Fotboll...

... är så mycket mer än sport.
.
Glädjen stod högt i tak när Sverige vann med 2-1 igår... det finns sport och så finns det sport... och så finns det fotboll... vart jag än åker på vårt runda klot så finns det någon som spelar boll... och det snackas... resoneras... analyseras... och överallt finns det människor som berörs av detta spel... förenade av detta fantastiska frenomen.
.
En av mina tidiga hjältar... Torbjörn Nilsson.
 
 

Paus...

... på bloggandet.
.
Helt ofrivilligt så har det nu kommit sig som så att det har blivit en liten paus på mitt bloggande... och det är ju som vanligt det här med rutiner... man säger att det tar ca. 100 dagar att få in en rutin... och min erfarenhet är att det går rackarns fort att rasera den... typ en dag eller två när det gäller bloggandet.
.
Alla ni som bloggar vet hur det är... vissa dagar så är det bara helt tomt mellan öronen och man hittar helt enkelt inte ett endaste dugg att skriva om... det känns som om man har sagt allt man skulle vilja säga för länge sedan... allt för många gånger... och så är det ju med livet... vissa saker går helt enkelt i repris... om och om igen.
.
Ja, ja... det får vara som det är med det... idag är en ny dag... ännu en viktig VM-kvals match utan Zlatan... ytterligare en dag då jag tar ett beslut om att vara drogfri oavsett vad som händer.
.
 
 
Fotbollskväll igen... den reprisen gillar jag.

Konvent...

... i Gullbranna.
.
Då var det dax igen... första helgen i juni är det ju precis som vanligt konvent i Gullbranna... ska bli skoj att träffa mina drogfria fina vänner... kruxet är väl också precis som vanligt att jag har tagit på mig ansvaret för att det ska bli lite yoga på stranden tidiga morgnar... det finns säkert en och annan som tror att jag är värsta yogafreaket... någon kallar mig t.o.m. för "yogapeter"... sanningen är däremot att mitt yogautövande de senaste åren förvisso är ganska regelbundet... typ, två pass om året på Gullbrannakonventet (möjligtvis så kan det bli något pass på stranden i Tylösand också)... och jag känner mig väl inte direkt som den vigaste killen på vår planet idag... men jag kommer att göra mitt bästa... min yoga har som ni förstår inga som helst krav... det viktigaste för mig är väl att ge mig själv möjligheten att starta dagen på en skön sandstrand nere vid havet... det räcker.
.
Huvet upp och benen ner... eller hur var det nu?
 
 
 

Att göra...

... ingenting.
.
Var ensam hemma i helgen och kom på mig själv med hur svårt det börjar bli att göra absolut ingenting... jag har lite väl mycket som stimulerar mig i min närhet... telefonen och datorn är väl det som jag tänker på mest nu när jag skriver här... för om jag ska gå till mig själv så börjar min dag alltid med att jag slår på min dator... har jag fått några mail... vad har hänt i världen... allt det där ni vet... FB... lite spel... och vad det nu kan vara... slår jag igen locket så blir jag mest bara... rastlös.
.
Att bara sitta ner och göra absolut ingenting har blivit allt svårare... ju mer uppkopplad jag är desto längre från mig själv och mitt eget sällskap... yttre stimulans kan väl vara skoj men till vilket pris?
.
 

Drömmar...

... och planering.
.
Jag gillar ju att resa och upptäcka för mig nya kulturer... och eftersom jag är drogfri och lärt mig att drömmar kan uppfyllas så börjar vi nu planera för en resa till vintern... jag och min fru är helt överens om att vi vill ha det varmt och skönt... kunna bada och snorkla i så kristallklart vatten som möjligt... först så fastnade vi för fillipinerna dit ingen av oss varit tidigare... men... ingen av oss gillar krig och kanske är det läge för att tänka en gång till... för om man vill uppfylla sina drömmar är det bra att ha en konkret plan... typ destination... och en flygbiljett.
.
Det finns en hel del att välja på... suck.
.
Bali var helt okej... men nu vill vi nog upptäcka ett nytt paradis.
 

Ärlighet...

