Det bästa som...

... hände mig under året som gick... var en resa till Indien...

...det var min första resa till Indien... äntligen kom jag ju då dit... och det var flippat... när jag steg av planet så var det som att komma hem... direkt... det var min absolut första känsla och den var väldigt stark... det kändes som om jag kom hem... jag var trygg i samma ögonblick som jag satte min fot på Indisk mark... kan inte förklara det på ett bättre sätt...

... konstigt egentligen... men ändå helt självklart på något oförklarligt vis.

I Indien som är fyllt av lukter, smaker, ljud och synintryck i en salig blandning fanns det ett sällsamt lugn i ett mycket välorganiserat kaos... en respekt för det mänskliga som jag aldrig tidigare stött på... dessa leende varma kärleksfulla och helt underbart mänskliga människor som jag fullständigt älskade att möta... jag förstod omedelbart att de hade mycket att lära mig... det räckte med att se på deras


... elledningar...

... för att fatta att detta var ett folk som levde i lösningen istället för problemet... och eftersom vi som åkte dit är medlemmar i en organisation som finns över hela världen så startade vi upp vår resa med att leta upp...


ett möte...

... och där träffar man ju folk som ställer upp... redan andra dagen i Indien så bodde vi gratis i ett eget hus mitt ute i ingenstans... som vi fick låna av en Indier så länge vi ville... där stannade vi i några dagar och hann med att föreläsa på engelska på ett behandlingshem han drev... mycket intressant *L*... bara att vänta på...


...bussen var ett litet äventyr.

Hur som helst så tog vi oss vidare till en liten strand som vi hittade en dag när vi var ute och körde omkring på våra mopeder... vi tänkte stanna där i några dagar men kom faktiskt inte därifrån... det var så lungt och skönt där... jag gick upp tidigt varje morgon och gick genom den lilla byn fram till mitt...


... yogaställe...

Efter ett yogapass och en sittning hos Gurun så kunde jag lägga mig på stranden... och de tre första dagarna så grät jag... jag var så lycklig att jag vågade känna på en djup sorg i mig... det bara kom... och det var så jävla skönt... jag var ju så trygg... det som hände när jag kom "hem" till Indien var samtidigt att jag fick träffa mig själv... att jag "kom hem" i mig själv också...

... jag har egentligen hur mycket som helst att berätta från denna resa... ta bara detta med Gurugrejen... de galna ryssarna som låg framför hans fötter... eller festen vi hade på stranden för att fira Osho... eller snacken med den äldre mannen när vi stannade till utanför internethaket... underbara samtal om livet... promenaderna på väg till min yoga tidigt på morgnarna i soluppgången genom den sovande lilla byn... eller att låta mina Indiska vänner ta mig på en shoppingtur...

 
... och handla guldsmycken i en liten by...

... käka på deras lokala hak... obetalbart... den ljuvliga maten... leendena... kärleken... bara det vänliga tutandet (i sverige så betyder tuta "flytta på dig" och är en ganska arg handling... i Indien så betyder tuta "se upp akta dig här kommer jag" och är en glad handling)... ja jag har massor av minnen från denna för mig viktiga resa.

Det tog mig tre månader efter jag kom hem innan jag slog på TV:n... jag var bara lycklig... behövde ingen yttre stimulans... det var skönt att bara vara... peter... det räckte... ett tag... sen anpassades jag långsamt tillbaks till den yttre verkligheten igen... men någonstans inom mig vet jag idag att jag har ett lugn... att jag kan vara trygg i mig själv...

Relationer...

... är något som både skrämmer och lockar mig.

Drömmen om att dela allting med någon i en relation lockar mig... minst lika mycket som det skrämmer mig att släppa in någon i mitt innersta hjärta helt och hållet... att våga vara naken ända in i benet... men samtidigt så vill jag inte ha mindre... allt eller inget... och det är att ställa stora krav... på mig själv.

Inte en gång till vill jag uppleva en klump i magen när jag åker hem... en klump av osäkerhet över att räcka till... byggd av rädsla för att bli övergiven... när jag tänker på den klumpen och riktigt lockar fram känslan så lockar mig singellivet betydligt mer än tvåsamheten... för då känner jag att jag slipper att känna på den känslan.

Vad kan då jag göra för att få uppleva min dröm om en relation som berikar inte bara mitt liv utan även min tilltänkta partner?

Rätt mycket tror jag... det första jag behöver göra är att fatta ett beslut som jag kan gå till handling på... här och nu... för mig handlar det lite om att staka ut en rikning... lite av att bestämma mig för hur min dröm ser ut... konkret... vad är det jag önskar mig i en relation... vad är viktigt för mig?

Jag kan ju alltid skriva en önskelista... vad önskar jag mig... ärlighet... tillit... omtanke... respekt... åtrå... ödmjukhet... kärleksfull... o.s.v... denna lista kan jag göra hur låååååång som helst... sen är det ju bara att gå till handling... att bli det jag önskar mig *L*... göra mig själv till den person jag vill vara... och om jag nu vill bli den jag drömmer om att vara så finns det ingen genväg... tro mig jag har verkligen försökt att ta genvägar i mina relationer... och vill jag ha en fungerande relation i mitt liv så måste jag börja med relationen till mig själv.

Tack och lov så har jag ju ett väl fungerande program som jag kan använda mig av i alla mina angelägenheter... och med hjälp av detta program så vågar jag se mitt problem (steg 1)... be om hjälp (steg 2)... och gå till handling (steg 3).

Att acceptera mig själv som den jag är idag är grunden till en förändring... och absolut nödvändigt för att förvandlas till den jag vill bli... med hjälp av min lista så kan jag nu börja behandla min omgivning som den jag vill bli... ärligt... visa tillit... omtanke... respekt... ja det där med åtrå kan jag ju vänta lite med *L* (konstigt nog så har just den biten inte varit några som helst problem när jag praktiserat mina genvägar)... men fan jag bara vägrar ta bort det från min dröm *L*... jaja... men jag kan fortsätta med att vara ödmjuk och kärleksfull... och allt annat jag önskar mig...

... jag är övertygad om att lyckas jag med att ge detta till min omgivning så har livet ordnat det så att jag utan att fatta hur det gick till en vacker dag vaknar och kan känna att jag gett det till mig själv också... å den dagen... ja då ska ni akta er... för då är jag på gång... för då har jag lärt mitt hjärta att gåvan är att ge... och då är det ju dax... att praktisera detta i en relation.

Oj då... jag märker att jag har en hel del funderingar runt detta med relationer... det är nog mina drömmar som pockar på... kanske... jaja... det visar väl sig...

... kan det vara så enkelt att rädsla är att ta... och att kärlek är att ge?

Kärlek...

... kan jag ju aldrig få för mycket av *L*... eller????

Ja den frågan kan jag ju med rätta ställa till mig själv... vilka resor jag gjort i kärlekens tecken... känslomässiga ytterligheter och jag är fan tacksam för att jag har lyckats hålla mig drogfri genom dessa resor.

Jag har nog under hela min drogfrihet vetat vad det är jag söker... men det har jag ju "glömt bort" varje gång HON stått där framför mig... jag blir helt jävla dum i huvudet när jag blir förälskad... allt förstånd (det kanske inte säger så mycket *L*) är som bortblåst i samma sekund som jag ser HENNE... och då ska ni veta att jag under perioder sprungit på henne i helt olika skepnader säkert ett tjugotal gånger på en dag... och ja... jag fattar att det är ett flyktbeteende *L*... sökandet efter något utanför mig själv som ska fylla mitt inre tomrum... gärna i form av en tjej som jag kan bli besatt av.

Jag söker efter tryggheten i mig själv... och den kommer inte till mig i den form som jag gärna vill inbilla mig... att får jag bara...


... henne så kommer jag att bli lycklig.

Något som när jag ser på fotot ovanför kanske fortfarande vill tro *L*... eller åtminstone prova om det ändå inte är på det sättet... för säkerhets skull *L*.

Jaja... lite gubbsjuk kan jag tillåta mig att vara... det ser jag som mänskligt... och jag börjar misstänka att gubbarna som sitter på parkbänken och matar duvorna kanske inte enbart är där för duvornas skull... och att det är fullständigt naturligt för en man i vilken ålder som helst att tycka att det är vackert med en vacker kvinna... hur ytligt det än är... detta handlar ju inte om kärlek utan attraktion.

Jag har en tanke om att det är när jag inte längre söker efter en kvinna som jag är redo för en relation... att det är när jag kan känna kärlek till mig själv som jag har kärlek att ge i en relation... en lite lustig paradox tycker jag... för jag har ju svårt att helt ärligt se mig själv sluta leta efter den STORA KÄRLEKEN... fast jag någonstans förstår att den bara kommer att klampa in i mitt liv när jag minst anar det... det styr inte jag över... det bara händer.

Och fan vet om jag inte älskar just denna ovisshet... att det när som helst kan dyka upp någonting i mitt liv som förändrar mig så mycket som kärleken gör... för jag vet att jag är chanslös... jag tror på kärleken och tvekar inte en enda sekund att bara hänga med på resan... igen... och igen... och igen...  

... det är bara en sak som skrämmer mig en smula... det är ett beslut som jag tagit om att denna gången så hade jag tänkt mig att de var jag som skulle välja... jag har nämligen nästan utan undantag blivit vald innan... det har varit rackarns bekvämt tycker jag... för jag är ju så himla blyg... och vet inte riktigt hur man gör när man visar sitt intresse för någon man är intresserad av... en gång försökte jag...

... det var en tjej som jobbade på ett café i stan... och jag hade gått och snöat in henne ett tag... så efter tre dagars uppladdning skred jag till verket... nu jävlar... jag såg till att det inte fanns någon i närheten... och stövlade fram... uhhh... uhhh... öhhhh... jooo... ehhhh... sa jag åt henne (jag har en konstig förmåga att liksom glömma bort det svenska språket i dessa situationer)... men till slut fick jag fram det... ehhh... uhhh... skulle du... ehhh... vilja... öhhh... ta en... ehhh... fika med mig någon dag... och så rodnade jag från tårna upp till öronen...

Hon bara log mot mig... visade mig sitt vänstra ringfinger... där det satt en fin ring... förklarade att hon var förlovad... och tackade mig för mitt förslag... sa att hon var smickrad över erbjudandet men tyvärr var tvungen att tacka nej... och vet ni vad?

Jag blev inte besviken... snarare glad över att jag vågat... tackade för mig och för att hon lärt mig något nytt... att man kan se på folks fingrar om de är upptagna... det hade jag ingen aning om *L*... och en sak till... det var inte hela världen att få nobben heller... det finns ju en massa kvinnliga grodor kvar att kyssa... för den som vågar...

Snart sommar...

... sol och sköna bad.

Det går mot ljusare tider... har ni tänkt på det... det börjar bli bråttom... granen ska ut och midsommarstången både kläs och resas... var la jag myggoljan?

Ja så ser det ut i mitt huvud just nu... och på mitt virriga huvud har jag placerat min...


... sommarhatt.

Ja det slog mig plötsligt... tiden går ju så himla fort och idag så har det varit rätt mycket snack om sommaren... planer och planering... vi har ju fixat till en hemsida till vårt sommarkonvent i Halmstad... snackat om hur vi ska ta oss upp till Umeå på midsommar (en låååång bilresa)... och det ska beställas flygbiljetter till Barcelona.

Och eftersom det redan är bestämt att vi som vanligt ska tillbringa 5 veckor på Tylösand med VågaVa... så inser jag att denna sommaren helst ska vara låååång... för det är mycket som ska hinnas med... egentligen så startar allt redan i pingst för då brukar vi åka till Köpenhamn på konvent och karneval... och det är väl i Maj någongång.

Ja det är ett intensivt år jag har framför mig... redan i Januari börjar jag ju i skolan igen *L*... för att under 3 år utbilda mig till addiktolog på distans... det brukar sägas att det är svårt att lära gamla hundar att sitta så det är med en viss spänd nyfikenhet jag sätter mig på skolbänken igen... mina tidigare försök i skolan har ju inte gått så bra *L*... då hade jag också svårt att sitta... still... myror i brallan kallades det... nu heter det nog ADHD *L*.

Sen ska det ju klämmas in en skidresa i skiftet mellan Mars och April... vi är ett gäng som ska åka till Idre då... det ser jag fram emot... det är ju skitskoj att åka skidor... även om jag personligen har siktet inställt på bräda... och som om det inte var nog med det så ligger det ju en vinge bakom huset som vill upp i luften... har gett mig fan på att fixa mig ett nytt certifikat i år... min dröm är att flyga på Hammars backar på Kristi flygare... ett år försenat eftersom jag hade det som mål redan förra året... jaja det löser sig... allt jag önskar kommer att gå i uppfyllelse... kanske inte på det sättet som jag planerar men det gör inte så mycket.

På min "önskelista" finns också en dröm om att springa på den stora kärleken... och jag undrar lite stilla... när fan ska jag ha tid med det?

Frihet...

... är namnet på konventet vi ska ha i Halmstad nu i sommar.

En sak som skiljer detta konvent från t.ex. Världskonventet i Barcelona lite senare samma sommar är den mycket låga registreringsavgiften på bara...


... 80 kronor...

... det är visserligen samma siffror som i Spanien... men där kostar det 80 Euro (ca. 800 spänn) att registrera sig... i Halmstad så får du både en stuga, käk och registrering för det priset... så om jag får ge er som läser min blogg ett tips så är det att snabbt som fan boka in en stuga i Gullbranna... det är ett kanonkonvent... jag lovar...

Vi har idag gjort klart med infon som ska läggas ut på NA Sveriges hemsida... har vi tur så kommer den mycket snart att synas där... för klaffar allt så skickar vi den till publicering redan imorgon... Här får ni en förhandstitt på hur den kommer att se ut... för efter många goda skratt och en trevlig dag tillsammans i goda flitiga vänners lag... så ligger förslaget nu...


... på min dator...

Vi är jättenöjda med resultatet... såklart *L*...

Pundigt...

... kanske är rätta namnet på min städning.

Kände att jag bara var tvungen att göra något när jag höll på som värst nu med att sortera bland alla sladdar och elektriska grejer... herregud vad kommer allt ifrån?

Jo jag håller fortfarande på med min 15 minuter om dagen städning... får väl erkänna att jag missat lite då och då... det är ju mänskligt *L*... och när det gäller är jag hur mänsklig som helst *L*... i vilket fall som helst så blev det nog en smula "pundigt" idag... har ju hur mycket skit som helst som jag samlat på mig... och vad ska man göra av gamla schackpjäser... småleksaker... och NA-prylar... att slänga ner dem i en låda igen ville jag inte... så jag kom på en idé... varför inte lägga dem i...


... glasburkar?

Och sedan ställa dem på en...


... hylla i köket.

Är det konsnärligt eller bara pundigt?

Ni som läst här tidigare vet ju att jag hade en vansinnig idé när det gällde att bli konstnär snabbt... att göra något konstigt... kalla det för konst... och på så sätt bli konstnär *L*...  ja så gick mina tankar... men om jag ska vara ärlig så påminner det faktiskt om vad vi narkomaner kallar för rent pund... men va fan... att vara galen är ju rätt skoj... och hur som helst... ingen jävel kan ju kalla det för annat än väldigt personligt i alla fall *L*...

Miraklet...

... i brännebassalt.

Ja det kan man kalla min biltvätt för... efter ett och ett halvt år så var det då dags... jag hade laddat upp med det dyraste programmet och en flaska att spruta på bilen innan för att lösa upp smutsen... för att ni ska kunna se resultatet så presenterar jag här en...


... före tvätten bild på min bil...

att jämföra med min...


... efter tvätten bild på samma bil...

... inget annat än ett mirakel... och ja... den blev lättare att styra också *L*.

Men säg den lycka som varar... det första som hände efter detta mirakel var att en varningslampa i bilen signalerar för ett ännu okänt fel... och det var ju inget mirakel...

Viktiga papper... och annat skräp...

... ligger som vanligt lite här och där hemma hos mig.

Hur gör ni människor?

Ni vet... jag kommer hem och tar med mig innehållet i brevlådan och slänger det på köksbordet... sätter på kaffe och går igenom posten... räkningarna för sig... det är ju rätt enkelt att sköta dem nu när jag betalar dem via nätet... eller nja lite krux är det väl... å då menar jag inte att vissa har OCR-nummer (heter det så?) långa som faaaaaaan... jag får ta en penna och sätta små punkter för att kunna hålla reda på dem... nä grejen är att jag slänger inte räkningen direkt... den läggs i en hög någonstans... sen väntar jag tills den högen är hur stor som helst... och så slänger jag den *L*.

Reklamen har jag inga problen med... den slänger jag direkt.

Nä det är de där andra papperna... som på något sätt är viktiga... de hamnar sidan om min dator på...


... köksbordet.

Ganska snabbt så blir det ju en blandad hög med all möjlig skit som bara ligger där och skräpar... min förra tjej fick tuppjuck på mina jävla högar... som nästan alltid handlar om... "sen"... "ska bara"... och "imorgon"... men som ändå känns viktiga på nåt sätt... jag ska ge er ett exempel...

... Ett papper som jag fick av skolan som jag ska börja på i Januari...som berättar att jag är välkommen... var vi ska vara... när vi ska vara där... en vägbeskrivning... och vad vi behöver ha med oss... ett rätt typiskt "viktigt" papper för mig... som nu ligger där i högen sidan om datorn... och jag undrar lite på varför jag behöver spara detta?

Den information jag behöver är egentligen ett telefonnummer för att ringa och meddela när jag anländer... och det värsta som kunnat hända om jag inte hittat det är att jag sökt upp det på nätet... så varför sparar jag det?

Är jag rädd för att jag ska drabbas av en akut hjärnblödning och glömma bort att jag ska vara där?

Ett tag la jag alla sådana här papper i en annan hög i en låda... jag hittade en sån hög nu när jag städade här hemma... jätteviktiga papper... från 2004... jaha... det verkar som allt funkade rätt bra ändå *L*.

Å vad gör man med julkort... födelsedagskort... vykort... och alla sådana saker... slänga dem känns inte rätt... nä de hamnar i en låda... och jag börjar få rätt många sådana lådor nu... nostalgi... visst... men viktigt... nja...

... hur gör ni mina kära läsare... med alla era "viktiga" papper...

