PETERS BLOGG

.

Men det är inte så långt ifrån mitt i natten för mig... valborgsmässoaftnar är väl inte riktigt min grej längre... det var väl annat när jag var yngre... kommer ihåg att när jag bodde i Göteborg så bar det iväg in till stan för att kolla på en kortege... och eftersom vi var väldigt unga på den tiden så hörde det ju till att supa skallen i småbitar samtidigt... och redan då var jag en riktig talang på att bli för full... varje gång jag drack faktiskt... att jag hade några problem med spriten hade jag däremot inte den blekaste aning om... att dricka sig medvetslös var för mig helt normalt.

.

Det är mycket som har ändrat sig sedn jag var ung... inte minst mitt förhållande till droger... nu har jag varit drogfri i en herrans massa dagar (och nätter)... närmare bestämt 5104 stycken... vilket ju är hur länge som helst och nu är jag alltså "tonåring" i drogfrihet... lika gammal som jag var när jag åkte in till staden för att kolla på kortegen när jag bodde i Göteborg... och på den tiden hette drömbrudarnas drömbrud Birgitte Bardot... ja det är sådant som far genom huvudet på mig en valborgsmässoafton här hemma i Brännebassalt... nostalgisk vill jag inte kalla mig... snarare lite eftertänksam... och jag kan inte låta bli att undra vad som egentligen hände med... Birgitte Bardot... var tog hon vägen?

.

Egentligen så hade jag bestämt att vara ledig idag... hade ju hoppats på att befinna mig på Hammars backar för att flyga hängflyg... men det blir inte alltid som jag planerat... vädrets makter ville inte att vi skulle träna backglidning idag utan vi fick ta och skjuta upp det till nästa helg... och helt plötsligt så hade jag ingen behov at ta ledigt från mitt jobb... och även om jag hade kunnat stanna hemma så ville jag inte det... för jag trivs nämligen ypperligt på mitt jobb... att få jobba på VågaVa är ett privilegium... jag vill helt enkelt inte vara borta mer än nödvändigt... snacka om att vara lyckligt lottad.

.

.

Vi hann med att fälla upp en vinge och känna lite på vinden innan vi packade ihop... så mycket mer än lite teori blev det inte idag... flygningen blåste bokstavligen talat bort... det var lite väl friska vindar över skåne idag...det får bli nya tag nästa helg om vädret tillåter... och det hoppas jag verkligen för en sak är i alla fall klar för mig... nämligen att jag vill upp i luften och känna på min egna vinge... idag så fick den ligga kvar på takräcket och där ska den ju inte ligga.

.

Personligen så kan väl jag känna att det är lite repriser på sånt som jag ju redan har gjort och kanske blir jag en liten smula rastlös... men samtidigt så vet jag att detta är vägen jag får gå om jag vill upp i luften igen... i alla fall om jag vill sätta säkerheten i första rummet... och det låter ju vettigt... jag vill ju göra detta på rätt sätt... tur att jag har lärt mig tålamod... för när det gäller hängflygning så är det en verklig tillgång med tålamod... allt har sin tid och idag så var det tid för... tålamod.

.

I vilket fall som helst mår jag ju alltid hur bra som helst efter en dag i friska luften... så även idag.

.

Om en kvart ska jag åka iväg till Glumslöv för att flyga vinge... och det pirrar lite i min mage just nu... inte så mycket för att jag har gått upp jättetidigt och packat med mig lite grejer som jag kanske kommer att behöva... skor att springa i... varma tröjor... vindtät jacka och en hjälm... kanske lite för att jag ska träffa människor som jag aldrig träffat förut (det är ju alltid lite pirrigt tycker jag)... men mest pirrig är jag nog allt för att börja flyga igen... och att jag känner att den stunden närmar sig med stormsteg.

.

.

Efter en dags väntan så är det nu bestämt att vi ska samlas i morgon bitti vid Glumslövs backar... jag har aldrig hört talas om detta ställe men det spelar ju ingen roll... jag tänker i alla fall haka på detta gänget så får vi väl se vart det leder mig... känner mig ju nästan som en nybörjare eftersom det ju var så himla länge sedan jag flög nu... och jag tänker behandla mig själv som en sådan även om jag misstänker att flyga är lite som att cykla... att det liksom sitter i muskelminnet (eller vilket minne nu cyklingen sitter i)... jag är väl inte så himla orolig för den "tekniska" biten... känner nog mer att min rädsla över var det är jag håller på med är en större utmaning.

.

En sak som jag funderat lite på idag är vad jag ska döpa min nya vinge till... hon måste ju ha ett namn... mina tidigare vingar har hetat Sigrid och Liza... men denna franska Tecma har fortfarande inte fått ett namn av mig än... ska hon kanske få heta Sigrid II... eller... ?... frågan är berättigad eftersom det känns lite som om jag börjar om på nytt... fast å andra sidan... är inte varje ny dag som att börja om på nytt... om och om igen.

.

Eller så kanske det finns någon som har ett bra namnförslag till mig... vad ska min vinge heta?

.

Hemma hos mig är det verkligen allt eller inget som gäller... förvisso så var detta en sanning med modifikation när två av mina döttrar och en polare stannade kvar när hela gänget åkte hem efter gårdagens grillfest... men efter att ha haft nästan 30 personer grillandes i min trädgård... och mina döttrar sovande hos mig så är det nu ganska tyst när jag kommer hem till mitt hus efter att ha varit i stan (Halmstad) en sväng.

.

Är det en sak som jag verkligen uppskattar med att bo där jag bor så är det just kontrasterna... på jobbet så har jag massor av människor runt mig hela dagarna med allt vad det innebär... det är iallafall inte helt ljudlöst utan en ganska bullrig tillvaro... och det märker jag kanske mest när jag kommer hem till Brännabassalt... för här hemma så är det knäpptyst... och den tystnaden märks allra mest efter att jag haft besök.

.

Det blev ingen flygning för mig idag... fick ett mail igår som meddelade mig att flygningen idag var inställd men att jag kunde hoppas på en preliminär samling på söndag morgon klockan 09.00 i... hör och häpna... Glumslöv... jag håller tummarna för att vädergudarna är på vår sida då.

.

Idag så ska vi grilla hemma hos mig i Brännebassalt... så om några timmar räknar jag med en smärre invasion av människor här ute i skogen... det är lite allt eller inget när det gäller besökare hemma hos mig... för det mesta så är jag helt ensam här ute i skogen... och de få gånger som jag får besök så fylls hela mitt hus av människor och bilarna får knappt plats ute på gården... det är lite av ketchupeffekten... först kommer det ingenting... sen kommer det ingenting... sen kommer allt på en gång... och idag är det en sådan dag.

.

Jag har i alla fall ett ganska överväxt hål i marken i min trädgård som passar ypperligt att elda i... en hederlig gammaldax grillplats... här eldas det inte med grillkol utan med riktig ved... och är det någon som inte vill tälja sig en grillpinne så har jag ett gammalt nät som man kan slänga över glöden och grilla på... jag personligen gillar att göra det enkelt... tälja mig en grillpinne där jag kan trä på en korv... ett korvbröd... senap och ketchup och möjligtvis om jag ska snobba till det riktigt ordentligt lite rostad lök... färdigt.

.

Helgen närmar sig med stormsteg och mina förberedelser inför min resa ner till Skåne och Hammars backar fortsätter... igår så betalade jag in pengar så att jag är försäkrad om det skulle hända något när jag nu ska försöka kolla upp om jag är en pilot eller inte... och eftersom jag tänker ta med min vinge (bra att ha om man vill komma upp i luften) ner till Skåne så behövde jag ju ett takräcke på min bil... och det har jag fixat... ett begangnat orginalräckte som passar min bil perfekt... en liten stege att lägga på takräcket så att vingen ligger bra har jag sedan tidigare... fattas bara några skruvar att skruva fast den med... sen är det bara att spänna fast vingen och sätta mig i bilen och köra.

.

Det är en spännande resa jag har framför mig... och då tänker jag inte på bilresan utan på den mentala resan jag tänker göra... jag har ingen aning om jag fortfarande vill flyga... och jag tänker inte ödsla någon tid att tänka efter om hur det ligger till med den saken... det är bara slöseri med tid... nä... jag tänker istället åka dit där jag kan få reda på det... nämligen ett flygställe... och jag har valt ett tillfälle då jag kan få den hjälp jag behöver för att ta reda på om jag fortfarande vill flyga... genom att helt enkelt haka på en flygkurs... med instruktörer.

.

