigare ut än innan jag startade... typ som om jag håller på att flytta... men det viktiga är HUR MÅR JAG?
Stressen jag kände för en vecka sedan är borta... känner mig energisk och nöjd med mig själv... gladare... öppnare för allt som alla de andra timmarna har att erbjuda... lättare för att lyssna på mina vänner... ja den positiva effekten av denna uppgift är slående... å så enkelt... 15 minuter om dagen... det har blivit mitt sätt att meditera... min städning... det är knappt att jag tror på det själv... vilket mirakel *L*.
Livet är ofta vad vi gör det till... det är när vi lyssnar på tystnaden mellan noterna som vi hör musiken.
"Jag vill inte att ni lyssnar på vad jag säger...
... utan att ni förstår vad jag menar."
Dessa ord hörde jag på radion idag när jag var på väg hem ikväll från en trevlig fotbollskväll med några kompisar.
Woow... tänkte jag... det ligger mycket i det... tydligen kom orden från en liten tio-årig kille som stammade... å hans ord fick mig att ta en funderare.
Jag tänkte på HUR jag säger det jag vill få fram...
på VILKA ORD jag använder... i vilket sammanhanget... till VEM... och inte minst VARFÖR.
För mig är det naturligtvis viktigt att fundera en smula på den kloka lilla killens ord... när jag är ute och föreläser så är det ett budskap jag vill förmedla... någonting som jag tror på... och då är det ju egentligen inte så viktigt vad jag säger... huvudsaken är ju att man fattar vad jag menar... och mitt verktyg är trots allt ord... och hur jag använder mig av dessa ord.
Jag har ju tidigare skrivit om att ingen fattade vad jag menade med att beskriva VågaVa:s verksamhet som flummig... att det var svårt att FÖRSTÅ att jag egentligen menade att vi var en väldigt SERIÖS förening... å ärligt... det tog ett tag... men nu fattar jag vad ni menar när ni säger att det var svårt att förstå *L*... så visst fattar jag vad killen menar med sina ord.
Jag vill inte att ni lyssnar på vad jag säger när jag påstår att det är värdelöst att knarka... att det inte funkar i längden... å att ingen blir lycklig av droger... nä... jag vill att ni FÖRSTÅR vad det är jag menar när jag säger det.
Lyckas jag få fram det budskapet till någon så är jag nöjd.
Dessa ord hörde jag på radion idag när jag var på väg hem ikväll från en trevlig fotbollskväll med några kompisar.
Woow... tänkte jag... det ligger mycket i det... tydligen kom orden från en liten tio-årig kille som stammade... å hans ord fick mig att ta en funderare.
Jag tänkte på HUR jag säger det jag vill få fram...
på VILKA ORD jag använder... i vilket sammanhanget... till VEM... och inte minst VARFÖR.
För mig är det naturligtvis viktigt att fundera en smula på den kloka lilla killens ord... när jag är ute och föreläser så är det ett budskap jag vill förmedla... någonting som jag tror på... och då är det ju egentligen inte så viktigt vad jag säger... huvudsaken är ju att man fattar vad jag menar... och mitt verktyg är trots allt ord... och hur jag använder mig av dessa ord.
Jag har ju tidigare skrivit om att ingen fattade vad jag menade med att beskriva VågaVa:s verksamhet som flummig... att det var svårt att FÖRSTÅ att jag egentligen menade att vi var en väldigt SERIÖS förening... å ärligt... det tog ett tag... men nu fattar jag vad ni menar när ni säger att det var svårt att förstå *L*... så visst fattar jag vad killen menar med sina ord.
Jag vill inte att ni lyssnar på vad jag säger när jag påstår att det är värdelöst att knarka... att det inte funkar i längden... å att ingen blir lycklig av droger... nä... jag vill att ni FÖRSTÅR vad det är jag menar när jag säger det.
Lyckas jag få fram det budskapet till någon så är jag nöjd.
Jag är...
... inte alltid vad jag tänker... å det är väl på både gott och ont *L*.
Ja det är nog tur att det är på det viset... det finns tankar i mitt huvud som kan göra mig mörkrädd *L*.
Inne i mitt huvud så blir det lätt ytterligheter... allt från värsta goda superhjälten till något som katten inte ens vill släpa in.
Det är väl okej... förstår ju att det är mina HANDLINGAR som spelar roll... och att det faktiskt oftast är de som styr mitt mående... eller att jag åtminstone har ett verktyg för att styra mitt mående... för det är när jag inte gör några handlingar som mina tankar har en tendens att ta över... då går det snabbt... och kan på nolltid få hela min tillvaro i gungning.
Jag behöver göra grejer utan att tänka så jävla mycket... visst det är ju bra om jag tänker till en liten smula så klart... ni vet tanke, beslut och handling... att jag tänker på konsekvenserna av mina handligar... men när jag väl fattat ett beslut så behöver jag aggera på det beslutet... annars så börjar jag förhandla... å då blir det minsann inte någonting gjort.
Är så fett stolt över att jag fortsätter med mina 15 minuter om dagen... att jag bara gör det utan att tänka så jävla mycket... jag har tillit till att det kommer att bli bra till slut... för om jag börjar tänka på vad som händer här hemma så kan jag ju börja undra om min idé att flytta skräp från mitt numera...
... tomma skrivbord...
Jag använde skrivbordet som avlastning för att ställa alla grejor jag tömde från köksbänken... och där kunde det ju inte ligga... så jag flyttade allt till...
... mitt något större målarbord på övervåningen...
... så nu ligger där inte bara allt från köksbänken... utan även det som tidigare låg på skrivbordet.
Vad ska detta sluta?
Ja det är nog tur att det är på det viset... det finns tankar i mitt huvud som kan göra mig mörkrädd *L*.
Inne i mitt huvud så blir det lätt ytterligheter... allt från värsta goda superhjälten till något som katten inte ens vill släpa in.
Det är väl okej... förstår ju att det är mina HANDLINGAR som spelar roll... och att det faktiskt oftast är de som styr mitt mående... eller att jag åtminstone har ett verktyg för att styra mitt mående... för det är när jag inte gör några handlingar som mina tankar har en tendens att ta över... då går det snabbt... och kan på nolltid få hela min tillvaro i gungning.
Jag behöver göra grejer utan att tänka så jävla mycket... visst det är ju bra om jag tänker till en liten smula så klart... ni vet tanke, beslut och handling... att jag tänker på konsekvenserna av mina handligar... men när jag väl fattat ett beslut så behöver jag aggera på det beslutet... annars så börjar jag förhandla... å då blir det minsann inte någonting gjort.
Är så fett stolt över att jag fortsätter med mina 15 minuter om dagen... att jag bara gör det utan att tänka så jävla mycket... jag har tillit till att det kommer att bli bra till slut... för om jag börjar tänka på vad som händer här hemma så kan jag ju börja undra om min idé att flytta skräp från mitt numera...
... tomma skrivbord...
Jag använde skrivbordet som avlastning för att ställa alla grejor jag tömde från köksbänken... och där kunde det ju inte ligga... så jag flyttade allt till...
... mitt något större målarbord på övervåningen...
... så nu ligger där inte bara allt från köksbänken... utan även det som tidigare låg på skrivbordet.
Vad ska detta sluta?
Klass 9 A...
... fanns det ett TV-program som hette... det sändes för inte så länge sedan och fick visst nåt pris för bästa dokumentär eller nåt.
I korta drag så handlade det om att ett gäng lärare fick i uppdrag att fixa så att den klassen skulle få kanonbra betyg... jag behöver väl inte säga att det var inget som utmärkte den klassen innan dessa "topp-lärare" som handplockats för uppgiften tog sig an dem... och naturligtvis så blev det ju en klass med toppbetyg på bara en termin... succé.
I vilket fall som helst så kommer jag just från en föreläsning som en av dessa lärare hade i Halmstad idag... jag blev så himla glad... vi var ju lärare förra terminen också *L*... det blev faktiskt också succé *L*... så det var med ett visst intresse som jag lyssnade på henne... en kanonbra föreläsning föresten.
Jag och Janne bara gapade... vi har ingen som helst utbildning och vet väl inte riktigt hur man bär sig åt som lärare i livskunskap... men det fick vi ju lära oss nu... å dra på trissor *L*... hon stod där och pratade om grejer som vi redan hade gjort i vår klass... å hon var ju värsta proffset... snacka om att det kändes bra att få denna bekräftelse... hur rätt på grejen vi är... det smakade mumma och var bra för vår självkänsla eftersom vi har fått en ny klass att ta oss an om två veckor.
Tydligen har vi ett tänk som funkar... inte för att vi har någon akademisk utbildning... utan för att vi har något som vi tror på... helt naturligt... det som funkar på oss själva *L*.
Å inte nog med det... det var en föreläsning till på samma ställe (ja de hörde liksom ihop) av en sociolog (typ professor eller nåt) som hade gjort en jävligt bra forskning om vad som är bra för ungdommar å samhället i stort... å ta mig fan... rena rama VågaVa-grejen... sånt vi har vetat och velat få belägg för hur länge som helst... å han hade samlat dessa fakta... detta som vi lärt oss i våra liv... och kämpar för att få människor att lyssna på... ja jävlar... livets skola har lärt oss massor... å det är med glädje som jag ser att någon har bemödat sig om att mycket seriöst forska fram fakta om.