... öppet sinnelag och villighet.
.
Om jag har planer på att göra mitt liv enkelt så finns det vissa principer som kan vara till hjälp... det är ju betydligt lättare att leva om jag pallar vara ärlig... och då menar jag i alla mina angelägenheter... vilket väl inte alltid är så enkelt som det låter... vem vill t.ex. erkänna ett totalt nederlag... men ändå så hjälpte det mig oerhört mycket när jag blev drogfri... vilket i sig var den störtsta förändringen jag någonsin gjort i mitt liv... att ge upp min strävan efter att kunna kontrollera mitt drogande var faktiskt oerhört... befriande.
.
Att bibehålla min drogfrihet var både svårt och väldigt enkelt... jag behövde ju inte ens tänka ut hur det skulle gå till om jag tillämpade ett öppet sinnelag och en smula villighet... d.v.s. sluta göra på mitt eget sätt utan istället lyssna på de som gått före och göra... ja typ... likadant.
.
Och som grädde på moset så här en himla massa år senare så har jag upptäckt att jag kan göra likadant i alla mina angelägenheter... med allt möjligt... om jag vågar vara ärlig.
.
Tillsammans kan vi göra... ja... precis vad vi vill.
 

Morgonstund...

... i Brännebassalt.
.
Solen skiner och fåglarna kvittrar här hemma i Brännebassalt... kaffe och cigg i trädgården... inte en människa i närheten... det är med andra ord rätt skönt att vakna upp denna dagen... lugnt och skönt... livskvallitet.
.
Det är lätt att ta det för givet... livet som drogfri... tacksamheten över hur jag har det när jag sitter här i min trädgårdsstol och spanar på den lilla fågeln som matar sina ungar i fågelholken... detta är ju en helt vanlig lördagsmorgon ute i skogen där vi bor... jag känner människor som säkert hade gett sin högra arm för att byta med mig... hemlösa narkomaner som vaknar upp i ingenstans till ingenting... och när jag tänker på att det lika gärna hade kunnat vara jag så känns det helt overkligt... varför har jag det då så himla bra... jo... jag la drogerna på hyllan och gav mig själv chansen att ta ansvar för mina egna handlingar... och vän av ordning kanske undrar om det verkligen kan vara så enkelt... och jag kan bara svara ja på den frågen... för drogerna gjorde mig till en helt annan människa än den jag egentligen var... idag så är jag glad över att jag kan förstå vilken destruktiv kraft jag var slav under... nu när jag sitter här och tacksamt njuter av det liv jag förtjänar.
.
Så är det någon som vill ha ett liv bättre än vad ni vågat drömma om... häng på och bli drogfria... svårare än så behöver det inte vara.
.
Varför krångla till det när man kan göra det enkelt?
 
 

Dagens kloka...

... ord.
.
Det är bättre att vara snäll än att vara dum.
.
 

Missbrukarpersonligheten...

... och jaget.
.
Jag är en beroende... vilket för mig innebär att jag har två personligheter som slåss om utrymmet mellan mina öron... en sida av mig tar alla chanser för att ta över kontrollen från mitt sanna jag... min missbrukarpersonlighet vill att jag ska känna mig värdelös och utanför... få mig att sluta mig och isolera mig från allt som är bra för mig... förståndet och kunskapen om min beroendesjukdom säger åt mig att inte lyssna på denna destruktiva inre röst... men den är både listig och slug när den lilla rösten manipulerar mitt känsloliv.
.
Tack och lov har jag människor runt mig som förstår... så att mitt sanna jag får en möjlighet att ta över kontrollen igen... för det funkar inte att sätta sig i baksätet och bara titta på... då går det åt käpprätt åt helvete... ensam är verkligen inte stark när det gäller beroendesjukdommen... den bor ju mellan mina öron... och hjälpen finns utanför dessa... och mina verktyg är ärlighet, öppet sinnelag och villighet... tack och lov funkar dessa verktyg bättre än vad jag någonsin kunnat drömma om... och jag kan fortsätta vara... jag.
.
Min inre röst är inte alltid att lita på.
 

All denna jävla...

... terror.
.
Nä, det går nog inte att skydda oss mot enskilda galningars handlingar... mer än att vägra anpassa oss till att ändra våra liv p.g.a. rädsla för attentat... att låta några få galna individer påverka hur jag lever mitt liv vore ju att låta terrorn styra över mig... jag har tidigare levt ett liv då jag la alldeles för mycket energi på att vara omtyckt av människor som uppenbarligen inte tyckte om mig... på bekostnad av mina relationer till de som faktiskt redan tyckte om mig... och även om jag hade kunnat välja att vara sur för det faktumet så fattar jag att hämnd och hat gör inte mig lyckligare... lycklig blir jag av att fokusera på alla dessa goda människor som finns i mitt liv.
.
Det kan inga jävla terrorister ta ifrån mig.
.
Kärlek är det starkaste vapnet... 
 

Långsamt...