Nu vet jag att det inte räcker riktigt... för det är en sak till som måste funka för att jag ska komma upp i luften... nämligen vädret... det ser väl inte så himla lovande ut... så det är tur att jag är utrustad med tålamod... och kan låta min "resa" få ta den tid den behöver.

.

Så har jag då varit och lämnat in vad jag verkligen hoppas är mitt sista prov när det gäller parasiten... och just nu känns det hur bra som helst... jag vågar mig på att vara en liten smula optimistisk och håller alla mina två tummar för att denna perioden är ett minne från mitt tidigare liv... livet som värddjur till en parasit.

.

.

Det var ett glatt återseende att träffa min vän konstnären tidigare i dag... han har just nu en utställning på söder i Halmstad (Galleri 70) och det var himla skoj att ta del av hans alster... men roligast av allt var nog ändå att träffa honom eftersom det var ett bra tag sedan vi sågs senast... det hade hunnit rinna en del vatten under broarna så att säga... men som vanligt då man träffar en god vän så är det ju nästan som om det var igår när man väl börjar prata med varandra.

.

.

Nu är det vår på riktigt... och det är dax att sätta på sommardäcken på bilen... någonting som jag behöver planera in i min agenda så att jag inte glömmer bort det och blir olaglig på kuppen... vilket jag i.o.f.s. redan är eftersom mitt ena däck är väldigt slitet... det var med hjärtat i halsgropen som jag åkte förbi poliskontrollen på väg till jobbet idag... de hade redan plockat så många bilar när jag passerade så att jag slapp undan... vilket jag inte tänkte på föränn långt senare... att bli stoppad av polisen gör ju mig ingenting i vanliga fall... håller jag bara hastigheten så har jag ingenting att dölja... utom just nu... ett slitet däck kostar trots allt 800 spänn... och det är sura pengar.

.

Jag är tacksam över att jag hittat på en vettig sysselsättning när jag är ute och kör med min bil... frånsett själva körandet då alltså... och det är lyssna på talböcker... det har fått mig att köra betydligt lugnare och det betyder ofta att jag håller min inom hastighetsbegränsningarna... och då slipper jag ju noja mig på hastighetskontrollerna... så att bli stoppad av polisen är bara jobbigt om min bil inte är okej... och det enda som finns att klaga på är just mina däck... jag kör otroligt många mil varje år och det sliter på mina däck... mycket.

.

I en väska låg den... fallskärmen och min gamla sele som jag ju behöver nu när jag ska till Hammars backar till helgen för att testa om jag fortfarande vill flyga vinge... men jag har lite att göra innan den går att använda... mössen har gnagt av några snöre och fallskärmen är inte packad... hoppas att jag träffar någon som vet hur man packar en fallskärm och att mössen inte förstört den helt.

.

I morgon åker jag till Varberg för att köpa ett takräcke... hjälm hoppas jag att jag kan låna på plats... och eventuellt även en vinge att flyga med (möjligtvis är jag tvungen att låna en sele också)... jag kommer att ta med mig min egen vinge och hoppas väl att den är i flygbart skick (vilket jag faktiskt tror den är)... men jag känner mig för tillfället så osäker på mycket när det gäller flygning så jag tänker minsann göra någonting som jag lärt mig under mina år i tillfrisknandet... nämligen be om hjälp... och inte för en enda sekund inbilla mig att jag har några som helst krav på mig själv bara för att jag flugit en del för flera hundra år sedan... nu är jag nybörjare igen... och förhoppningsvis en "bjäbb" av rang.

.

Jag hittade den här lilla filmen på Youtube... "dagens tips"... och jag skrattar fortfarande... kanske har jag en konstig humor men håll med om att den ändå var ganska rolig.

.

.

Sakta, sakta ökar jag i vikt... ett mycket gott tecken eftersom det tyder på att jag är helt frisk och att min parasit har bestämt sig för att flytta... men jag ska lämna ett prov till på torsdag och jag väntar tills det provet är annalyserat innan jag vågar ställa mig upp och ropa hurra... jag tänker inte ta ut någonting i förskott en gång till... min parasit har lurat mig förut... flera gånger.

.

Men visst är det himla skönt att känna sig frisk... en av fördelarna med at vara sjuk är ju att man till slut blir frisk... och idag så känner jag mig himla tacksam för det... visserligen så fick jag ju en nackspärr i helgen men den börjar så sakteliga släppa också... och jag har stort hopp om att kunna åka ner till Hammars backar nere i Skåne till helgen... och se om jag fortfarande vågar att flyga hängflyg.

.

Det var några år sedan sist frånsett lite scoterbogsering för två år sedan som jag knappast räknar... och även om jag köpte mig en ny vinge då (för två år sedan) så har jag aldrig flugit med den... och vet väl inte riktigt i skrivande stund om jag någonsin kommer att göra det... men i vilket fall som helst har jag bestämt mig för att åka ner till helgen för att ge flygningen en chans... tillsammans med några andra entusiaster... det jag känner just nu är väl mest rädsla... och det känns väl sådär... men fan... med ett ärligt öppet sinnelag och lite villighet är jag ju en bra bit på väg.

.

.

.

Läste precis i blaskan om en dotter och mamma som blivit bittra fiender p.g.a av en trísslott...

.

Detta har hänt

Januari 2011: Marie-Louise, 59, eller dottern Terecia, 35, köper trisslotten på Pantarholmen i Karlskrona.

2 april 2011: Terecia skrapar fram storvinsten i direktsändning i TV4 och lotten ger 10 000 kronor i månaden i 25 år. I publiken sitter Marie-Louise.

16 april 2011: De första 10 000 kronorna betalas ut. Enligt Marie-Louise får hon de pengarna av Terecia. Terecia ­nekar dock till att det har skett.

Maj 2011: Mor och dotter har tidigare bott grannar i Karlskrona. Nu flyttar Terecia därifrån.

21 september 2011: Mamma Marie-Louise hävdar att hon köpte lotten och stämmer Terecia.

13 december 2011: Förberedande förhandlingar i tingsrätten - men Terecia och Marie-Louise kommer inte överens.

23 april 2012: Huvudförhandlingen inleds i Karlskrona tingsrätt.

.

... och jag kan inte låta bli att tänka på att de troligtvis fortfarande bott grannar och umgåtts om de inte hade vunnit en massa pengar... om de hade kommit överens låter jag vara osagt... men helt klart så har pengarna en stor del i osämjan... och jag är inte förvånad.

.

Jag har själv tre trisslotter som jag ska skrapa... sen... till sommaren... kanske.

.

När jag tankade min bil för några månader sedan så fick jag två trisslotter... och efter att ha burit omkring på dem ett tag så skrapade jag fram vinst på bägge två... sammanlagt så blev två trisslotter till tre trisslotter som jag nu går och bär omkring på i min ficka... och till sommaren är jag tvungen att skrapa dem innan de blir för gamla... för även trisslotter har ett bäst före datum.

.

Att jag inte skrapar mina trisslotter direkt är någonting jag fått för mig av någon helt outgrundlig anledning... en liten försäkring om allting går käpprätt åt helvete ekonomiskt för mig... att jag genom mina trisslotter liksom har en extra "livlina"... och kanske lite extra pengar... men en sak vet jag i alla fall och det är att om jag skulle råka vinna på mina lotter så är det inte samma sak som att jag kommer att bli lycklig... kolla bara på ovanstående hur en lott kan splittra en familj.

.

Kanske trodde de att pengarna skulle göra dem lyckliga... men den dagen då de stålarna är slut så kanske de ser vad det var som hände egentligen... att sann rikedom inte har ett endaste dugg med pengar att göra... och jag behöver egentligen inte skrapa mina lotter... för jag är redan rik... inte på pengar men väl på kärlek.

.

Jo... det har jag fått uppdaterat ikväll av Stefan Einhorn... och egentligen så kanske jag redan visste det... men en uppdatering av det som kan tyckas självklart är aldrig helt fel... för visst är det lite för lätt att glömma bort självklarheter... och börja focusera på fel saker.

.

Det fanns en tid då jag läste alla böcker jag kunde komma över som handlade om "andlig utveckling" och diverse insikter på det temat... och jag tryckte in det i mitt huvud... tills en dag då jag som en blixt från en klar himmel insåg att det jag försökte "lära" mig i alla dessa böcker för att bli en "bättre" människa var självklarheter... sådant som jag egentligen redan visste om... men böckerna var ändå viktiga flör mig just då... för de fick mig att inse att jag inte var ensam om mina tankar... att det helt enkelt fanns fler som tyckte att det var rätt smart att vara snäll istället för dum.