Rockstjärna...

... bestämde jag mig för att bli en gång för vääääääldigt länge sedan.

Vi slängde ihop ett band och fixade en replokal... det var på den tiden då jag fortfarande bodde i Göteborg... å jävlar vilka planer vi hade... Hollywood låg framför våra fötter... att jag inte hade några större musikaliska talanger bekymrade mig föga... för säkerhets skull tog jag plats som basist i det bandet... att spela bas kunde ju inte vara så svårt tänkte jag.

Vi höll på i några år... och hade t.o.m. ett namn på bandet... Pontus med punch hette vi... och vi skulle erövra världen *L*... det var iallafall så snacket gick när vi hade fått i oss tillräckligt med sprit och rökt några feta holkar... fan va bra vi tyckte att vi var då... det slutade ofta med en rejäl krogrunda där vi firade vår framgång i förskott... som rockstjärnor.

... bandet levde kvar när jag flyttade till Halmstad... och med en kille som kunde spela bas så fick de faktiskt några spelningar... jag kommer ihåg en av dessa... på ett 30-årskalas... och mycket droger... basisten gömde sig i några draperier på scenen... gitarristen stod med ryggen mot publiken... och de envisades med att spela eget material... någon form av brasseliansk hissmusik... det blev ingen större succé... komentarerna efter festen lär ungefär "bra fest men det var synd att bandet var så kass"...

... min "karriär" fortsatte med improviserade anfall av mig när det var något band som spelade på krogarna i Halmstad... beväpnad med ett munspel lyckades jag förstöra ett stort antal spelningar och blev konstigt nog inte såååå populär bland de lokala musikerna... något som jag inte kunde förstå...

... mitt munspelande fick ett abrupt slut då jag blev drogfri... nykterheten har sina sidor... munspel är för mig förknippat med att jag för att få det rätta svänget behövde vara snudd på medvetslös... ett tillstånd som jag sällan för att inte säga aldrig upplever drogfri.

Jag la min karriär som rockstjärna på hyllan när jag blev drogfri... visserligen så kunde det hända att jag fuskade lite på min...


... fiiiiina gitarr i min ensamhet... med parollen hellre än bra *L*.

Men nu är det ju som så att drömmar går ju i uppfyllelse när man är drogfri... fråga mig inte varför det är så... det ligger inte i min makt att svara på... huvudsaken är ju att jag vet det *L*.

Vi var några på mötet som började snacka lite om att sätta ihop ett band... å sagt och gjort... Frankie mus bildades... och var det något som skilde mot tiden i det förra bandet så var det att nu tränade vi också... sist hade det ju faktiskt mest varit snack *L*... ja ni vet... mycket snack och lite verkstad.

Denna gången blev jag gitarrist... och efter ett halvår så uppträdde vi live... på en uppbyggd scen bakom en skola i Halmstad... hela grejen hade ett namn som förpliktade... Woodstock... och där körde vi våra intränade covers iför en entusiastisk jublande publik på ca. 7 personer... en helt underbar utomhusspelning... solnedgång i havet... en bris i ansiktet... jag bara njööööööt...

... peppade av denna fantastiska upplevelse så gjorde vi ett gig till... denna gången lirade vi soul... på stortorget i Halmstad... för av en slump så hamnade jag i ett jippo som skulle fixas i Halmstad det året... en massa stålar skulle brännas i ett drogförebyggande projekt... och en av sakerna som skedde var att vi slängde upp värsta proffsscenen mitt på torget... det var bara Per Gessle som hade haft ett gig där tidigare... och jag blev ansvarig för att få fram band som skulle spela där under denna dag och kväll... gissa vilket band jag bokade först...

... de andra medlemmarna i bandet tyckte att det blev en katastrof... själv märkte jag inte så mycket av det... med en extremt ostämd gitarr och 25 meter sladd till den hoppade jag runt i ett par för korta kortbyxor helt övertygad om att jag helt plötsligt var en strålande gitarrist... vilket jag inte var... mina falska solo klingade ut över torget och överröstade resen av bandet... så min karriär som rockstjärna kanske dog just där den dagen... men fan...

... jag var en rockstjärna för en dag... inte illa... av en kille som spelar gitarr hellre än bra...

Outfit...

... skrivs det en hel del om på olika bloggar har jag märkt.

Och det får mig att fundera lite...

... jag minns en gång när jag hade varit drogfri i några år... en kille kom fram till mig och sa att det var dax för en förändring på utsidan också... på den tiden så gick jag alltid omkring i trasiga jeans och mina...


... målade t-shirts...

... det var ju liksom... jag... och jag kommer ihåg att hans ord gjorde mig mest förbannad just då... jag var ju för fan drogfri... räckte inte det?

Han förklarade för mig att jag klamrade mig fast vid min gamla identitet och att jag ju faktiskt inte var den människan längre... ja det snackades mycket i de termerna eftersom jag vid den tidpunkten råkade befinna mig på ett behandlingshem... hade ju sån tur att jag blev bjuden på en behandling när jag hade varit drogfri i två och ett halvt år... något som jag lite motvilligt tackat ja till... motvilligt för att jag nog tyckte att det var lite fräckt att komma direkt från gatan in i NA utan att ha gjort någon behandling...

... tack å lov så tackade jag ja... jag lärde mig hur mycket som helst om mig själv på mina 28 dagar på behandlingen... mycket som jag just då inte ville veta om mig själv *L*... bl.a. det här om min utsida... outfit *L*.

Jag kom till den bahandlingen körandes i min "likbil" (ev svartmålad gammal telebil... en volvo med högt tak)... när jag åkte därifrån fick jag som uppgift av min terapeut att byta bil *L*... vilket jag för övrigt gjorde också... tillsammans med en del andra förändringar... som att köpa ett par svarta hela jeans... som passade ihop med mitt blonderade hår (att blondera håret är en typisk "behandlingskada" *L*.

Det var fan inte lätt att byta outfit... vem skulle jag bli?

En massa år senare så kom den totala förändringen... jag blev inbjuden som föreläsare till ett större spektakel som Svenska Narkotikapolisföreningen anordnade i Örebro... och man berättade för mig att det skulle bli banketter och bal på slottet så det vore bra om jag tog med mig lite fina kläder... typ kavaj å slips... jaja... jag hade inget val... efter ett samtal med min sponsor som gav mig lite goda råd så skramlade jag ihop lite pengar och köpte mig en...


... kavaj med både skjorta och slips (ja t.o.m. passande brallor).

Så där gled jag omkring på en bal på slottet (för övrigt skitskoj) tillsammans med ca. 800 poliser, advokater och tullare... helt overkligt... närmast surrealistiskt faktiskt... åt fina middagar med allt vad det innebar... ni vet... ta rätt bestick till rätt mat å sånt... och med min outfit så kunde jag känna att jag passade in litegrann iallafall *L*... det kändes riktigt bra att ha kavaj och slips... något jag inte hade kunnat drömma om tidigare.

Nu är det snart nyår och jag funderar lite på vad jag ska ha på mig... kanske blir det kavaj och skjorta (slipsen skiter jag i)... har ju köpt en rock i julklapp till mig själv som passar bra till denna outfit *L*... eller så åker jag ner till Malmö med mina vaaaaaaanliga kläder... som inte längre innefattar målade t-shirts och trasiga jeans (okej då... ibland kanske *L*)... nä nu tar jag på mig det som jag gillar helt enkelt... som t.ex...


... lite lagom flummiga kläder från Indien...

... för det spelar inte så stor roll längre... det är inte sååååå viktigt för mig att sticka ut och vara annorlunda... utsidan kan förvisso vara en spegel på hur jag ser ut på insidan... och idag så förstår jag vad han menade när han bad mig byta min klädstil... att jag är inte mina kläder... jag kan använda mig av dem för att passa in i olika samanhang... och det är okej... det viktigaste för mig är att jag är fri...

fri att klä mig hur jag vill... det var jag inte med mina målade t-shirts och trasiga jeans... det var något som jag gömde mig bakom... en roll som kändes trygg... idag är jag trygg i mig själv... och det gör mig fri... att välja min outfit själv...

... att jag sedan kan ha lite svårt för att välja är en helt annan sak *L*...

Köööörer...

... hör jag på TV:n... å jag blir såååååå himla berörd... det är inte långt till tårarna.

Vad är det som händer?
Körer... hallåååååå... hör ni... bara grejen... kööörer... fan har det slått över på mig nu?

Eller är det åldern som äntligen kommit ikapp mig?
Jag menar... hallå... körer... inget som jag kunde tro skulle kunna få mig att bli berörd... nä verkligen inte... men det är med största glädje som jag tar emot denna gåva till mig... jag är helsåld... vi snackar helsåld.

Ett gäng kändisar sätter ihop varsin kör... låter ju inte så skoj... men så kommer det över mig... det underbara i att göra saker tillsammans... hur många liksom blir ett... och vilket oerhörd styrka det är i detta... gamla... unga... tjejer... killar... kända... okända... ja helheten... det blir liksom såååå jävla mänskligt... och det blir mänskligt med glädje.


Det är såååååååå vackert...

Missförstå mig rätt... det är väl inte riktigt mina låtar... inte heller älskar jag själva upplägget på TV-program... ja det finns mycket som jag har åsikter om... men det är inte det jag reagerar så starkt på... nä det är grejen av att göra något tillsammans som grupp... att alla får vara med... och värdet i det...

Så fan... vilka är med... och vill bilda en köööööör med mig *L*... en löööööve... kör...

Hopplöst...

... lat är jag när det handlar om att hålla min bil ren... suck...

Det är över ett och ett halvt år sedan jag köpte min bil... och jag gillar min bil... dock så är jag inte så bra på att hålla den ren... varken på utsidan eller insidan... och ändå så började det så bra... som det alltid gör när jag köper en ny bil...

... då är jag helt övertygad om att "denna gången ska det bli annorlunda"... nu ska jag hålla denna bilen ren... och den första veckan så åker jag mycket riktigt till biltvätten och tvättar bilen... så blev det denna gången också... och det var ju ett tag sedan nu... typ ett och ett halvt år sedan... och nu är den ganska smutsig... det märkte jag när jag skulle stoppa in några kassar i bagaget i går... jag blir smutsig av att öppna bagageluckan... och nu stod jag på mitt jobb och rökte (den 5 ciggen idag vet jag eftersom jag för statistik även denna dagen *L*)... å tittade ut över parkeringen... jämförde min bil med de andra som stod parkerade där... och ja...


... den behöver tvättas...

... så jag fick ett impuls... nu jävlar ska jag tvätta bilen... köra in den i en tvätt.
Det är bara ett krux...


... takräcket.

Det funkar ju inte att köra in i tvätten med det på... så jag kastade mig ner i lokalen... vände upp och ner på allting i mitt sökande efter det rätta verktyget för att plocka bort takräcket... en liten insexnyckel... inte fan hittade jag någon sån... vet att jag har en där hemma... så min biltvätt får vänta ett tag...

... visst jag förstår att jag hade säkert kunnat låna ett verktyg på bensinstationen... men jag låter min lathet ta över... använder mig av favoriterna... "sen"... "ska bara"... och "imorgon"... de funkar ju alltid *L*.

Det är inte min bil som är hopplös... nä det är nog fan ägaren...

Krogen...

... lockar mig lite just nu.

Det är ju en partydag idag... fullt av folk överallt på stan... och jag kände mig lite sugen på att dra ner till stan så jag tänkte att jag tar och skriver om det här innan... och fundera lite på varför jag vill gå ut idag... kanske är inte mina motiv riktigt så ädla som jag vill... känns inte riktigt så...

Om jag tittar på mina andliga motiv så ser det väääääääldigt tomt ut... hittar faktiskt inte något som bejakar den sidan i en utgång på krogen... nä det är nog fan min kropp som skriker efter någon form av fysisk närhet om jag ska vara riktigt ärlig... inget som jag behöver förneka eller skämmas för... en fullständigt naturlig mänsklig reaktion... och jag är ju trots allt en singelkille... 

... att följa den rösten brukar inte ge mig det resultat jag önskar... snarare tvärtom... jag borde ju faktiskt veta det eftersom jag tillbringat rätt många timmar på krogen även sedan jag blev drogfri... och det vanligaste resultatet har faktiskt varit en stark känsla av tomhet och saknad... med några få undantag... lätt räknade på ena handens fingrar *L*... och det finns annat som kan vara skojigt på krogen också... att...


... dansa är ju skoj...

 ... så visst det kan vara skoj att gå ut nån gång ibland... och det var ett tag sedan sist... exakt ett år sedan jag var ute på samma hak där jag brukade hänga för några år sedan faktiskt... och då stannade jag en halvtimme innan jag åkte hem... det kändes liksom som om jag redan gjort den resan... den enda skillnaden var att det hunnit bli rökfritt på krogen då... jag hann med att dansa en dans (det är skoj jag gillar att dansa)... men sen stod jag mest bara där... för hög musik för att kunna prata med någon... nä det bästa med den halvtimmen var faktiskt att stå ute i kylan och röka *L*.

Nä krogen får allt vänta ett tag till... idag så struntar jag i att gå ut... mina motiv håller inte för en granskning av mig själv... nån jävla form av andlighet vill jag ha med mig *L*... jag är inte längre styrd av mina lustar... förutom när det gäller rökningen då *L*... men det är smällar som jag kan ta... än så länge...

... men fan... det är rätt shysst att ha en kropp som snackar med mig också... det känns mänskligt...

Min rökning...

... dokumenteras idag.

Det innebär att jag för statestik över hur många cigg jag får i mig denna dagen... och det "firar" jag med att nu tända cigg nummer 16 nu när jag skriver här... jag sätter ett streck för varje cigg i ett program jag hittade i min telefon... tanken är väl att jag ska bli medveten om att jag röker... och i förlängningen så hoppas jag på att ta efter ett tips jag fick om att röka ett begränsat antal cigg varje dag... och kanske ta bort en del helt onödiga ciggaretter...


... bland alla dem jag rullar på en dag.

Lite av ett steg 1 på ciggen... att erkänna mitt problem... och se exakt hur det ser ut.

Jag har en önskan om att bli kvitt denna lasten... en önskan som jag burit på ett tag... och det räcker fan att jag skriver detta så vill jag omedelbart tända en cigg till... helt sjukt... det medges *L*... så nu har jag 17 streck i min telefon.

Men jag har gjort förändringar förut... ta det här med att betala...


... räkningar...

... det var ett stort problem för mig under en väääääldigt lååååång tid... fixade liksom inte det där med att ha pengar på fickan och sedan ta dem och betala mina räkningarna... det kom liksom alltid något emellan som gjorde anspråk på mina stålar... sprit... knark... och andra onyttigheter.

Det var inte som så att bara för att jag la av med drogerna så löste sig detta automatiskt... nä här fick jag också göra lite praktiskt stegarbete... erkänna mitt problem (steg 1)... be om hjälp (steg 2)... här fick jag höra talas om banken via internet och valde att fixa mig en sån dosa... å så gick jag till handling (steg 3) och betalade mina räkningar direkt från mitt konto utan att behöva ha någon fysisk kontakt med pengarna (på nätet så är de ju "bara" siffror)... funkade alldeles utmärkt... och jag har faktiskt skött mina räkningar hyfsat sedan dess (frånsett parkeringsböterna)... men här vet ju ni som läser min blogg att jag också har gjort en förändring... fixat ett VISA-kort och blivit god vän med...


... parkeringsautomaterna...

... något som i förlängningen ligger till grund för att jag en vacker dag är övertygad om att jag kommer att bli helt skuldfri... någonting som jag aldrig har vågat tro på innan *L*.

Så visst förmår jag att göra förändringar... med små steg i taget är allt... precis allt möjligt... visst tänker jag sätta ett streck till i telefonen nu när jag klickar iväg detta... nummer 18 för denna dagen... det stör mig inte så mycket... för är det något som mitt program för min drogfrihet lärt mig så är det att... det handlar inte om att sluta kämpa... det handlar om att ge upp... kapitulera helt enkelt...

En dag på jobbet...

... blev det idag.

Kan väl inte påstå att jag hade någon större lust att gå upp i morse... menmen... nu sitter jag här på mitt jobb iallafall... det är lugnt... ingen större rusning direkt *L*... just nu är det bara jag och Anders här så jag får ju lite tid över till bloggen... vilket jag med all säkerhet hade tagit mig ändå *L*.

Tog en promenad till korvkiosken nyss... inte så nyttigt men ack så snabbt och enkelt... och kostar ungefär som en dagens rätt på Punch (ett favoritlunchställe som ligger på Tylösand)... där det alltid serveras kanonkäk... vi började käka där i somras under vårt VågaVa go beach-projekt... och jag har inte blivit besviken en enda gång... fem VågaVagubbar av fem möjliga... helt klart.

På väg till korvkiosken passerade jag...


... pantbanken...

... där var jag stamkund i mitt missbruk... och som genom ett mirakel så är det nog bara en gitarrförstärkare som jag lyckats sumpa där... fan jag hade ju pantbankskvitto så jag kunde tapetsera ett helt rum... å allt detta strul med att omsätta dessa så att jag inte blev av med grejerna... ja vilken befrielse jag känner för att slippa det idag.

Nä nu är det inte till pantbanken jag går utan nuförtiden är jag oftare kund hos...


... min lite lyxiga frisör tvärs över gatan.

Det är tydligen där som Per Gessle klipper sig har jag hört ryktas om (vet inte om ryktet är sant men det tlltalar min fåfänga *L*)... rätt dyrt men jag är alltid nöjd när jag går därifrån... det var en ren slump som fick mig dit... jag hade egentligen valt en annan frisör... eftersom jag gillade namnet... "Vild & Vacker"... men av någon anledning som jag inte riktigt kommer ihåg så hamnade jag iallafall här... och eftersom tjejerna som klipper här är strålande vackra så var ju valet lätt... som en ren bonus så var de jättetrevliga och kunde klippa mig så att jag blev nöjd också *L*.

Det är underbart att jag vågar bejaka min fåfänga lite då och då... absolut helt omöjligt för mig att erkänna för några år sedan... nä fåfänga var inget samtalsämne i mitt liv... inte heller under den tiden då jag var en knegare... fåfänga stod inte högt i kurs på de arbetsplatser som jag befann mig på... nä i de byggbodarna så snackades det på en helt annan nivå... mer i termer som rått kött och brännvin... stora bröst och snuskig sex... fåfänga var lite bögigt... å bögigt gick inte riktigt hem där *L*.