Och egentligen...
... så handlar mycket om... att VågaVa Vacker & Värdefull.
I korta drag så handlade det om att ett gäng lärare fick i uppdrag att fixa så att den klassen skulle få kanonbra betyg... jag behöver väl inte säga att det var inget som utmärkte den klassen innan dessa "topp-lärare" som handplockats för uppgiften tog sig an dem... och naturligtvis så blev det ju en klass med toppbetyg på bara en termin... succé.
I vilket fall som helst så kommer jag just från en föreläsning som en av dessa lärare hade i Halmstad idag... jag blev så himla glad... vi var ju lärare förra terminen också *L*... det blev faktiskt också succé *L*... så det var med ett visst intresse som jag lyssnade på henne... en kanonbra föreläsning föresten.
Jag och Janne bara gapade... vi har ingen som helst utbildning och vet väl inte riktigt hur man bär sig åt som lärare i livskunskap... men det fick vi ju lära oss nu... å dra på trissor *L*... hon stod där och pratade om grejer som vi redan hade gjort i vår klass... å hon var ju värsta proffset... snacka om att det kändes bra att få denna bekräftelse... hur rätt på grejen vi är... det smakade mumma och var bra för vår självkänsla eftersom vi har fått en ny klass att ta oss an om två veckor.
Tydligen har vi ett tänk som funkar... inte för att vi har någon akademisk utbildning... utan för att vi har något som vi tror på... helt naturligt... det som funkar på oss själva *L*.
Å inte nog med det... det var en föreläsning till på samma ställe (ja de hörde liksom ihop) av en sociolog (typ professor eller nåt) som hade gjort en jävligt bra forskning om vad som är bra för ungdommar å samhället i stort... å ta mig fan... rena rama VågaVa-grejen... sånt vi har vetat och velat få belägg för hur länge som helst... å han hade samlat dessa fakta... detta som vi lärt oss i våra liv... och kämpar för att få människor att lyssna på... ja jävlar... livets skola har lärt oss massor... å det är med glädje som jag ser att någon har bemödat sig om att mycket seriöst forska fram fakta om.
Och egentligen...
... så handlar mycket om... att VågaVa Vacker & Värdefull.
Jag blir såååååå glad...
... över massa saker som händer mig idag *L*... och så oerhört TACKSAM över alla fina människor jag får gåvan att träffa genom mitt jobb på VågaVa.
Denna dagen har med önskvärd tydlighet visat mig hur lyckligt lottad jag är... dagen börjar med en föreläsning i Halmstad... å ni ska veta att trots min rädsla som jag kan känna inför en föreläsning så ÄLSKAR jag att...
... föreläsa.
Det är helt fantastiskt att få uppleva den uppskattning som jag får av mina helt underbara publiker... tänk att människor pallar att sitta och lyssna på mig i flera timmar... jag fattar det bara inte... och jag blir rörd när jag tänker på det.
Jag får någonting av mitt jobb på VågaVa som jag mer än gärna vill ge bort... ibland så "glömmer" jag bort hur bra vi har det på vårat jobb... å så kommer det ner någon som påminner mig om detta... vi har haft två ljuvliga praktikater hos oss i två veckor och de visade mig vad det är vi har på VågaVa genom att använda sig av oss... de delade med sig av deras eget liv... kände sig trygga hos oss... vågade vara hur modiga som helst när de genom sin öppenhet och ärlighet vågade visa sig både sårbara och starka tillsammans med oss... och fick oss alla att känna oss VACKRA & VÄRDEFULLA... tack till er båda fina människor.
Kommentarerna jag får på min blogg... woow... haja hur glad jag blir *L*... tack till er som ger av er själva till mig.
Å fatta hur shysst det känns att få hjälp med att utvärdera våra föreläsningar... ert engagemang som smittar... vilken gåva att just ni vill lägga er energi på oss... hur ni hjälper oss att utvecklas... och hur lätt det är att trivas i ert sällskap... tack från mitt hjärta.
Ja det finns hur många som helst som jag vill tacka... människor som tror på oss... alla ni som lyssnar på mina föreläsningar och ger mig en känsla av att betyda något... mina fantastiska medarbetare... alla våra besökare... mina fina vänner... ja idag så vill jag nog tacka hela livet *L*.
TACK LIVET!!!
Denna dagen har med önskvärd tydlighet visat mig hur lyckligt lottad jag är... dagen börjar med en föreläsning i Halmstad... å ni ska veta att trots min rädsla som jag kan känna inför en föreläsning så ÄLSKAR jag att...
... föreläsa.
Det är helt fantastiskt att få uppleva den uppskattning som jag får av mina helt underbara publiker... tänk att människor pallar att sitta och lyssna på mig i flera timmar... jag fattar det bara inte... och jag blir rörd när jag tänker på det.
Jag får någonting av mitt jobb på VågaVa som jag mer än gärna vill ge bort... ibland så "glömmer" jag bort hur bra vi har det på vårat jobb... å så kommer det ner någon som påminner mig om detta... vi har haft två ljuvliga praktikater hos oss i två veckor och de visade mig vad det är vi har på VågaVa genom att använda sig av oss... de delade med sig av deras eget liv... kände sig trygga hos oss... vågade vara hur modiga som helst när de genom sin öppenhet och ärlighet vågade visa sig både sårbara och starka tillsammans med oss... och fick oss alla att känna oss VACKRA & VÄRDEFULLA... tack till er båda fina människor.
Kommentarerna jag får på min blogg... woow... haja hur glad jag blir *L*... tack till er som ger av er själva till mig.
Å fatta hur shysst det känns att få hjälp med att utvärdera våra föreläsningar... ert engagemang som smittar... vilken gåva att just ni vill lägga er energi på oss... hur ni hjälper oss att utvecklas... och hur lätt det är att trivas i ert sällskap... tack från mitt hjärta.
Ja det finns hur många som helst som jag vill tacka... människor som tror på oss... alla ni som lyssnar på mina föreläsningar och ger mig en känsla av att betyda något... mina fantastiska medarbetare... alla våra besökare... mina fina vänner... ja idag så vill jag nog tacka hela livet *L*.
TACK LIVET!!!
Städprojektet 15 minuter om dagen...
... fortsätter.
Och det ser riktigt lovande ut när jag tittar på hur alla prylar och skräp har försvunnigt...
... från den tidigare överfyllda köksbänken *L*...
Men å andra sidan så kanske det jämnar ut sig när jag nu tittar på...
... mitt överfyllda skrivbord *L*.
Fortsättning följer...
Och det ser riktigt lovande ut när jag tittar på hur alla prylar och skräp har försvunnigt...
... från den tidigare överfyllda köksbänken *L*...
Men å andra sidan så kanske det jämnar ut sig när jag nu tittar på...
... mitt överfyllda skrivbord *L*.
Fortsättning följer...
Du blir vad du äter...
... hörde jag någonstans... HEMSKA TANKE!!!.
Jag är verkligen inte någon...
... ängel... å lär inte bli det heller när jag...
tänker jag på vad jag stoppar i mig när jag är ensam hemma... suck... jag blir rädd.
Jag tycker att det är skitsvårt att laga käk till mig själv... blir liksom lättare att dricka massor av kaffe å röka en cigg till.
När jag har mina barn (eller någon vän) här har jag inga problem med att laga käk... då är det skoj att käka tillsammans... nä det är när jag är ensam hemma som mina problem visar sig... det är liksom skittråkigt att laga mat till mig själv... då blir det till slut någon nödlösning för jag fattar ju att det inte är vidare nyttigt att bara dricka kaffe å röka cigg.
Men fan vet...
... om några äggmackor å ett glas mjölk är vad min kropp vill ha.
Jag VILL INTE... bli vad jag äter.
Jag är verkligen inte någon...
... ängel... å lär inte bli det heller när jag...
tänker jag på vad jag stoppar i mig när jag är ensam hemma... suck... jag blir rädd.
Jag tycker att det är skitsvårt att laga käk till mig själv... blir liksom lättare att dricka massor av kaffe å röka en cigg till.
När jag har mina barn (eller någon vän) här har jag inga problem med att laga käk... då är det skoj att käka tillsammans... nä det är när jag är ensam hemma som mina problem visar sig... det är liksom skittråkigt att laga mat till mig själv... då blir det till slut någon nödlösning för jag fattar ju att det inte är vidare nyttigt att bara dricka kaffe å röka cigg.
Men fan vet...
... om några äggmackor å ett glas mjölk är vad min kropp vill ha.
Jag VILL INTE... bli vad jag äter.
Svårigheten...
... med min 15 minuter om dagen städning är inte att komma igång...
Nä det stora problemet är att sluta efter 15 minuter... som idag... fixade till sovrummet... bort med alla gamla böcker på hyllan ovanför sängen... dammtorka... dammsuga... svabba av golvet... slänga i sängkläderna i tvättmaskinen å sätta igång den (här fuskar jag faktiskt lite eftersom jag hänger upp på tork efter jag tvättat å ibland så slänger jag t.o.m. i en ny tvätt i maskinen... men det kan jag leva med)... bädda rent med nya sängkläder... å vipps...