.

Jag fick ett tips i fredags om att Stefan Einhorn skulle föreläsa i Halmstad idag... och eftersom jag ju läst några av hans böcker så tyckte jag att det kunde vara intressant att gå och lyssna på honom... kanske behöver jag uppdateras i konsten att vara snäll... en extra dos av den insikten kan jag bara inte vara fel... för mycket "snällhet" tror jag inte att vi kan få... tvärtom så tror jag att vi kan behöva ännu flera snälla människor... överallt och alltid.

.

Som vanligt (tack och lov) så förväntar jag mig väl inget speciellt av föreläsningen... jag gör ju för det mesta och allra helst alltid mitt bästa för att inte bygga upp förväntningar... för förväntningar är nog enligt mig ett av det mest effektiva sätten för att lyckas bli besviken... nä då väljer jag hellre att bli överaskad... och det bästa med att inte ha så himla mycket förväntninger på ditten och datten är att jag då flyttar ut från de där 12 centimeterna mellan mina öron (hjärnan)... och istället upplever det som händer i detta nu runt omkring mig... och då fattar jag ju att det är den ständigt pågående resan genom livet som är målet... här och nu.

.

Hinner ju inte mer än att känna mig så där härligt frisk efter min djävulsparasit innan jag sitter här med... tro det eller ej... nackspärr... det är väl inte hela världen... men gör likförbannat himla ont när jag vrider huvudet åt "fel" håll eller får för mig att titta uppåt... så är det inte det ena så är det det andra... och det var inte utan att jag höjde lite på ögonbrynen när jag slog på nätet om just nackspärr... bland några tänkbara orsaker hittade jag en som jag inte hade tänkt på... för jag fattade ju att nackspärr kan orsakas av drag... dålig arbetsställning... eller liknande... men inte hade jag haft en tanke på att det kunde hänga ihop med mina synproblem.

.

Jag plockade ut mina linser för en vecka sedan... och när jag inte använder mina linser så tar jag ju fram mina gamla progresiva glasögon... för att kunna läsa överhuvudtaget... och mina ögon har ju inte blivit bättre med åren och mina glasögon har ju några år på nacken (hahaha)... så när jag ska läsa på datorn så får jag böja mitt huvud allt längre bakåt för att kompensera så att jag ser tydligare... och detta kan ha gett mig... hör och häpna... nackspärr... det första jag gjorde när jag läste detta var givetvis att slänga in ett par nya linser.

.

.

Efter att för några år sedan fått en smärre chock när åkte tåg... jag gick nämligen in på toaletten och när jag efter att ha uträttat mina behov stod och tvättade händerna så slängde jag en snabb blick i spegeln framför mig... och det hade väl inte upprört mig mer än vanligt om det inte hade varit för att någon smart människa hade kommit på idén att sätt en spegel i taket bakom mig... en spegel som lutade i 45 grader... den perfekta vinkeln för de som vill studera sin flint (vem det nu skulle kunna vara)... och jag kan fortfarande känna den hemska känslan som for genom min kropp när jag såg den kala fläcken högst uppe på mitt huvud... hua mig vilken chock jag fick.

.

Jag fattar fortfarande inte riktigt meningen med att placera en spegel på detta viset... om den nu inte satt där som hjälp till dem som hade en topé (heter det så?) som behövdes rättas till... men en sak vet jag med bestämdhet... och det är att det bara finns en enda flint i hela världen som jag stör mig på... vilket naturligtvis är min egen... aldrig någonsin har jag stört mig på någon annans flint... nä det finns inte ens på kartan att reagera på det... och vid närmare eftertanke så tror jag faktiskt inte att det finns någon i hela världen som bryr sig om min fint heller.

.

Så man kan ju undra varför jag då tycker att det är jobbigt med en liten flint... kanske är det för att den (flinten) påminner mig om att jag inte är 20 år längre... vilket jag för övrigt inte vill vara... eller så har jag fått för mig att alla tjejer ratar oss med flint... vilket jag inte heller tror på... nä... jag tror nog att jag har gått på myten om att jag skulle vara lyckligare med hår på huvudet... för ni har väl sett bliderna på före och efter i reklamen för något av alla dessa "fixatillbakaditthårpåhuvudet"-produkter... där sitter ju lyckan att ha hår på huvudet... men om jag tänker efter så går jag inte på det... jag vet ju att lycka kommer inifrån... att det är ett tillstånd som jag själv väljer att känna... och att jag faktiskt klarar av att vara lycklig... med eller utan min flint.

.

På väg in till mitt jobb så fick jag syn på ett litet barn i en barnvagn... mamman stånkade på i regnet och såg väl kanske inte direkt ut att njuta av vädret... men barnet lutade sig framåt och studerade med en mycket intresserad min regnet... och jag kunde riktigt känna hur det barnet gillade läget... regnet var en upptäcksresa.

.

Jag skulle gärna vilja vara en kille som aldrig brydde mig om vilket väder vi hade... och ganska ofta så lyckas jag hyfstat bra med att acceptera vädret oavsett hur det ser ut... jag vill inte vara alltför väderstyrd... det finns liksom ingen anledning att vara på dåligt humör för att det regnar... tvärtom så kan jag precis som det lilla barnet välja att njuta av en regnig dag.

.

Vi är några stycken som har börjat snacka om att börja flyga hängflyg igen... en sport som är väldigt väderstyrd... och en sport där jag verkligen får öva på tålamod... jag vet inte hur många dagar jag har suttit uppe på ett hang och väntat på att det ska blåsa mer... mindre... eller från ett annat håll... vi har åkt hundratals mil med våra vingar utan att kunna flyga p.g.a. vädret... men... helt plötsligt så innfinner sig det där perfekta tillfället... vinden vänder och det blåser precis lagom mycket... då är det minsann värt varenda sekund av väntan... och då vet jag också att under tiden vi väntar så kan vi lika gärna gilla läget... oavsett väder.

.

Väder får mig att förstå min relativa maktlöshet.

.

Han hade aldrig varit med om en mer svårbotad parasitbärare under sin tid som läkare... med tillägget att han ju visserligen är ganska ung... men jag fattade ändå att han förstod mig när jag sa att jag inte riktigt vågade ta ut min friskhet i förtid... även om det finns mycket som talar för att jag är kvitt djävulsparasiten nu... men för säkerhets skull så är både jag och doktorn beredd på att aggera med blixtens hastighet om det visar sig att den finns kvar i min kropp... det känns tryggt att ha en doktor som förstår.

.

I vilket fall som helst så har jag de senaste dagarna stadigt känt mig bättre och bättre... och snart så vågar jag kanske t.o.m. glädja mig över det... men jag tar inte ut någonting i förskott... trots att det senaste provet visade på att jag INTE hade några spår av Guardiaparasiten i mig... men jag ska lämna ett nytt prov om en vecka innan jag vågar jubla och hoppa omkring i ett glädjerus... att bli kvitt denna parasit är i min värld nästan som att vinna ett SM-guld i hockey.

.

Att ensam inte är vidare stark har jag ju kommit att förstå... även om det kanske tog en herrans massa år för mig innan den poletten trillade ner... men sent ska syndaren vakna var det väl någon som sa... och idag har jag inga som helst problem med att förstå att jag behöver andra människor i mitt liv... för även om jag valt att leva som självbo (det låter mycket bättre med självbo istället för singel tycker jag) så har jag massor av människor i min närhet... jag är helt klart en del i ett större sammanhang... ett VI.

.

För mig har det alltid varit och är väl ibland fortfarande lite svårt att be om hjälp... trots att jag VET att den som kan hjälpa en annan människa oftast omedelbart får en belöning... för om någon ber mig om hjälp och jag kan hjälpa till så mår jag ju själv för det mesta skitbra av att kunna vara en tillgång för den människan... nu menar jag inte att vi ska springa omkring och hjälpa människor som inte vill ha våran hjälp... eller hemska tanke aggera möjliggörare för ett fortsatt missbruk genom att t.ex. ge en missbrukare pengar... allting kan ju missbrukas... tyvärr även godhjärtade människor... men... om vi tillsammans hjälper varandra så tror jag nog trots allt att vi alla är vinnare... varje gång.

.