Ja fan... jag är en lyckligt lottat kille som har det jobbet jag har... här kan vi snacka både om rått kött och fåfänga... ja ta mig fan...

Ensam på Julafton...

... kan vara riktigt skönt.

Just nu så sitter jag mätt och belåten efter att ha ätit gott och frossat i...


... godis... framför TV:n där jag precis har sett...


... "Tomten är far till alla barnen" ännu en gång.

Det är ju mycket snack om ensamhet när det är Jul... hur hemskt det är för alla som är ensamma på julafton... och jag har en lite annan syn på den saken... eller ska vi säga en vinkel till *L*.

Först av allt ska jag ju säga att jag inte har varit ensam denna julen... nä... redan tidigt på förmiddagen så bjöd min äldsta dotter på en julfrukost... jag och mina barn och numera barnbarn *L* träffades åt och delade ut lite julklappar till varandra... detta är minst sagt något som jag är väldigt tacksam för... det är med skamkänslor jag nu skriver om hur jag en gång i mitt liv som aktiv missbrukare förstörde en julafton för mina barn och deras mamma... en fullständig katastrof som slutade med att alla utom min äldsta dotter som då var 10 år gammal lämnade mig i mitt hus... skitfull och odräglig... hon stannade för att hon tyckte synd om mig... och det är ett fruktansvärt minne för mig...

Det kan jag inte förlåta mig själv för... jag skäms jättemycket när jag tänker på det.

Ändå så är jag bjuden till henne idag... och det är inget annat än ett mirakel för min handling är faktiskt oförlåtlig tycker jag... och som grädde på moset så är mina andra barn där också... och mitt barnbarn... och jag är välkommen.

Efter det åkte jag min vaaaaaanliga julrunda... först till min mamma... och sen till min pappa.

Hos pappa fick jag en väldigt fin julklapp... en kram när jag gick... vi har inte direkt kramats så mycket jag och min pappa genom åren som gått... för något år sedan försökte jag ge pappa en kram men han blev så överraskad att han trillade över köksbordet... dock utan att få några större skador *L*... ett år efter det så försökte jag igen... den gången trillade han över sin bil... men idag så gick det bra... tredje gången gillt *L*... och det var en höjdare.

Sen åkte jag hem... nu dröjde det inte länge innan telefonen ringde... och det var leffe som påminde mig om NA-mötet vi har i Lidhult på onsdagar... så det blev ett möte också innan jag kunde landa här hemma... ensam... och det är sååååå skönt att bara slappa här hemma på julafton i min ensamhet... det är skoj med alla människor runt omkring mig men också himla skönt att få lite tid till mig själv.

Så nu satt jag här och funderade lite... om det där med julen... och att det snackas mycket om hur trevligt och mysigt det är med en familjehögtid... men va fan... jag vet inte hur många som jag känner som beskrivit sina jular som allt annat än trevliga... ta bara julen jag utsatte min familj för... och det är inte bara de som har fruktansvärda minnen av just jularna... fylla... våld... skrik... gap... det är fan inga trevliga familjehögtider som många barn utsätts för i detta ögonblick som jag skriver detta... och det finns massor av vuxna som inte saknar julen ett endaste skit... som just nu sitter med minnena av alla dessa katastrofer som skett i en svunnen tid.

Jag skriver inte detta för att rättfärdiga mitt eget beteende... jag skriver detta för att det är sant.

Kanske är det som i mitt fall... jag klarade inte av förväntningarna och drack alldeles för mycket sprit... och blev alldeles för full... å fulla människor är väl inget som barnen önskar sig i julklapp?

Tack å lov så finns det mängder av människor som gör julen till en barnens högtid... en helg där de njuter av att få umgås och glädjas åt barnens glädje... heder åt dessa människor som inte bara snackar utan även tar sitt ansvar som vuxna föräldrar... jag är rörd när jag ser hur bra mitt barnbarn har det... hans mamma gör inte som hennes pappa gjorde... hon gör som sin mamma alltid har gjort... och det är jag mycket glad över att få uppleva...

... jag är glad över att jag har vett att skämmas över vad jag utsatt mina barn för... och oerhört tacksam över att slippa bete mig så idag... jag är inte samma människa längre... inte så länge jag håller mig drogfri... det känns fan bra...

Kaos...

... är kanske för mycket sagt... men det var rätt stökigt i centrum idag.

När jag stod still en minut så ser jag massor av människor springa...


... omkring i ett slags organiserat kaos... runt runt...

Affärerna rullar ut...


... röda mattor för att välkommna mig...

... vant snirklar jag mig förbi alla dessa lockelser... jag har ju inte bråttom... bara en julklapp att handla idag... till mig själv *L*...


... det blev en rock...

... men fan... det är ju inte julafton än... och jag har ju redan tagit på mig mitt nya plagg... vad ska jag då packa upp på julafton till mig själv... kanske presenten jag fick av Janne och Lena...


... för där sitter ju pappret kvar... än...


Julklappar...

... har jag handlat idag.

Hade ju bestämt mig för att min jul skulle starta idag... och det var med bestämda ben jag knallade in till staden i sällskap med några av mina vänner... eftersom det tog lite längre tid än vad vi hade räknat med innan vi kom iväg så bestämde vi oss för att börja julhandlandet med en lunch... så vi styrde kosan mot ett av våra vaaaaanliga hak... där var det fullt.

Så det var bara att gå vidare... ingen fara... vi trängde oss fram genom folkvimlet på stan och hittade ett bord på en pub där vi blev serverade en delikat måltid... och med mätta magar var vi beredda att ta itu med julhandlandet.

Det tog mig knappt två timmar (då räknar jag in lunchen) att handla nästan ALLA mina klappar... fyra affärer och hur smidigt som helst... nästan så att jag blev lite besviken... hade ju trots allt räknat med åtminstone lite kaos... men nä... lätt som en plätt... fixat å klart.

Jag köpte eget julklappspapper så nu ska jag bara...


... slå in klapparna.

Och så mycket mer har jag inte att fixa... detta året behöver jag inte julpyssla här hemma... inte ens en gran kommer in i mitt hus... jag är nämligen bortbjuden *L*... till min äldsta dotter och hennes familj... vi ska äta en gemensam julfrukost där... jag och mina barn... och det ser jag fram emot... sen har jag en rutt på julafton som jag tar varje år... en sväng inom min mamma... och som avslutning ett besök hos min pappa... och han är den enda som jag inte köpt någon julklapp åt än... för här har jag en tradition... köper en chokladask på bensinstationen innan jag åker dit... samma som förra året (ja inte samma ask utan en ny såklart*L*).

Jag har haft gran här hemma lite från och till... förrförra året så hade vi en som var klädd efter alla konstens regler med kulor i samma färg (guld) och jättefin... den senaste jag själv fixade för rätt många år sedan stod kvar i två år... garanterad barrfri eftersom den till slut var helt barrfri rent fysiskt... den fick stå kvar bara för att jag skrattade så gott åt hela grejen varje gång... den såg verkligen roligt ut... den var jätteliten (kanske 60 cm hög) julgransfoten var en petflaska... helt utan barr med en kula hängande i sig... det fanns en och annan som inte riktigt fattade min humor... de visste precis hur en...


... julgran skulle se ut... och hur den alltid sett ut *L*.

Jag skrev innan att jag nästan handlat alla mina julklappar... det är inte riktigt sant... för jag har en kvar (om vi bortser från pappas choklad)... för även i år ska jag köpa en julklapp till mig själv... slå in den efter konstens alla regler och absolut inte öppna den förrän på julafton... förra året fick jag en yogamatta av mig själv... i år har jag inte kommit på vad jag ska ge till mig själv än... så det blir en ny runda på stan imorgon.

Det är något jag tycker att alla borde göra... köpa en julklapp till sig själva... bara för att vi är värda det...

Golfsäsongen...

... är över för min del detta året.

Det har varit min bästa säsong någonsin... å då har jag bara hunnit med en runda under detta året... jämför det med min pappa som har ett årsrekord på 372 rundor på ett år... och då snackar vi 18-håls rundor... för min egen del blev det en 12-håls runda...

Men som sagt... det blev ändå min bästa säsong någonsin eftersom jag lyckades med att slå en Birdie (det är när man slår i bollen på två slag på en 3-håls bana)... helt fantastisk känsla som jag fortfarande lever på... och gärna nämner för mina golfintresserade polare... vad jag däremot inte pratar så mycket om är vad som hände direkt efter denna bedrift...

... då jag glad och stolt som en tupp la upp bollen för att slå ut på hålet efter... svingade min järnfemma med ett stort självförtroende... träffade bollen... och fick se hur klubbladet (det heter naturligtvis något helt annat som jag inte vet namnet på... vad jag menar är själva klumpen man slår på bollen med) sliter sig loss från klubban och sveper förbi Jannes huvud med en snäv marginal (han hade dött direkt om han fått denna klump i huvudet)... och flyger förbi rätt ner i en damm... plask...

... själva bollen flög ungefär tre meter... bladet betydligt längre...

Jag berättade detta för min pappa... och det tog inte lång tid innan han kom ner till VågaVa-lokalen med en ny...


... hel järnfemma...

Men fan... jag vet inte om jag vågar spela golf igen... för det kan ju vara rent ut sagt livsfarligt... å jag kan ju alltid ta och njuta av minnet av en Birdie *L*... jaja jag får väl se hur det blir nästa år... Janne kanske vågar ta en runda då... det finns ju hjälm...

Ett leende...

... betyder ALLT.

Jag lyfter upp mitt barnbarn i luften... och han ler mot mig... tiden stannar... allt annat försvinner... och jag känner hans leende i mitt hjärta... och förstår... ALLT.

Han är inte fördärvad än... han bara är.

Ingen har sagt åt honom hur han ska vara... eller vad han ska göra... han får bara va... den han är... fulländad.

Tänka sig sån har jag också varit... innan någon lärde mig att det var fel att kladda med maten... att man skulle lära sig att äta med kniv och gaffel (här är jag fortfarande lite rebellisk och håller kniven i "fel" hand *L*)... ja ni förstår jag har som alla andra blivit "dresserad" för att passa in i "flocken"... något som naturligtvis är ett nödvändigt ont om vi ska klara av att leva tillsammans... det förstår jag också.

Men när jag ser mitt barnbarns leende så förstår jag också att han är fulländad... precis som den han är.

Och lite sorg kan jag allt känna för att våra liv förutsätter att vi lär oss att vi inte riktigt duger som de vi är... att vi behöver lära oss att anpassas in i ett samhälle... att det finns regler vi behöver lära oss... vissa självklara men andra har jag fortfarande svårt att förstå mig på... oftast de kulturellt påtvingade reglerna som skiljer sig åt beroende på var och i vilket samanhang på jorden vi befinner oss... inte så sällan genom en viss religon.

Nu har jag blivit äldre... funnit någon form av självinsikt och känner att jag duger rätt bra som den jag är... och jag tittar på hans leende... och undrar lite försynt om han ändå inte är min bästa lärare... om jag nu vill lära mig meningen med livet... för han funderar inte en sekund över det... han VET det... som jag glömde på vägen... och sedan ägnar ett liv åt att lära mig igen... nämligen meningen med livet... att leva... med ett leende på mina läppar... som en av ALLT...

Tystnaden...

... är nästan öronbedövande här där jag bor.

Solen står lågt... det är mitt på dagen och jag går ut...


... utanför mitt hus...

Och när jag står där så slår det mig... det är knäpptyst... nästan kusligt.
Jag tittar mig omkring... och känner på den...


... tystnaden...

... det är årets mörkaste dag... och fåglarna som jag brukar höra där jag bor verkar ha flyttat till varmare och ljusare platser... för här är det alldeles tyst...

Det är rätt skönt att kunna reflektera en smula över detta... kunna ta en paus och riktigt kunna känna in tystnaden... det är vackert... och samtidigt lite kusligt... här ute i skogen kan det vara så tyst att det nästan blir till ljud... en dånande tystnad *L*... idag blev jag förvånad över den för jag har nästan bara upplevt den när det ligger snö på marken.

Och så tänker jag vidare... ska snart åka in till staden... tre dagar före julafton... kontrasterna... mellan här hemma och staden är såååååå tydliga dessa dagar före jul... och imorgon ska jag ju kasta mig in i juleriet... handla julklappar och allt det där som hör julen till... men jag ser fram emot det... det intensiva *L*.

Men idag så är det min sons födelsedag... det är barnen som får mig att inse att jag blir äldre... fan han fyller 19 år... vuxen... å ändå alltid ett barn för mig *L*... när han var tre år så lärde han mg en viktig sak... han hade dille på att leka motorcykel... sprang omkring och brummade... och då slog det mig... han lekte inte motorcykel... han var en motorcykel *L*... snacka om att vara närvarande i nuet och kunna leva sin fantasi *L*... jag minns det ögonblicket när jag förstod.

Tystnaden som den är utanför mitt hus finns inte...


... här inne... 

... här är det ljud lite överallt... jag hör min dotter på övervåningen... en TV låter i bakgrunden... datorn brusar... en klocka tickar... ganska tyst men inte öronbedövande tyst...  

Sugen...

... blir jag ibland.

På både det ena och andra... dock var det vääääääääldigt länge sedan jag var sugen på droger... och det är ju både förvånande och skönt *L*... förvånande när jag tänker på att jag ju trots allt är både narkoman och alkolist... då är det ju helt naturligt att få drogsug... men peppar, peppar det var flera år sedan jag hade ett drogsug senast.

Nu tänker jag verkligen inte sitta här och tro att jag har blivit frisk... nä... min sjukdom är mycket listigare än så... det var bara ungefär ett år sedan som jag var grymt tacksam över att jag inte hade alkohol eller någon annan drog här hemma hos mig... för hade jag haft det då så hade jag nog tagit droger... inte för att jag var sugen... nä bara för att jag inte riktigt trivdes med att vara peter just då... jag hatade faktiskt att vara i min egen kropp vid det tillfället.

Har inga som helst problem med att minnas just det tillfället... hur jag bara på några dagar i min ensamhet lyckades att få mina karaktärsdefekter att ta över mitt liv... hur jag till slut föll ner på knä i mitt kök och bad på mina bara knä att bli befriad från mitt kontrollbehov som höll på att bokstavligt talat ta livet av mig... då hade jag i tre dagar försökt att kontrollera mitt kontrollbehov genom att tänka på det... det blev bara värre... och värre... och värre...

... jag är inte reliös... men den gången bad jag till Gud... för jag fixade inte det själv.

Jag har ingen aning om vad det var som hjälpte mig... men jag har mina aningar... jag tror att det var samma sak som gör att jag inte har några drogsug idag... att jag kapitulerade... att jag gav upp... lämnade över till något annat... som kan vara precis vad som helst... vissa kallar det nog för Gud... jag valde att kalla det för kärlek.

För så här är det för mig... och som vanligt... jag säger inte att mitt sätt är rätt sätt, jag säger bara att mitt sätt är mitt sätt... när jag ser kärleksfullt på livet runt omkring mig så tar jag del av något som är mycket större än mig själv... det är när jag flyttar in mellan mina egna öron som jag får problem... det är där mina karaktärsdefekter bor... ingen annanstans *L*.

Något som hjälp mig i alla dessa år är min flygning... att flyga vinge är så konkret... så direkt... för när jag svävar i det blå så måste jag vara närvarande i vad som händer... lufthavet är så stort och mäktigt... något som jag inte alltid är medveten om när jag står på marken... men uppe i luften är jag inte stor... där får jag känna på en kraft som är mycket större än mig själv... men när jag väljer att anpassa mig efter den verklighet som jag befinner mig i... ja då blir jag en del av den...

Och när jag sitter här och tänker på mina flyg... så kommer känslan tillbaka... jag kan riktigt känna hur jag svävar högt uppe i det blå... å då blir jag sugen... på att känna hur marken förvinner...
 

...under mina ben...

Och jag glider ut från berget...


... och svävar som en fågel...

... högt där uppe... och jag minns en gång när jag var och flög i Österrike... flera tusen meter upp i luften... under mig ringlade sig en väg i dalen... och långt långt där nere körde en bil på den vägen... jag kom ihåg vad jag tänkte då... att här uppe i luften existerar inga andra problem för mig än att hålla mig vid liv genom att fortsätta flyga... och jag kände då... hur jag levde här och nu...

Ja jag sitter här och är sugen... på att leva här och nu... i det blå...

ojoj...

... nu bloggar jag från telefonen... bara på prov för att kolla... haja jag är galen på riktigt...

Telefoner...

... och jag har ett mycket komplicerat förhållande.

Jag är rätt nöjd nu när min vaaaaaaanliga hemtelefon funkar igen... och det var inte så svårt att fixa den heller... jag gjorde det enkelt... jag bad om hjälp... ringde helt enkelt och felanmälde... någon för mig okänd snubbe har tydligen fixat och trixat med ledningarna... och nu fungerar den *L*.

Så långt allt väl... men som vi läste i mitt förra inlägg så har jag ju lyckats få loss en...


... värstingmobil.

Och jag har redan tillbringat mååååååånga timmar med att själv (denna gången utan att be om hjälp) få den att fungera... det har väl gått sådär... någon gång i natt så lyckades jag synka den med min dator... det blev inte riktigt som jag tänkt mig... jag har nu ca. 980 olika kontakter i min adressbok... vilket innebär att det är betydligt jobbigare för mig att hitta ett nummer än att ringa 118118...

Nu spelar det inte så stor roll för tro det eller ej... när jag försöker ringa till min hemtelefon för att se om det funkar så får jag ett meddelande... "Det gick inte att utföra åtgärden"... troligtvis för att jag inte har någon täckning... suck... jaja jag trycker på lite knappar och fattar i princip ingenting... så nu har jag tryckt på något konstigt ord och telefonen startar om just nu... håller tummarna *L*.

Efter att ha läst som jag tycker flera hundra sidor har jag lyckats att ta kort med den... visserligen så har jag ingen aning om hur jag ska få dem till min dator än... men det löser sig väl *L*... jag har upptäckt att jag har ett extra minne med en massa plats... men har ingen aning om hur jag ska få mina bilder att hamna där *L*.