... ikväll så ligger jag mellan rena lakan i ett väldoftande rent sovrum.
Det tog mig 17 minuter (jag tog tiden *L*)... å jag ville inte sluta... har ju en tom hylla ovanför sängen att fylla.
Man kan ju undra varför det är så VIKTIGT för mig att sluta när jag väl kommit igång... jag skulle ju lätt ha hållit på i några timmar idag... har inget speciellt för mig... ska vara hemma idag.
Men jag vet hur jag funkar... när jag inte städat på ett tag så bygger det bo i huvudet på mig... jag gör det så stort... å det är då det blir så svårt för mig att komma igång... genom att begränsa mig så gör jag det lätt som en plätt att fixa till lite varje dag... hallå... 15 minuter... det är ju ingenting *L*.
Men fan vad jag hinner med mycket på den korta tiden... känner mig väldigt nöjd just nu... kan med glädje lägga mig på soffan och kolla på en film... det är jag värd... jag har gjort vad jag ska göra idag... nu är jag ledig.
Nä det stora problemet är att sluta efter 15 minuter... som idag... fixade till sovrummet... bort med alla gamla böcker på hyllan ovanför sängen... dammtorka... dammsuga... svabba av golvet... slänga i sängkläderna i tvättmaskinen å sätta igång den (här fuskar jag faktiskt lite eftersom jag hänger upp på tork efter jag tvättat å ibland så slänger jag t.o.m. i en ny tvätt i maskinen... men det kan jag leva med)... bädda rent med nya sängkläder... å vipps...
... ikväll så ligger jag mellan rena lakan i ett väldoftande rent sovrum.
Det tog mig 17 minuter (jag tog tiden *L*)... å jag ville inte sluta... har ju en tom hylla ovanför sängen att fylla.
Man kan ju undra varför det är så VIKTIGT för mig att sluta när jag väl kommit igång... jag skulle ju lätt ha hållit på i några timmar idag... har inget speciellt för mig... ska vara hemma idag.
Men jag vet hur jag funkar... när jag inte städat på ett tag så bygger det bo i huvudet på mig... jag gör det så stort... å det är då det blir så svårt för mig att komma igång... genom att begränsa mig så gör jag det lätt som en plätt att fixa till lite varje dag... hallå... 15 minuter... det är ju ingenting *L*.
Men fan vad jag hinner med mycket på den korta tiden... känner mig väldigt nöjd just nu... kan med glädje lägga mig på soffan och kolla på en film... det är jag värd... jag har gjort vad jag ska göra idag... nu är jag ledig.
Min önskelista...
... fick jag möjlighet att skriva när jag jobbade med mig själv i ett 12-stegsprogram som jag tillämpar... och det är så jävla häftigt att se hur bitarna börjar falla på plats lite i taget... jag är övertygad om att så länge jag håller mig drogfri och väljer att "tillfriskna" så kommer förr eller senare ALLA mina önskningar att förverkligas... i det 6 steget lyder den sista frågan så här...
•· Vad föreställer jag mig att jag gör med de egenskaper jag önskar uppnå? Vad ska jag göra med min karriär? Vad ska jag göra på min fritid? Vilket slags förälder, barn, partner eller vän ska jag vara? Var konkret.
Min dröm är att kunna leva i kärlek... det räcker.
Jag vill kunna bli självförsörjande i mitt arbete... där jag vill använda mig av mina tillgångar för att sprida hopp och kärlek på ett konkret och praktiskt vis... jag vill bli behandlad som en tillgång och självklar del av samhället och både ge och kunna ta emot respekt för våra olika tillgångar som vi använder för att tillsammans bygga det samhälle som vi vill ha... ett samhälle där vi respekterar varandras olikheter... kärleksfullt... ett samhälle som ser lösningar istället för problem... det vill jag uppnå i min karriär som seriös föreläsare och så vill jag bli respekterad för mitt arbete i övrigt... för att känna att jag är värd min lön.
Mitt jobb kommer att kännas utvecklande... nya idéer... en struktur som gör utvecklingen möjlig... jag känner mig trygg i att prova nya grepp eftersom resultaten av tidigare utveckling bär mig framåt... jag behöver inte ha någon kontroll utan är helt trygg i strukturen och väldigt öppen för det som finns i nuet... känner mig fri tillsammans med mina medarbetare... trygg i gruppen... trygg i min roll... fri att växa... fri att skapa.
Jag kommer att känna mig ekonomiskt oberoende och ha en trygg inkomst som ger mig möjligheter att göra fria val och kunna känna mig oberoende.
Jag ska flyga hängflyg... gå på möten, skriva i stegen och tillfriskna... resa och uppleva kulturer... tillbringa två månader om året i Indien... umgås med vänner som jag vill vara med... sprida kärlek och positiv anda... le mycket... vara trygg i mig själv... leva fullt ut i nuet... praktisera yoga... äta gott... måla tavlor... anta nya utmaningar... använda mina sinnen... städa... tvätta... klippa gräset... pula med huset.
Min fritid kommer mycket att präglas av intressanta möten med människor... och även med ensamtid för mig själv eftersom jag gillar att vara i mitt eget sällskap... varje dag kommer att kännas som ett äventyr och min fritid kommer att kännas väldigt levande... mycket här och nu.
Förälder... jag vet inte om jag vill bli av med att känna mig otillräcklig som förälder... någonstans så känns det "friskt".
Mina barn ska veta att jag finns där för dem... att jag gör mitt bästa... den tryggheten vill jag ge dem... jag vill också ge dem känslan av att de är unika och älskade av mig för att de är de personer som de är... jag vill att de ska känna sig värdefulla... att de ska lita på mig.
Min föräldraroll är att lyssna, förstå, ta ansvar, finnas till hands, sätta gränser, vara tydlig, ärlig, ödmjuk och kärleksfull.
Barn... jag visar mina föräldrar att jag tar ansvar för mitt eget liv.
Jag behöver även själv bejaka barnet i mig och ge det barnet trygghet och omvårdnad... ta mitt vuxenansvar och tillåta barnet i mig växa.
Partner... ja jävlar *L*... här har jag lite att jobba med *L*.
Ärlig... tydlig... kärleksfull... ödmjuk... min partner ska kunna känna full tillit till mig. Jag ska vara mig själv i en relation och kunna kompromissa och lägga mitt ego åt sidan utan att trampa på mig själv. Tillit är en av de viktigaste egenskaperna i en relation och jag vill erbjuda det jag själv vill ha ut av en relation... en livskamrat att dela livet med... där humor och allvar kan blandas... min partner ska precis som jag kunna vara sig själv fullt ut i relationen... ömsesidig respekt... åtrå... samarbete... djup vänskap... glimt i ögat och massor av bus *L*... jag ska vara förstående... trygg i mig själv... trogen... en bra vän... och så ska jag visa min kärlek... stå kvar när det blåser och njuta när allt är bra... och leva för dagen med den jag älskar en dag i taget... ge bort det som jag själv vill ha i överflöd.
Vän... ärlig och rak... lyssnande... här vill jag vara någon att lita på... som bryr sig. Jag ska också välja mina vänner och skilja på dem och mina bekanta... mina vänner ska få träffa mig som den jag är.
Kort sagt... med de egenskaper som jag önskar uppnå är jag en... kärleksfull människa som lever genom mitt hjärta... i kärlek.
Vi plockade svamp...
... idag på VågaVa... ute i skogen en fin höstdag är ju inte helt fel... å visst... vi hittade svamp också *L*... men undrar ändå om inte det mest spännande fyndet var...
... en tub baconost som vi hittade i svampskogen... den måste ju vara väldigt ovanlig och sällsynt.
Utan tvekan så blev den i alla fall ett av de fotona som bröt av lite mot mängden av foto jag brände av... för är det bara jag som tar hur många kort som helst när man är ute med en kamera i en vacker skog... det är liksom woow-upplevelser hela tiden... så himla vackert.
Å så kommer man hem... kollar korten... å blir en smula besviken eftersom de inte är i närheten av att kunna beskriva upplevelsen... å att minst 60st av dem ser typ exakt likadana ut...
... en massa träd.
Å så kan det vara med rätt mycket i livet tycker jag... det är ofta som inte orden räcker till för att beskriva hur jag känner mig... eller att jag har svårigheter med att beskriva upplevelsen jag fick av att lukta på en blomma.
Hur gör man för att beskriva känslan av att cykla till någon som aldrig suttit på en cykel?
... en tub baconost som vi hittade i svampskogen... den måste ju vara väldigt ovanlig och sällsynt.
Utan tvekan så blev den i alla fall ett av de fotona som bröt av lite mot mängden av foto jag brände av... för är det bara jag som tar hur många kort som helst när man är ute med en kamera i en vacker skog... det är liksom woow-upplevelser hela tiden... så himla vackert.
Å så kommer man hem... kollar korten... å blir en smula besviken eftersom de inte är i närheten av att kunna beskriva upplevelsen... å att minst 60st av dem ser typ exakt likadana ut...
... en massa träd.
