... känslor.
.
Jag är en förståndig kille... det finns ingen som helst tvekan om det om ni frågar mig... men hur är det med mina känslor... är de också förståndiga... jag vill absolut hävda det trots att de (känslorna) kan ställa till det lite för mig till och från... att jag kan bli alltför intensiv och kan "glömma bort" tid och rum för ett tag när känslorna tar över är kanske inte så himla förståndigt... så jag erkänner utan att tveka en enda sekund att mina reaktioner på mina känslor inte alltid är så förståndiga... men det är absolut inte samma sak som att mina känslor skulle vara fel eller "dumma" på något sätt... inte alls... jag litar på mina känslor idag... och mina känslor är inte fel... fel blir det bara när jag förnekar dem och vill fly från dem... då kan det däremot bli riktigt jävla fel... tro mig... jag vet.
.
Det är en konst att uttrycka känslor... och det gäller kanske att hitta sitt egna personliga sätt.
.
Igår så grät jag... massor... och jag är inte dummare än att jag fattar att jag behövde gråta... massor... allra helst eftersom jag har levt ett helt liv utan att kunna gråta... ni kan ju bara ana hur mycket tårar som behöver gråtas då... och att äntligen ha lyckat få kontakt med mitt känslomässiga förstånd är naturligtvis en gåva.
.
Samtidigt som jag grät så trillade det ner poletter mellan öronen på mig... som att det kan vara lite jobbigt att vara känslostyrd om jag inte har förmågan att uttrycka mina känslor på ett förnuftigt sätt... att som jag skratta istället för att gråta är inte vidare smart... nä det är faktiskt riktigt, riktigt dumt... och att få slippa det (om så bara för en dag)... det kändes bra... och jag tycker också att det känns så himla förståndigt.