För då är man rasist... jag såg lite snabbt på morgonTV innan jag stack hemmifrån idag... det var ett inslag som handlade om att en kulturminister hade skurit i en tårta som föreställde en svart människa... och när jag såg bilderna så förstod t.o.m. jag att det inte på något sätt var menat som rasism... tvärtom så var det ett VÄLDIGT tydlig budskap om hur vi i Europa hade betett oss när vi kom till Afrika och koloniserade stora delar av den kontinenten... ta t.ex. kung Leopold i Belgien... om ni läser på er historia om den snubben så kommer killar som Hitler nästan att framstå som sympatiska vid en jämförelse.

.

Jag anser inte mig själv vara rasist... inte på något sätt... att jag ibland tycker mig kunna se på våra rent mäskliga tillkortakommande har ingenting med rasism att göra... och personligen så tyckte jag om denna konstnärs sätt att utrycka sig... budskapet var ju klockrent och han lyckades ju med att nå ut med det... själv tycker jag inte att det är okej att kolonisera kontinenter överhuvudtaget... oavsett vem som får för sig att göra det... jag tycker inte att det är okej att förtrycka människor för deras ras eller religion heller... oavsett vilken ras eller religion man tillhör... jag tycker helt enkelt att vi alla är människor på samma planet... oavsett vad vi vill kalla oss... ni får gärna kalla mig för "svenne"... "blekansikte"... eller "vit"... jag bryr mig inte... men att jag skulle vara rasist för att jag har en svensk flagga på min väska eller råkar kalla en chokladbulle för negerboll kan jag faktiskt inte hålla med om.

.

I morse när jag vaknade så var det vitt utanför mitt köksfönster... och helt ärligt så vet jag inte om jag tyckte att det var så himla roligt... men det var rätt vackert i alla fall.

.

Väder är ingenting jag kan göra någonting åt... mer än att acceptera och gilla läget hur det än ser ut... och det tycker jag om eftersom det påminner mig om min egen "relativa betydelse" i det stora hela... kanske något som jag ska ta med mig nu när vi är på väg till biblioteket i Halmstad för att träffa ett gäng politiker från Folkpartiet... undrar om det finns ett bra sätt att ge bort den relativa känslan av litenhet till politikerna?

.

Det är ju en himla tur att människokroppen är så sinnrikt skapad att vi kan lära oss saker och ting genom hela livet... det finns liksom ingen "bäst före datum" när det gäller inlärning... visserligen så kanske jag lärde mig lite snabbare när jag var yngre men det viktigaste är trots allt att jag har kvar förmågan att lära mig någonting nytt ända tills jag dör... och på så sätt fortsätta att utvecklas... resten av mitt liv om jag vill.

.

Idag så ska jag lära mig att göra en brukarrevision... och om jag är uppmärksam så kanske jag även kommer att lära mig någonting om livet som kan vara bra att veta... för varje dag är en källa till kunskap... om jag väljer det... och jag gillar att vara nyfiken... kanske för att det är väldigt utvecklande... och jag nöjer mig inte med att vara nyfiken... för jag gillar även att utvecklas som människa.

.

Tänk att det skuklle ta så lång tid innan jag fattade hur mycket lättare mitt liv kunde bli... med hjälp av lite aktivt stegarbete... att det har tagit tid gör inte så himla mycket just idag... och att jag har en hel del arbete kvar innan jag kan säga att jag är klar med min första vända i stegen känns bara bra... eftersom jag är helt och hållet övertygad om att ännu mer kommer att visa sig för mig... att mitt tillfrisknande kan få mig att känna mig ännu friare som människa... och det är väl tur att jag är en beroende... så att jag inte är nöjd utan istället bara har fått mersmak... jag vill ha ännu mer tillfrisknande... jag vill känna mig ännu friare.

.

.

Denna veckan så är det mycket med brukarrådet i Halland för mig... vi har ett möte med styrgruppen senare idag och i morgon så ska vi fortsätta att utbilda oss för att kunna göra "brukarstyrda revisioner" av t.ex. en kommunal eller landstingstyrd verksamhet... och en brukarstyrd revision är helt enkelt ett sätt att få reda på hur brukarna (d.v.s. de som använder sig av tjänsterna som erbjuds) uppfattar en verksamhet... vi har planerat att ta reda på hur de som använder sig av avgiftningen i Varberg tycker att den fungerar... om det finns några brister och vad som faktiskt funkar bra... ur ett brukarperspektiv.

.

Att få vara med och förhoppningsvis påverka hur vården ska se ut i vårt län är både givande och intressant... personligen så tycker jag om att vara politisk... men har lite svårt för det här med partipolitik... jag är mer för en direkt och praktisk form av politik där jag får vara med och påverka... så ett brukarråd passar mig utmärkt... nu får vi väl se hur mycket vi kan påverka i verkligheten innan vi drar för stora växlar men jag ska ärligt säga att än så länge så har vi fått ett mycket bra bemötande... och vi känner oss verkligen välkommna som de tillgångar vi är tänkta att bli... ett brukarperspektiv kan ju tyckas som helt självklart... och är det någon som undrar vad et brukarperspektiv är för något så brukar jag förklara det så här... om man t.ex. vill bygga en rullstolsramp kan det ju vara bra att fråga någon som åker rullstol om hur den ska se ut... och det är ju likadant med missbruksvården... de riktiga experterna är ju faktiskt... missbrukarna... eller hur?

.

Hade väl vissa planer på att göra någonting... typ vadsomhelst... denna helgen... men... ja... det blev en helg i morgonrock... istället för att fortsätta mitt städprojekt här hemma så passade jag på att se ett gäng filmer på TV istället... och vet ni vad... det gjorde jag minsann helt rätt i... godis... chips och dipp... färdiggrillad kyckling... det räckte som underhållning denna helgen... skönt.

.

Kanske är det för att jag blivit lite äldre de senaste åren men jag känner mig inte så himla stressad av att göra ingenting längre... för 10 år sedan så hade jag inte klarat av att stanna hemma en hel helg utan att ha influensa eller nåt... då var jag tvungen att ha saker och ting att göra hela tiden... rastlösheten åt helt enkelt upp mig om jag satt still för länge... så är det inte längre... jag har fått ett inre lugn som tillåter mig att inte göra någonting... det känns himla bra faktiskt... och lugnt.

.

Jag gjorde ju upp en deal med djävulen (i detta fallet gömmer sig djävulen bakom namnet Intrum Justitia)... att betala 1100 kronor i 36 månader för att bli kvitt en skuld som jag hade dragits med hur länge som helst... en skuld som jag med hjälp av trafiksäkerhetsverket (heter det så fortfarande) skapat genom att jag struntat i att ställa av bilar som jag ägt... det blev till slut rackarns dyrt vill jag lova... en räkning på 70000 kronor... som jag lyckades förhandla ner till 40000 kronor genom ett telefonsamtal till Intrum Justitia (som jag ju döpt till Djävulen)... och nu har jag "bara" 32 betalningar kvar... den 28 december 2014 ska det vara klart.

.

Detta är verkligen inte den enda räkningen jag har... och jag har fortfarande efter alla dessa år skulder som jag behöver göra upp med... men det känns himla skönt att ha tagit upp huvudet ur sanden och börjat ta det ansvar som jag så länge har smitit från... typ sedan 18-års åldern... och visst hade jag lätt kunnat vara efterklok och insett att jag skulle kunna varit skuldfri för länge sedan om jag valt att ta tag i mina ekonomiska problem istället för att låtsas som om de inte fanns... men det hjälper ju inte mig idag... däremot så kan jag njuta lite av känslan att betala mina räkningar... och... att ha startat resan mot att bli helt och hållet skuldfri... för tro det eller ej... jag tror den dagen kommer att infinna sig om jag bara fortsätter på den inslagna vägen... det gäller bara för mig att ha hyfsat realistiska mål och ta en dag i taget.

.

"Popstjärnan hade stora pupiller, spretiga fingrar, spasmer i käken och kraftiga humörssvängningar"... stod det att läsa i blaskan häromdagen... och blaskan fortsatte med att beskriva ditten och datten för att få oss att förstå att den kända popstjärnan minsann var en tvättäkta knarkare... jaha, tänker jag... och?

.

När en kändis gör någonting som inte är helt ovanligt (i detta fallet att petar i sig droger i någon form) så blir det stora rubriker... men när det gäller den absolut vanligaste formen av narkomaner och alkolister så skrivs det ingenting... och jag menar inte de utslagna och hemlösa människor som "vanligt" folk ofta tror är mallen för hur narkomaner och alkolister ser ut... nej för fan... jag menar alla dessa människor som inte ens själva vet om att de har ett problem... alla de alkolister och narkomaner som förnekar att de har någon form av problem... inte så sällan genom att inbilla sig att en narkoman eller alkolist ser ut på ett speciellt sätt... och om man själv inte är en hemlös utslagen eller känd popstjärna så kan man väl inte ha några problem... eller hur?

