PETERS BLOGG

... har sina sidor.

.

Nu för tiden så är vi som bor på landet inte så isolerade längre... teknikens under har nått till Brännebassalt... men det ska erkännas att bredbandet inte är så himla brett hemma hos mig... i morse när jag som vanligt skulle blogga så var det lite smalare än vanligt... så jag fick ge upp... internet var mer än lovligt långsamt... nu kan det i.o.f.s. berott på att det var något med själva bloggen som strulade men ni förstår säkert att det inte går att streama några filmer ute i Brännebassalt.

.

... är en andlig princip.

.

Jag anser mig själv inte vara någon hypokondriker... men det kanske är upp till min omgivning att avgöra... för om jag nu inbillar mig att jag är sjuk eller har ont någonstans så är det ju inget jag hittar på... däremot kom jag på mig själv alldeles nyss med att ställa en diagnos... och nu är jag ute på djupt vatten ska ni veta för mina medicinska kunskaper är verkligen inget att skryta med... allra helst inte när min diagnos av mig själv pendlade mellan nackspärr och hjärnblödning... och när jag satt och tryckte på min nacke så började hjärnblödning låta logiskt... tror att jag ska lämna det där med diagnoser till någon som kan det bättre än mig... vad jag kan göra är väl att acceptera läget och åka till en doktor om det inte blir bättre... för helt ärligt... det är inte så farligt.

.

... vänner.

.

Att gå på en talardag innebär för mig att jag träffar massor av fina vänner... grejen är bara att det kan nästan bli lite stressigt att träffa alla på en gång... jag personligen får i alla fall lite svårt för att hinna med att prata med mina vänner eftersom det är så många att prata med... samtidigt... och då kan känna mig en liten smula otillräcklig... det blir liksom inte riktigt tid till ett riktigt samtal... lugn och ro och endagarskonvent samtidigt funkar inte för mig... intensivt är mer ordet och känslan som jag vill beskriva själva upplevelsen med.

.

... i Göteborg.

.

Idag så tänker jag göra flera saker samtidigt... inte riktigt på samma gång men på samma dag i alla fall... efter att jag hunnit vakna i lugn och ro med frukost, kaffe och allt vad det kan vara så tänker jag ta mig iväg till Johanneskyrkan i Göteborg och hänga lite med mina NA-vänner... men... jag har även andra planer för dagen... t.ex. att gå på bio och kolla Ironman 3... det är ju sånt man kan syssla med när man är i den stora staden... hade vi haft bio i Brännebassalt så kan jag bara tänka mig vilken filmer som hade visats... kanske Åsa-Nisse... och då tänker jag på de svartvita filmerna från 40-talet... fast om jag ska vara riktigt ärlig så är vi rätt moderna i Brännebassalt också... teknikens under når långt... vi kan ladda ner film även ute i skogen... det tar bara lite längre tid.

.

... VågaVa.

.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen... jag har världens bästa jobb... att jobba på VågaVa är en gåva som jag är mycket tacksam över... och jag vet att detta jobbet har stor del i min drogfrihet och tillfrisknande... för här har jag fått förverkliga drömmar och lärt mig att bli en ansvarsfull medborgare i vårt samhälle.

.

... väntans tider".

.

Vem har kommit på det helt sinnessjuka påståendet... för just nu så håller jag inte med... väntar på att klockan ska gå så att jag kan åka och besiktiga min bil... och jag ser ingen som helst nöje i att vänta... det är mest bara slöseri med tid tycker jag... två timmar dötid att slå ihjäl... för lite för att hitta på något vettigt... och för lång tid för att kunna njuta av en liten paus i tillvaron... just nu så blir jag nog faktiskt mest bara rastlös om jag ska vara helt ärlig.

.

... är ju enkelt... egentligen.

.