Ja min nya telefon är minst sagt avancerad... tyvärr är inte jag lika avancerad... men visst är det fräckt med en telefon som har ett eget...


... tangentbord...

... och tro det eller ej... det verkar faktiskt som att mina byggarbetarfingrar ska kunna lära sig att skriva på det... trots att knapparna verkar minst sagt för små för mig... jag var väldigt skeptisk till tangentbordet när jag först kollade på denna telefon i affären... men eftersom jag nog är alla säljares drömkund var det inga problem för säljaren att övertyga mig om motsatsen... jag väljer alltid att lita på försäljare till 100%... ett bra sätt att känna sig populär och omtyckt *L*.

Säga vad man vill om den nya tekniken... en sak är i alla fall klar för mig... det är att jag får en väldigt intensiv upplevelse när jag krånglar med allt jag inte fattar... timmarna bara flyger iväg... det hela påminner väldigt stark om droger... att telefonen liksom tar över mitt liv... ändå så lyckas jag varje gång övertyga mig om att detta gör jag för att mitt liv ska bli lättare... enklare... hehe... jag kan inte låta bli att le åt mig själv...

Nä nu har jag inte tid att skriva här mer... återkommer med fler rapporter senare... just nu så ska jag bara... fixa en grej...

Nära nära...

... men ändå sååååå långt ifrån *suck*.

Det var tävling idag... och jag gillar att tävla... helst om jag vinner... och så nära som det var idag har det aldrig varit... ja jag var t.o.m. i ledningen ett tag... när vi var och...


... bowlade.

Men nä... nära skjuter ju som bekant ingen hare... Janne vann... igen.

Jag får väl vara glad över att jag med ålderns rätt äntligen har lärt mig att ta en förlust... ska jag vara riktigt ärlig så kanske det inte har så mycket med åldern att göra... det beror nog snarare på att jag börjar vänja mig vid förluster... det tog emot att skriva det *L*.

Kommer ihåg när jag var med i korpen där jag bor... på den tiden hade jag ett jobb och på den firman fanns det ett fotbollslag som jag mer än gärna var med i... eftersom detta var i mitt missbruk så var ju min bild av mig själv en aning förvanskad... av mig själv... jag trodde på fullt allvar att jag var en fantastisk forbollspelare... vi snackar Zlatan nu... på den tiden hette min hjälte Torbjörn Nilsson och han var den tidens Zlatan enligt mig... och så fanns det ju jag också... för jag var ganska övertygad om att jag hade varit en förstärkning i vilket fotbollslag som helst...

... Med den inställningen så kom jag till detta korpgäng... med ett självförtroende av kemisk natur... oövervinnerlig.
Jag satte mig själv på topp... som målspottare... och även om detta var ett lag där man lät alla vara med så fanns det ändå en person som aldrig byttes ut... jag... jag spelade med laget i två år... och min roll var målspottarens... stjärncentern... en roll som jag för övrigt tyckte klädde mig alldeles utmärkt.

Det tog mig nästan två år efter jag hade slutat spela boll att inse sanningen... den var grym... på de två åren jag var med som oersättlig målgörare enligt mig själv gjorde jag bara ett mål... och det var ett självmål.

En gång efter det så har jag ställt mig på en fotbollsplan... denna gången som målvakt *L*... jag lyckades i den matchen faktiskt vara 100%... jag släppte in ALLT.

Men jag är bra på andra saker... inbillar jag mig... lyckades ju förhandla till mig...


... värsta värstigtelefonen när jag förlängde mitt abonemang.

Och nu ligger den på laddning här hemma... den är så komplicerad att jag inte riktigt har fattat hur jag ska kunna ringa på den än... men det ska gå att göra det lovade de mig i affären... det tog mig 3 timmar att lista ut hur jag skulle kunna ta ett kort med den... och ni som läst min blogg ett tag vet ju att det bara tog mig 10 minuter innan jag fick skicka iväg den på service... jag klarade inte av att sätta i SIM-kortet rätt... det tog dem tre veckor att laga den *L*...

Snart Jul...

... har jag förstått.

Träffar på människor som har en konstigt flackande och sökande blick... de är liksom inte närvarande... när jag pratar med dem verkar de vara och handla julklappar... julstäda... eller...


... klä julgranar.

Och skulle jag få någon kontakt så pratas det om julgrejer... det vanligaste samtalsämnet är då såklart julstressen... sen försvinner de igen... in i juldimman.

Som enbart betraktare till detta fenomen så vill jag påstå att detta är en tid för eftertanke... när alla är fullt upptagna av jul-juleriet så finns det hur mycket tid som helst för att ta det lugnt... tänka tankar... t.ex om min...


...rökning.

Helt ärligt så börjar jag fan bli lite trött på den... 97% av ciggen jag får i mig smakar rent ut sagt skit... och jag har börjat att exprimentera lite... struntar i att röka i bilen lite då och då... tänker lite på hur det känns att stå emot impulsen... det är jättelätt i en bil... för den enda bil jag röker i är min egen... och då bara när jag är själv i den... så jag vet ju att ciggen inte är nödvändiga för mig när jag sitter i en bil... sen händer det oftast något som får mig att glömma bort tanken på en cigg... tills impulsen att tända en kommer tillbaka... å så kan jag hålla på så... och behöver inte röka på hela färden.

Ja hela grejen med att röka verkar för mig mycket vara en impulsgrej... något som jag gör utan att tänka på det... automatiskt... jag hade inga problem med att sitta i ett flygplan 10 timmar utan cigg... men på flygplatsen fanns de ett rökrum... en riktigt vidrig kub fylld av rök... där satt jag hela tiden och tvingade i mig cigg... helt sinnessjukt... bara för jag kunde... hade det inte funnits ett rökrum hade jag accepterat det och struntat i att röka.

Och nu i jultider får jag t.o.m. tid att tänka ett steg längre... vad gör man om man inte röker?

Och jag ska ärligt säga att jag vet inte... kanske beror det på det lilla ordet... inte... och att jag tänker i bilder... för att tänka en bild av att inte röka innefattar ju en ciggarett... ja ni fattar... säg åt ett litet barn att inte cykla ner i ett hål... och barnet cyklar naturligtvis rakt ner i hålet... det finns ingen bild på att inte cykla ner i ett hål... säg åt samma barn att cykla sidan om hålet och barnet slipper att cykla ner i hålet... för då finns det ju en bild av att cykla sidan om ett hål.

Jaja... den 22 december börjar min jul... då ska jag handla julklappar och kasta mig in i julen med hela huvet... det har jag bestämt... och faktiskt... jag ser fram emot det... två dagars julshoppande... det är lagom tycker jag *L*.

Och innan dess kanske jag funderat ut vad jag kan göra istället för att röka för att bejaka mina impulser... sex kanske *L*... nä den impulsgrejen ska jag nog inte förstärka... något nytt får det bli... mat låter också farligt... det har man ju hört om... mmmmm (funderar)... blogga kanske... nja... mmmmm (funderar igen)... nä jag ger upp... och tänder en cigg... å tänker... fan... snart är det jul...

Äta och skriva böcker...

... handlade det om idag på VågaVa.

Vi bjöd nämligen på årets julbord i Ljungby... och jag är fan imponerad av oss... hur vi med ett leende på läpparna trixar och pular ihop massor av gott käk... själv gjorde jag väl inte så mycket men jag har min årliga uppgift... att fixa till...


... köttbullarna och...


... prinskorvarna...

Det svåra är inte att steka dem... nä svårigheten ligger i att vakta dem från alla lååååååånga...


... fingrar som vill ta sig ett smakprov.

Men till slut hamnade i alla fall allt käket där det skulle vara... i våra mätta magar *L*.

Och så satt vi där... smaskandes på godis och drickandes kaffe... så där härligt mysigt som det kan vara efter en god måltid... och vi pratade om att skriva böcker... jag och två skrivande kvinnor... mina öron spetsades... för någonstans inom mig bär jag på en dröm... att kunna skriva en bok.

Att jag sitter här och förmedlar mig med hjälp av ord är fan ingen självklarhet... jag visste att jag inte kunde skriva för några år sedan... det hade jag nämligen lärt mig i skolan... den som var bra på matte kunde inte vara bra på svenska... så skrivandet var inget för mig... för jag var en hejare på matte *L*... detta var något som jag accepterade... och tänkte väl inte mycket mer på det... tills jag fick en förfrågan om att skriva en artikel till en tidning som högskolan i Halmstad gav ut.

Jag hade varit där och föreläst och de ville ha en artikel i sin tidning... jag tackade för intresset och berättade för dem att det tyvärr inte var möjligt eftersom jag ju inte kunde skriva... de gav sig inte... sa åt mig att göra mitt bästa och att de sedan kunde fixa till det så att det blev läsbart... och eftersom utmaningar och jag är sådana goda vänner tackade jag ja.

De tog in min artikel utan att ändra ett ord... flera sidor långt var det.

Känslan av att kunna få ner någonting i text var för mig som att lära mig cykla på nytt... jag var stolt som en tupp.

Så när vi satt och pratade idag lyssnade jag verkligen... det kanske inte märktes så mycket eftersom jag pratade en hel del också *L*... det blir ofta så när jag blir intresserad av något... jag blir intensiv *L*...

Frihet...

... är temat för vårt konvent i Halmstad.

Vi satt igår och pysslade fram en...


... flyer som ska tryckas.

Det är himla skoj att träffas några stycken och göra service tillsammans... som vi skrattade när vi lekte fram denna flyer... kreativiteten flödade och vi hade hur skoj som helst... och visst är det häftigt att vi... ett gäng narkomaner tillsammans kan fixa i stort sett vad som helst när vi samarbetar.

Ett konvent är en rätt stor grej att rodda ihop... men vi har kommitéer som var och en för sig fixar sin grej... en adminitrativ kommité som ser till att det flyter på... massa struktur... som ger massor av frihet... och resultatet blir alltid kanon... rätt otroligt egentligen eftersom det i stort sätt är ungefär den totala motsatsen till hur det såg ut i vårat aktiva missbruk... alla skyllde på varandra och ingen tog sitt ansvar... och resultatet blev alltid katastrof...

... och jag tror att det är för att vi tar vårt ansvar som vi känner... frihet...

Jazzbalett...

... har jag gått på... tänkte faktiskt skriva dansat först... men fan vet om inte det hade varit en ren lögn... att kalla det jag gjorde för dans alltså *L*.

Ja idag så blev jag påmind om min mänsklighet... ett brutalt uppvaknande vill jag säga... var nere en sväng på gymmet och snackade med min PT (personliga tränare)... det var väl fyra fem år sedan vi senast pratade om min träning (eller jag kanske ska säga brist på träning) och gjorde upp ett schema som det var tänkt att jag skulle följa... det gick inte så bra... visserligen var mitt gymkort ett av de mest dragna men det berodde inte på min träningsiver... nä jag gillade att bada bastu.


Sen hittade jag yogan... och den har jag varit trogen genom åren.

För lite mer än ett halvår sedan så fick jag för mig att jag skulle börja dansa igen... för fan jag hade ju en bakgrund i jazzbalettsvärlden så det kunde väl inte vara några problem för mig *L*... sagt å gjort... jag spatserade in på något som kallades för... öhhh... bodyjump tror jag det hette... dans i grupp var det iallafall...

Kände mig en aning udda... inte bara för att jag var den enda killen... nä minst lika mycket för att de flesta som dansade var typ 20 bast (jag är 50 *L*)... så det var med viss rädsla över vad folk skulle tro om mig som jag gick dit... å inte fan kunde jag dansa heller... å ni ska veta att jag verkligen gav allt... men det var för svårt för mig... konstigt nog med min bakgrund som jazzdansare *L*

Så slog det mig... jag kanske inte var såååååå jävla duktig då heller... men på den tiden hade jag absolut ingen självdistans eftersom jag var en fullt aktiv narkoman... fick ösa i mig droger för att palla med den träningen... det var en mycket tuff träning... allra helst eftersom jag tränade med eliten... något som jag då säkert inbillade mig berodde på min talang... men det var inte heller sant... nä det berodde på att jag inte gärna kunde starta min karriär med nybörjarna... för de var ju typ bara 10 år gamla... inte ens bland fortsättningskursen för de var ju bara 14 år... så jag började direkt med de vana dansarna... de var ju i 20 års åldern... vid det tillfället var jag "bara" 35 *L*.

De trodde nog inte sina ögon när jag började där... undrade om jag var en "ful gubbe" eller bara galen... å jag ska ärligt säga er att jag var bara galen *L*... hade aldrig tränat något i hela mitt liv... och då ville jag ju syssla med riktigt tuff träning för att liksom komma ikapp... och jag hade en kompis som hade alla färger man kunde få i karate och hade gått över till att träna jazzbalett eftersom karaten var lite för klen enligt honom... det köpte jag *L*...


... och så såg det ju rätt häftigt ut när man tittade på dans...

... Jag gick där i tre terminer... blev faktiskt accepterad av tjejerna när de fattade att jag inte hade några skumma baktankar... de hälsar fortfarande på mig när jag träffar dem på stan *L*... å till slut blev det tal om att uppträda... kanon tänkte jag... nu jävlar ska jag visa vad jag går för... bjöd ner en gammal polare från Göteborg för att impa på honom med min dans... jag såg han bara när han gick och satte sig i publiken... sen såg jag han inte på hela tiden... jag blev naturligtvis besviken och frågade efteråt var han tog vägen...

... hans förklaring kunde jag bara inte förstå... hur han hade sett mig komma in på scenen och börjat skratta så mycket att han trillade ner mellan stolarna... varje gång han försökte resa på sig fick han syn på mig igen... å bara knäckte sig... trillade ner mellan stolarna igen och lyckades inte resa på sig innan jag lämnat scenen... det har tagit mig många år att acceptera...

... och nu är det dax igen... att acceptera vad min PT säger åt mig när jag ber om hans hjälp... har ju känt mig lite trött den senaste tiden och tänkt tanken att lite träning kanske skulle vara bra... det höll han med om... och hans råd var...


... detta...

Va fan... är jag såååååååååå gammal?
Jag som trodde att han skulle vara mer inne på...


... att det var här jag passade in...

... jag kanske behöver fortsätta jobba lite med min självdistans...

En kväll på krogen...

... är inte längre samma sak som det en gång var...

... jag vaknar inte bakfull imorgon... har inte varit i slagsmål... eller ens en gång det minsta lilla otrevlig... jag har inga minnesluckor... slipper ångest... vaknar inte i någon annans säng... slipper supa bort ytterjackan (har för länge sedan tappat räkningen på alla kläder jag strulat bort i fyllan och villan)... är inte luspank och skyldig mina vänner pengar... ja kort sagt... en kväll på krogen ser helt annorlunda ut idag än vad den gjorde för massa år sedan.

Det beror inte på att det är måndag... nä precis som förr spelar det ingen roll vilken dag i veckan det är när jag går på krogen... nä den stora skillnaden är att jag bytt ut innehållet...


... i glaset.

Så visst stämmer det att... stora förändringar börjar med små förändringar.

Att dricka vatten istället för sprit gör stor skillnad i mitt liv *L*...

Som att jag kan välja mitt sällskap... äta gott... vara trevligt social... ta bilen hem... vakna pigg i morgon bitti (eller nja det kanske inte är helt sant *L*)... se mig själv i ögonen och fortfarande gilla vad jag ser... vakna där jag vill och bör vakna... och ha pengar kvar på kortet.

Och allt som jag gjort är att jag bytt ut innehållet i mitt glas... så enkelt... det känns nästan overkligt att något så enkelt kunde vara så svårt för mig... men å andra sidan så kan jag faktiskt känna tacksamhet över att vara alkolist när jag tänker på det... för hur skulle jag annars kunna förstå vilken skillnad innehållet i ett glas gör med mitt liv...

Samma krog... samma folk... ett annat val... ett annat liv...

Mina känslor...

... styr inte mitt liv längre.

Det betyder inte att jag slutat att känna... nä... jag känner fan mer än någonsin.

Men jag är inte längre slav under mina känslor... jag behöver inte aggera ut på en känsla omedelbart utan kan istället lyssna på vad känslan har att säga mig... och det är en frihet att kunna göra det... för paradoxalt nog har jag lärt mig lita på mina känslor... och kan låta dem vägleda mig... å det är en jävla skillnad mot att vara styrd av dem.

Jag har inga dåliga eller bra känslor... jag har bara en massa känslor.

När jag var styrd av mina känslor delade jag upp dem i bra eller dåliga känslor... och det var ett väldigt effektivt sätt att låta dem ta över kontrollen i mitt liv... för att manipulera mitt känsloliv är inga större svårigheter för mig... nä det är ju skitenkelt... regel nummer ett för mig när jag ska göra det är... var ett offer.

Att vara ett offer funkar alltid... för det betyder ju att jag inte har någon möjlighet att ta ansvar... för att ta ansvar ska man akta sig för om man vill bli ett offer för sina känslor... att vara ett offer är jättebekvämt... då finns både problemet och lösningen utanför mig själv... att rekomendera om man t.ex. vill bygga ett riktigt dysfunktionellt förhållande... något som man givetvis kan förneka och istället döpa om till ett passionerat förhållande... det är jag väldigt bra på *L*.


... så här såg mina relationer ut.

När jag var tillsammans med någon så fanns det bara två läge... sprulande lycka eller klump i magen... blev det mot förmodan någon gång lugnt i dessa förhållande så blev jag livrädd... och undrade var det var för fel som jag inte upptäckt än... trygghet och balans skrämde skiten ur mig.

Idag så förstår jag varför... det är såååååå enkelt att leva i ytterligheterna... där är jag trygg... i kaoset... jag är inte ett endaste dugg rädd för katastrofer... nä jag är rädd för att vara trygg och i balans.

Och visst är det flippat... jag har märkt att genom att inte låta mina känslor styra mitt liv så blir resultatet just trygghet och balans... för alla känslor är okej... och mina känslor är faktiskt helt ofarliga så länge jag inte aggerar ut på dem direkt... och ett ypperligt hjälpmedel för att se vad det är jag borde göra... det är inte alltid vad jag vill göra *L*... för jag har märkt att mina känslor oftast är ett resultat på min handlingar.