.

Jag har själv levt som en fullt aktiv narkoman med arbete, hus, bil och familj... utan att ha den blekaste aning om att jag hade någon form av problem... frånsett jobbiga grannar och massa idioter i min omgivning... att JAG hade någon del i detta var för mig helt främmande... däremot kände jag många människor som hade stora problem med droger i alla dess former... och jag kunde för mitt liv inte förstå varför de höll på att knarka när de inte klarade av det... och nu när jag skriver dessa rader så förstår jag att jag själv hade gått på myten som blaskan lärde mig... myten om hur narkomaner och alkolister ser ut... och jag kan också förstå varför jag gjorde det... jag ville ju inte se sanningen om mig själv... att jag också var narkoman och alkolist.

.

Idag så är jag grymt tacksam över att jag vågar se mig själv precis som den jag är... jag är fortfarande narkoman och alkolist... men skillnaden från förr är att jag vet vem jag är och inte lurar mig själv längre... för jag förstår att om jag inte dricker sprit eller petar i mig knark så blir jag varken full eller påtänd... det räcker för mig... för mitt problem var ju inte att jag var dum i huvudet... mitt problem är idag hanterbart... det enda jag behöver göra är att hålla mig drogfri... svårare än så är det faktiskt inte.

.

Det har hänt (inte ofta men det har hänt) att jag fått frågan om jag "fortfarande går på NA-möte"... och det gör jag ju... följdfrågan som då kan dyka upp är... "när är du färdig med det då?"... och svaret som jag förhoppningsvis aldrig kommer att glömma bort är lika självklart som enkelt... aldrig!

.

För jag blir aldrig frisk... möjligtvis och om jag jobbar på det så kan jag hela tiden bli lite bättre... eller som vi säger i vår gemenskap... fortsätta att tillfriskna... och jag kan förstå att människor som inte vet så mycket om beroendesjukdomen kan ha lite svårt för att förstå vad vi håller på med... och inte riktigt fattar att man aldrig någonsin blir frisk om man är t.ex. alkolist och narkoman... den dagen då jag inbillar mig att jag är frisk är jag verkligen illa ute... för det är ju samma dag som jag "glömmer bort" att ta ansvar för min sjukdom... och tar jag inte mitt ansvar så försvinner min frihet och kommer med största sannolikhet ganska snabbt att bli slav under mitt eget begär igen... och det vill jag ju inte... för jag har fått smak på friheten... jag gillar att vara fri på riktigt.

.

.

Mycket av vårt jobb på VågaVa handlar om att bygga upp en Vi-känsla... och för min egen del är en känsla av tillhörighet himla viktigt för mig... för om jag vill integrera mig i samhället så behöver jag ju bryta mig ur mitt eget skal som jag har så lätt att bygga runt mig själv... om och om igen... och trots att jag är i allra högsta grad är medvetet om att jag behöver andra människor i mitt liv så har jag en hela tiden aktiv sida i mig själv som vill bygga murar runt mig... en väldigt destruktiv sida som vill få mig att känna mig ensam... utanför... och annorlunda.

.

I mina fantasier som i ärlighetens namn bor på ett väldigt litet ställe mellan mina öron så kan jag få för mig olika saker... saker som inte har ett skit med verkligheten att göra... för i mina fantasier så flyr jag ofta från verkligheten som pågår just nu utanför mina öron (den enda verklighet som jag faktiskt kan påverka)... i mina fantasier så kastar jag mig in i dåtid och framtid... och glömmer bort nuet... ja herregud... hur dum kan man va?

.

Jag har klagat på sätet i min bil... TV-soffan... och mina vanliga pinnstolar... även min säng innan jag fattade att jag inte hade ont i ryggen... utan ont i njurarna... att jag skulle kunna ha ont i något inre organ fanns bara inte på kartan... ja jävlar... kanske dax att vänja sig vid lite mer udda krämpor nu när jag blivit lite äldre... tidigare i mitt liv har det ju mest varit när jag fått stryk eller varit med om en olycka som det gjort ont... skador på mina inre organ har jag förskonats från... vilket jag naturligtvis inte har tänkt en endaste tacksam tanke över... jag är tyvärr sällan tacksam över saker och ting som jag tar för givet... som typ en fungerande kropp... det är först när den går sönder som jag ägnar den (min kropp) någon speciell tanke.

.

Och nu har jag ont i mina njurar... lever... och hjärta... och jag skulle ljuga om jag inte erkänner att det kan göra mig en liten pytteliten smula orolig... inte så mycket men lite grann... nu tror jag väl inte att det är någon större fara med mig utan att jag bara lider av lite sviter från mitt äventyr med min parasit... och jag tror inte så mycket på att leva med katastroftankar... av den enkla anledningen att det mesta jag någonsin oroat mig för faktiskt aldrig har hänt.

.

Nu har jag alldeles precis lämnat prover på vårdcentralen... så nu får jag väl vänta någon dag innan jag tar ett snack med doktorn för att kolla om min medicinkur har lyckats råda bot på mig... jag håller alla tummar jag har... visserligen så mår jag inte så där himla bra just nu... men jag hoppas att det beror på biverkningar av de tunga medicinerna... eller sviterna av en lååååång sjukdomsperiod... och... att min parasit är död.

.

Efter jag varit och lämnat mina prover åkte jag direkt till bildoktorn med min bil... den behöver en service och en drivknut har börjat lämna lite misstänkta ljud ifrån sig... jag tillämpar samma andliga princip när det gäller bildoktorn som min "vanliga" doktor... nämligen tillit... vilket i detta fall innebär att jag litar på at de kan sitt jobb så att jag slipper mig på att praktisera saker som jag inte är så vidare bra på... jag är ingen doktor... varken på det medicinska planet eller det mer biltekniska... och det känns faktiskt ganska bra att erkänna det.

.

Jag behöver inte längre kunna saker jag inte kan eftersom jag lärt mig att det finns andra människor som kan ta hand om de sakerna... det var värre förr i tiden då jag försökte laga mina bilar själv... ja herregud... men den historien får jag ta en annan gång.

.

Och efter att åter fått igång den appen efter en lång vila så kan jag inte låta bli att undra om vad jag tycker om den... ännu en app där jag kan fixa och trixa med mina foton... men ska sanningen fram så är oftast alla dessa appar betydligt mer avancerade än vad jag är... jag brukar sällan fatta vad det är jag har gjort när jag ändrat på en bild... och att upprepa det är snudd på helt omöjligt... möjligtvis så är Hipstamatic undantaget som bekräftar regeln... vilket ju beror på att den låter mig välja en film och ett objektiv som ger mig ett resultat som jag tycker om... och som jag sen kan ställa in som en favorit... och på min Histamatic har jag hittat en kombination som jag gillar.

.

.

Jag har en himla massa appar på min mobil som jag aldrig någonsin använder... när min iPhone var ny blev jag närmast manisk när det gällde att ladda ner appar... och jag måste erkänna att jag inte var så nogräknad när jag valde vilka appar som laddades ner... gratis räckte nästan för att en app skulle kännas nödvändig... tack och lov så är den tiden förbi... idag så laddar jag faktiskt i stort sett bara ner de appar som jag vill ha... och konstigt nog så betalar jag för de flesta av dem som jag tycker berikar mitt redan väldigt rika iPhoneliv.

.

Om Instagram är en sådan app som berikar mitt liv återstår att se... en sak som jag la märke till idag var att det inte var igår jag använde denna app senast... nä... det var nog närmare ett år sedan sist... och då kan jag ju stilla undra hur viktig jag tycker den appen är... egentligen.

.

Jag är verkligen en lyckligt lottad kille som jobbar på VågaVa... det måste ju helt enkelt vara världens bästa jobb där vi skapat ett kärleksfullt ställe där utanförskapet kan förvandlas till innanförskap... och det är ju så himla vackert att se hur hur vi bryr oss om varandra... och hur många jobb har jag haft då jag på fullt allvar tyckt att måndagen är en av veckans bästa dagar... bara för att jag då kan åka till jobbet igen efter helgen.

.