Att kapitulera betyder för mig att jag kan ge upp... när det gäller drogerna så har jag verkligen förstått det och det är ju himla skönt... eftersom det innebär att jag har varit drogfri typ hur länge som helst... och så länge jag inte glömmer bort att jag är en beroende och kan kapitulera på daglig basis så är allt väl... men jag har fortfarande stora problem med att tillämpa principen om att kunna kapitulera i mitt övriga liv... ta det här med mina linser... i natt vaknade jag av att jag hade lite ont i mitt ena öga... jag behöver vila mina ögon och plocka ut linserna i några dagar... och nu sitter jag här och skriver en blogg... samtidigt som jag försöker hitta utvägar som innebär att jag slipper plocka ut mina linser... för att min egenvilja inte riktigt vill acceptera verkligheten som den är... att mina ögon behöver vila från linserna en dag eller två.

.

... är kanske inte så snällt.

.

Jag kan ju bara inte låta bli att provocera lite då och då när jag får chansen... och igår så kunde jag inte låta bli att lägga märke till att jag kanske gick en smula för långt... prästen såg allt lite konfunderad ut då jag brast ut i ett påstående om att... allt är perfekt... har alltid varit perfekt... och kommer alltid att vara perfekt.

.

... företagande.

.

Idag så ska det handla om socialt företagande... om en timme ska jag befinna mig på Andersberg i Halmstad och träffa lite människor som brinner för det här med socialt företagande... vi är ju några stycken som tycker att det är en väldigt bra idé att skapa förutsättningar för människor i utanförskap att få en möjlighet att komma in i inanförskapets varma famn... för visst behöver vi människor ett samanhang där vi kan få känna oss behövda... och att starta upp ett socialt företag som sätter människan i centrum har visat sig vara ett alldeles utmärkt för att göra just det... och jag vill mer än gärna bidra till att skapa ett samanhang där man kan få känna sig både vacker och värdefull.

.

... låter jobbigt.

.

Bestämde med min dotter för några timmar sedan att vi skulle gå på ett Zumba-pass tillsammans idag... och gudarna ska veta att jag ångrar dessa ord just nu... jag har ingen som helst lust att träna överhuvudtaget... kan bero på att jag gick en halvtimme på löparbandet i eftermiddag och tycker att det är färdigtränat för min del just nu... eller... hemska tanke... så beror det nog trots allt mest på att jag är lat och helt enkelt tycker att det låter skitjobbigt med Zumba nu... hade mycket hellre legat i min TV-soffa och kollat på en film om jag ska vara ärlig.

.

... är inte grå längre.

.

Visserligen så är himlen grå utanför mitt köksfönster när jag tittar ut... och det är måndag morgon... en inte alltför trevlig dag i mitt liv som arbetande aktiv alkolist och narkoman... för jag hade faktiskt en sådan period i mitt aktiva liv... där jag jobbade, söp och knarkade... samtidigt... det fanns t.o.m. en tid då jag lyckades med konstycket att dela upp dessa händelser... d.v.s. att jag jobbade... söp... knarkade... och vaknade på måndagsmorgonen utan att ta en återställare eller peta i mig någon drog... utan bara steg upp och åkte till jobbet för att det var "vardag"... och då kan jag lova er att jag INTE tyckte om den grå vardagen.

.

 

... och jag.

.

För många år sedan så hörde jag för första gången att man hade ett val... det var en snubbe som satte ord på det genom att säga åt mig att det egentligen inte fanns några problem... bara förtäckta lösningar... och att man kunde leva efter de premisserna... och banne mig om inte jag tycker att det funkar över förväntan... för min erfarenhet är att när en dörr stängs så öppnas det en ny... visserligen kan det ju ta ett litet tag innan jag fattar och ser det... men till slut så trillar poletterna ner... det blev bra till slut... det var någon mening med vad som hände... o.s.v... brukar berätta för mig själv att ALLT som har hänt mig i mitt liv har först mig till det som jag har just nu... och när jag kollar på livet ur det perspektivet så vet jag att allt är perfekt... kommer alltid att vara perfekt... och har alltid varit perfekt. 