Å så kan det vara med rätt mycket i livet tycker jag... det är ofta som inte orden räcker till för att beskriva hur jag känner mig... eller att jag har svårigheter med att beskriva upplevelsen jag fick av att lukta på en blomma.
Hur gör man för att beskriva känslan av att cykla till någon som aldrig suttit på en cykel?
Så enkelt...
... jag kan göra det... ge mig bara 15 minuter om dagen.
Det är allt som behövs för att jag ska kunna njuta av...
... en kopp kaffe å en cigg på min trappa.
15 minuter... om dagen är allt som behövs för att jag ska kunna slappna av här hemma... kunna känna att jag har all tid i världen för att njuta av vad jag vill... 15 minuter av att gå till handling med ett projekt som kallas för städning.
Men va fan kanske ni säger... på 15 minuter hinner du väl inte städa ditt hus... å ni har rätt... men ändå fel *L*.
På 15 minuter hann jag en hel del... som att...
... diska upp all disk...
Vattna alla blommorna... slänga in tvätt i tvättmaskinen... å plocka bort lite skräp.
På 15 minuter hinner jag städa upp mer än jag skräpar ner på en hel dag här hemma... jag hinner inte städa hela huset på den tiden... men jag kan räkna... å städar jag bort mer än vad jag skräpar ner varje dag... så kommer jag med tidens hjälp att inom en snar framtid ha ett skinande blankt och städat hus... allt jag behöver göra är att ge mig själv 15 minuter till städning varje dag... och det kan jag väl stå ut med... jag har ju faktiskt 23 timmar och 45 minuter kvar att göra annat på... jobba, sova, se på TV, sitta vid datorn... ja vad som helst.
Å belöningen låter inte vänta på sig... nu ska jag sätta mig vid TV:n å slappa... nöjd med vad jag gjort idag... för dessa 15 minuter av handling gör underverk... tar bort en massa stress som jag byggt upp av att ha dåligt samvete för att jag inte städat på några dagar... så jävla enkelt *L*.
Självdistans å bloggande...
... är det verkligen möjligt?
Med handen på hjärtat så måste jag avslöja att det är väldigt lätt för mig att börja ta mig själv på liiiiiiite för stort allvar nu när jag bloggat här ett tag... å det var verkligen inte meningen... så nu behöver jag påminna mig själv om varför jag skriver här... så att jag inte "glömmer bort" att vara den vaaaaaaaaaanliga killen som jag är... behöver inte skriva "kloka" å "insiktsfulla" inlägg här.
Behöver inte heller slänga på mig en massa masker...
... att gömma mig bakom.
SJÄLVDISTANS betyder för mig att kunna skratta åt mig själv... att inte ta mig själv på för stort allvar... vilket absolut inte innebär att tycka att jag är ett skämt... nä tvärtom så kan jag tycka att livet är alldeles för allvarligt för att tas på allvar helt enkelt... å kan jag inte skratta åt mig själv så är jag illa ute... då blir jag istället helt SJÄLVCENTRERAD... ett fullständigt livsfarligt tillstånd för mig... å jag menar verkligen livsfarligt... att vara alkis å narkoman är illa nog... men är som jag brukar säga på mina föreläsningar "bara" ett symtom på min sjukdom som jag valt att kalla för beroendet... som allt som oftast visar sitt fula nynne genom vilja göra mig oerhört självcentrerad... å med den egenskapen får min sjukdom fritt spelrum... då blir MINA åsikter viktigast... jag slutar att lyssna och låter min egenvilja styra över alla och allt... vilket i förlängningen naturligtvis isolerar mig eftersom ingen pallar med mig... å är jag ensam med mina tankar så är jag i fruktansvärt dåligt sällskap... och i total avsaknad av ett mycket viktigt verktyg för att fortsätta att hålla mig drogfri... nämligen HUMORN.
Med humorns hjälp kan jag se på mina tillkortakommande med lite glimt i ögat och få tillbaka den nödvändiga distansen till mig själv... slippa känna mig ANNORLUNDA och inse att jag är en vaaaaaaaaaanlig kille... med fel och brister... och tillgångar *L*.
Å att vara en vaaaaaaanlig kille är helt underbart... för det innebär att jag varken är bättre eller sämre än någon annan... utan en av alla... VI... som tillsammans kan förverkliga allt möjligt... ja t.o.m. få mig att förstå att jag är vacker och värdefull... och duger precis som den jag är... en helt ljuvlig känsla.
ENSAM är inte stark...
Med handen på hjärtat så måste jag avslöja att det är väldigt lätt för mig att börja ta mig själv på liiiiiiite för stort allvar nu när jag bloggat här ett tag... å det var verkligen inte meningen... så nu behöver jag påminna mig själv om varför jag skriver här... så att jag inte "glömmer bort" att vara den vaaaaaaaaaanliga killen som jag är... behöver inte skriva "kloka" å "insiktsfulla" inlägg här.
Behöver inte heller slänga på mig en massa masker...
... att gömma mig bakom.
SJÄLVDISTANS betyder för mig att kunna skratta åt mig själv... att inte ta mig själv på för stort allvar... vilket absolut inte innebär att tycka att jag är ett skämt... nä tvärtom så kan jag tycka att livet är alldeles för allvarligt för att tas på allvar helt enkelt... å kan jag inte skratta åt mig själv så är jag illa ute... då blir jag istället helt SJÄLVCENTRERAD... ett fullständigt livsfarligt tillstånd för mig... å jag menar verkligen livsfarligt... att vara alkis å narkoman är illa nog... men är som jag brukar säga på mina föreläsningar "bara" ett symtom på min sjukdom som jag valt att kalla för beroendet... som allt som oftast visar sitt fula nynne genom vilja göra mig oerhört självcentrerad... å med den egenskapen får min sjukdom fritt spelrum... då blir MINA åsikter viktigast... jag slutar att lyssna och låter min egenvilja styra över alla och allt... vilket i förlängningen naturligtvis isolerar mig eftersom ingen pallar med mig... å är jag ensam med mina tankar så är jag i fruktansvärt dåligt sällskap... och i total avsaknad av ett mycket viktigt verktyg för att fortsätta att hålla mig drogfri... nämligen HUMORN.
Med humorns hjälp kan jag se på mina tillkortakommande med lite glimt i ögat och få tillbaka den nödvändiga distansen till mig själv... slippa känna mig ANNORLUNDA och inse att jag är en vaaaaaaaaaanlig kille... med fel och brister... och tillgångar *L*.
Å att vara en vaaaaaaanlig kille är helt underbart... för det innebär att jag varken är bättre eller sämre än någon annan... utan en av alla... VI... som tillsammans kan förverkliga allt möjligt... ja t.o.m. få mig att förstå att jag är vacker och värdefull... och duger precis som den jag är... en helt ljuvlig känsla.
ENSAM är inte stark...
Tårarna rinner nerför mina kinder...
... precis just nu... känslorna går i vågor i min kropp.
Vad är det som hänt kanske vän av ordning undrar?
Jo det var en Italiensk kille som flyttat till Los Angeles på 20-talet för att bli en berömd författare... han träffar på en Mexikanska som jobbar på en bar där han brukar hänga... Å de är båda jättetaskiga mot varandra... men jag hajar direkt att de egentligen älskar varandra hur mycket som helst *L*... tiden går... det helt dysfunktioenella förhållandet utvecklas och såklart så finner de varanda efter ett tag... men som i de flesta dysfunktionella relationer så blir det givetvis strul... så hon drar... å han letar efter henne... hon är försvunnen... hans hjärta blöder.
Men till slut så hittar han henne såklart... då är hon sjuk... å de hinner bara att förstå att de är vansinnigt kära i varandra bägge två... och eftersom...
... det är en amerikansk film så det är läge för ett lyckligt slut.
Han säger åt henna att nu så ska han ta med henne till doktorn så att hon ska bli frisk... de kramas... å sen dör hon.
Flera år senare så kommer han tillbaks dit där han begravde henne... med sin succébok... som naturligtvis handlar om henne... läser raderna som hon ville att han skulle ha med i sin bok... å jag bryter ihop... vet väl inte riktigt vad det står för... även om jag har mina aningar... tårarna bara rinner.
Jag kan gråta idag... det känns skönt... befriande... bra.
Vad är det som hänt kanske vän av ordning undrar?
Jo det var en Italiensk kille som flyttat till Los Angeles på 20-talet för att bli en berömd författare... han träffar på en Mexikanska som jobbar på en bar där han brukar hänga... Å de är båda jättetaskiga mot varandra... men jag hajar direkt att de egentligen älskar varandra hur mycket som helst *L*... tiden går... det helt dysfunktioenella förhållandet utvecklas och såklart så finner de varanda efter ett tag... men som i de flesta dysfunktionella relationer så blir det givetvis strul... så hon drar... å han letar efter henne... hon är försvunnen... hans hjärta blöder.
Men till slut så hittar han henne såklart... då är hon sjuk... å de hinner bara att förstå att de är vansinnigt kära i varandra bägge två... och eftersom...
... det är en amerikansk film så det är läge för ett lyckligt slut.
Han säger åt henna att nu så ska han ta med henne till doktorn så att hon ska bli frisk... de kramas... å sen dör hon.