Just nu är det full fart i våra lokaler och vi har många grejer på gång... massor av folk både i Ljungby och Halmstad som vill ta del av vår verksamhet... och även om det dyker upp problem och konflikter lite då och då så är det inget som tar bort den fina kärleksfulla atmosfären... snarare tvärtom... eftersom vi klarar av att använda oss av de konflikter som kan uppstå på ett konstruktivt sätt så får de oss snarare att växa som grupp... konflikter är helt enkelt skitbra för att en grupp ska kunna utvecklas och växa... och jobbet på VågaVa består till största delen av att skapa en grupp som funkar tillsammans... och när det funkar och gruppen är trygg så är det en gåva att se hur vi som enskilda individer börjar blomma ut... till de vackra och värdefulla människor som vi ju är... det är fan vackert.

.

Att gnälla på att jag har ont i magen hjälper inte mig ett endaste dugg... att däremot acceptera verkligheten precis som den ser ut hjälper mig att kunna släppa taget om saker och ting som inte riktigt är som jag vill att de ska vara... som t.ex. min kamp mot min parasit... och då kan det paradoxalt nog hjälpa mig en hel del att gnälla lite på min egen blogg... för helt ärligt så tycker jag att det är ganska jobbigt nu... det har ju liksom inte hänt så himla mycket på en ganska lång tid nu... och hade jag inte kunnat acceptera den verkligheten så är jag övertygad om att jag hade blivit galen vid det här laget... och det värsta hade inte varit att jag har ont i magen och mår skit... nej det värsta med att inte acceptera den verkligheten hade garanterat varit alla mina tankar som jag hade skapat mellan mina öron... för om jag inte accepterar verkligheten hade jag ju varit tvungen att skapa mig en egen verklighet... och all min erfarenhet av det är att det inte brukar bli så himla bra.

.

För i min fantasi så bor alla mina rädslor och nojor... vilka naturligtvis hade tagit en stor plats i min egenskapande verklighet... och jag hade nog hittat någon eller några idioter att skylla på... och gjort mig själv till ett offer... och då kan ni ju förstå hur jag hade mått... inte nog med att jag haft precis lika ont i magen som nu... jag hade ju även sett till att må ännu sämre än vad jag hade behövt... och då säger det ju sig själv att min mage inte fått lika mycket positiv energi att kunna laga sig själv på... och som ett resultat hade jag om möjligt mått ännu sämre rent fysiskt än vad jag redan gör... för jag tror (ja... jag är faktiskt helt övertygad) att tankens kraft är stor... kanske större än vi vågar tro.

.

En av medicinerna som doktorn ordinerade mig ger biverkningar... och det är nästan så att jag överväger att sluta ta den eftersom det ger mig sådana fruktansvärda magknip så jag nästan viker mig dubbel... och i natt så vaknade jag flera gånger av dessa smärtor... och det är inte så lätt att somna om när det gör ont... vilket gör att jag känner mig en liten smula trött nu på morgonen... så klart... får man inte sova om nätterna så är det ju inte det så konstigt.

.

Så nu sitter jag här och tvekar inför att peta i mig ytterliggare ett av dessa piller... för vem fan vill ha skitont i magen... men som jag lärt mig någonstans... "det viktigaste först"... och jag kommer att tänka på varför jag petar i mig denna hemska medicin... visst ja... jag har ju levt med en inneboende parasit sedan nyår... en inneboende som inte betalar någon hyra och som mest orsakar mig elände och tandgnissel... det är ju därför som jag petar i mig doktorns magiska dundermedicin... jag vill ju vräka min inneboende och behöver hjälp med avvisningen.

.

Jag har mina egna teorier om vilken medicin som funkar och till dem hör egentligen inte dessa piller... jag har redan provet dem en gång tidigare eftersom jag fick dem utskrivna för någon månad sedan... men va fan... denna gången gav mig doktorn allt på en gång och jag får väl göra mitt bästa för att lita på honom... för det viktigaste måste ju trots allt vara att bli frisk från min parasit.

.

Om ni spanade in mitt förra inlägg här på bloggen så såg ni ett fotografi på en ganska stökig hall... och jag kan lova er att det fanns rätt mycket grejer i den hallen... grejer som jag nu transporterat bort... det mesta gick rakt ner i källaren (som för övrigt får bli ett betydligt senare städprojekt) och några prylar hamnade på mitt stora bord på övervåningen... men resultatet är förbluffande... helt otroligt... men sant.

.

Äventyret fortsätter... ett tiotal vinterjackor ligger nu i en svart sopsäck på vinden... förvisso måste jag erkänna att jag fuskat en liten smula med mina 15 minuter om dagen... det har nog fan blivit några timmar idag... men det kan jag leva med... tror jag... problemet blir väl det gamla vanliga... allt eller inget... så nu är det lite svårt att sätta stopp för mig.

.

Efter att ha varit hemma i några dagar så börjar jag nu se ett resultat... sakta förvandlas mitt hem framför mina ögon... i morse gick jag in i ett skinande rent badrum och borstade tänderna... efter att ha sovit i min renbäddade säng i ett sovrum utan dammråttor (i mitt fall kanske det vore riktigare att skriva dammhundar p.g.a. storleken) under sängen... och det är inte utan att det känns lite... ja... lyxigt är nog rätt ord för mig... jag är ju tyvärr inte killen som alltid har tipptopp städat hemma i mitt hem.

.

Nu är jag långt ifrån klar med mitt stora städprojekt... någonting som jag väl för övrigt aldrig kommer att hinna färdigt med eftersom jag har ett stort hus... när jag är klar är det liksom dax för att börja om igen... vilket kanske är en av anledningarna att jag har så svårt för att städa... det känns liksom lite meningslöst eftersom jag ju aldrig blir färdig... samtidigt som jag måste få medge att det även känns helt fantastiskt när jag t.ex. lyckats dammsuga mitt kök... jaja... så länge jag gör så gott jag kan är jag nöjd.

.

Nu har jag tänkt gå vidare i mitt stora städprojekt och nästa mål är min hall... om jag lyckas med att röja bort en massa skit från den så kommer jag att komma åt mitt städskåp och lite andra skåp där jag kan förvara prylar som blir över när jag städar i övriga huset... och det är lite intressant att kolla vad som finns i min hall (även om det nog hade varit mycket enklare att berätta vad som inte finns i den)... här möts de olika årstiderna... här står min snowboardsbräda lutad mot mina golfklubbor... och viktiga bildelar till min förra bil trängs med ett gäng CD-plattor som jag ju inte längre använder mig av i dessa Spotify-tider... o.s.v... i all oändlighet... jag får nog ge mig själv några dagar för att få någon ordning på detta kaos... och jag har inte bråttom... för det räcker det med att jag ger detta projekt "15 minuter om dagen"... då kommer jag sakta och lite i taget se en förändring... för det funkar och min hall kommer till slut att skina och glänsa igen... det är nästan som trolleri... ett mirakel.

.

Såg alldeles precis en liten underbar kortfilm om en dansk tjej som fyllde 100 år... hon badade varje dag året runt och delade med sig av sin visdom... och är man 100 år så tror jag allt att man vet vad man pratar om... och hennes budskap var klockrent... att leva varje dag... och att ha någonting att göra... för det värsta med att bli så gammal enligt henne var att ingen av hennes vänner från förr levde längre... alla var döda... så det var viktigt att ha någonting att göra så att man fick lära känna lite ungdomar... och ungdomar det var väl alla som var under 100 år då kan jag tänka mig... för alltigt är ju trots allt relativt.

.

.

Jag har ju under en tid gått ner en herrans massa kilo i vikt... som mest hade jag tappat nästan 12 kilo... och nu när jag fortfarande hoppas på att bli frisk så sitter jag och funderar på hur många av dessa kilo som jag vill gå upp igen... och om jag på fullt allvar tror att jag på något sätt kan kontrollera detta... för redan när jag blev rökfri och gick upp i vikt för typ första gången i mitt liv fick jag någon form av tanke på en idealvikt som skulle passa mig... att jag skulle väga ungefär 5 kilo mer än vad jag gör just nu.

.

Att jag överhuvudtaget intresserar mig för min egen vikt kan skrämma skiten ur mig... inte på det sätt som jag kanske borde just nu eftersom jag ju rasat i vikt och omedelbums säkert behöver få tillbaka några av dessa kilo... nej jag är mest orolig för att jag ska bli besatt av vågen... vilket jag kanske i.o.f.s. redan har blivit nu när jag väger mig varje dag och skriver in min vikt i en app i min telefon... herregud bara att skriva detta kändes ju helt skevt... för helt ärligt så tror jag på fullt allvar att en våg kan ta över våra liv... jag har sett det hända med många av mina medmänniskor och jag är inte dummare än att jag förstår att vikt är en miljardindustri där det finns mycket pengar att tjäna på människors... öhhh... nu höll jag på att skriva fåfänga men det är ju heller inte helt sant eftersom det ju finns massa människor som har allvarliga problem med sin egen vikt... båda övervikt och undervikt... i mitt fall kan jag kanske skriva fåfänga... eller egentligen så kanske det handlar om hälsan trots allt... att jag också mår bättre om jag väger lagom mycket.