Jag tycker om att känna... och vågar idag lyssna på mina känslor... å faktiskt så har jag lärt mig att lita på mina känslor...

Konstigt...

... var ett begrepp som jag gillade i mitt aktiva missbruk... jag ska ge er ett exempel...

En dag så fick jag för mig att jag skulle bli konstnär... i mitt aktiva missbruk så saknades det absolut inte idéer... nä tvärtom *L*... jag startade ofta upp nya projekt... mitt problem var snarare att jag inte lyckades slutföra så mycket... det kom liksom nya idéer hela tiden... så man kan säga att jag hade många bollar i luften... samtidigt... och ska sanningen fram så har jag aldrig varit någon jonglör *L*... ja ni fattar.

I vilket fall som helst så tyckte jag mig inte ha tid för att utbilda mig på konstfack å sånt för att bli konstnär... nä här gällde det att hitta en genväg till ära och berömmelse... och snabbt skulle det gå... helst igår.

Sagt och gjort... en baggis för någon som är lite påhittlig... jag resonerade som så att om jag bara gjorde något konstigt... så kunde jag kalla det för konst... å vipps så var jag ju en konstnär... varför lägga flera år på utbildning... det tog ju bara fem minuter för mig... jag hittade ett gammalt väggur... tog färgen som stod sidan om... och...


... målade om den...

Det var ju tillräckligt konstigt för att få kallas för konst... och jag var nu konstnär *L*.

Så här i efterhand så har jag nog bara en tavla kvar som speglar den personen som jag var på den tiden...  inte så mycket konstnär... mer vansinnigt...


... konstig.

Denna tavla är målad på täckpapp som jag och två av mina vänner bredde ut på hela min övervåning en gång när vi var väldigt snurriga... å vi satte igång att måla... just denna tavla är målad med fingrarna och föreställde från början ett moln... men ju mer timmarna gick den natten så började mina "demoner" träda fram...

... att jag har kvar tavlan är mycket en påminnelse över hur det egentligen såg ut mellan mina öron just då... och även som ett minne över dessa mina två vänner som bägge är döda idag... de tog båda två överdoser och dog av sitt missbruk för ett gäng år sedan... och jag saknar dem bägge... de var mina vänner... och dog alldeles för tidigt.

Idag så är det inte så viktigt för mig att vara "konstnär"... nä nu målar jag mest för att det är skoj... men när jag var aktiv missbrukare så var det viktigt för mig att "vara någon" eftersom jag inte kunde känna att jag var värd något... idag så duger jag precis som den jag är... en vaaaaanlig... värdefull och vacker människa.

Idag så ska jag bl.a. ägna mina 15 minuter om dagen till ta bort en konstig grej som jag har hängande i mitt tak...


... några ballonger som hängt där över ett år nu...

... för jag tycker faktiskt bara att det ser konstigt ut... och vet ni vad?

Jag har inget större behov av att vara konstig längre...

Förväntningar...

... är farliga grejer.

Hade ju väldigt högt ställda förväntningar när jag åkte in till stan idag för att gå på ett talarmöte... och det började väldigt bra... det är verkligen roligt när det kommer människor från en annan stad på möte... och det var ett helt gäng med välkända ansikten från Göteborg som mötte mig på mötet.

Just Göteborg ligger mig lite extra varmt om hjärtat eftersom jag bott där i rätt många år i min ungdom... så det var med glädje jag satte mig för att lyssna... och TACK säger jag bara som fick lyssna på din berättelse... fick några tårar i ögonen och kunde känna igen mig en hel del... ja det är verkligen häpnadsväckande hur lika vi människor är.

Ja kvällen började strålande och alla mina förväntningar började trilla på plats *L*.

Mötet tar slut... å det är nu det händer... det blir inte som jag planerat... ingen dans... ingen karneval... nä våra besökare åker faktiskt direkt hem till Göteborg efter mötet... det var jag inte beredd på... å där stod jag med mina förväntningar.

Vi hade jättetrevligt ändå... gick som vanligt till vårat kinahak... ett bullrigt skrattande gäng på 10-12 personer... och när jag skriver här så fylls jag av värme och tacksamhet över att jag kan ha det så bra tillsammans med mina vänner... men när jag satt där så var jag fortfarande en liten smula besviken på att det inte blev som jag förväntade... kanske mest för att jag är så stolt över hur roligt vi kan ha tillsammans och att jag ville att mina fina vänner från Göteborg skulle få uppleva det.

Så när jag kör hem så känns det så där lite tomt igen... precis som igår... känner mig ensam... saknar något.

Nu sitter jag här hemma... och funderar lite över situationen... och kommer fram till något rätt intressant... som att denna kvällen inte varit dålig på något sätt... nä tvärtom... underbart möte... med vänner från Göteborg som jag blev glad över att se och träffa... plus en lyckad kväll på kinahaket i goda vänners lag... så inte fan är det därifrån tomhetskänslan kommer... nä nä...

Jag funderar lite till... tänker på mitt 15 minuter om dagen projekt... oj då... nja jag har ju faktiskt fuskat lite med det de senaste dagarna... inget jag vill tänka på *L*... jag vill inte känna på känslan som jag får av att inte tagit mitt ansvar som jag bestämt... det vill jag hålla hemligt... inte bara för er utan även för mig själv... och att då vara här hemma påminner mig förstås om just detta... å får mig att vilja vara någon annan stans... och tar bort trivselkänslan jag har så lätt för att känna när jag är hemma... tacka fan att jag vill gå på karneval... eller ut och dansa.

Jag vill inte komma till något... nä jag vill ju komma bort från något... i detta fallet känslan av att inte tagit mitt ansvar.

Har en tendens till att kunna lura mig själv... manipulera mig att slippa se vad jag egentligen behöver göra... hehe... jag är en beroende i alla mina angelägenheter... tack å lov så har jag ett program som kan hjälpa mig med det... jag behöver inte ens ringa min sponsor nu... jag vet vad jag ska göra åt saken... meditera...  jag ska meditera med hjälp av ett städprojekt... 15 minuter om dagen... inte för att jag vill... utan för att jag är helt hundra på att det kommer att funka...

Talarmöte...

... ska jag iväg på nu.

Det är ett möte där en speciellt inbjuden talare delar med sig till oss andra om sitt tillfrisknande, styrka och hopp.

Och idag får vi gäster från Göteborg... så jag skulle bli mycket förvånad om det inte blir att vi drar ut på stan efter mötet... å röjer *L*... ja jag ser verkligen fram emot det.

Det är ju bara sååååå jävla häftigt med alla vänner jag lärt känna... så mycket kärlek... skratt... och trivsel.
Att det kunde vara så här skoj att vara drogfri... trodde ju att mitt liv skulle vara slut när jag tog bort drogerna... att jag aldrig skulle få ha roligt igen.

Ack vad jag bedrog mig... nu kan man ju fan vara flummig på riktigt... å vem vet... kanske blir det...


... dans ikväll...

... vad som helst kan hända när vi träffas... precis vad som helst... för så är det... så länge jag är drogfri kan jag göra vad jag vill... och tillsammans med mina vänner vet jag att jag befinner mig i en kärleksfull gemenskap... det är bara att slappna av... släppa taget å hänga med *L*... det som händer det händer... när vi träffas på det här sättet är det nästan alltid lite av en...


... karneval...

Lycka föder mer lycka...

Mina telefoner...

... och jag har en fnurra på tråden.

Vi kommer inte riktigt överens för tillfället... skulle vilja påstå att vi är i en direkt konflikt just nu.

Min hemtelefon och jag har bråkat lääääänge med varandra... och idag så är den död... konstigt nog så funkar mitt internet... men telefonen är stendöd.

Och jag ska säga er att det är just sådana här fel som är så frustrerande... oftast så behagar telefonen att fungera en liten stund då och då... av någon outgrundlig anledning precis de stunder då telereperatören har lyckats ta sig ända ut hit där jag bor (längst ut på deras linjer såklart)... och reperatören hittar inget fel eftersom telefonen behagar att fungera när han är här... det brukar dröja ungefär en timme innan den dör igen.

För en himla massa år sedan så hade jag ett rätt roligt fel på min telefon... till saken hör att jag knarkade järnet vid denna tiden... och det är tur att jag har vittnen för det var som så här att när jag pratade i min telefon så hördes det en massa andra samtal samtidigt... och den jag pratade med fick ofta höra mig säga...

- "Hör du rösterna också?."

- "Näää..."

- "Men va fan, höööör du inte rösterna?"

- "Näää... fan peter du måste börja ta det lite lugnt med drogerna nu."

Mina vänner tvivlar fortfarande på de där rösterna *L*... naturligtvis kallade jag på telereperatörer även på den tiden... å varje gång de kom hit så funkade telefonen hur bra som helst... jag tror fortfarande på att jag under den tiden var avlyssnad och att den smålänska polisen inte var så himla bra på att koppla rätt... för tro mig... jag hörde rösterna och de kom från telefonen... snurrig var jag... men inte såååå snurrig *L*.

Igår så pratade jag med en vän... på mobilen... täckningen är inte så bra där jag bor men det funkade hyfsat... men nu hör det till saken min telefon börjar bli lite opålitlig och strular lite med mig... så jag stack ju och köpte en ny i förra veckan... men när jag skulle stoppa i mitt SIM-kort så lyckades jag få in det helt fel... och jag fick inte ut det igen... gick till affären där jag köpt den... de kunde inte heller få ut mitt SIM-kort så de skickade iväg den till telefondoktorn... och jag köpte mig ett tillfälligt kontantkort så länge.

Eftersom jag inte har så mycket pengar på det kortet så kom jag och min vän överens om att hon kunde ringa upp mig istället... det var ju bara det att jag inte visste vilket nummer jag hade... ingen fara sa jag... det måste jag ju kunna hitta om jag knappar lite på telefonen... vänta lite så ringer jag upp dig.

Å jag knappade... å knirpade... å knappade lite till... till slut så la min telefon av... inget märkvärdigt den är ju som sagt lite strulig... brukar hjälpa att stänga av den för att sedan sätta på den igen... så jag gjorde det... stängde av och satte på... då ville den ha min PINKOD... suck... har ju en ny kod till kontantkortet... den ligger på jobbet.

Så nu sitter jag här helt utan telefon... igen...

Jag har levt här ute i skogen i flera år utan vare sig telefon eller bil... det funkade när jag vant mig... men jag känner verkligen att det var ett tag sedan... och att jag har vant mig vid att ha telefon... och nu håller jag tummarna för att bilen ska starta när jag vrider om nyckeln... det kom en och annan katastroftanke och hälsade på i mitt huvud nu...

Ensam...

... på ett lite tomt sätt kände jag mig när jag kom hem idag... ni vet så där liksom "sakna någon" ensam.

Det var länge sedan jag kände så... och känslan har nästan redan försvunnit... men den kom från ingenstans och jag blev förvånad... kanske över hur "bekant" den kändes... för den är inte på något sätt ny för mig denna känsla... nä det var nästan som en "gammal bekant" kom på besök *L*.

För ett gäng år sedan så bodde jag för det mesta nere i VågaVa:s lokal i Halmstad... det var inte så ofta jag var här hemma i Brännebassalt på den tiden... åkte bara hem lite då och då och kollade till det... på den tiden kände jag ofta denna ensamhetskänsla... och hatade att vara ensam... jag hängde med på allt... precis allt... för att slippa känna mig ensam.

Nu för tiden gillar jag att vara ensam här hemma i mitt hus... ja jag stortrivs faktiskt.

Så jag blev verkligen förvånad... känslan kom från ingenstans... överrumplade mig.

Nu medans jag skriver här försvinner den... det gör den när jag tänker efter på vad det är jag saknar... för den känslan vill att jag ska sakna tvåsamheten... en relation... å så tänker jag vidare... på hur det ofta har varit för mig att leva i en relation... visst det är tudelat... bra och dåligt... å när jag tänker på de dåliga bitarna... på den där klumpen jag kunde känna i magen... ja då är jag grymt tacksam över att vara singel... och ser alla fördelar med detta... friheten... att inte behöva anpassa mig efter någon annan... att få göra precis vad jag vill... när jag vill det.

Missuppfatta mig inte... drömmen om den perfekta relationen har jag kvar... ja för fan *L*... jag drömmer om en livskamrat som jag vill bli gammal tillsammans med... och jag tror på den kärleken... och jag har ett stort hopp om att få uppleva den också... men... fan... jag har det ju så jävla bra just nu... i min ensamhet *L*.

Och så är det... det finns en ensamhetskänsla som jag vill ta med mig som en tillgång när jag träffar den rätta... en känsla som säger åt mig att jag trivs i mitt eget sällskap och gillar mig själv som den jag är... för i den känslan så finns det energi i överflöd... i den känslan känner jag att jag har något att dela med mig av... att jag har något att ge bort... den känslan är kärlek.

Den här andra ensamhetskänslan är girig... den vill ha... den vill att något utanför mig själv ska fylla ett tomrum i mig... den känslan har inget som kan berika min framtida kärleks liv... den känslan är rädsla

Ja det var mina funderingar just nu...

Tillfrisknande...

... och hur man jobbar förebyggande är det tänkt att min nya föreläsning ska handla om.

Namnet på föreläsningen är klart... Vacker & Värdefull... såklart *L*... jag har snott lite idéer både här och där och snart så har jag den helt färdig... i mitt huvud har den varit klar lääääääänge *L*... det är hur jag ska presentera den som jag filar på.

Vissa saker är jag helt på det klara med... det kommer inte att bli en powerpoint-presentation (finns det något tråkigare?)... även om jag har lekt lite med en sådan presentation på min nuvarande föreläsning... ojojoj... kan ju bara säga att det var väääääääldigt skoj med alla funktioner man kunde hitta på... och att det verkligen var tur att jag inte använde mig av den *L*... hehe...

jag gjorde den till ett gig jag hade uppe i Tromsö för att jag hade fått för mig att det inte var så proffsigt att som jag använda mig av endast whiteboard (vilket naturligtvis var helt fel tänkt... whiteboard är överlägset för att få en bra kontakt med publiken)... hade jag visat den jag gjorde i powerpoint där så hade jag garanterat inte fått ett enda jobb till i Norge...

...möjligtvis om det var ett gäng aktiva narkomaner som gillade LSD väldigt mycket... för effekten av att se min presentation skulle nog närmast vara att likna vid ett LSD-rus... vi snackar rätt mycket effekter... det flög in grejer från alla hörn och kanter... och effekterna avlöste varandra... jag tror att man hade fått dela ut åksjukepiller till publiken.

Nä min nya föreläsning kommer att presenteras på whiteboard... kanske...


... är detta det första skissen på hur det kommer att se ut...

... för jag vet precis vad jag vill förmedla... jag har någonting jag vill säga... såklart *L*...

Frukost...

... ska ju vara dagens viktigaste mål har jag hört.

Tur att vi har en "frukostvärd" här nere på VågaVa... annars så hade min frukost enbart bestått av cigg å kaffe... i mängder... nu får jag ju i mig värsta nyttiga fullkornsvarianten av bröd... det är fan så mycket nyttiga grejer i det brödet att jag undrar om det är något bröd kvar... eller så kanske det är just alla de nyttigheterna som är brödet.


VågaVa-frukost... för en billig peng... har du inga stålar är det gratis...


... å ni hajar att vi snackar om riktigt nyttigt... t.o.m. krasse...

Idag så blev det ändå lite variation... och eftersom vi alla här nere är beroende så snackar vi ju inte om nyanser... nä här är det som vanligt allt eller inget som gäller... allternativet till dessa nyttigheter är...


... sockerbullar.

Nu hinner jag inte skriva mer... mina vänner ropar på mig... för nu är det morgonmöte...   

Kors i taket...

... är ett uttryck som passar bra nu...

... det är rena rama ketchupeffekten som drabbar mig och mitt ansvarstagande... eftersom jag är lite lätt lyrisk över att fogden tar pengar av mig och att jag har börjat betala när jag parkerar min bil... så blir jag inte så förvånad när jag som en sann beroende märker att jag vill ha mer... men jag blir minst sagt förvånad över min senaste handling... idag så betalade jag...


... parkeringsböter på 200 spänn.

Herregud... var ska detta sluta... vad är det som händer med mig?

Ni kanske tror att jag vunnit på lotto eller nåt... men nä... jag har mindre pengar än jag brukar ha nu eftersom jag har fler räkningar... det har liksom bara slagit över på mig *L*... helt plötsligt så ser jag en möjlighet att kanske... jag säger bara kanske... det finns en liten liten möjlighet för mig också att bli skuldfri i någon avlägsen framtid... så att betala denna parkeringsbot är egentligen inget annat än ren snålhet... 200 spänn blir ju för fan 2000 spänn när den hamnar på fogden.

Och jag är en rik människa... en mycket rik människa...

Jag har mat i kylskåpet... ett hus att bo i... ett jobb att gå till... jättefina vänner... underbara barn... och jag är frisk.

Visst jag har inte en massa stålar... men jag har ändå en bil som funkar (dyrt som fan men nödvändigt när jag bor som jag gör)... jag har ström i huset (än så länge... har en hemsk räkning att betala) och varmt och skönt... och jag är inte hungrig... de problem jag har är lyxproblem... något som jag "glömmer" bort ibland.

Gör jag mitt bästa så kommer det att bli bra... det kanske inte blir som jag vill... men det kommer att bli bra.

Å vet ni vad?

Att betala 200 spänn för en parkeringsbot är mycket pengar för mig just nu... men när jag känner efter hur det kändes i min mage att betala den räkningen... ja då var billigt... å värt vartenda öre... för någonstans så fick det mig att förstå... att jag är en mycket rik människa...

  

Julbord...

... ska vi på idag... rätt vanligt i dessa tider om jag fattat det hela rätt.

Som förberedelse till detta har vi lärt oss lite...


... Finska barnvisor... det låter ju rackars juligt... tycker vi.

Ja det händer alltid något på vårat jobb här på VågaVa... sjunger vi inte finska sånger så gör vi...


... tumhundar.

Ja det var en liten lägesrapport så här innan det stora frosseriet ska börja... nä nu ska vi ha ett morgonmöte så jag får be om att återkomma... morgonmötena är heliga...

Mina förändringar...

... är ibland overkliga för mig.