Flera år senare så kommer han tillbaks dit där han begravde henne... med sin succébok... som naturligtvis handlar om henne... läser raderna som hon ville att han skulle ha med i sin bok... å jag bryter ihop... vet väl inte riktigt vad det står för... även om jag har mina aningar... tårarna bara rinner.
Jag kan gråta idag... det känns skönt... befriande... bra.
MonaLisa...
... kom jag helt plötsligt att tänka på (varifrån kommer alla mina tankar *L*)... jag har ju träffat henne... eller ja... jag har varit å kollat på den väldigt berömda bilden av henne... hon hänger ju som bekant på ett stort slott i Paris.
Det var sannerligen en UPPLEVELSE vill jag påstå... å jag blev berörd... att en så liten tavla kan ställa till ett sånt spektakel... det är verkligen en STOR liten tavla... jag har aldrig varit med om maken.
På det här slottet... ja museet... fan jag vågar mig inte på att stava till det... Louvren som är ett GIGANTISK museum har ju så mycket mer att visa upp... ja det fanns inte en möjlighet att hinna med allt... jag fick välja vad jag ville se när jag var där... och vad väljer typ ALLA att vilja se när de är där?
Jo naturligtvis MonaLisa...
Jag vet faktiskt inte fortfarande vad som berörde mig mest... den lilla, lilla tavlan... eller...
... det fullständiga KAOSET som uppstod runt henne... hallå Madonna du ligger i lä (tror jag).
Folk var som galna... och det var en väldigt flippad upplevelse... den lilla, lilla tavlan och människors reaktioner när de kom i närheten av henne... helt surrealistiskt faktiskt.
Ja tänka sig... det var som snurrade i huvudet på en helt vaaaaaaaaaaanlig vacker och värdefull människa som mig just nu *L*
Det var sannerligen en UPPLEVELSE vill jag påstå... å jag blev berörd... att en så liten tavla kan ställa till ett sånt spektakel... det är verkligen en STOR liten tavla... jag har aldrig varit med om maken.
På det här slottet... ja museet... fan jag vågar mig inte på att stava till det... Louvren som är ett GIGANTISK museum har ju så mycket mer att visa upp... ja det fanns inte en möjlighet att hinna med allt... jag fick välja vad jag ville se när jag var där... och vad väljer typ ALLA att vilja se när de är där?
Jo naturligtvis MonaLisa...
Jag vet faktiskt inte fortfarande vad som berörde mig mest... den lilla, lilla tavlan... eller...
... det fullständiga KAOSET som uppstod runt henne... hallå Madonna du ligger i lä (tror jag).
Folk var som galna... och det var en väldigt flippad upplevelse... den lilla, lilla tavlan och människors reaktioner när de kom i närheten av henne... helt surrealistiskt faktiskt.
Ja tänka sig... det var som snurrade i huvudet på en helt vaaaaaaaaaaanlig vacker och värdefull människa som mig just nu *L*
Belöningar...
... tänker jag på idag.
Som att få komma tillbaka för sjätte året i rad och föreläsa på ett av mina favoritföreläsningställe... och känna mig VARMT VÄLKOMMEN... min förkylning gjorde sig en smula påmind men det tog inte bort känslan av att vara välkommen... och det är verkligen en gåva att få lov att vara rädd på ett ställe där jag kan känna mig så trygg *L*.
För jag är nervös och rädd när jag föreläser... å inte blir det bättre med åren... nä tvärtom så blir jag bara ånnu mer nervös ju längre jag håller på... så det är faktiskt ganska skönt att kunna känna mig trygg när jag är så rädd... låter det konstigt?
Det är det inte... låt mig förklara hur jag menar... jag har aldrig haft några större svårigheter med ytliga kontakter... ni vet med människor jag inte känner ett endaste dugg... de vet ju inte nada om mig... å eftersom jag ser ut som jag gör (typ tandlös gammal knarkare *L*) så slår jag så att säga ur underläge *L*... det gör jag inte där jag var idag... där vågar jag känna mig vacker och värdefull... visa mig sårbar... för här VET människorna vem jag är... å accepterar mig precis som den jag är... jag vågar känna mig både väldigt naken och trygg... samtidigt.
Jag hoppas verkligen att det syns hur TACKSAM jag är för det... för det är väldigt stort för mig.
Idag så fick jag en present *L*... en schal (stavas det så?)... och jag blev jätteglad för den... den kommer jag att använda mig av mycket... å när jag har den på mig så ska jag tänka på er som gav mig den... inte bara för att jag tyckte den var skitsnygg utan för hur varmt ni välkommnar mig... på alla kramar som jag får... för förtroendet ni visar mig... å att ni får mig att känna mig vacker och värdefull... som jag sa när jag avslutade min föreläsning... kan jag bara ge er en bråkdel av det ni ger mig så har jag gett er mycket.
Skulle jag någon gång (Gud förbjude) tvivla på att det lönar sig att vara drogfri... så ska jag tänka på vilken otrolig BELÖNING det är att få känna sig välkommen... i samhället... precis som den jag är.
Som att få komma tillbaka för sjätte året i rad och föreläsa på ett av mina favoritföreläsningställe... och känna mig VARMT VÄLKOMMEN... min förkylning gjorde sig en smula påmind men det tog inte bort känslan av att vara välkommen... och det är verkligen en gåva att få lov att vara rädd på ett ställe där jag kan känna mig så trygg *L*.
För jag är nervös och rädd när jag föreläser... å inte blir det bättre med åren... nä tvärtom så blir jag bara ånnu mer nervös ju längre jag håller på... så det är faktiskt ganska skönt att kunna känna mig trygg när jag är så rädd... låter det konstigt?
Det är det inte... låt mig förklara hur jag menar... jag har aldrig haft några större svårigheter med ytliga kontakter... ni vet med människor jag inte känner ett endaste dugg... de vet ju inte nada om mig... å eftersom jag ser ut som jag gör (typ tandlös gammal knarkare *L*) så slår jag så att säga ur underläge *L*... det gör jag inte där jag var idag... där vågar jag känna mig vacker och värdefull... visa mig sårbar... för här VET människorna vem jag är... å accepterar mig precis som den jag är... jag vågar känna mig både väldigt naken och trygg... samtidigt.
Jag hoppas verkligen att det syns hur TACKSAM jag är för det... för det är väldigt stort för mig.
Idag så fick jag en present *L*... en schal (stavas det så?)... och jag blev jätteglad för den... den kommer jag att använda mig av mycket... å när jag har den på mig så ska jag tänka på er som gav mig den... inte bara för att jag tyckte den var skitsnygg utan för hur varmt ni välkommnar mig... på alla kramar som jag får... för förtroendet ni visar mig... å att ni får mig att känna mig vacker och värdefull... som jag sa när jag avslutade min föreläsning... kan jag bara ge er en bråkdel av det ni ger mig så har jag gett er mycket.
Skulle jag någon gång (Gud förbjude) tvivla på att det lönar sig att vara drogfri... så ska jag tänka på vilken otrolig BELÖNING det är att få känna sig välkommen... i samhället... precis som den jag är.
Knaprar piller och oroar mig...
... för morgondagen...
... inga sinnesförändrande piller såklart men jag gillar inte piller överhuvudtaget.
Oron ligger i att jag ska föreläsa i morgon och har dragit på mig ytterliggare en förkylning... å jag är ju en man... så för tillfället snackar vi om att genomgå en "nära döden upplevelse"... nä skämt åsido så har jag jävligt svårt med det här att vara sjuk... blir liksom förbannad på den maktlöshet jag kan känna när jag är sjuk... å ska jag vara ärlig så är jag inte så bra på att ta hand om nära och kära när de är sjuka heller... det är nästan ännu svårare än när jag själv är sjuk... hatar känslan av maktlöshet... att inte kunna göra något åt själva sjukdommen.
När jag är sjuk så vill jag bara vara ifred... inte ha någon som pysslar om mig... jag fixar inte det.
Jag tycker om att föreläsa... och i morgon så ska jag till en skola där jag varit många gånger förut... träffa trevliga människor som jag tycker om... inte fan vill jag vara sjuk och hängig då... nä jag vill ju njuta av stunden... det kanske är därför som jag blir så arg när jag är sjuk... att den "stjäl" uppmärksamhet från mig som jag vill lägga på helt andra saker... som att njuta av livet... leva i nuet... och bara va.
Livet är underbart... så jag har fan inte tid att vara sjuk.
... inga sinnesförändrande piller såklart men jag gillar inte piller överhuvudtaget.
Oron ligger i att jag ska föreläsa i morgon och har dragit på mig ytterliggare en förkylning... å jag är ju en man... så för tillfället snackar vi om att genomgå en "nära döden upplevelse"... nä skämt åsido så har jag jävligt svårt med det här att vara sjuk... blir liksom förbannad på den maktlöshet jag kan känna när jag är sjuk... å ska jag vara ärlig så är jag inte så bra på att ta hand om nära och kära när de är sjuka heller... det är nästan ännu svårare än när jag själv är sjuk... hatar känslan av maktlöshet... att inte kunna göra något åt själva sjukdommen.