.

En sak vet jag i alla fall... med säkerhet... och det är att jag inte blir lycklig av min vikt... men att jag kanske kommer att väga precis så mycket som jag ska väga den dagen då jag väljer att vara lycklig... för jag har lärt mig att min hälsa är ett resultat av hur jag behandlar mig själv... och om jag bestämmer mig för att jag är en vacker och värdefull kille som duger precis som den jag är så kommer jag att behandla mig själv shysst... äta det jag behöver äta... röra på min kropp bara för att den mår bra av det... och tar jag hand om mig själv på ett kärleksfullt sätt så kommer för det mesta min hälsa som ett brev på posten... möjligtvis med ett liten undantag om man har en ineboende parasit... men då får man ju gå till doktorn... eller hur?

.

Sprang runt i mitt hus med dammsugaren... dammsög både väggar, tak och golv på nedervåningen... och helt genomsvettig konstaterar jag att det är hur jobbigt som helst att städa... och jag förstår verkligen innebörden av att dra ner projektet till "15 minuter om dagen"... det blir så jävla STORT att städa mitt jättehus annars... och jag minns misstaget när jag byggde om mitt hus... misstaget att göra allt på samma gång... ska ni renovera ett hus så är mitt råd att ta det lugnt... typ... ett rum i taget... och absolut inte allt på en gång... och för mig gäller samma regler när det kommer till städning... allt på en gång har fortfarande samma effekt på mig... jag blir paralyserad... och snurrar om möjligt till det ännu mer.

.

I vilket fall som helst så har jag redan fått gjort mer än vad jag kunde önska mig i morse... och nu är det dax för lite käk... sen får jag se... några maskiner tvätt... diska och bädda rent i mitt rena sovrum är kanske ett realistiskt mål för mig... för jag får ju aldrig glömma bort att "ju mindre jag gör dessto mer får jag gjort".

.

Mitt senaste städprojekt stannade upp för några veckor sedan... och det är inte utan att det börjar synas lite väl tydligt här hemma i Brännebassalt... det är med andra ord riktigt skitigt hemma hos mig... jag började ju med ett jättestort "15 minuter om dagen" projekt och när detta "kom av sig" (heter det så?) så raserade mitt hus succesivt... jag hann liksom bara stöka till det ännu mer... så nu ser det värre ut än vanligt.

.

Vad jag sysslat med är vad vi gamla narkomaner skulle kunnat kalla för... "pundat"... vilket när det gäller städning ofta innebär att man flyttar runt en massa prylar och stökar till det ännu mer... vi/jag har nämligen en liten tendens att bli en aning överambitiösa i vår strävan efter den "ultimata" städupplevelsen... jag har ett flertal skräckhistorier på detta tema från mitt eget missbruk... det räckte liksom inte med att dammsuga och torka golven på den tiden... helst skulle en vägg slås ut, några väggar målas om och ett nytt kök byggas när man ändå var på gång... vilket alltid (utan undantag) slutade i katastrof.

.

En annan sak som skrämmer mig lite nu när jag tittar på mitt stora bord på min övervåning dit jag släpat upp de flesta lösa föremål från min undervåning är förvaringslådorna... jag har nämligen under en längre tid samlat på mig en massa förvaringslådor... ett klassiskt pundartrix... att sortera saker och lägga det i lådor... om ni har en aktiv narkoman på besök så är han/hon inte så svår att underhålla... ta några paket skruv och spik och häll i en stor spann... sen ställer ni fram spannen och några tomma paket... i de flesta fall (i alla fall om drogen heter amfetamin) så kommer den aktiva narkomanen att med stor glädje och intensitet att kasta sig ner i spannan och börja sotera skruv och spik... när han/hon är färdig så är det bara att hälla i allt i spannen igen och upprepa proceduren.

.

Jag äter visserligen medicin mot min parasit för tillfället men den är garanterat inte sinnesförändrande... och jag får väl hoppas att min lite överambitiösa städning inte leder mig ut i missbruket... och om beteendet känns lite otäckt så finns det ju faktiskt en liten möjlighet att det hela slutar med att jag får städat hemma... för även om det just nu mest känns som stökigare än någonsin har jag gott hopp om att det löser sig till slut... för så är det ju... det brukar ju faktiskt bli bra... och blir det inte bra... ja, då kanske det blir bättre.

.

Ibland så känns det lockande att göra en tidsresa... ni vet... med ålders rätt göra inlägg i stil med "när jag var ung..." och långfredagen är en dag som uppmuntrar till just dessa ord... för det var fan skillnad på en långfredag då... den var inte som nu... långfredagen när jag var liten var den absolut längsta och tråkigaste dagen på hela året... alla... och jag menar verkligen alla... och ja... alla affärer var stängda... på riktigt... på den enda TV-kanalen pågick en enda lång helgmålsringning... och jag är övertygad om att det var just denna dagen uttryck som "suga på stenar och se på när färg torkade" myntades... för det fanns helt enkelt inte så mycket att göra... typ ingenting.

.

Nu för tiden så ser inte min verklighet och i synnerhet inte mina långfredagar ut på det viset... jag bor ute på landet och de dagarna som jag är ledig och stannar hemma så märker jag inte om det är tisdag eller fredag... där jag bor finns det mest årstider och just nu är det väldigt mycket april utanför mitt fönster... om jag vill slänga mig framför TV:n är utbudet nästan för stort och jag kan få svårt att bestämma mig för vad jag vill titta på... att bo ute på landet innebär inte längre att jag är isolerad eftersom jag ju har både telefon och internet... vad gjorde vi innan Facebook tog över våra liv?

.

Och eftersom affärerna inte längre har stängt på långfredagarna längre så kan jag också överväga att sätta mig i min bil och åka och handla lite... ja kort sagt... långfredagen som jag minns den finns helt längre inte längre... och helt ärligt så tycker jag att det är skönt för den dagen var helt enkelt för jävla tråkig.

.

Hann väl knappt hämta ut min medicin och slänga i mig min dagsdos innan jag däckade... det var med nöd och näpe som jag orkade hålla ögonen öppna när jag körde hem och slängde mig i soffan... somnade direkt och nu så sitter jag här hemma i Brännebassalt och är tröttare än trött... luften har gått ur mig.

.

Jag har ju liksom inte riktigt haft tid att vara trött de senaste månaderna... det har varit föreläsningar... möten... och en massa andra saker i mitt jobb som pockat på uppmärksamheten... för några veckor sedan så var jag faktiskt hemma en hel dag... och förra veckan så var jag ju på semester i Trysil... men att åka bräda hela dagarna i pisterna kanske inte riktigt är att vila sig... vilket jag väl i.o.f.s. inte brydde mig så mycket om just då eftersom jag ju kände mig frisk då... samma medicin som jag för övrigt trycker i mig nu och som jag hoppas mycket på... igen.

.

Men just nu är jag mest bara trött... ska vara ledig i några dagar och har inga "måsten" på schemat... visserligen så skulle jag väl vilja städa upp i mitt minst sagt väldigt smutsiga och stökiga hem... men fan... först och främst så vill jag bli frisk... få tillbaka energin och slippa ha ont i magen... för nu har jag varit sjuk alldeles för länge tycker jag... nu räcker det.

.

Idag är då den första dagen på resten av mitt liv... och det är också tänkt att bli den dagen då striden mot min parasit går in i ett helt nytt skede... nu är det krig på allvar... extra allt... tre gånger så stor dos av den medicin som har funkat bäst hitills... extra specialmedicin från infektionskliniken som inte ens finns att tillgå på svenska apotek... extra allt för att en gång för alla ta död på denna parasit från helvetet.

.

För några dagar sedan så trodde jag att jag var frisk... men där fick jag tji... min parasit hade precis som jag själv bara tagit en veckas semester... när jag tänker på det så är det ju helt overkligt... underbart overkligt eftersom jag ju kunde njuta av en veckas brädåkning utan att vara sjuk... att det sen just nu känns lite sisådär att ännu en gång känna av denna för mig alltför välbekanta sjukdom med alla sina symtom är en helt annan sak... för om några timmar så ska jag hämta min medicin och påbörja kuren som förhoppningsvis ska ta död på eländet.

.