Att idag få känna mig som en ansvarsfull medborgare i samhället är något som jag mycket lätt kan ta för givet... å glömma bort hur overkligt detta var för inte allt för länge sedan.

Mina förändringar är inte självklara... och den som har kämpat emot dessa är jag själv... för att jag varit rädd så klart... förändringar är skrämmande... det är svårt för mig att släppa taget om det gamla... det finns en trygghet i det även om det inte är bra för mig... "hellre ett känt helvete än ett okänt himmelrike".

Jag är inte annorlunda längre... å det har varit en lååååång resa till denna insikten... för det har varit så tryggt att vara annorlunda... och jättebekvämt att skylla på för att slippa göra några förändringar.

Jag har idag betalat för min parkeringsplats igen... en självklar sak för de flesta människor... och det kanske kan tyckas vara en skitgrej... men för mig är det jättestort... en gigantisk förändring... ja jag skulle nästan vilja säga att det på något sätt känns som om jag tagit det slutliga klivet in i samhället... att jag på riktigt accepterat att jag inte är annorlunda... att jag äntligen på allvar vågar ta klivet in i samhället på samhällets villkor.

Å det känns så jävla skönt...

Egna idéer...

... har jag aldrig saknat... nä tvärtom... jävlar vilka idéer jag har haft *L*... om precis ALLT.
Kan väl ärligt säga att alla mina idéer kanske inte alltid har varit så lyckade eller för den delen vidare genomtänkta heller... många har slutat i rena katastrofer faktiskt.

Men jag vill ändå berätta om en...


... idé jag fick en gång.

Har ju haft några inlägg om Osho nu precis... och det har fått mig att tänka till på det här med religon... Gud å sånt.

När jag blev drogfri så hittade jag en väg som passade mig... inget som jag var direkt medveten om från början får jag väl erkänna... nä snarare tvärtom... jag var kraftigt dömmande för det talades om Gud första gången jag kom i kontakt med den vägen... å ni ska veta att jag inte gillade Gud-grejen...

... nä jag tillhörde de som fick tvångstankar när jag kom in i en kyrka... var bara tvungen att svära extra mycket när jag var där... vilket hände vääääääääldigt sällan... det var väl typ på nån begravning när en polare hade dött som jag satte min fot där.

Så här i efterhand så kan jag förstå att jag saknade något... när jag var liten så trodde jag på Gud och det var lika naturligt och självklart för mig som...


... att se några cyklar i ett cykelställ...

... jag ifrågasatte inte för en sekund att det fanns en Gud.

Denna tro försvann när jag blev äldre... och jag blev istället väldigt dömmande mot all form av religiös tro... har ju en tendens att göra allting svart eller vitt... lite svårt för nyanserna *L*... det är allt eller inget som  gäller... kanske inte så mycket längre tack å lov... skönt.

Men åter till min idé... som jag sa så hade jag kraftiga störningar på det här med Guderiet... och vägen jag hade valt innehöll någon form av tro... jag fattade snabbt att jag fick tro på vad fan jag ville... en kraft starkare än mig själv var att rekomendera för att bibehålla min drogfrihet... så jag fick en idé...

Jag gjorde det jätteenkelt... jag hittade på en egen Gud.

Min Gud fick ett eget namn... "Kalle".
Var kärleksfull... och det fick räcka... så enkelt...

Idag så kan jag kalla min Gud för vad som helst... kärlek... kraft starkare än mig själv... ja vad som helst egentligen... t.o.m. GUD... för jag är inte en religiös människa... jag är bara en troende människa... å det känns bra...

Å vad har OSHO att säga...

... som intresserar mig?

Ja det är en fråga som jag kan ställa mig själv... och ni ska veta att jag har som vana att ifrågasätta... hela mitt liv har liksom gått ut på att jag ska klara mig själv... inget som jag rekomenderar någon... det blir en smula ensamt *L*.

Jag tror inte heller på att man ska sluta tänka själv... en av anledningarna till att jag absolut inte kunde anpassa mig i det millitära... det gick bara inte... kan inte på några som helst villkor förstå varför man ska ropa "hurra" när man kastar sig upp ur skyttegravarna och rusar mot en vilt skjutande fiende som har som enda mål att skjuta ner dig... hallå... vem fan hittade på att man skulle ropa "hurra"... DET kan jag inte förstå...

... och jag kan också vara lite rädd för att ta in även det som är bra för mig... varför tror ni annars att det tog så jävla lång tid för mig innan jag la av med drogerna?

Men jag ska ärligt säga att det OSHO vill förmedla gör mig nyfiken... för jag VET att jag är en människa av kött och blod (en Zorba)... och jag VET att jag hela mitt liv sökt efter min andlighet (en Buddha)... så tacka fan för att jag blir nyfiken... och just nyfikenheten är en av mina största tillgångar... jag är faktiskt drogfri p.g.a. min nyfikenhet... ja det är sant *L*.

Så va fan... jag vill dela med mig om vad som intresserar mig med denna snubben...


Osho's message:


My message to humanity is: Create a new man - unsplit, integrated, whole.
Buddha is not whole, neither is Zorba the Greek. Both are half and half. I love Zorba, I love Buddha. But when I look into the deepest core of Zorba something is missing: he has no soul. When I look into Buddha something again is missing: he has no body.
A great meeting I teach: the meeting of Zorba and Buddha. I teach Zorba The Buddha - a new synthesis. The meeting of the earth and the sky, the meeting of the visible and the invisible, the meeting of all the polarities - of man and woman, of day and night, of summer and winter, of sex and samadhi. Only in that meeting will a new man arrive on the earth.

OSHO...

... räcker det att jag säger för att se min omgivning börja titta på mig med den där konstiga blicken... ni vet den där blicken som tror att jag är på väg att hålla ett brandtal om mina nya andliga insikter.

Och jag har full förståelse för den blicken... jag hade en period då jag i mitt andliga sökande helt flippade in på "samtal med Gud" böckerna... och plågade min omgivning med att högt citera fraser ur dessa böcker... ja jag var bara för mycket *L*... att mina vänner bara har stått ut med mig under dessa perioder är häpnadsväckande.

Så jag gör mitt bästa med att inte prata för mycket om just OSHO... en snubbe som jag först hörde talas om när jag var i Indien... å när jag kom hem så var jag väldigt nyfiken på vad det var för en människa... och det första som förvånade mig var hur jag hade kunnat missa honom tidigare... han var minst sagt rätt välkänd.

Tro nu inte att jag har blivit helt fast i nån sekt eller nåt... nä så är det inte... har nog fan alldeles för mycket egenvilja för att det skulle vara någon större risk... men det betyder ju inte att jag är helt ointresserad av att få nya influenser... och det får jag av OSHO... han kan få mig att haja till... att tänka efter... och jag gillar väl inte allt som han har sagt men jag gillar mycket av det... så jag tar vad jag vill ha och skiter i resten *L*... jag ska ge er ett litet smakprov.


"Det första som måste till
är skratt,
för det bestämmer inriktningen
för resten av dagen."

OSHO (1931-1990)

Jag har läst många böcker om både ditten och datten i mitt sökande efter andlighet... och ska jag vara ärlig så har det nog fan mest rört till det för mig... liksom gjort det enkla väldigt komplicerat... men det har varit min väg... och idag så hoppas jag verkligen att jag kan låta folk tro på vad fan de vill... och jag säger ibland högt för mig själv... " Jag säger inte att mitt sätt är rätt sätt, jag säger bara att mitt sätt är mitt sätt"...

Hurra för...

... försäkringar.

Snackade nyss med mitt försäkringsbolag... om jag struntar i att laga min bil (en repa i lacken typ) så kostar inte min krock mig ett endaste öre... livet som en svenne har sina ljusa sidor *L*....

Fixat å klart...

... papperna påskrivna och nu är det upp till försäkringsbolagen att lösa det praktiska.

Visst surt att betala självrisken... å dyrt.
Men faktiskt... det är värt det.

Nu blir den ju lagad...


... min numera helt demolerade bil.

För så är det faktiskt... det är min bil som har fått de största skadorna... i mitt förra inlägg så la jag inte in någon bild på bilen jag körde på... de hade inte blivit så dramatiska så jag valde att fejka med en bil som var krockad på riktigt *L*.

Å ni uppfattar det rätt... en liten smula bitterhet kan jag känna för att slänga upp en massa stålar för en krock som fan inte syns mer än på min bil om man inte tar fram förstoringsglaset... om det ändå hade varit på min andra sida som är den sida där jag har pyttelite rost på... jaja... vad är en bal på slottet?

Min bil hade ju redan innan detta hände tagit alla pengarna som jag ville åka till Indien för... ja lite surt känns det faktiskt... just nu.

Men ändå... hela den här grejen kan jag ju också välja att se på ett helt annat sätt... ja allt som har hänt mig den senaste tiden hänger ihop... skitdyr reperation av min bil... kronofogdens utmätning av min lön... och nu detta som grädde på moset... det är ju saker som gör mig till en ansvarsfull medborgare i samhället... å det känns ju helt okej *L*... jag är med i livet på livets villkor utan att fuska.

Å vet ni vad... idag så använde jag mig för första gången av mitt nya VISA-kort när jag betalade för min parkering... fan jag har blivit en riktig svenne... äntligen.

En svenne som kan se livet i vitögat och kan gå med rak rygg genom livet... fattig... javisst... men ändå rikare än någonsin...

Försäkringsbolagen...

... kommer att kopplas in och ta hand om krockerihistorien... hade kanske ett litet hopp om att det skulle kunna fixa sig ändå... tur att jag är helförsäkrad... men fan... det var ju inte så länge sedan jag backade in i en bil... en rätt lustig historia om en tjej som var och hälsade på hos mig... å hur jag med full fart backade rkt in i hennes stillastående bil... den fick för övrigt skrotas efter det.

Tyckte väl inte att det var så stor skada skedd denna gång...


... detta lilla skavsår på min bil var väl inte hela världen...

... och jag var nästan lite osäker på om ägaren till bilen jag råkade tutcha till skulle märka det ens en gång... så jag blev nästan förvånad när jag pratade med honom nyss och han tyckte att det skulle bli en försäkringshistoria... undrar om de hittar något att laga på hans bil...


... kan nästan tycka att han överreagerade en smula...
borde ju räcka med att polera bort reporna... eller?

Det är inte så mycket att göra nåt åt... trots allt ett världsligt problem... men en sak kan jag i alla fall säga... och det är att det kändes bra att prata med honom...

Tystnaden...

... är lite jobbig.

Jag satte ju en lapp med mitt telefonnummer på bilen som jag råkade stöta till i fredags... å jag har inte hört någonting än... vill ju gärna få denna saken ut världen... och det hade känts skönt med ett snack.

Jaja jag har gjort vad jag kunnat och får ta det när det kommer... nu är vi iallafall på väg till skolan där vi är lärare... sista lektionen... lite sorgligt för det är ju sååååå skoj att komma dit... förhoppningsvis så kommer jag att springa på dessa ungdommar på stan... Halmstad är ju inte så stort *L*.

Denna dagen ska bli vad jag gör den till... och om jag söker det vackra så kommer det att bli en vacker dag. 

Pyssel...

... kan jag ägna mig åt nu när mitt "dåliga samvete" inte längre styr mitt liv... å det gör jag... inte julpyssel... det finns det så många andra som gör betydligt bättre än mig *L*

Nä det är mitt 15 minuter om dagen som har förvandlats till ett pysselprojekt för tillfället... efter att ha fyllt mitt målarbord till bredden med all möjlig skit och tömt undervåningen på det mesta... så har mitt projekt ändrat riktning... lite tvärtom faktiskt... nu tömmer jag...


... mitt bord... lite i taget... vissa saker bärs ner igen...


... och hamnar t.ex som prydnadsaker i mitt fönster...

... ett pyssel på mitt sätt... i mitt hus... som jag vill ha det.

Jag vet att det finns människor som är betydlgt bättre på sådana här grejer än vad jag är... men det spelar ingen roll för jag vill göra det ändå... bara för att... det är skoj.

Någonstans i mitt hus så ska jag också skapa ett utrymme där jag kan frossa i mina barn... eftersom inget av mina barn bor på heltid hos mig så kan jag känna ett behov av att ha ett ställe som mina barn skapat... ni vet bilder på barnen och saker som de gjort till mig... där jag kan sitta och vara pappa... känna mina barns närvaro när de inte är här... och där kommer t.ex...


... denna tavla som jag fick av min yngsta dotter på min födelsedag att hänga.

Kommer ihåg när mina stora barn var lite mindre och hade varit hos mig... hur jag kunde låta bli att städa efter dem för att bara kunna gå omkring bland deras leksaker och känna närvaron av dem... visst hände det att jag svor över att trampa på legobitarna eller vad det nu kunde vara som låg framme... det gör ju rätt ont att trampa på legobitar *L*... men det var det värt... jag kunde ta del av deras lek... tänka mig in i deras fantasier.

Det är en sorg för mig att jag förstörde stora delar av deras barndom med mitt missbruk... jag hade ju lovat mig själv att "mina barn ska inte bli några skilsmässobarn"... det löftet knarkade jag bort.

Ändå ger mig mina barn chansen att få vara pappa... och morfar.

De är mina hjältar... och eftersom jag kan göra som jag vill i mitt hus så kommer jag att pyssla till mig ett ställe där jag kan ägna mig åt att beundra mina barn... de har så otroligt mycket att lära mig... för att de vågar vara... barn...

Å jag vågade...

... stå för vad jag gjort... satte en lapp på rutan med mitt telefonnummer på.

Inte som förr i tiden då man kunde stå och skriva en lapp för att alla som såg skulle tro att man var en hyvens kille som stod för sina handlingar... på lappen kunde det stå ungefär så här...

..."nu skriver jag en lapp för att de som tittar ska tro att jag skriver upp mitt telefonnummer... men nä... känn dig blåst".

Jag har ingen aning om hur detta kommer att utveckla sig nu... men det spelar ingen större roll... det som betyder någonting för mig just nu är hur befriad jag känner mig... och visst är det lite intressant hur det fungerar... att det är när jag tar ansvar som jag blir fri.

Helt tvärtom mot hur det var i missbruket... då kändes ansvar som ett fängelse.

Idag så kan jag titta mig i spegeln och känna mig nöjd... skönt... å idioterna då?
Alla dessa idioter som fanns runt mig igår... de liksom bara försvann *L*... jag anar ett samband...

Nu bär det iväg...

... in till stan för att göra mitt bästa med att gå till handling...

... det känns i min mage och jag är nervös... mina känslor ropar fly men mitt förstånd säger "gör det"... så nu bär det iväg... och jag ska göra det så enkelt jag förmår... det behöver inte vara så anstängande... jag kan ju göra det med ett leende *L*... inte för att det är skoj... nä nä... jag tänker på en text jag läste...

"Det behövs bara sjutton muskler för att le,
men fyrtiotre för att se bister ut.
Så gör det du ska göra med ett leende
och det krävs mycket mindre ansträngning."

Jag behöver min energi för att våga... så jag ler...

Tanke, beslut...

... och handling.

Nu ska ni få ett erkännande av mig... något som hände mig i fredags när jag skulle iväg och hämta min dotter.

Det var bråttom, bråttom... jag backar ut från parkeringen och tutchar emot bilen som står parkerad sidan om... faaaaan... hoppar ut och kollar lite snabbt... och ser ett streck på den andra bilen fast det är mörkt och regnar... gnuggar lite med min jacka mot det... får panik... kastar mig in i min bil... å kör därifrån.

Och som det sätter igång i mitt huvud... vilka känslor som det föder... jag blir arg, stressad, pulsen ökar och mitt liv är helt plötsligt skitjobbigt... alla rödljusen lyser rött... folk omkring mig kör som krattor... och min irritation bara växer hela tiden... världen runt mig har genomgått en fruktansvärd förvandling... består helt plötsligt av massa idioter.

Detta går väldigt snabbt... och mina försvarsmekanismer går på högvarv... och det är minst sagt faccinerande att se hur jag börjar rättfärdiga mitt beteende... jag skyller på att min vanliga parkering var upptagen och att det egentligen är den jävla idioten som ställt sin bil där som är orsaken till allt... å min girighet viskar i mitt öra att det här minsann kommer att kosta mig en förmögenhet om sanningen kommer fram... ja jag hittar snabbt på tusen anledningar till att hålla detta hemligt.

Men va fan... det funkar ju inte... ångesten jag kan känna när jag nu sitter här och funderar på vad som egentligen hände tar över... fan fan fan... det var mitt fel... ingen annans.

Så jag går till handling... ringer min sponsor... säger som det är... tar ett beslut om att ta mitt ansvar... det är trots allt ett världsligt problem... och även om det kommer att kosta mig lite stålar så är det värt det... för jag kan inte bli fri om jag inte tar mitt ansvar...

... jag har ställt till med mycket skit i mina dar... som jag velat lägga locket på... men det funkar inte längre.

Det kan tyckas vara en skitgrej men i mitt huvud växer det och blir till slut snudd på ohanterligt och så vill jag inte ha det... jag ska gå emot min skamkänsla och stå för vad jag gjort även om det inte känns så trevligt just nu... för jag är övertygad om att det kommer att kännas väldigt bra efteråt... å att de flesta idioter runt omkring mig kommer att försvinna som ett resultat av den handlingen...

... det är jag helt säker på... för nu har jag tänkt... och tagit ett beslut... som jag kan gå till handling på...

Guru...

... var ett begrepp jag hört talas om innan jag åkte till Indien.

Mycket mer än så var det väl inte... inget som jag la någon större vikt vid... log väl lite när jag hörde om att Thomas di Leva hade sin egen Guru... och han symboliserade väl hela här Guru-stuket för mig.

Jag och mina vänner hamnade ju på en liten strand när vi var där... och hyrde oss en...


... hydda på stranden.

Även om det inte var så mycket folk som hade hittat denna lilla by så fanns det naturligtvis lite att göra där ändå... några yogainstruktörer som erbjöd sina tjänster... lite matställen... ett bageri... och såklart ett internetcafe.

På detta internetcafe träffade jag en kväll en tysk tjej... och vi började prata med varandra... och som av en slump så praktiserade hon yoga på det stället som jag hade spanat in... bara namnet lockade mig... EDEN.