När jag är sjuk så vill jag bara vara ifred... inte ha någon som pysslar om mig... jag fixar inte det.
Jag tycker om att föreläsa... och i morgon så ska jag till en skola där jag varit många gånger förut... träffa trevliga människor som jag tycker om... inte fan vill jag vara sjuk och hängig då... nä jag vill ju njuta av stunden... det kanske är därför som jag blir så arg när jag är sjuk... att den "stjäl" uppmärksamhet från mig som jag vill lägga på helt andra saker... som att njuta av livet... leva i nuet... och bara va.
Livet är underbart... så jag har fan inte tid att vara sjuk.
Singelliv
"Jag hörde om en man som hela livet sökte den perfekta kvinnan, men till slut var han tvungen att dö som ungkarl. När han var döende sa någon till honom: "Du sökte efter en perfekt fru hela ditt liv. Kunde du inte hitta en endaste kvinna som var perfekt?"
Han svarade: "Vem har sagt att jag inte hittade henne? Jag mötte perfekta kvinnor många gånger."
"Vad hände då? Varför gifte du dig aldrig?"
"Eftersom hon letade efter den perfekta mannen!" "
Han svarade: "Vem har sagt att jag inte hittade henne? Jag mötte perfekta kvinnor många gånger."
"Vad hände då? Varför gifte du dig aldrig?"
"Eftersom hon letade efter den perfekta mannen!" "
Lite tomt...
... mellan mina öron idag.
Har helt enkelt inget direkt som jag vill säga... det är bara tomt... möjligtvis så kan jag känna en viss spänning inför hur det ska gå på matchen idag... å jag är övertygad om att jag kommer att ha massor av åsikter när den väl satt igång *L*... men just nu så är det... tomt... så... jag sitter tyst och lyssnar vidare...
... på tystnaden.
VIKTIGT MEDDELANDE!!!
Bonde förebygger pälsallergi...
... genom att ta emot barn och låta dem vara med i ladugården.
Ja det var det skvallret som fastnade i mitt huvud idag... en tjej berättade om en bonde som tog emot barn och lät dem exponeras i en miljö av kor å grejer... å att det tydligen var bra.
Min favorittanke... ni vet... "sen"... "ska bara"... och "i morgon"... tog omedelbart fasta på denna idé *L*.
"För fan peter" sa mitt huvud åt mig... "har du hört talas om dammallergi?"... "jag har fått en idé"... "om du låter...
...dammsugaren stå kvar där i hörnet så kan du bota dammallergi"... "å inte nog med det... den kommer att hålla betydligt längre också".
Först så tyckte jag nog att det lät rätt vettigt *L*... sen tänkte jag efter en smula... på det där med livslängden... den är rätt gammal min dammsugare för att vara så lite använd... man kan nästan säga att den är som ny... å det är inte bara bra... t.ex. kan jag inte längre få tag på dammsugarpåsar som passar... det är sax å silvertejp som gäller... rätt jobbigt faktiskt.
Är det någon som läser detta och har ett gäng dammsugarpåsar till en Melissa 1400 liggande så är jag spekulant *L*.
Jag har ingen dammallergi... däremot har jag en ganska stor släng av "skjuta upp till imorgon allergi"... å det är väl den jag ska ta itu med först... men visst gillar jag bondens idé *L*.
Ja det var det skvallret som fastnade i mitt huvud idag... en tjej berättade om en bonde som tog emot barn och lät dem exponeras i en miljö av kor å grejer... å att det tydligen var bra.
Min favorittanke... ni vet... "sen"... "ska bara"... och "i morgon"... tog omedelbart fasta på denna idé *L*.
"För fan peter" sa mitt huvud åt mig... "har du hört talas om dammallergi?"... "jag har fått en idé"... "om du låter...
...dammsugaren stå kvar där i hörnet så kan du bota dammallergi"... "å inte nog med det... den kommer att hålla betydligt längre också".
Först så tyckte jag nog att det lät rätt vettigt *L*... sen tänkte jag efter en smula... på det där med livslängden... den är rätt gammal min dammsugare för att vara så lite använd... man kan nästan säga att den är som ny... å det är inte bara bra... t.ex. kan jag inte längre få tag på dammsugarpåsar som passar... det är sax å silvertejp som gäller... rätt jobbigt faktiskt.
Är det någon som läser detta och har ett gäng dammsugarpåsar till en Melissa 1400 liggande så är jag spekulant *L*.
Jag har ingen dammallergi... däremot har jag en ganska stor släng av "skjuta upp till imorgon allergi"... å det är väl den jag ska ta itu med först... men visst gillar jag bondens idé *L*.
Har DU fördommar om hur en NARKOMAN ser ut?
Det hade i alla fall jag för ett gäng år sedan... mina fördommar var så grundligt förankrade att de hjälpte mig att förneka att jag själv var en narkoman... ja faktiskt så var den sista som fattade att jag var narkoman... jag själv.
Visst låter det väl helt sjukt... å det var det ju... tragiskt men helt sant... och jag undrar ibland om det fortfarande finns människor som delar den uppfattning jag hade då... att man kunde se vem som var narkoman...
... att den vaaaaaaaanliga narkomanen satt i gathörnen och... led.
Tack å lov så VET jag idag... att en narkoman kan vara precis vem som helst... se ut hur som helst... och... ja det kunde ju till och med vara...
... jag själv... en helt vaaaaaaanlig VACKER OCH VÄRDEFULL människa... hur konstigt det än verkade.
Vem kunde ana det?
Visst låter det väl helt sjukt... å det var det ju... tragiskt men helt sant... och jag undrar ibland om det fortfarande finns människor som delar den uppfattning jag hade då... att man kunde se vem som var narkoman...
... att den vaaaaaaaanliga narkomanen satt i gathörnen och... led.
Tack å lov så VET jag idag... att en narkoman kan vara precis vem som helst... se ut hur som helst... och... ja det kunde ju till och med vara...
... jag själv... en helt vaaaaaaanlig VACKER OCH VÄRDEFULL människa... hur konstigt det än verkade.
Vem kunde ana det?
VågaVa go beach...
... heter vårt sommarprojekt... vi tillbringar 5 intensiva veckor på stranden i Tylösand... vi åkte dit idag... en fin oktoberdag...
... det var bara vi där...
... solen sken från en klarblå himmel...
... och vågorna smekte sanden.
Varje dag blir vad vi gör den till.
... det var bara vi där...
... solen sken från en klarblå himmel...
... och vågorna smekte sanden.
Varje dag blir vad vi gör den till.
Full fart gör mig inte stressad...
... nä att ha mycket att göra är lugnt... högt tempo kan jag nog faktiskt njuta en smula av mellan varven... det är inget som stressar mig.
Nä jag blir stressad av det jag INTE gör... borde gjort... och kanske allra helst sådant jag INTE VILL göra.
Då kommer de som ett brev på posten... mina "favoriter"... "sen"... "ska bara"... "i morgon".
De tre uttrycken skapar det mesta av min stress... å stress är farligt för mig... kan faktiskt få mig både full och påtänd.
Inte direkt... nä... först så kommer den inre oron och hälsar på... en obekväm känsla som är mest påtaglig i min mage... för att slippa den sätter jag igång med en massa grejer... inte då det jag bör göra utan mest en massa annat... å oron växer... det börjar bli jobbigt att umgås med vänner... och av någon anledning så ökar nu antalet idioter radikalt... å jag börjar bli arg... på allt möjligt.
Låter jag det gå vidare så kommer jag att börja isolera mig... dra mig undan... känna mig ensam... missförstådd... utanför... annorlunda.
Till slut så kan jag faktiskt bli så trött på allting att jag inte ser någon mening med att vara drogfri... känner känslor som... "nu skiter jag i allt"... hopplöshet... apati... och då är jag riktigt illa ute... bryter jag inte detta så är det bara en tidsfråga innan jag plockar upp drogerna igen... å naturligtvis så har jag helt och hållet "glömt" bort att allting började med några gamla favoriter... "sen"... "ska bara"... "i morgon".
Känns rätt bra att vara medveten om detta idag... å kunna göra något åt det *L*... det är ganska enkelt... om jag tar en dag i taget... gör upp en plan över vad jag behöver göra... stryker det som inte är såååååå viktigt... sänker ribban en smula *L*... så att jag har marginalerna på min sida... några få saker... å så går jag till handling... och gör dem *L*... i vilket jävla tempo som helst... för det spelar ingen roll om det går fort eller långsamt... huvudsaken är att jag gör dem *L*.
Nä jag blir stressad av det jag INTE gör... borde gjort... och kanske allra helst sådant jag INTE VILL göra.
Då kommer de som ett brev på posten... mina "favoriter"... "sen"... "ska bara"... "i morgon".
De tre uttrycken skapar det mesta av min stress... å stress är farligt för mig... kan faktiskt få mig både full och påtänd.
Inte direkt... nä... först så kommer den inre oron och hälsar på... en obekväm känsla som är mest påtaglig i min mage... för att slippa den sätter jag igång med en massa grejer... inte då det jag bör göra utan mest en massa annat... å oron växer... det börjar bli jobbigt att umgås med vänner... och av någon anledning så ökar nu antalet idioter radikalt... å jag börjar bli arg... på allt möjligt.