.

Det är bara jag som inte riktigt fattar det mellan varven och eftersom jag ju så gärna vill ha kontroll på det mesta så skapar jag en hel del (de flesta) problem på helt egen hand... problem som inte ens finns.

.

 

... och sol.

.

Kanske inte riktigt än... men okej då... det är i alla fall vår just nu... det var nästan overkligt att kunna gå ut spritt språngande naken i trädgården för att morgonkissa för första gången i år... overkligt och helt sagolikt... inte en snöflinga så långt ögat kan nå och knoppar som håller på att slå ut... visst är det lika underbart varje år när de första varma dagarna kommer på besök.

.

... i livet.

.

Kan man vara annat än kär i livet egentligen... detta tillstånd som låter oss uppleva sakernas verkliga tillstånd... vilket väl inte alltid känns så himla underbart... livet på livets villkor innehåller ju det mesta... sorg, lycka, glädje, hat, kärlek, bitterhet... eller nja... bitterheten är nog en känsla som man måste jobba lite extra med för att skapa... men ni fattar... livet är en enda lång resa fylld med allt ett liv nu kan innehålla... och mycket av detta är vad vi själva väljer att stoppa in i det... ingen av känslorna är farlig för oss... den enda känsla som kan ta död på mig skulle väl i så fall vara skammen... och det är väl tur att det finns ett "botemedel" mot obefogade skam...  för en hel del av de skamkänslor som jag känner är faktiskt helt obefogade... till skillnad för den helt berättigade skammen som jag är glad över att kunna känna... att inte känna skam för någonting är ju inte direkt ett tillstånd som jag skulle önska mig... jag är glad över att kunna skämmas när det är berättigat... vilket det faktiskt är lite då och då.

.

Men det var ju det här med den obefogade skammen... och jag har en hel del skamkänslor som jag inte behöver gå omkring och känna... skam som kommer automatiskt i vissa situationer... vi snackade om det igår jag och min terapeut... och jag är glad över att jag har möjligheter att bearbeta denna känsla... för en sak vet jag med säkerhet... och det är att skam inte gillar ljus... om jag pratar om min skam och tar fram den i ljuset så kommer den att blekna och inte längre ta så himla stor plats i mitt liv... och det är ju bra... för livet är ju som ett enda stort gigantiskt smörgåsbord fyllt med alla möjliga och omöjliga känslor... det är bara att ta för sig... priset är att våga leva fullt ut... att kasta sig ut i det äventyr som kallas för livet... om man vågar... men det finns inga genvägar... vill man leva fullt ut så måste man nog trots allt... riskera allt... för livet är livsfarligt... man kan ju... dö.

... väcker mig på morgonen.

.

Det är vår i Brännebassalt... sover med öppet fönster och väcks strax innan klockan ringer av fåglarnas kvitter... de väsnas rätt bra ska jag få lov att berätta... men... fågelkvitter är mumma för själen... och ingenting som jag stör mig så mycket på... tvärtom så känns det lite skönt att vakna ute i naturen... någonting som jag ju faktiskt kan ta för givet eftersom jag ju bor mitt ute i skogen... en sak som jag lärt mig här ute är att det är ett himla väsen i tystnaden... jag kommer fortfarande ihåg den dagen då jag stängde av stereon och satte mig i min trädgård och lyssnade på tystnaden... som var allt annat än tyst.

.

... utvecklas.

.

Efter att det har målats/fortfarande målas massor av tavlor hemma i Brännebassalt så tas nu måleriet upp till helt nya nivåer... köket håller på att förvandlas med hjälp av penslar och andra målarverktyg i den lite större storleken och redan nu så ser jag hur bra det kommer att bli... kreativiteten flödar här ute i skogen... och jag känner att vi människor är gjorda för att skapa... att skapandet i sig är en naturlig del av oss... jag mår skitbra av att göra saker... kreativitet föder... kreativitet... både i kropp och knopp.

.