Jaja vi snackades vid en rätt lång stund och hon berättade för mig om en Guru som kom till det här stället efter morgonens yogapass... och satt där och svarade på frågor om allt och inget (man kunde fråga honom om vad som helst)... så jag tvekade inte en sekund... självklart så ville jag ju se en livs levande Guru när jag nu var i Indien... och att samtidigt kunna kombinera detta med ett yogapass i gryningen var ju toppen.

Glad över min upptäckt skyndade jag mig hem till hyddan... vi hade ju snackat om det här med yogan och nu hade jag fixat både det och en Guru på köpet... tyvärr hade mina vänner redan hunnit lägga sig och sov när jag kom hem... vi hade två hyddor och jag bodde ensam i den ena av dem så jag gick och la mig... satte klockan på väckning så att jag skulle komma upp med solen... vilket jag också gjorde... polarna låg fortfarande och sov när jag knallade iväg i den tidiga morgonen genom den lilla byn bort till yogastället.



Å min morgon blev en av de bästa jag upplevt... en och en halv timmes skön yoga utomhus i soluppgången... å sen satte jag mig för att lyssna på den här Gurun... hur flippat som helst och det var väldigt intressant... både det han sa och att sitta där bland de som kom för att lyssna på honom... jag gick som i ett lyckorus genom byn och hälsade alla med ett leende... och det var en sådan dag då alla log mot mig... en helt sagolik upplevelse.

Väl hemkommen skuttade jag lyckligt fram till mina vänner och ville berätta för dem om denna fantastiska upplevelse... å jag såg säkert helt salig ut också *L*... det gjorde inte mina vänner... de var förbannade på mig.

Jag fattade inte någonting innan de berättade för mig att de trodde att jag försvunnit... jag var inte där när de la sig och inte heller när de vaknade... jag hade ju inte ägnat en sekund åt att lämna nåt meddelande till dem... så de trodde att jag var borta... i Indien... kidnappad... död... ja de visste ju ingenting... och nu var det ju redan lunchtid eftersom allt tar sin tid när man både ska yoga sig och lyssna på en Guru.

Det hade engagerat våra grannar i sökandet efter mig... hunnit tänka en hel del katastroftankar om hur de skulle meddela mina anhöriga i Sverige å sånt... de såg riktigt framför sig kistan på planet... och eftersom det är mina vänner så var de ju oroliga för mig... så naturligtvis skällde de ut mig när jag kom tillbaka... och var inte ett skit intresserade i av nån Gurusekt *L*... de tyckte nog mest att det såg ut som det hade slått över på mig där jag stod med ett fånigt leende på läpparna... å eftersom jag har en tendens att bli lite intensiv i det jag gör så blev de väääääldigt skeptiska (och är nog faktiskt fortfarande det *L*) mot den här Gurun.

Det avskräckte inte mig... jag gick dit varje morgon och efter några dagar lyckades jag lura dit mina vänner på en fest som man skulle ha till just denna Guruns läromästares ära... han var nämligen en lärljunge till en Guru som visade sig vara en väldigt berömd och numera också död Guru... som hette...


... Osho.

Den här festen var rätt flippad... massa helt saligt lyckliga ryssar... ett gäng tyskar... och lite blandade nationaliteter dansade som i trance och när då Gurun anlände så tyckte mina vänner att nu fick det vara nog... för han var minst sagt dyrkad av främst dessa ryssar och hela stuket påminde väldigt mycket om en fanatisk sekt som ägnade sig åt en viss dyrkan... visserligen saknades tungomålsgrejen men det var nog det enda *L*... så de fick nog och gick därifrån.

Det gjorde inte jag... hallå när skulle en sådan chans komma tillbaks... här var det fest... gott käk... och sedan vild lyckodans på stranden... förvisso ganska fanatiska människor... men på ett helt underbart sätt... sååååå mycket kärlek... såååå mycket lyckliga människor... man kunde bara inte låta bli att smittas av det hela.

Mina vänner tror nog fortfarande att jag är lite galen och hjärntvättad... och de får något skrämt i blicken när jag nämner Osho... för min nyfikenhet var väckt och jag har läst lite böcker som skrivits om denna man... han har inte skrivit något själv men det finns mycket skrivit om vad han sagt... och han är verkligen intressant... får mig att tänka till lite ibland.

Å faktiskt... första gången jag hörde en Guru prata så fanns det en grej som fastnade i mig... som jag tänker på ibland... å som jag kände på väg hem från mitt första möte med en riktig Guru... han sa något om att i huvudet är energin som is... tankar och kontroll, planering, då och sen... och i hjärtat var energin som vatten... kärlek, upplevelse, här och nu... å att vi kan välja att leva i hjärtat... 

Jag fastnade inte i någon sekt... men är väldigt tacksam för vad jag fick med mig från detta ställe... Eden... ja det ligger nåt i det namnet för mig *L*...

Anden i glaset...

... är det väl många som känner till?


... och då menar jag ju inte en and i ett glas...

... nä ni vet... eller jag vet *L*... kommer ihåg hur vi var ett gäng som ägnade hur mycket tid som helst åt detta när jag var ett barn... å vi blev helt besatta... inte lite grann utan HELT BESATTA... det var faktiskt lite skrämmande hur ett bord med några ringar med bokstäver i och ett glas kunde ta över så totalt.

För min del så tyckte jag att det var ganska bra eftersom gänget annars hade som en liten hobby att slå på mig... så jag var minsann inte den som ville sluta med "anden i glaset"... nä tvärtom så gillade jag ju att focuset riktades mot andevärlden istället för mig... å vi hade andra trix för oss också... det okulta lockade... vi kunde tillbringa många timmar i en becksvart källare med en bandspelare för att spela in röster från den "andra sidan" *L*.

Det hela fick ett abruppt slut då en av killarna löpte amok och försökte sig på att strypa en annan deltagare... vi hade utvecklat det hela till att bli en smula mer realistiskt... och försatte varandra i tranceliknande situationer där vi kunde färdas i tid och rum... denna killen lyckades lite väl bra med det konsstycket och vi blev så rädda att vi la av med "anden i glaset" med omedelbar verkan...

... och vi återgick till tryggheten i att mobba mig istället... det var ju inte så farligt.

Mååååååånga år senare så lekte vi denna lek igen... inte samma killar utan nu med min dåvarande tjej och en gemensam vän till oss... det var en mörk regnig kväll... förutsättningarna var optimala... och vi hann inte mer än att börja innan glaset for iväg på ett mycket oförklarligt sätt med full kraft in i väggen och krossades i tusen bitar... vi blev väldigt rädda och tog det som ett tecken att "anden" nog ville vara i fred...

Jag är fortfarande väldigt intresserad av det andliga... men nu på ett helt annat sätt... vad som händer när vi dör intresserar mig inte så mycket... det får jag ju ändå reda på den dagen då jag dör... nä jag är mer inne på hur jag kan använda mig av andlighet i det levande livet *L*... på ett praktiskt sätt som berikar mitt liv...

Andlighet är för mig saker som jag inte kan ta på men som jag gärna vill ha i mitt liv... jag uppfattar...


... t.ex. kärlek som något väldigt andligt...

Du blir vad du äter...

... heter ett program på TV:n... å nu är detta program på i bakgrunden här hemma.

Jag skulle inte våga vara med i det programmet... herregud... mina matvanor är rätt speciella... och den röda tråden är nog... ytterligheter... allt eller inget... som med det mesta jag tar mig för *L*.

I bakgrunden snackas det om vikt, kollesterolvärde och en massa konstigheter... något som jag aldrig har ägnat någon som helst uppmärksamhet åt... nä jag äter när jag är hungrig... och vad jag är sugen på för stunden... utan att tänka en sekund på vad det innehåller... huvudsaken är att det smakar gott.

De senaste 35 åren har jag varken gått upp eller ner i vikt (det kanske kan slå på nåt kilo hit eller dit men det är inget som jag märker av)... å det har inte spelat någon roll om jag äter eller inte äter... i missbruket var det ju lite si och så med att få i mig käk mellan varven... eller tvärtom rent frosseri... man kan säga att det berodde på vilken drog jag för tillfället föredrog *L*... men beteendet har jag kvar... vissa veckor så vräker jag i mig massor av käk... andra "glömmer" jag nästan helt av att äta.

Just nu så sitter jag här hemma och är proppmätt... och det beror på att jag har min dotter här... är jag ensam hemma så lagar jag inte så mycket käk... proppar nog hellre i mig en chokladkaka då... å massor av cigg å kaffe såklart *L*... jag gillar att laga mat... men inte när jag är ensam... nä jag vill laga mat till någon mer än mig själv annars så kan det kvitta.

Som kock har jag mycket att lära... och jag kan vara lite rädd för att prova göra nya prylar... så när ungarna är här så blir det oftast det vanliga... spagetti och köttfärssås... finns i två varianter hos mig... en vanlig där jag kan slänga i ett gäng färska champinjoner... hackar gärna i lite färska tomater också... å så grädde... självklart grädde... inte massa kryddor bara salt och peppar.

Sen har jag en annan variant som mina ungar gillar... då fräser jag massor av vitlök i olja för att sen hälla på passerade tomater, mycket socker och någon droppe ättika... det får puttra ett tag innan jag häller det över den brynta köttfärsen (helst nötfärs)... i den blandningen brukar jag mest för att det blir vackert strö på lite amerikansk grönsaksblandning (majs, paprika och ärter) det blir fina färger och är rätt gott i... ingen grädde i denna lite sötsura varianten.

Eller så blir det stinas kyckling... så jävla enkelt ju... låter den stå ett tag i ugnen innan jag häller på lite vatten över den... som jag senare häller av i en kastrull och gör sås av... i med grädde... salt och peppar... och så en liten slurk gurkspad (ättiksgurka) och lite lingon... supergott.

Serveras med en enkel sallad... tomater, sallad, gurka, purjolök, äpple om jag har... med en dressing som jag vispar ihop av olja, vinäger, dionsenap och socker... kan ta i några droppar vatten för att få rätt konsistens.

Ja jag har mina favoriter... en gulachsoppa som brukar göra succé (den tar visserligen ett dygn att laga i en jättegryta)... och lite andra prylar... gillar att köpa sådana där Indiska burkar som man bara häller över det man har slängt i en stekpanna (kyckling, paprika, champinjoner eller vad man nu hittat på) å som får det att smaka jättegott tillsammans med cokosmjölk.

Eller om jag får skryta... jag är en rackare på potatismos... hemligheten för mig är massor av smör och mjölk... ju mer smör dessto bättre.

Grytor... i med grädde så blir det kanon... kanske en gnutta spiskummin.
 
Hehe... jag gillar att äta... helst ute i goda vänners lag... mat är ett av de bästa sätten att umgås om jag får välja... när jag är ensam är det bara ett måste om magen kurrar...

Åhhhh jag blir så trött...

... på mig själv när jag läser mitt senaste inlägg... va fan... vill ju inte skriva på det sättet.

Delar gärna med mig av mina tankar och funderingar... men att redogöra för hur min dag har sett ut är verkligen inte vad jag vill skriva om... hallå... hur intressant 'är det egentligen på en skala mellan 1 och 10... fortsätter jag så här så får ni snart läsa om vad jag har för pålägg på mina mackor å sånt...

... *suck*.

Mitt liv innehåller betydligt mer än det som syns på utsidan... och själv är jag faktiskt mer intresserad av hur jag reagerar och tänker om livet som ju ständigt pågår runt omkring mig... att skriva om hur det ser ut är rätt ointressant... det är mina tankar om det som jag vill skriva om... de tankarna som jag lärt mig att hålla för mig själv i såååååå många år av mitt liv... och som har fått mig att tro att jag är annorlunda... för det är den känslan som jag får när jag håller mina tankar för mig själv.

En sak som jag tycker är väldigt spännande när jag föreläser är hur långt jag vågar gå när jag berättar om mina tankar... att lämna tryggheten och våga vara naken... att närma mig gränserna... balansera på kanten till stupet... ni vet där rädslan för att lämna ut mig så mycket att det kan vara till skada för mig... att skammen över mig själv ska ta över... skillnaden kan vara hårfin mellan succé och fiasko.

Jag har en episod i min föreläsning där detta känns väldigt tydligt för mig... när jag pratar om mina "sjuka tankar"... de jag inte vill kännas vid... de tankarna som jag tror att de flesta av oss har... de som nästan känns "hemliga" för oss själva... de som vi vill förneka... ibland så blir det alldeles tyst i publiken... och jag får påminna mig om att andra gånger så har samma tankar istället lockat till ett igenkännande skratt.

Men känslan av att balansera på stupet... den är hisnande... skrämmande... och helt... ja... tynglös är det bästa ord jag kan sätta på den... det känns som om tiden står stilla... allt liksom stannar upp... och jag känner livet... på riktigt.

Och kanske är det så... att det är när jag håller på att dö som jag känner mig riktigt levande...

En vaaaaanlig dag...

... för mig kan vara hur som helst... ja så är det... jag har oftast ingen som helst aning om vad en dag i mitt liv kommer att innehålla... och det beror inte på att det saknas stuktur... nä tvärtom så tror jag faktiskt att det till stor del beror på att jag har bra struktur på mina dagar.

Ta idag t.ex.
Jag går upp kl.07.25... samma tid varje dag jag jobbar (om jag inte ska iväg på något speciellt såklart)... tar det lugnt på morgonen... röker några cigg å dricker mitt morgonkaffe... duschar klär på mig och åker till jobbet... där jag sätter på min dator... och...


... dricker en kopp kaffe *L*.

Efter en frukost har vi ett morgonmöte varje dag kl.10.15... alla är välkommna att vara med... och just idag så trillade min äldsta dotter och mitt barnbarn ner... det var mycket folk nere hos oss denna morgon och då kan det vara lite stimmigt... men sen fick någon för sig att gå till stan ett ärende och de flesta följde med... kvar var bara jag, Janne och mitt barnbarn som passade på att sova en stund... så vi hann faktiskt med ett parti...


... mulle.

Det finns många som har åsikter om detta med att spela mulle... som tycker att det är ett "kåkspel" som hör fängelset till... det skiter vi i... vi spelar mulle ändå om vi råkar få lite tid över *L*.

Sen var det dags för mat... lite bråttom hade jag men hann ändå med att käka middag med Janne, Tobbe, min dotter och mitt fina barnbarn... innan jag fick rusa för att hinna i tid till en föreläsning som jag skulle ha på eftermiddagen... det är flippat med att föreläsa tycker jag... gillar ju att stå i centrum och utmana min rädsla... på alla möjliga sätt... som i somras då jag höll i en...


... auktion på Fårö.

Tar gärna på mig en clownroll och spexar lite... och jag kommer ihåg att det var skönt att göra det just denna gång... för jag visste att de som satt framför mig hade sett min lite allvarliga sida... de flesta kände mitt sanna jag och såg att clownen bara var en rolig och ganska trygg mask som passade bra på en auktion... det var tryggt för mig att veta.

Jag skojar lite på mina föreläsningar också... mina åhörare skrattar ofta... men det gör inget för jag känner att mitt budskap som är allt annat än roligt når fram till dem... för jag har ett budskap... och en lösning... som egentligen är väldigt enkel... och kan sägas med ett ord...


... KÄRLEK... såklart.

Det är inte ett endaste dugg "flummigt" eller nåt sånt... det är bara... sant.

Jaja... nu svävar jag iväg igen *L*... dagen idag var det ja... efter föreläsningen var det full fart till bilen och köra iväg och hämta min yngsta dotter... tillbaks till Halmstad och vänta i någon timme... lämna en dammsugare till min mellandotter... och sen faktiskt gå och käka middag med några vänner... varav en av dessa vänner råkade vara min förra flickvän... hon flyttade till andra sidan landet för ett år sedan och var på besök... och visst är det häftigt att kunna kalla henne för min vän idag... och vara glad över att träffa henne... vi har båda varsitt liv idag och är bara glada över att vi fixar våra liv... på varsitt håll... vi skulle gifta oss nästa sommar bestämde vi oss för... å vem vet det kanske vi gör... men inte med varandra *L*.

Ja kvällen kom och vi satt på vårt vaaaaaanliga kinahak...


... och hängav oss lite åt frosseriets njutning.

Kan tyvärr inte visa bild på min nr.9 som jag alltid beställer när jag är där... min biff i tomat hann hamna i min mage innan jag fick fram kameran... men jag kollade upp menyn och eftersom jag fått en fråga här om vad nr.10 är för något så kan jag nu svara... biff med purjolök.

Mätta och belåtna satte jag och min dotter oss i bilen och åkte hem... hon borstade tänderna och la sig så att jag kunde avsluta hennes dag med att läsa ännu ett avsnitt ur boken vi läser här... och nu sover hon... och jag sitter här och skriver om min dag i min blogg... väl medveten om att jag missat mina 15 minuter om dagen idag... men men... även om min dag var väldigt strukturerad så föll det bort... kanske för att... jag ska förstå... att... 

allt är perfekt... har alltid varit perfekt... och kommer alltid att vara perfekt...

... så att jag slipper vara perfekt...

Rökare...

... kan uppvisa stort tålamod då det gäller att hitta en tändare när alla andra tagit slut.

Fattar inte varför alla tändare alltid tar slut samtidigt... och egentligen så fattar jag inte riktigt heller varför jag blir lycklig över att hitta en fungerande tändare efter att ha vänt upp och ner på stora delar av huset... eller ja... nu överdrev jag allt lite grann... men ni hajar.

Jag är rökare... tillhör denna snart utdöende grupp av människor som gladeligen suger i mig inte bara tobak utan även de ganska många gifter som den tobaken är blandad med för att öka på mitt röksug... och jag går igenom rätt mycket för att få i mig mina cigg... det finns inga dåliga väder för en rökare som är tvungen att gå ut för att få sitt begär stillat.

Det händer t.o.m. (när jag är ensam måste jag tillägga) att jag röker i bilen... med fönstret nedvevat såklart *L*... blickarna som jag möts av kan liknas vid de som möter en naken man på ett dagis... vi snackar det "onda ögat" här... varken mer eller mindre.

Att jag sedan håller på att kräkas på flertalet av de cigg som jag får i mig under en dag är heller inget som hindrar mig... girigt suger jag i mig giftet... och att de som själva lyckats med att sluta röka rynkar föraktfullt på näsan och klagar på att jag stinker rök är inget som jag tar någon notis om... nä det är nog snarare tvärtom faktiskt... säger någon till mig att jag borde sluta röka tänder jag en cigg direkt... i ren tjurig protest... kanske ligger det en smula avundsjuka bakom mitt aggerande... jag vet inte.