Låter jag det gå vidare så kommer jag att börja isolera mig... dra mig undan... känna mig ensam... missförstådd... utanför... annorlunda.
Till slut så kan jag faktiskt bli så trött på allting att jag inte ser någon mening med att vara drogfri... känner känslor som... "nu skiter jag i allt"... hopplöshet... apati... och då är jag riktigt illa ute... bryter jag inte detta så är det bara en tidsfråga innan jag plockar upp drogerna igen... å naturligtvis så har jag helt och hållet "glömt" bort att allting började med några gamla favoriter... "sen"... "ska bara"... "i morgon".
Känns rätt bra att vara medveten om detta idag... å kunna göra något åt det *L*... det är ganska enkelt... om jag tar en dag i taget... gör upp en plan över vad jag behöver göra... stryker det som inte är såååååå viktigt... sänker ribban en smula *L*... så att jag har marginalerna på min sida... några få saker... å så går jag till handling... och gör dem *L*... i vilket jävla tempo som helst... för det spelar ingen roll om det går fort eller långsamt... huvudsaken är att jag gör dem *L*.
Tid till eftertanke...
... finns det idag.
Söndag... sitter fortfarande med morgonrocken på mig... en riktig slappardag innan arbetsveckan startar imorgon med en rivstart... ska föreläsa för grundskoleelever i Halmstad på högskolan direkt på morgonen... så just nu är det tid för eftertanke *L*.
Tänker mig tillbaka... i januari så hade jag gott om tid att göra ingenting...
... då satt jag här på stranden och käkade frukost efter ett tidigt yogapass...
... ingen TV... inga tidningar... ingen dator, telefon... bara jag... så jävla skönt.
Idag är förutsättningarna förändrade... känslan jag tog med mig från Indien har ersatts... å det är väl som det ska vara... jag blir ju naturligtvis påverkad av var jag befinner mig.
Det tog några månader... sen var TV:n påslagen typ dygnet runt igen... helt automatiskt så slår jag på den varje morgon... startar upp datorn... kollar mailen... massor av intryck... hela tiden... å jag märker den inte... förändringen... den kom smygande lite, lite i taget.
Nu är det kallt på min trappa... blåser och regnar... så jag sitter kvar här inne... å tänker efter.
Hur jag inte längre kopplar av genom att göra ingenting... nä nu hittar jag på grejer för att koppla av... målar tavlor... ser på TV... bloggar... ja listan kan göras längre.
Känner efter vad som händer när jag stannar upp... blir nästan rädd när jag känner hur det snurrar av tankar i huvudet... hur jag känner en rastlöshet sprida sig i kroppen... hur det helt plötsligt har blivit ansträngande att göra... ingenting.
Söndag... sitter fortfarande med morgonrocken på mig... en riktig slappardag innan arbetsveckan startar imorgon med en rivstart... ska föreläsa för grundskoleelever i Halmstad på högskolan direkt på morgonen... så just nu är det tid för eftertanke *L*.
Tänker mig tillbaka... i januari så hade jag gott om tid att göra ingenting...
... då satt jag här på stranden och käkade frukost efter ett tidigt yogapass...
... ingen TV... inga tidningar... ingen dator, telefon... bara jag... så jävla skönt.
Idag är förutsättningarna förändrade... känslan jag tog med mig från Indien har ersatts... å det är väl som det ska vara... jag blir ju naturligtvis påverkad av var jag befinner mig.
Det tog några månader... sen var TV:n påslagen typ dygnet runt igen... helt automatiskt så slår jag på den varje morgon... startar upp datorn... kollar mailen... massor av intryck... hela tiden... å jag märker den inte... förändringen... den kom smygande lite, lite i taget.
Nu är det kallt på min trappa... blåser och regnar... så jag sitter kvar här inne... å tänker efter.
Hur jag inte längre kopplar av genom att göra ingenting... nä nu hittar jag på grejer för att koppla av... målar tavlor... ser på TV... bloggar... ja listan kan göras längre.
Känner efter vad som händer när jag stannar upp... blir nästan rädd när jag känner hur det snurrar av tankar i huvudet... hur jag känner en rastlöshet sprida sig i kroppen... hur det helt plötsligt har blivit ansträngande att göra... ingenting.
Å den fortsätter att...
... att växa fram...
... min nya tavla...
... lite i taget...
närmar jag mig målet *L*.
Så är det väl i livet... ett steg i taget... närmar vi oss våra mål.
Det är viktigt för mig att ha en riktning på min resa... annars så snurrar jag runt i cirklar... å jag är beredd att skriva under på den gamla sanningen... att... DET ÄR RESAN SOM ÄR MÅLET.
När denna tavla är klar så kommer jag att börja på ett nytt projekt... jag känner riktigt hur jag medans jag målar redan tänker på vad jag vill göra sen... och det är väl okej i detta fallet... ett resultat av att skapande i sig ger mig energi... precis som i det "vaaaaaaaanliga" livet... det är när jag tar mina steg som jag fyller på... med nya mål... å visst är det häftigt... att resan aldrig tar slut.
... min nya tavla...
... lite i taget...
närmar jag mig målet *L*.
Så är det väl i livet... ett steg i taget... närmar vi oss våra mål.
Det är viktigt för mig att ha en riktning på min resa... annars så snurrar jag runt i cirklar... å jag är beredd att skriva under på den gamla sanningen... att... DET ÄR RESAN SOM ÄR MÅLET.
När denna tavla är klar så kommer jag att börja på ett nytt projekt... jag känner riktigt hur jag medans jag målar redan tänker på vad jag vill göra sen... och det är väl okej i detta fallet... ett resultat av att skapande i sig ger mig energi... precis som i det "vaaaaaaaanliga" livet... det är när jag tar mina steg som jag fyller på... med nya mål... å visst är det häftigt... att resan aldrig tar slut.
Utanför mitt huvud finns...
... VERKLIGHETEN.
Och mellan mina öron existerar min tolkning av denna verklighet... å ska sanningen fram.. så är detta ju inte alltid samma sak.
Tack och lov så har jag ju ÄNTLIGEN fattat min vaaaaaaanlighet... innan jag förstod att jag var e vaaaaaaanlig kille så skapade detta faktum STORA problem för mig... eftersom jag då inte hade förmågan att på något sätt anpassa mig efter en verklighet som inte fanns i mitt huvud... ja det gick ju så långt att jag till slut trodde att jag bodde i en värld där alla... å jag menar verkligen ALLA... var idioter... ingen fattade ju någonting... jo föresten det fanns en som hajade... jag.
Snacka om att det kändes ensamt... tomt... och innehållslöst.
Jag och mina polare brukar snacka en hel del om att vara självcentrerad... hur farligt det är för oss narkomaner att låta vårt ego ta hand om rodret... att en ensam beroende är i dåligt sällskap.
När jag tänker på hur det var för mig så kan jag känna sorg... över hur mitt ego rånade mig i så många år på allt detta som finns utanför mig själv... å tacksamhet när jag kan känna på skillnaden... hur rikt livet egentligen är... alla dessa möjligheter som öppnar sig för mig när jag tar del av verkligheten... utanför mig själv *L*.
Nu låter det kanske som om jag är befriad från min självcentrering... men så är det ju naturligtvis inte *L*... hallå... jag skriver ju en blogg... mitt ego vill att jag ska ljuga och säga att det är för att jag har så mycket klokt att säga *L*... hehe... eller att det är för att jag ska få lite distans till mig själv genom att skriva... å visst det ligger väl lite i det... men för fan... ska jag vara ärlig så är det nog mest för att jag vill att ni ska läsa vad jag skriver... ni ska bara veta hur många gånger jag är inne å kollar hur många "träffar" jag får på min blogg *L*... å det är ingenting annat än självcentrering *L*.
Mitt EGO älskar att blogga.
Och mellan mina öron existerar min tolkning av denna verklighet... å ska sanningen fram.. så är detta ju inte alltid samma sak.
Tack och lov så har jag ju ÄNTLIGEN fattat min vaaaaaaanlighet... innan jag förstod att jag var e vaaaaaaanlig kille så skapade detta faktum STORA problem för mig... eftersom jag då inte hade förmågan att på något sätt anpassa mig efter en verklighet som inte fanns i mitt huvud... ja det gick ju så långt att jag till slut trodde att jag bodde i en värld där alla... å jag menar verkligen ALLA... var idioter... ingen fattade ju någonting... jo föresten det fanns en som hajade... jag.
Snacka om att det kändes ensamt... tomt... och innehållslöst.
Jag och mina polare brukar snacka en hel del om att vara självcentrerad... hur farligt det är för oss narkomaner att låta vårt ego ta hand om rodret... att en ensam beroende är i dåligt sällskap.
När jag tänker på hur det var för mig så kan jag känna sorg... över hur mitt ego rånade mig i så många år på allt detta som finns utanför mig själv... å tacksamhet när jag kan känna på skillnaden... hur rikt livet egentligen är... alla dessa möjligheter som öppnar sig för mig när jag tar del av verkligheten... utanför mig själv *L*.
