PETERS BLOGG

... träffar jag varje dag på mitt jobb... våra besökare... mina arbetskamrater... och även jag själv faktiskt.

Är det någon mer än jag som har svårt för att berömma sig själv... det är inga som helst svårigheter för mig att se alla vardagshjältar som omger mig... och jag har hur mycket gott som helst att säga om alla dessa fantastiska människor... deras oerhörda mod när de vågar öppna sig på våra morgonmöte och dela med sig av sina känslor inför livet på livets villkor... hur jag får gåvan att se människor ta sig ur sitt missbruk och möta livet öga mot öga... jag träffar anhöriga som vågar ta kampen för att sluta vara möjliggörare till de personer som de älskar mest av allt... jag möter många som trots sin rädsla för livet kämpar sig tillbaks till att bli produktiva samhällsmedborgare i vår samhälle... jag möter massor av underbara människor som visar mig att mirakel sker... hela tiden... och de är mina hjältar.

Men så kommer det till mig själv... å det känns så jäääääävla skämmigt att ge mig själv beröm... å inte är det så lätt för mig att ta emot beröm heller... nä... det är svårt tycker jag... känns liksom... ööööhhhhh... lite futtigt att "bara" säga tack.

För massa år sedan så satt jag och min vän leffe vid ett köksbord i Ljungby och kläckte en idé... vi fick för oss att vi kunde använda våra egna erfarenheter för att sprida ett budskap om att det går att förändra sitt liv... sagt å gjort... vi gick till handling... fick förmånen att få föreläsa för alla 6-klassare och deras föräldrar i lilla Ljungby... det gick rätt bra...


... å vi fick "dagens ros" i den lokala blaskan.

Styrkta av den framgången satte vi oss vid köksbordet igen... å fick ytterligare en idé... om att det borde finnas ett ställe dit alla som ville kunde höra av sig och prata om sig själva och hur de mådde... gärna anonymt... och så startde vi...


... föreningen VågaVa.

Idag så blev jag intervjuad av två tjejer som gör en utvärdering av en del av vår verksamhet... våra föreläsningar.
Samtalet kom mycket att handla om VågaVa i stort... vad vi har för tankar å sånt om verksamheten... och naturligtvis så kan jag ju under denna intervju se att jag har varit med och skapat något som funkar jävligt bra.

Och att VågaVa fungerar strålande får jag bevis på varje dag... jag träffar ju alla dessa vardagshjältar på mitt jobb.

Och så till det svåra... jag är egentligen hur stolt som helst över att ha varit med och få bygga denna verksamhet... våra resultat är över all förväntan och det är lite roligt med tanke på att vi mer än en gång haft lite minst sagt ovanliga metoder som vi trott på... ta bara det där med att vi fick för oss att det vore en bra träning för oss att gå ut på krogen å dansa... en ganska udda arbetsmiljö när målet är att hålla sig drogfri... ALLA andra var ju fulla... det fanns en och annan som höjde på sina ögonbryn då vill jag minnas... å det känns inte helt fel när jag idag ca. 6 år senare kan berätta att ALLA (100%)... som var med på det disco-projektet fortfarande är drogfria idag... oj nu svävade jag iväg *L*... det var ju inte svårt att berätta... nä det svåra är att kalla mig själv för vardagshjälte... å det känns konstigt att skriva det... men fan... jag är också en av oss alla...

... vardagshjältar...

... VERKLIGHETEN.

Och mellan mina öron existerar min tolkning av denna verklighet... å ska sanningen fram.. så är detta ju inte alltid samma sak.

Tack och lov så har jag ju ÄNTLIGEN fattat min vaaaaaaanlighet... innan jag förstod att jag var e vaaaaaaanlig kille så skapade detta faktum STORA problem för mig... eftersom jag då inte hade förmågan att på något sätt anpassa mig efter en verklighet som inte fanns i mitt huvud... ja det gick ju så långt att jag till slut trodde att jag bodde i en värld där alla... å jag menar verkligen ALLA... var idioter... ingen fattade ju någonting... jo föresten det fanns en som hajade... jag.