... kommer man längst.
.
Står och rensar plank som revs ut när vi byggde om vårt kök... samlaren i mig förstår ju att det är ett himla fint virke och ingenting som jag vill slänga eller elda upp... vad det ska bli av det till slut har jag ingen aning om men det spelar inte så stor roll... jag staplar upp det i en fin hög så kommer jag säkert på något en vacker dag i framtiden... vår trädgård är ett enda stort framtidsprojekt... och om vi bara tar lite i taget mellan varven så blir det ju säkert riktigt fint till slut... även de längsta resorna börjar med ett litet steg... och vad lärt mig genom åren är att långsamt kommer man faktiskt riktigt långt till slut... det är ju trots allt resan som är målet.
.
Resan är målet...
 

VågaVa go beach...

... 2017.
.
Jo... precis som vanligt så har vi tänkt oss att genomföra ännu ett beachprojekt... och det är ju inte utan att det känns himla rätt nu när vi har fått känna på några sommardagar här nere i Halmstad... och precis som vanligt så finns det människor som inte riktigt förstår hur man kan kalla det för ett arbete... att hänga på en strand ses ju ofta mer som semester... men vi på VågaVa jobbar med integrering... från utanförskapet rakt in i samhället på samhällets villkor... och att då tillbringa 5 veckor på en strand fylld med turister ter sig för oss som varit med som det ypperliga träningsstället för att lära sig umgås med "vanliga" människor... resultatet blir förvånade ofta att vi själva kommer till insikt om att vi själva är... helt... "vanliga" människor.
.
Att umgås med "vanliga" människor tar bort känslan av att vara annorlunda... och då är det lite lättare att leva livet på livets villkor.
.
På stranden i Tylösand är vi alla "vanliga" människor.
 

Vi är...

... bra.
.
Jag är stolt över VågaVa... vi är helt enkelt himla bra på det vi gör... och som ett resultat av det så fortsätter vi hela tiden att utvecklas... grunden till vår framgång är människorna som delar vår vision om ett drogfritt liv... och eftersom vi till största delen består av missbrukare som faktiskt har lyckats ta sig ur ett missbruk så finns det ju inga tvivel på att det funkar... vår trovärdighet är cementerad av detta faktum.
.
Till en början så var det kanske inte så många som trodde på mig och leffe när vi en gång i tiden startade upp VågaVa... men med tiden så har tilliten vuxit... naturligtvis mest tack vare alla dessa fantastiska människor som vågade tro på både oss och sig själva... och resultatet talar ju för sig själv... så tacka fan för att jag stolt kan påstå att vi är bra på det vi gör... tillsammans.
.
VågaVa är bra... punkt slut.

Livets hårda...

... skola
.
Jag läser på FB att många av mina vänner har utbildat sig i livets hårda skola... och jag börjar fundera... kanske är det en och annan som tänker tillbaka på en brokig tillvaro i missbruk och missär... men helt ärligt... jag vill nog trots allt tro att det är det drogfria livet på livets villkor man menar... för det är ju ändå på det viset att det är först när man plockat bort drogerna som livet börjar på riktigt... och snacka om en hård skola... där står man med ett havererat liv i en verklighet som kan verka skrämmande på flera sätt... palla åka buss... gå till affären... träffa massa människor utan att ha droger i kroppen... räkningar att betala... kanske t.o.m. ett jobb att sköta... krav, krav, krav... att sluta med drogerna visade sig vara rena barnleken jämfört med att leva drogfritt.
.
Men känslan när man har lärt sig ta ansvar... friheten att kunna välja... livets hårda skola var/är trots allt rätt bra för mig... för ALLT blir ju bara bättre och bättre med tiden... idag så har jag svårt att förstå vad det var som var så svårt med att åka buss... gå till affären... eller träffa människor för den delen... räkningarna är betalda och jag stortrivs på mitt jobb... och krav... vad är det?
.
Jag tar mig faktiskt inte vatten över huvudet längre.
 

Samarbete...

... och brukarinflytande.
.
Evidens är ett ord som dyker upp lite här och där... och tanken var väl att brukare, forskningen och de proffisionella skulle komma överens om hur man gör på bästa sätt för att få det bästa resultatet... när det gäller missbruksvården så har vi ett brukarråd i Halland som ska föra brukarnas talan... grejen är väl bara som jag ser det att tyvärr så verkar vi komma allt längre ifrån själva brukarens vardag här och nu... det planeras mycket och det är inget fel i det... staplar, diagram och statistik har väl sitt berättigande... men hos våra föreningar så möter vi verkligheten som den ser ut just nu... för brukarna... och de är ofta inte så himla intresserade av att höra alla dessa fantastiska planer... de vill oftast ha hjälp med den akuta situationen... sitt missbruk, hemlöshet och hur de ska klara av dagen idag.
.
Brukarrådet i Halland består av några få föreningar som jobbar på fältet... som möter brukarna där de befinner sig just nu... brukarrådet är i sig ingen förening som kan hjälpa någon... vill man ha verkstad så får man faktiskt vända sig direkt till någon av dessa föreningar som ingår i brukarrådet... det gör brukarna... vi på VågaVa tar emot med öppna armar... detta gäller även... forskarna och de proffisionella... hör av er så kan vi tillsammans lösa en hel del praktiska och akuta problem... kanske inte så himla mycket snack... men desto mer verkstad.
.
Inte så mycket snack... men en hel del verkstad.
 