... är bra.

.

Jag kan vara lite väl rädd för förändringar... otroligt nog... för min erfarenhet av att göra förändringar är i grunden väldigt positiv... ändå så kunde jag hålla på att droga mig i 30 år innan jag bara kom på tanken att göra en radikal... och mycket enkel förändring... nämligen att sluta peta i mig sinnesförändrande medel... och det är ju minsann inte den enda förändringen jag gjort i mitt liv... jag har nog faktiskt ändrat på det mesta... med ett resultat som ofta överträffat alla mina vildaste drömmar... lik förbannat så finns det en slags inneboende rädsla för förändringar i mig... även om jag VET att det skulle vara bra för mig så är det tyvärr inte ovanligt att jag använder mig av mina gamla följeslagare (här har vi verkligen någonting som jag skulle behöva ändra på) sen... ska bara... och imorgon... allt för ofta... och framför allt... allt för länge.

.

... om en gammal händelse.

.

Jag vill ju gärna börja mina dagar med att skriva lite i mitt stegarbete... men det låter sig inte göras för tillfället... så jag har fått en annan uppgift av min sponsor... är ju klar med mitt 10-steg och i väntan på att få redovisa det med min sponsor så att jag kan börja skriva i mitt 11-steg så skriver jag om en gammal händelse... en grej som hände mig för ett litet tag sedan... själv kallar jag händelsen för vandringen i "dödsskuggans dal"... det är med andra ord ingen angenäm upplevelse jag skriver om... tvärtom så var det nog bland det värsta jag varit med om i min drogfrihet... det värsta... och kanske det bästa.

.

... är bäst på bio.

.

Det är väl inte så många som säger emot mig när jag påstår att film gör sig bäst på bio... och igår så var jag och kollade på Jack bönskjälken... och här upplevde jag ett av alla de tillfälle då det är en ren gåva att inte ha "hängt med" i livet... för jag visste i stort sett inte ett endaste dugg om denna sagan... och det är ju rätt shysst när det gäller film och sånt... det är ju betydligt roligare att se på en film och bli överraskad... även om jag nog i ett väldigt tidigt stadium (typ efter 15 sekunder) fattade att killen (Jack) skulle få både prinsessan och halva kungariket... vissa grejer passar sagor väldigt bra... som att de levde lyckliga i alla sina dagar.

.

Vad jag däremot inte är riktigt lika imponerad av är 3D... kanske för som mitt biosällskap påpekade... att det måste till en lite speciell biograf och filmduk för att effekterna ska funka optimalt... nu blir det mest en grej när man sitter och rättar till glasögonen som inte riktigt passar... det kan lika gärna kvitta med andra ord... men filmen tyckte jag var bra i alla fall... jag gillar sagoberättelser på bio... de påminner mig om min egen verklighet... allra helst det där med att "så levde de lyckliga i alla sina dagar".

... i April.

.

Hur ser en helt vanlig dag ut... egentligen... finns det verkligen vanliga dagar... eller är alla dagar unika på sitt lilla speciella sätt och vis... kanske är det idag det där händer... det där som vi inte ens visste om att det existerade... eller så är denna dagen en vanlig dag för dig och en alldeles speciell dag för mig... så egentligen... finns det vanliga dagar... eller är alla dagar speciella dagar... det är vad jag sitter och funderar på en alldeles vanlig dag i April.

.

... det var väl roligt hurra.

.

Nu var det väl inga drivor av snö utanför fönstret när jag tittade ut... men... ett tunt lager av den vita nederbörden kunde jag allt skönja... och helt ärligt så är väl jag en kille som är rätt bra på att gilla läget... men... den 12 april så hade jag väl inte haft något emot lite... vår... vintern får gärna vara slut nu... så nä... jag håller inte med... tycker inte att det var roligt med snö idag.

.

föll med flaggan i topp.

.

