PETERS BLOGG

... barn.

.

Hängde med mina barn igår då min äldsta dotter fyllde år... och det är lite roligt att kunna konstatera att de flesta av mina barn är vuxna... min yngsta dotter har några år till på sig innan hon trillar in i vuxenvärlden men sen är alla mina barn vuxna... och hur känns det då?

.

Måste få lov att erkänna att det är en smula overkligt... inte att mina barn blir vuxna utan mer att jag helt förståndsmässigt inser att detta innebär att jag måste ha blivit äldre... samtidigt som jag och mina barn nu är lika gamla eftersom vi ju alla tillhör vuxenvärlden... och för att krånga till det ännu mer så är ju båda jag och mina barn "vuxna barn"... eftersom ju vi alla har det gemensamt att vi vuxit upp i mer eller mindre dysfunktionella familjer... och att vara ett "vuxet barn" är inte helt fel även om jag nu inte önskar att människor ska växa upp under jobbiga förhållande... vad jag menar är att vi som är medvetna om att vi är "vuxna barn" har en fantastisk möjlighet att växa in i vuxenvärlden i vuxen ålder... med allt vad det innebär... vi kan välja att låta det lilla barnet i oss få fritt spelrum och samtidigt ta vuxna och kloka beslut.

.

När jag sitter runt bordet med mina barn så trivs jag verkligen... för vi skrattar och vågar vara oss själva i varandras sällskap... hade någon tittat på oss uppifrån så kanske den personen hade tyckt att vi är lite barnsliga... och det tycker jag om... för att vara vuxen på riktigt måste väl ändå vara att våga vara barn på nytt... om och om igen... eller?