Snacka om att det kändes ensamt... tomt... och innehållslöst.

Jag och mina polare brukar snacka en hel del om att vara självcentrerad... hur farligt det är för oss narkomaner att låta vårt ego ta hand om rodret... att en ensam beroende är i dåligt sällskap.

När jag tänker på hur det var för mig så kan jag känna sorg... över hur mitt ego rånade mig i så många år på allt detta som finns utanför mig själv... å tacksamhet när jag kan känna på skillnaden... hur rikt livet egentligen är... alla dessa möjligheter som öppnar sig för mig när jag tar del av verkligheten... utanför mig själv *L*.

Nu låter det kanske som om  jag är befriad från min självcentrering... men så är det ju naturligtvis inte *L*... hallå... jag skriver ju en blogg... mitt ego vill att jag ska ljuga och säga att det är för att jag har så mycket klokt att säga *L*... hehe... eller att det är för att jag ska få lite distans till mig själv genom att skriva... å visst det ligger väl lite i det... men för fan... ska jag vara ärlig så är det nog mest för att jag vill att ni ska läsa vad jag skriver... ni ska bara veta hur många gånger jag är inne å kollar hur många "träffar" jag får på min blogg *L*... å det är ingenting annat än självcentrering *L*.

Mitt EGO älskar att blogga.

... är bland det viktigaste som finns tycker jag... å ett mantra som jag jobbar på.


Varför det kanske någon frågar sig?

-För att jag är så jävla vaaaaaanlig, svarar jag.

Låt mig förklara *L*... det finns en story *L*

jag har hört detta uttryck en massa gånger... å så kom det sig att vi fick gåvan att vara lärare (eller ja... lärare och lärare... vi var väl oss själva *L*) på en skola i stan.
Å så var det en tjej som ville dra lite tidigare... å då hoppade det ut en läxa ur min mun... jag sa åt henne att hon fick i läxa att sätta upp en lapp på sin badrumspegel där det skulle stå... "jag är en vacker och värdefull människa".

På vägen hem kom jag på att jag... INTE... hade en sån på min badrumspegel... å så kan vi ju inte ha det... så jag satte upp en jag med... som en liten parantes så kan jag berätta en lite rolig grej som hände efter att den suttit där i fyra dagar... telefonen ringde... å jag fick en förfrågan om jag kunde tänka mig att ställa upp på en grej eftersom det hade kommit ett sent återbud... de ville ha mig som ersättare för... FRÖKEN SVERIGE!!!... woow tänkte jag... att få ersätta fröken Sverige... snacka om att min text på spegeln funkade över all förväntan *L*... jaja, efter ett kort ögonblick så insåg jag att det var nog inte mina yttre färdigheter som man sökte *L*.

Men texten hängde kvar... å det började trilla ner poletter mellan mina öron... hur det funkade.

Jag har i hela mitt liv sagt elaka saker till mig själv... det finns ingen i hela världen som varit taskigare mot mig än jag själv... det är bara jag som sagt och verkligen menat saker som... "du är värdelös"... "du duger inte"... ja listan kan göras lång... jag har alltså matat mig själv med en massa negativa budskap... å min hjärna är ju inte annorlunda än någon annans... d.v.s. programerbar... säger jag åt min hjärna att jag är dum så tror ju den på det... så är det bara.

Jag behöver behandla mig själv shysst... mata mitt huvud med bra grejer... som...
att säga åt mig själv att jag är en vacker och värdefull människa.

Det som händer och vad mina poletter fick mig att fatta var att jag började titta mig omkring... se på mina vänner som... ja *L*,,, Vackra & Värdefulla... o vipps så hände det... JAG kände mig vacker och värdefull när jag såg på min omgivning på det sättet... å det är en skön känsla *L*.

Jag har fortfarande samma text på spegeln...