Nu låter det kanske som om jag är befriad från min självcentrering... men så är det ju naturligtvis inte *L*... hallå... jag skriver ju en blogg... mitt ego vill att jag ska ljuga och säga att det är för att jag har så mycket klokt att säga *L*... hehe... eller att det är för att jag ska få lite distans till mig själv genom att skriva... å visst det ligger väl lite i det... men för fan... ska jag vara ärlig så är det nog mest för att jag vill att ni ska läsa vad jag skriver... ni ska bara veta hur många gånger jag är inne å kollar hur många "träffar" jag får på min blogg *L*... å det är ingenting annat än självcentrering *L*.
Mitt EGO älskar att blogga.
Jag blir glad...
... när jag ser det blåa trädet utanför vår NA-lokal i Halmstad... tycker att det såååå häftigt att sätta lite färg på ett helt vaaaaaaaaaaaaaaaaaaanligt *L* träd... å jag snackade med hon som gjort detta konstverk... å fick lyssna på hur hon tänkte... för hon hade verkligen tänkt till... färgen är BRA för trädet... man gör tydligen något liknande (kanske i en annan kulör) nera vid medelhavet för att skydda träden mot angrepp från skadedjur... å hon hade också tänkt på att fråga grannarna om vad de skulle tycka om det... visst var det väl ändå någon som tyckte att detta var hemskt å var tvungen att klaga å skriva till lokaltidningen *L* (att vissa bara orkar)... å som pricken över i:et så sitter där en fågelholk uppspikad på trädet... hålet i den holken är anpassat till en speciell fågelsort som finns i närheten... gissa vilken *L*... hehe blåmes såklart.
Nu ska jag på möte... å jag vet att jag kommer att bli glad...
... när jag ser det blåa trädet.
Nu ska jag på möte... å jag vet att jag kommer att bli glad...
... när jag ser det blåa trädet.
Äntligen...
... så kom jag då igång med måleriet *L*...
... lite i taget...
... växer bilden fram.
Det är verkligen en skön känsla att se det hända... jag mår skitbra av att måla... å jag skulle gärna vilja skriva att "det spelar väl egentligen inte någon större roll hur resultatet blir"... men för mig hade det varit en ren lögn *L*... jag är jättekritisk mot mig själv... såklart *L*.
Å jag hade ju också gärna skrivit att jag inte bryr mig om vad någon annan tycker... vilket om möjligt hade varit en ännu större lögn *L*... jag vill ju att ALLA ska tycka om det jag gör... å jag ÄLSKAR bekräftelse *L*.
Ja så är det *L*... å kanske är det därför som jag har så förbannat svårt att komma igång... denna gången fick jag lite press på mig av min dotter som fyller år på lördag... hon önskade sig en tavla av mig... vilket jag naturligtvis är mycket glad över... hallå... jag brukar skoja lite på mina föreläsningar om att mina barn blir glada om pappa ritar en teckning till dem i julklapp... för i mitt huvud så är det bara föräldrar och morföräldrar som blir glada över en teckning... inte barnen *L*.
Jag avslutade en påbörjad tavla till min dotter... grejen var bara att jag redan hade signerat den med årtal... det stod 2007 på denna *L*... å då ska ni veta att den legat framme på mitt målarbord hela tiden... det var bara det där vanliga med min hjärna... den sa hela tiden... "sen"... "ska bara"... "i morgon"... å nu är det 2008... oktober *L*.
Tur att min dotter satte fart på mig... hon gav mig mycket mer än nöjet att få ge henne en tavla... idag så gav hon mig stoltheten över att ha skapat något... en underbar känsla.
... lite i taget...
... växer bilden fram.
Det är verkligen en skön känsla att se det hända... jag mår skitbra av att måla... å jag skulle gärna vilja skriva att "det spelar väl egentligen inte någon större roll hur resultatet blir"... men för mig hade det varit en ren lögn *L*... jag är jättekritisk mot mig själv... såklart *L*.
Å jag hade ju också gärna skrivit att jag inte bryr mig om vad någon annan tycker... vilket om möjligt hade varit en ännu större lögn *L*... jag vill ju att ALLA ska tycka om det jag gör... å jag ÄLSKAR bekräftelse *L*.
Ja så är det *L*... å kanske är det därför som jag har så förbannat svårt att komma igång... denna gången fick jag lite press på mig av min dotter som fyller år på lördag... hon önskade sig en tavla av mig... vilket jag naturligtvis är mycket glad över... hallå... jag brukar skoja lite på mina föreläsningar om att mina barn blir glada om pappa ritar en teckning till dem i julklapp... för i mitt huvud så är det bara föräldrar och morföräldrar som blir glada över en teckning... inte barnen *L*.
Jag avslutade en påbörjad tavla till min dotter... grejen var bara att jag redan hade signerat den med årtal... det stod 2007 på denna *L*... å då ska ni veta att den legat framme på mitt målarbord hela tiden... det var bara det där vanliga med min hjärna... den sa hela tiden... "sen"... "ska bara"... "i morgon"... å nu är det 2008... oktober *L*.
Tur att min dotter satte fart på mig... hon gav mig mycket mer än nöjet att få ge henne en tavla... idag så gav hon mig stoltheten över att ha skapat något... en underbar känsla.
Hittade en påse tjack...
... utanför mitt jobb idag.
Å jag blev väldigt överumplad av min reaktion... inte för att jag hade några planer på att ta något... nä nä... stod och tog ett bloss utanför vår lokal och råkade slänga en blick ner på marken... och där låg en liten tjackpåse framför fötterna på mig.
Tog upp den... "va fan"... "kolla här", sa jag till Janne å Tobbe som stod brevid... en TJACKPÅSE... å det låg grejer i den... öppnade påsen och luktade på innehållet... å då slog den emot mig... den välbekanta lukten.
Det knöt sig i magen... å jag blev förvånad... det var ju så länge sedan jag kände den doften... å det kändes som igår... känslan var STARK... å jag kunde också känna att jag blev en smula... ja vad ska jag säga... liksom den där känslan när jag hade fixat grejer förr i tiden då jag fortfarande var en aktiv narkoman... lite hispig, stissig eller hur jag nu ska förklara det... en känsla som alltid kom när jag fått tag på knark men innan jag fick i mig grejorna.
Vi gick naturligtvis direkt in på toaletten och spolade ner skiten... men fortfarande så kunde jag känna hur hela grejen hade berört mig... som om det fanns en gen i mina celler... ett cellminne på nåt sätt... och det är med förvåning och en viss rädsla jag noterar min reaktion... va fan... jag har varit borta från detta i över tio år... å ändå reagerar jag så starkt.
Ibland så tar jag min drogfrihet för givet... har inte haft några drogsug på hur många år som helst... å jag fick det inte idag heller... mitt liv som nykter är helt fantastiskt... ingenting är omöjligt... och jag är fri att leva på livets villkor... men... jag blir aldrig fri från mitt förflutna... jag har ett ansvar som jag måste ta... och det är att regelbundet påminna mig om varifrån jag kommer... och vem jag är...
det blev verkligt idag... jag är narkoman... å jag kommer alltid att vara narkoman... det får jag ALDRIG glömma bort... för jag tänker fan i mig i fortsätta att vara en NYKTER NARKOMAN!!
Å jag blev väldigt överumplad av min reaktion... inte för att jag hade några planer på att ta något... nä nä... stod och tog ett bloss utanför vår lokal och råkade slänga en blick ner på marken... och där låg en liten tjackpåse framför fötterna på mig.
Tog upp den... "va fan"... "kolla här", sa jag till Janne å Tobbe som stod brevid... en TJACKPÅSE... å det låg grejer i den... öppnade påsen och luktade på innehållet... å då slog den emot mig... den välbekanta lukten.
Det knöt sig i magen... å jag blev förvånad... det var ju så länge sedan jag kände den doften... å det kändes som igår... känslan var STARK... å jag kunde också känna att jag blev en smula... ja vad ska jag säga... liksom den där känslan när jag hade fixat grejer förr i tiden då jag fortfarande var en aktiv narkoman... lite hispig, stissig eller hur jag nu ska förklara det... en känsla som alltid kom när jag fått tag på knark men innan jag fick i mig grejorna.
Vi gick naturligtvis direkt in på toaletten och spolade ner skiten... men fortfarande så kunde jag känna hur hela grejen hade berört mig... som om det fanns en gen i mina celler... ett cellminne på nåt sätt... och det är med förvåning och en viss rädsla jag noterar min reaktion... va fan... jag har varit borta från detta i över tio år... å ändå reagerar jag så starkt.
Ibland så tar jag min drogfrihet för givet... har inte haft några drogsug på hur många år som helst... å jag fick det inte idag heller... mitt liv som nykter är helt fantastiskt... ingenting är omöjligt... och jag är fri att leva på livets villkor... men... jag blir aldrig fri från mitt förflutna... jag har ett ansvar som jag måste ta... och det är att regelbundet påminna mig om varifrån jag kommer... och vem jag är...
det blev verkligt idag... jag är narkoman... å jag kommer alltid att vara narkoman... det får jag ALDRIG glömma bort... för jag tänker fan i mig i fortsätta att vara en NYKTER NARKOMAN!!