... och bilar precis överallt.
.
Kontrasten mellan mitt liv i Brännebassalt och den stora staden Stockholm är total... och inte blir det mindre påtagligt under ett konvent... bara det att köra bil inne i stan som en bonde från landet är spännande... jag vet inte hur många gånger jag höll på att krocka igår när vi skulle leta oss till de olika hotellen vi bodde på... det är en viss skillnad på att köra bil här och där hemma... och då menar jag inte bara att gatorna är asfalterade här... eller att det finns en massa streck som går kors och tvärs målade på asfalten... nej ta bara det där med att bli guidad av en GPS... eftersom det inte bara finns vägar på marken utan fullt av viadukter... broar... och tunnlar så korsar sig ju dessa huller om buller... då är det fan inte lät att veta vilken som är vilken ibland... och väldigt lätt att köra fel... tro mig.
.
Men jag måste få lov att erkänna att jag gillar människor... jättemycket... nästan alla är jättesnälla.
.
Sen är det ju det här med första dagen på ett konvent... eftersom jag ju varit med i vår gemenskap i några år nu så har jag lärt känna massor av människor... och det kan bli lite stressigt att försöka hinna med att ta sig den tid man vill till var och en till en början... innan man ger upp och låter saker och ting lösa sig av sig själv... och är det en sak som jag är väldigt tacksam över så är det hur denna fantastiska gemenskap och alla dessa underbara människor fått mig att förstå en väldigt viktig sak... nämligen att människan i sin natur är en väldigt god och kärleksfull varelse... någonting som det kan vara på sin plats att påminna sig om lite då och då eftersom våra medier verkar göra sitt yttersta för att försöka bevisa motsatsen.
.
Att det är livsfarligt att leva har mycket sällan med andra människor att göra... det handlar mycket mer om att vi alla går och bär på en obotlig och ganska underbar diagnos... en dödlig sjukdom som vi gör bäst i att njuta av den relativt korta tid vi har chansen... vilken sjukdom?
.
Livet så klart.