Vad jag vet är att de som själva slutat är värst... de klagar hela tiden... håller sig för näsan och håller på... å jag blir tre år... röker mer än någonsin.

Nu har jag under en längre tid umgåtts ganska intensivt med att åtminstone tänka tanken på att vara rökfri... konstigt nog så dyker det alltid vid dessa tillfälle upp ett tillfälle att handla tobak extra billigt... jag var verkligen trött på min rökning när jag flög till Norge för ett litet tag sedan... men som ni vet... Norge är inte med i EU vilket betyder att ciggen är rekordbilliga att handla på taxfree... så här sitter jag... rosslig i halsen... lätt illamående... med hela...


... kylskåpet fullt av tobak.

Och mina favoritfraser (som missbrukaren i mig älskar) firar jättesegrar mellan öronen på mig... jag "ska bara" röka upp denna tobaken... helst snabbt innan den blir för torr... å "sen" så ska jag minsann göra något åt detta med min rökning... kanske t.o.m. sluta... och "imorgon" ska jag bara röka lite grann... men nu... ska jag nog tända en cigg... en sista *L*.

Mmmmmm... den smakade också... skit *L*...

Nu e de jul igen...

... och om det tycker jag... öhhh???... vet inte riktigt.

Har faktiskt inte tänkt så mycket på det än... märker det bara när jag är i stan... det är lite mer glitter å sånt än vad det brukar vara... å det är ju... ja... trevligt kanske är ett bra ord.

Det är många som snackar om julstress och att det är såååååå mycket som ska hinnas med... det julstädas och pyntas överallt... själv är jag redan klar med det eftersom jag ju "glömde" att ta bort adventsljusstaken från förra året... det har stått framme hela året... faktiskt mest för att jag gillar skenet den ger *L*... och städningen håller jag ju ständigt på med i mitt 15 minuter om dagen projekt... ser ingen anledning att ändra på ett vinnade recept *L*.


I min trädgård har naturen själv fixat julstämmningen eftersom det har snöat här hos mig... vitt och fint... det är...


...jättevackert *L*.

Julgranarna står bra där de står... i skogen... så de får stå kvar där i år.

Så här i jultider är ett ypperligt tillfälle att ta det lugnt... och vänta tills sista sekunden med att handla julklappar och annat som hör julen till... ska kolla lite efter ett bra boende när jag åker till Barcelona i sommar... där kan jag känna att jag behöver lite framförhållning... men julen... nja den går på rutin *L*... och är som gjord för att "gå långsamt"... annars så blir jag bara stressad... å varför ska jag bli det?

Konstigt egentligen att det inte är fler som ser vilka möjligheter det finns i julstöket att ägna sig åt att ta det lugnt... de flesta är ju fullt upptagna med massor av prylar... så får jag långtråkigt kan jag ju ägna lite tid åt att studera julstöket lite från sidan om... det är faktiskt rätt intressant... om man har tid...

Ett handikapp

... kan se ut på många olika sätt.

Vissa sorters handikapp är väldigt tydliga... när jag ser en...


... rullstol... så förstår jag att det kan vara svårt för dess ägare att...


... gå i trappor.

Det är logiskt och lätt för mig att fatta.

Sen finns det andra handikapp som jag inte fattar... oftast för att de inte syns... på utsidan.
Å det kan ibland vara svårt för mig att förstå att det som finns på insidan inte alltid syns på utsidan... kommer att tänka på ett uttryck som jag hört... har ni hört talas om...


... tomtar på loftet?

Vad som menas med det är väl ungefär att man kan uppleva en verklighet som bara finns i ens eget huvud... som inte syns från utsidan.

Å jag tänker vidare... har vi egentligen inte alla lite "tomtar på loftet" mellan varven... för personligen har jag inte dugg problem att erkänna det hos mig själv... jag får liksom jobba på daglig basis för att få bort en hel del av dessa tomtar som kan bygga bo i mitt huvud... i mina fantasier... då och sen... å alltid inne i mitt huvud.

Fan det kanske inte är ett handikapp att ha tomtar på loftet... även om det kan kännas så ibland... för det ska jag säga er... att det kan dyka upp fantasier i mitt huvud som gör mig själv mörkrädd... hoppsan... det kanske betyder att jag är handikappad trots allt?

Min verklighet... din verklighet... vår verklighet... hur många verkligheter är det?

Frihet...

... är känslan jag känner när jag gjort vad jag bestämt mig för göra.

Som idag... inte fan hade jag nån lust att gå på möte ikväll... men jag gjorde det ändå.
Inte fan ville jag göra mina 15 minuter om dagen idag... men jag gjorde det ändå.

Ja jag kan dra det ännu längre... inte fan ville jag gå upp när klockan ringde i morse... men jag gjorde det ändå... ni hänger med va?

Det finns massor av saker jag inte riktigt "känner för" att göra under en dag... å som jag gör ändå... det är fan en förvandligt som är märkbar jämfört med mitt "gamla liv"... då gjorde jag fan ingenting jag inte "kände för"... å det är lite roligt för mig att jämföra de helt olika perioderna i mitt liv... vad som är den stora skillnaden eftersom målet trots allt var detsamma... frihet.

Jag trodde på fullaste allvar att jag var fri... att frihet betydde att kunna skita i allt och göra precis vad jag "kände för"... när och hur jag ville... för ingen jävel skulle bestämma över mig.

Vilken livslögn jag levde i... att jag var en slav hade jag ingen aning om... däremot hade jag en ruskig otur i det mesta jag gjorde... ta bara alla idioter som fanns runt omkring mig... för att inte tala om samhället i stort som bara ställde en massa dumma krav på mig... å så jobbigt det var att vara en fri människa... ingen fattade någonting... jag var ett offer för ett skevt samhälle... som tog varje tillfälle att jävlas... såklart *L*.

Som i lumpen... den kom jag ju inte undan... å lite roligt var det väl så här i efterhand... inte under tiden såklart... jag ville ju inte vara där... så det enda jag kunde göra var ju att jävlas... ingen jävel skulle ju bestämma över mig... och ska jag vara ärlig så tror jag nog att millitärerna ångrade sig så här i efterhand... när jag muckade kunde jag stolt visa upp vad som då ansågs vara...


... sveriges sämsta slutbetyg...

...som ni ser fick jag jobba hårt och målmedvetet för att lyckas med att sänka det hela tiden... till en början så ansågs jag ju vara rena rama "stridisen"... fattar inte hur jag kunde missuppfattas så å det grövsta *L*.

Till min stora besvikelse så har jag idag hört talas om en kille som fick ett sämre betyg än mig... hans slutbetyg var visst 2 2 2... och han fick ett mittuppslag i Aftonbladet för det bedriften.

Idag så är min inställning till att uppnå en känsla av frihet den totala motsatsen mot tidigare... nu tror jag att det är genom att ta ansvar (detta ord gav mig kalla kårar i det förflutna) som jag blir fri... att det är genom att göra saker som jag kanske inte riktigt "känner för" som jag får sinnesro... ja det är mycket som förändrats i min syn på livet... ta bara det där med millitärerna... hehe... jag kan inte låta bli att skratta... för idag så är jag på besök på ett regemente varje år... inbjuden som...


... föreläsare.

Och det är skitskoj att komma dit... senast jag var där så blev det värsta kramkalaset *L*... jag behöver inte längre göra mig omöjlig och jävlas för att få uppmärksamhet... nä det går att göra tvärtom... hänga på och se vackra och värdefulla människor istället... att se de krama varandra i sina millitärkläder är fan vackert *L*.

Oj vad jag flöt iväg... men det är okej... jag har gjort det jag ska idag... och är fri att göra vad jag vill... om det så är att sväva iväg i en blogg... det är frihet... på riktigt...

Å jag blev så glad över bilden jag såg i mitt inre nu... med de kramande millitärerna... en av de häftigaste upplevelserna jag fått som föreläsare faktiskt... tack vill jag säga till er som gjorde det möjligt genom att låta mig vara med och lyssna på vad jag hade att säga... det kallar jag för kärlek... i uniform *L*... å det är inte ett endaste dugg kinki eller något åt det hållet i denna berättelse om nu någon fick konstiga tankar... det kan jag lova *L*...

Vill inte...

... gå på möte nu.

Gör det ändå...

Kreativiteten...

... flödar på VågaVa...


... det pysslas...

Ur flinka fingrarna växer det fram...


... de mest fantastiska konstverk.

Å vilken häftig stämmning det är när människor skapar... kreativiteten föder en kärlek som nästan går att ta på... och det är vackert ända in i själen...

Be om hjälp...

... kan jag göra idag.

Och det är jag stolt över... stolt över att ha besegrat min stolthet... som hindrat mig från att be om hjälp.

Mitt "gamla liv" kom och hälsade på igår... det damp ner ett brev från fogden som berättade för mig att jag nu äntligen tjänade mer pengar än jag behövde enligt deras beräkningar... och det överskottet ville de naturligtvis ta i beslag... varje månad när jag får lön.

Jaha... först fick jag en klump i magen när jag tänkte på min ekonomiska situation för tillfället... den ekonomiska ångesten kom genast på besök igen... kändes inte så bra... så jag ringde min vän... snackade om hur det kändes och berättade för honom om min oro... det hjälpte... ångesten släppte sitt grepp och jag kunde se ett ljus i tunneln... och jag gick till handling...

...ringde fogden... fick prata med en trevlig handläggare och bad honom om hjälp... han kollade upp lite grejer och ringde tillbaks... med beskedet att det fanns inget att göra... och det kändes okej... jag hade gjort vad jag kunde och mer kan jag inte göra... så jag accepterade faktum och det kändes som en befrielse... jag var inte längre ett offer... nä nu tänkte jag inte längre på pengarna som försvann varje månad längre... istället så kändes det viktigt att börja betala för mina parkeringar... jag har varit usel på detta och resultatet finns ju hos fogden eftersom mina p-böter till slut hamnat där.

Så jag gick till banken... och bad om hjälp... ville ha ett VISA-kort (jättebra att ha när man ska betala parkeringsavgifter bl.a.) trots att jag fått avslag p.g.a. mina betalningsanmärkningar tidigare... och ta mig fan... det löste sig... VISA-kortet kommer på posten nästa vecka.

Dagen var inte slut där... min telefon strular med mig... jag behöver köpa en ny... så jag knallar in i en telefonbutik och bad om hjälp för att hitta en lösning som kunde passa oss bägge... resultatet blev över förväntan... för nästan samma pris som jag betalar för mitt abonemang idag (jag la till en försäkring som täcker allt inklusive ren dumhet) kom vi överens om att förlänga avtalet i två år och då fick jag en riktig värstingtelefon med alla de funktioner som jag ville ha (telefonen är ett viktigt arbetsredskap för mig och mitt kontor på fickan) med mig därifrån... de vet om mina betalningsanmärkningar men har ändå tillit till mig eftersom jag sköter mina räkningar och har gjort det en längre tid.

Glad över mitt nyförvärv kastar jag mig givetvis över den för att få igång den direkt... petar in mitt SIM-kort... men här blir det nåt fel... jag lyckas stoppa in det fel helt enkelt och SIM-kortet fastnar... å vad gör jag då?

Jo jag går tillbaka till affären... och... ber om hjälp... detta hade definitivt varit helt omöjligt för mig för några år sedan... då hade jag med all säkerhet pillat sönder telefonen... i affären skakar de på huvudet och viker sig dubbla av skratt... de lyckas inte heller få loss SIM-kortet och är tvingade att skicka den till telefondoktorn... innan jag ens slagit på strömmen... suck... 

Jag är tvungen att köpa ett kontantkort... och ringa kundtjänst... be om hjälp med att vidarekoppla mitt  vanliga telefonnummer till kontantkortet... så att det går att nå mig... å det löser sig såklart... jag har fria samtal på mitt abonemang så det kostar mig ingenting... ja mer än kontantkortet *L*.

Så jag är trots allt rätt nöjd nu... behöver inte oroa mig längre för att fogden ska ta mina pengar... för nu är det ett faktum... och det känns helt okej... det är konsekvenser som jag själv har skapat å det känns fan bra att ta tag i dem nu... å det löser sig alltid på något sätt... såklart... å telefonen... ja det får väl bli en julklapp till mig själv när den är klar.

Å det känns himla bra att få ett VISA-kort... att kunna betala parkeringen direkt... men bäst av allt är nog känslan av att få göra rätt för mig... och att jag är betrodd... inte bara av telefonaffär och bank... utan även av mig själv... jag vet ju att jag kan... be om hjälp... om det skulle knipa...och att det finns hjälp att få...

Kapitulation...

... kan betyda mycket för mig.

Det fanns en tid då jag trodde att det innebar en total förlust... och var något ruskigt negativt.

Så är det inte längre... nä nuförtiden så betyder oftast en kapitulation en seger för mig... att jag slipper lägga mer energi på helt onödiga grejer som jag ändå inte kan ändra på... det betyder ju att jag ger upp... det betyder inte att jag slutar att kämpa... men jag kan använda min energi på ett bättre sätt.

Som nu... med bloggen som strular med mig... här kan jag inte logga in på vanligt sätt och jag ser inte om mina svar på era kommentarer kommer med... så jag ger upp... och gör på ett annat sätt... för in kom jag ju här som ni ser... hittade en annan väg och känner mig faktiskt som värsta datahackern... det riktiga proffset *L*.

Eller som med drogerna... jag gav upp och fann ett helt nytt liv... fantastiskt.

Förresten... jag fick ett MMS nyss...


... å ser till min stora glädje en affisch...

... som nu sitter på högskolan i Halmstad... någon (ja jag vet vilka underbara personer jag menar nu... tack till er vackra och värdefulla människor) hade satt upp den... å jag blev bara såååå jävla glad... värsta bästa fina reklamen ju...

Nä nu har jag inte så mycket mer att säga... mer än... att jag känner...


... kärlek... till allt och alla... skön känsla som jag mer än gärna ger bort till dig...
... ja just precis...
 
DU som läser detta NU!!!

Det strular...

... lite med min blogg... å jag har problem med att förstå hur fan jag ska kunna fixa det.

Nu har jag lyckats med att hitta in där jag skapar nya inlägg... å det är med spänning jag ska se om jag kan publicera detta helt meningslösa inlägg som jag enbart skriver för min egen skull... å föresten... om detta nu funkar så vill jag också säga att jag har problem med att kunna svara på kommentarerna...

... jag får de skickade till mig på mail... men kan inte se dem på bloggen... än...

... men det ska väl lösa sig på något sätt... en sak är säker... och det är att jag ska göra allt som står i min makt för att inte försöka mig på att lösa detta själv... å det är minsann inte det lättaste att låta bli... *L*...

Priviligerad...

... känner jag mig idag... på flera sätt.

Att få laga mat tillsammans med "vår" helt underbara klass idag är en gåva av stort format... vilka helt underbara människor jag får tillbringa tid med... å så jävla häftigt det är att göra någonting praktiskt tillsammans...


... det hackades... till...


... huvudrätten... en indisk kyckliggryta... och till...


... efterrätten som blev glass och mycket uppskattad fruktsallad.

ALLA hjälptes åt i köket och det njöts i fulla drag av den mat vi skapade tillsammans... och känslan av att få uppleva detta var för mig som att vara i en enda stor familj... tack vill jag ge till den vackra och värdefulla klassen för att jag får vara med... ni ger mig hur mycket som helst och jag är stolt över att ni släpper in mig i era liv.

Efter detta rusade jag iväg på ett nätverksmöte som jag skulle delta i... kom en halvtimme för sent... jag hatar att komma för sent... det känns respektlöst för mig att inte vara i tid... men inte fan gjorde det mig till killen med den låga profilen... nä istället så stack jag in hela huvudet å levererade mina åsikter så det stod härliga till... shit... får liksom en känsla av att jag blev en smula "för mycket"... men fan... efter några år i detta gebitet så har jag faktiskt skaffat mig en del erfarenhet... vad jag fortfarande behöver träna på är att leverera den erfarenheten på ett bättre sätt... inte alltid ställa mig på barriärerna å vifta med flaggorna... vem vet... kanske var det någon annan som också ville säga något... suck.

Ja det är svårt med balans... allt eller inget sitter djupt *L*.

Tur att jag har yogan... så jag kan träna på balansen... det är också ett privilegium.

Ja idag så har det varit full fart igen... och eftersom jag började dagen med en gemensam måltid och tyckte att det var sååååå trevligt... så kan ni ju räkna ut vad en "allt eller inget" kille som jag avslutade dagen någonstans... såklart...


... på vårt vaaaaaanliga kinahak i goda vänners lag.

Vad jag beställde?

Mina vänner vet... å på restauranten så vet de redan när jag visar mig i dörren... nr 9 och en coca-cola... alltid... varje gång... 

Handlingar...

... är finfina grejer för att bli av med ångest...

Att lösa ett problem tvingar mig att ta del av en lösning... och för mig är lösningen ofta att göra tvärtom... det lärde jag mig när jag skulle bli drogfri... att det enda jag behövde göra var tvärtom... istället för att peta i mig något så kunde jag skita i det... förbluffande enkel lösning... fattade inte varför det tog mig över trettio år att fatta det... men va fan... bättre sent än aldrig *L*.

Hade ju lite ångest för att jag inte svarat på kommentarerna här på bloggen... ett mycket enkelt problem att lösa... så jag gick till handling å gjorde tvärtom... svarade.

Satt här utan att ha gjort mina 15 minuter om dagen... hade ju varit ute och flängt och kände mig lite trött... tänkte strunta i det idag... men så tänkte jag på att jag kunde göra tvärtom... nu direkt utan att tänka efter en gång till... rätt enkelt... tanke, beslut och handling... tömma tvättmaskinen... hänga upp tvätten... fylla på en ny tvätt... och eftersom det gick snabbt så hann jag som grädde på moset...
 

... diska... och...


... ställa ner några kaktusar i mitt fönster.

Det var väl investerade 15 minuter...  

Så nu sitter jag här... nöjd och belåten... tänk vad några enkla handlingar gör med mitt humör... å att det är så enkelt...