Så vann då Barca som väntat... men det var rackarns vad det satt hårt inne... PSG var himla bra tycker jag... det var inte utan att det märktes att deras stjärnor gillar att spela de STORA matcherna... och det är väl inte så konstigt när man tänker på att de faktiskt harvar runt i en ganska medelmåttig liga till vardags... fast å andra sidan så är det väl just att ta sig igenom vardagarna och göra dem till en fest som verkligen visar vem som är vinnare... och det är just den förmågan som gör att vi kan slappna av och njuta av festligheterna... för visst spelar vi alla STORA matcher lite då och då... även vi som inte spelar fotboll överhuvudtaget.

.

... drömmar.

.

Ibland så brukar jag säga till mig själv (och andra) att jag jobbar på en drömfabrik... och det är sant... VågaVa ÄR en drömfabrik... jag har dagligen möjligheten att förverkliga både mig själv och mina drömmar... och just nu så snackar vi i Halmstad om att fixa en lokal till för att kunna skapa fler möjligheter för människor som lever i utanförskap att kunna ta sig in i ett innanförskap... typ samhället på samhällets villkor... för jag personligen vill gärna ge bort det som jag fått... nämligen känslan av tillhörighet... jag kan helt ärligt känna att jag är en del av samhället idag... och inte nog med det... jag känner mig faktiskt även som en tillgång i det samhället.

.

... ger mig mycket.

.

Fick en uppgift av min sponsor igår... som ville att jag skulle skriva om en händelse i mitt liv där jag reagerade på ett sätt som var rätt skrämmande... och nu sitter jag här och minns tillbaka och försöker ta reda på vad det egentligen var som hände... när jag tappade all kontakt med det förstånd jag kan ha och togs med på en resa som jag inte skulle vilja önska min värsta fiende... och när jag skriver så kan jag riktigt känna hur det kändes när det hände... men med en väldigt stor skillnad... distansen... att skriva om saker ger mig den nödvändiga distans till mig själv som jag behöver för att kunna se vad det egentligen var som hände den gången.

.

... i nuet.

.

Jag håller ju som jag säkert redan har skrivit här någon gång på med att skriva i mitt 10-steg... och nu har jag bara två frågor kvar... och dagens fråga var... 

• På vilket sätt hjälper det tionde steget mig att leva i nuet?

... om resan vi kallar för livet.

.

Känns fortfarande så där skönt tomt mellan mina öron när jag sätter mig för att skriva en blogg... kanske beror det på att jag har det lite FÖR bra i mitt liv just nu... gillar liksom läget så mycket som det går att gilla läget eftersom jag ju gillar läget alldeles extra mycket idag... och då är det lätt att som jag gör just nu... befinna mig i det som vi kan kalla för "nuet"... jag skulle nog inte ha något emot att stanna tiden när jag mår så här bra... men... eftersom jag ju är en kille som vill fortsätta utvecklas och hitta på mer spännande saker i mitt liv... så vill jag ändå inte nöja mig med att ha det bättre än bäst... det är ju trots allt resan som är målet... och som jag ser det... ressällskapet.

.

 

... skrivkramp.

.

Satte mig precis här och skulle börja skriva några rader... och det blev så där härligt blankt och tomt mellan mina öron när jag kom på att jag inte hade den blekaste aning om vad jag skulle blogga om idag... så jag tog ett steg tillbaka... tog fram ett litet hjälpmedel som jag har till hands... nämligen mitt stegarbete... jag håller på att skriva i slutet av mitt 10-steg och frågan som jag svarade på handlade om vikten av att upprätthålla en gnutta självdiciplin... och det kan ju jag tolka lite som jag vill... för mig handlar det mycket om att göra saker som är bra för mig regelbundet och inte låta mig styras av mina känslor och aggera ut som jag brukar när jag inte riktigt orkar göra det där som är bra för mig ... ni vet... det där vanliga... sen... ska bara... och i morgon.

... och kontrollförlust.

.