Jag är verkligen trött på att vara sjuk nu ska ni veta... det är ju nästan helt sinnesjukt att gå omkring med den här parasiten i månad efter månad utan att vår svenska sjukvård kan få bukt med den... jag är inte ett endaste dugg bitter eller förbannad utan mest bara trött på att vara sjuk... förbannat trött om jag ska vara ärlig... och ni må tro att jag håller alla tummar jag har för att jag ska bli frisk på riktigt nu.

.

Först så tog det jättelång tid... sen så fick jag vänta en extra dag på att apoteket fick in lite medicin... inte tillräckligt för att jag skulle bli frisk även om det var en bra medicin som funkade direkt... så jag fick vänta ett tag till... innan jag fick lite av en annan medicin som inte hjälpte ett endaste dugg... sen fick jag vänta ett tag till... ett tag till... och ytterliggare ett tag till innan doktorn ringde mig och berättade det jag redan visste... nämligen att jag fortfarande var sjuk... så jag fick en ny medicin... som inte funkade heller... och sen väntade jag... och väntade... innan jag tyckte att jag hade väntat tillräckligt länge (typ tre månader) och bestämde mig för att självmedicinera innan min Trysilresa... och då blev jag nästan genast "frisk" då alla mina symtom försvann på mindre än ett dygn.

.

Sen kom jag hem... och blev sjuk igen... lämnade prover som berättade för doktorn att jag fortfarande var en bärare av Guardiaparasiten... och eftersom jag nu var väldigt trött på att vänta så ringde jag upp doktorn... fick bara vänta i några timmar innan jag hade honom på tråden... och nu hände det grejer må jag säga... han skrev omedelbums ut en trippel dos av medicinen som jag fixat illegalt förra veckan... plus en extra helt annan slags medicin för säkerhets skull som han skulle posta på posten redan idag... och eftersom han gärna ville behandla mig med dubbla mediciner denna gång... tydligen gäller devisen "allt eller inget" även inom den svenska sjukvården.

.

Och inte nog med det... skulle min trippeldos inte funka... ja, då kunde jag hämta ut en trippeldos till på apoteket precis när jag ville... nu snackades det inte om att vara återhållsam längre... nä, nu ville han slänga in hela kavelleriet för att en gång för alla slå ut den envisa parasit som plågat mig så länge... och det är jag minsann glad för... för efter att ha fått vara symtomfri i över en vecka så känns det ta mig fan extra jävligt att ännu en gång känna hur den här parasiten tar min energi... får mig att må illa... och orsakar feta magknip då jag nästan viker mig dubbelt... för en sak är helt klar för mig... jag vänjer mig inte... jag blir bara sämre... och sämre.

.

När jag nu ringde till apoteket så fanns givetvis inte min medicin tillgänglig förrän på tisdag... och lite besviken blev jag allt innan jag chansade och ringde till ett allternativt apotek som hette "doc morris"... och dra på trissor... konkurens kan vara riktigt bra för oss kunder... redan i morgon efter 12.00 så kan jag nu hämta ut min medicin i Halmstad... jag räknar timmarna.

.

Precis innan jag åkte till Trysil för att åka bräda så tog jag en chans... och slängde i mig min polares medicin som han hade tagit med sig från Thailand... och blev liksom mirakelfrisk precis lagom till min semester... nu när jag kommit hem så har mina symtom kommit tillbaka... igen... och jag är väl inte så himla förvånad eftersom jag har läst in mig ganska bra på just Guardiaparasiter och hur man blir av med den envisa parasiten... på nätet läser jag att det är just den medicinen som jag tog som funkar... men också att det snarare är regel än undantag att man behöver upprepa behandlingen åtminstonde en gång... någonting som jag inte gjorde första gången jag fick denna medicin av min doktor på vårdcentralen... istället så fick jag en annan kur som inte funkade alls... och efter den några "dunderpiller" av infektionskliniken i Växjö som inte heller hjälpte.

.

Så nu ringde jag till infektionskliniken i Växjö för att försöka få tag i min doktor där... samma doktor som för övrigt inte kunde rekomendera mig att peta i mig min polares piller... och be honom om att skriva ut... exakt samma piller till mig så att jag kan upprepa behandlingen enligt mina helt egna rekomendationer som jag har läst mig till på nätet... samma nät som doktorerna får sin information från.

.

Nu håller jag tummarna för att min doktor lyssnar på vad jag har att säga och skriva ut ett recept på samma medicin som jag fick av min kompis... medicinen som uppenbarligen fungerar... och efter att ha varit i kontakt med en sköterska i Växjö för några minuter sedan har jag fått ett löfte om att hon skulle försöka få tag på doktorn och få honom att ringa upp mig... jag får helt enkelt lägga mitt liv i händerna på en kraft starkare än mig själv och hoppas på det bästa... nu har jag gjort vad jag kunnat... och kan släppa taget... skönt.

.

Barcelona - Milan... Messi mot Zlatan i en direkt avgörande match i Champions League... det kan nog inte bli så mycket mer spännande för en Zlatanist som mig... denna dag då jag faktiskt fortfarande kan känna hur jag njöt av att lyssna på den helt fantastiska intervjun på TV 3 i går kväll... Göran Zachrisson är en helt fenomenal snubbe och jag blev väldigt imponerad av hans reportage och intervju av Zlatan igår... men idag är det något helt annat... idag är det match... nästan lite av matchernas match faktiskt om ni frågar mig.

.

Jag har även andra spännande möten att se fram emot idag... ta bara det där med Arbetsförmedlingen i Ljungby... vi hoppas ju på att utveckla ett samarbete med både AF och försäkringskassan och att detta kan leda till att människor i utanförskap ska hamna innanför ramarna igen och i förlängningen få en chans att bli produktiva medborgare i samhället... utanförskap är ju inget bra tillstånd och inget som gagnar någon... varken samhället eller den enskilde individen... och det är ju nästan lika viktigt som matchen i kväll.

.

Idag så är det en provlämnardag för mig... jag har redan hunnit med ett besök på Vårdcentralen i Lidhult där jag lämnat lite blodprover... hon berättade för mig att de skulle kolla min lever, njure och lite andra grejer... tydligen så kan min kropp tagit skada efter att ha varit sjuk såpass länge som jag ju trots allt har varit... och i min journal står det tydligt att min doktor inte rekomenderade mig att ta min kompis medicin mot parasiten... medicinen som på ett mirakulöst sätt gjorde mig i det det närmaste helt frisk samma dag som jag åkte upp med liften för första gången för en vecka sedan... det är ju nästan så att jag blir religiös på kuppen... helt otroligt... jag har inte ens vågat skriva om det i bloggen under hela veckan... rädd för att förtrollningen i så fall skulle släppa... nu vågar jag nästan tro på att jag är frisk... och håller tummarna för att mina prover kommer att bekräfta det.

.

Nu ska jag bara inom vårdcentralen i Ljungby och lämna några bajsprover... sen hoppas jag att få ett positivt svar från min doktor... typ att jag är helt frisk... att det kanske tar ett litet tag innan min mage är helt och hållet återställd är jag på det klara med... men om jag får be om någonting så är det att doktorerna lägger märke till att det faktiskt var min kompis medicin som gjorde mig frisk... att man kan läsa om den behandlingen på internet... och att det inte är ovanligt att man kan behöva upprepa den medicineringen... inte för att jag är bitter på den svenska sjukvården för att min behandling blev onödigt lång... utan mer för att det ju kan vara bra att veta vad som funkar nästa gång någon drabas av en Guiardiaparasit... för helt ärligt så önskar jag ingen denna upplevelsen... även om den så klart har varit/är väldigt lärorik.

.

Vet väl inte riktigt om jag tycker att det känns så speciellt skönt att komma hem... det känns nog allt mer som... ja... som vanligt på något sätt... inte obehagligt på något sätt... bara... väldigt vanligt... tryggt... lugnt och en liten smula... tråkigt... vilket i.o.f.s. är rätt intressant om ni frågar mig.

.

Jag gillar att vara på resande fot... men jag gillar också att se på livet som en resa oavsett var jag befinner mig... det är en resa att vara hemma också... en resa i tid och rum som är fylld av upplevelser... hela tiden och alltid.

.

Det spelar mig inte längre så stor roll var jag befinner mig... mitt liv är ett enda stort äventyr som jag upplever som väldigt spännande och lärorikt... inte alltid behagligt men för det mesta väldigt intressant... och ju längre tiden går dessto värdefullare tycker jag att resan är... ni vet den där resan som vi kallar för livet.