Utan Zlatan...

... känns det inte så viktigt längre.
.
Stunderna framför TV:n med Zlatan har varit guld värda för mig... men jag märker att jag inte alls tycker att det är lika intressant att kolla på M United utan honom... visst fotboll är skoj att se på... men den där lite extra nerven saknas just nu... livet som Zlatanist när Zlatan är skadad är helt enkelt... lite tomt för tillfället... och eftersom jag inte ens vet var han kommer att spela efter sin skada så känner jag mig en smula... vilsen.
.
Du är saknad Zlatan... 
 

Tid...

tar tid.
.
Vi i vår gemenskap firar ju drogfri tid mellan varven... i början så är det rätt ofta men med tiden så nöjer vi oss med en gång om året... och där är jag nu... ikväll så ska jag ta mig till ett möte i Halmstad och ta emot min 19-års medalj... lite för min egen skull men mest av allt för att visa de som kommit in efter mig att det faktiskt är möjligt att leva ett drogfritt liv en längre tid... 19 år tar ju ganska exakt... 19 år... och när jag tänker efter så är det ju helt sinnesjukt egentligen... att jag skulle fixa att vara drogfri så länge var verkligen inget som jag själv trodde på... men en timme i taget blev till dagar... dagar till veckor... och veckor till månader som till slut blev till flera år... men jag tar fortfarande en dag i taget... för det har jag lärt mig... att långsamt kommer man jävligt långt.
.
Tid tar tid...
 
 

Idioter...

... och ansvar.
.
Tänker tillbaka till de dagarna då jag fortfarande var kvar i mitt aktiva missbruk... och alla dessa idioter som sabbade mitt liv på det ena och andra sättet... min offerkofta satt som klistrad på mig... och ingen kunde förstå hur synd det var om mig... jag hade ju en plan som hade funkat hur bra som helst om det nu inte var för alla dessa idioter omkring mig... att jag själv hade en del i det som hände mig var ju helt otänkbart... ansvar var inte riktigt mig grej... jag ville ju vara fri.
.
Efter jag tog ett beslut om att leva drogfritt så ändrades mycket... jag tog av mig offerkoftan och började ta ansvar för mina egna handlingar... och tro det eller ej... alla idioter försvann... jag anar ett samband... men en av de saker som kanske förvånade mig mest var nog trots allt det faktum att jag äntligen kunde känna mig... fri.
.
Att stoppa huvudet i sanden hjälper föga.
 

Väder...

... och vind.
.
Så vaknade jag då upp till ett snöigt Brännebassalt... igen... kanske reflekterade jag över att det var den 11 maj och att det väl egentligen inte skulle snöa då... att våren som var och hälsade på i förra veckan var bestående... men det är med vädret som det är med livet... inget är bestående... allt är i ständig förändring... och det är väl rätt bra kan jag tänka... det hade ju varit rätt tråkigt om det sett likadant ut varje dag... men visst... snö i maj... jag vet inte riktigt om jag uppskattade det lika mycket som den första snön i december.
.
Acceptans... en gåva av livet själv.
.
Saker och ting är som de är... oavsett vad jag tycker och tänker.
 
 

Att improvisera...

... funkar ofta bra.
.
Jag och Leffe föreläste på anhörigriksdagen i Varberg tidigare idag... ett helt nytt tema och ett helt nytt upplägg... förberedelserna bestod mest i att vi övertygade varandra att det kommer att lösa sig när vi väl stod på scen... vilket det för övrigt gjorde... såklart... responsen var överväldigande och alla var nöjda... vad vi pratade kommer jag inte riktigt ihåg... men det handlade i alla fall om att vara förälder till ett missbrukande barn och hur känslostyrda vi bägge två var i detta... skam och skuld... ett tacksamt om än väldigt obekvämt ämne.
.
Fan... vi är riktigt bra föreläsare både jag och leffe... när det blir tomt mellan öronen så finns det alltid någonting som vi kan plocka upp ur vår ryggsäck så att vi slipper stå och stamma utan att ha någonting att säga... det känns tryggt.
.
Att föreläsa är någonting som vi bägge tycker är roligt... och vi trivs rätt bra på en scen.