Tänker ibland på det här med mitt kontrollbehov... för jag skulle ju ljuga om jag påstod att jag är helt befriad från denna vad ska jag kalla det för... åkomma/defekt/handikapp/egenskap... ja skit samma... det händer i vilket fall som helst att jag ägnar mig åt att försöka få kontroll på både det ena och det andra... och nu tänker jag inte på sådana saker som att hålla redan på vad klockan är för att komma i tid till jobbet... eller liknande grejer där det ju faktiskt underlättar att ha lite koll... nej det jag tänker på är när jag t.ex. ger mig hän för att ha koll på vad min omgivning har för sig... ta bara det här med skvaller och skitsnack... om jag skulle försöka hålla reda på vad den ena personen sa om den andra personen som sa något om en tredje person som sagt något om vad den andra personen sagt till den första personen om en fjärde person... ja då är jag illa ute... känslan av kontrollförlust kommer att ta över mitt liv och mitt liv kommer att bli väldigt komplicerat... och det är sådant här jag menar när jag påstår att den enda känsla mitt kontrollbehov någonsin gett mig är en känsla av... ja just det... kontrollförlust.

.

... ska det handla om idag.

.

Jag har ju fått lära mig en hel del om ångest den senaste tiden... min terapeut har förklarat mekanismerna som styr denna känsla och även förklarat vad som händer i mig när jag blir så rädd att jag får ångest... eller vad man nu kan välja att kalla det tillståndet jag hamnar i för... jag har ju varit en smula skeptisk till just ordet ångest och inte velat kännas vid att jag skulle kunna drabbas av denna åkomma... nu har jag väl ändrat mig en liten smula och kan åtminstonde ta ordet i min mun utan att förneka min egen känsla... av... ja... okej då... ångest.

.

... i Halland.

.

Idag blev det till att gå upp lite extra tidigt... VågaVa ska repensenteras på en dag som handlar om socialt företagande som går av stapeln om några timmar i Falkenberg... och vi ska inte "bara" visa upp oss... vilket jag för övrigt fick reda på igår... innan dess så trodde jag bara att vi skulle vara med som åhörare för att förhoppningsvis lära oss något nytt om vad som kommer att hända i Halland när det gäller det sociala företagandet... men visst... vi kommer att hänga upp några tröjor och ta med oss lite visitkort och svara på frågor om det är någon som undrar vad vi gör eller vilka vi är... det enda som jag vet med säkerhet är att vi också vill vara med och skapa sociala företag i Halland.

.

... det "gamla".

.

Röjde i min källare igår... och jag är nog allt tvungen att erkänna (om än motvilligt) att jag fortfarande är rätt mycket av en "kan vara bra att ha-kille"... för det ligger rätt mycket "bra att ha" grejer i min källare... ni vet saker som man aldrig någonsin kommer att använda men som ändå känns lite... "bra att ha" utifall... som t.ex. ett och ett halvt paket golv (räcker inte till att lägga någonstans eftersom jag inte har så små utrymme i mitt hus)... och jag har fullt med liknade grejer... alldeles för lite väggpanel... målarfärg som stått i källaren i 20 år och torkat in... o.s.v. i all oändlighet... och då har jag ändå trott att jag inte längre är en "kan vara bra att ha-kille"... vilket ju då naturligtvis inte är sant... vissa ränder sitter djupt.

.

... magen.

.

Vaknade med en klump i magen idag... och det finns en anledning till att jag har en klump i magen... känner mig med all rätt lite otillräcklig i vissa av mina angelägenheter... kanske inte så konstigt egentligen... vissa saker kommer jag nog aldrig att känna mig nöjd med... och att få en klump i magen kan faktiskt vara det bästa som finns... om jag nu väljer att lyssna på vad min mage vill säga till mig... i detta fallet så behöver jag ta ansvar och förhoppningsvis inom en snar framtid göra saker en liten smula bättre... för så kan det också vara med en klump i magen... den kan betyda att jag har en möjlighet att utvecklas... att göra om och göra bättre.

.