PETERS BLOGG

... är inget för amatörer.

Men jag har en vän som är en sann anhängare till att ta del lösningen istället för problemet... och jag har nu lärt mig att inte ens nötter är ett problem för den som är lite fyndig...


... här ser hur det går till att käka nötter när man inte har några tänder i munnen.

Ja det var en liten rapport från verkligheten i min omedelbara närhet i landet Sverige en dag i April... och personligen så är jag tacksam för att jag tog mig mod att fixa till mina egna tänder... samtidigt som jag är lite orolig för en operation som min tand-doktor ska göra i min mun efter sommaren... han ska visst lyfta upp lite tandkött längst bak i min mun så att jag ska kunna komma åt att göra rent ordentligt.

... så ska ni lyssna på det här.

Och det med vetskapen om att det faktiskt är dagens sanning... ingenting som jag hittat på... istället för att inse det direkt olämpliga med att servera alkohol på en mässa mot droger så går arrangörerna till försvar för att slippa ta bort alkoholen från banketten... eller för att använda deras eget uttryck... "festligheterna"... för fan hallå... fest och droger behöver inte gå hand i hand... man kan ha skoj utan droger... jag lovar... men nä... läs detta utdrag från ett brev där arrangörerna till årets mässa förklarar varför man BÖR dricka alkohol för att ha skoj.

"Som arrangörsgrupp ser vi det som självklart att det inte bjuds på några alkoholhaltiga drycker under middagen.
Att det däremot finns möjlighet för dem som önskar att inhandla öl eller vin i baren under middagen beror på att vin och öl i små mängder är socialt accepterade drycker som dels, för det stora flertalet, symboliserar "festligheter", dels av många bedöms vara det lämpligaste ackompanjemanget till en god måltid."

Detta är ett utdrag ur ett svarsbrev till några grupper som ifrågasatt att det serveras alkohol på en mässa som handlar om missbruk... och som starkt ifrågasatt att minderåriga har kunna köpa alkohol på förra årets mässa mot droger... och jag kan nog tycka att det kan vara på sin plats att ifrågasätta varför det är så jävla viktigt att servera alkohol på en drogmässa.


Hur trovärdigt är denna mässan om deltagarna är på fyllan... eller håller en öl i handen?

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta...

... kan vara skrämmande.

I alla fall för de som kommer upp till oss på VågaVa i Ljungby när vi spelar ett parti mulle... ALLA våra defekter får fritt spelutrymme och det är minst sagt högt i tak... inte minst ljudmässigt... och jag drar mig till minnes en varm och solig dag på stranden förra sommaren...


... när vi satt under våra rätt tydliga och kärleksfulla flaggors självklara budskap...

... spelades det ett parti mulle... och det blev en liten disskusion om något i spelet... det fanns olika åsikter om en händelse i spelet... det pratades t.o.m. om fusk och att någon hade gjort fel... rösterna höjdes och till slut så stod vi upp och skrek åt varandra under våra hjärtflaggor... människorna runt omkring oss flyttade sig allt längre bort och sökte sig till andra ställen på samma strand... kanske gick någon hem.

Vi skrattar åt händelsen idag... och inte fan har vi lärt oss någonting... ett mulleparti är fortfarnde mycket viktigare än vem som vinner valet... såklart... *suck*...

... borde ju vara välbesökta på en idéell förening kan man tycka.

Men helt ärligt så tycker jag mest att de är rätt folkfattiga... vi på VågaVa har rätt mycket medlemmar men väldigt få medverkande på våra årsmöte... och så har det alltid varit... åsikter om vår verksamhet har det väl aldrig varit någon brist på... och tro det eller ej men mest har det faktiskt varit en positiv respons... detta trots att jag mycket väl kommer ihåg de något skeptiska blickarna som kunde möta mig och leffe när vi nyss hade startat upp vår förening... nu bör det ju tilläggas att vi inte riktigt var fyllda till bredden av tillit själva heller... vissa nojor satt djupt... riktigt djupt...


... ta den där med telefonerna... vi var helt övertygade om att våra telefoner var avlyssnade...

... och det är väl inte utan att jag fortfarande kan ha mina misstankar om att så var fallet i början... och att det kanske t.o.m. hade varit ett tjänstefel att inte ha telefonavlyssning på oss... vi var ju inte guds bästa barn i våra tidigare liv... men jag kommer ihåg känlsan av lättnad när vi i VågaVa:s barndom konstaterade att det faktiskt inte spelade så stor roll om vi var avlyssnade eller inte... vi var ju inte längre några kriminella narkomaner... och hade inget att dölja...

... ja det var en skön känsla att förstå det.

... & värdefull.

Och med den känslan så ska jag idag göra mitt bästa för att förstå fattigdom/rikedom... för nu åker jag till Alvesta och medverkar i ett EU-projekt som har som mål att avskaffa fattigdomen i Europa till år 2010 (herregud... då är det verkligen bråttom *L*)... och jag kanske har missuppfattat något när jag fortfarande känner mig rik varje gång jag fattar att jag är...


... Vacker & Värdefull... och ett mirakel som slipper känna mig utanför längre.

Jaja... vi på VågaVa har tänkt oss att jobba för att människor ska slippa vara och känna sig utanför... för en sak är säker... vi behöver alla varandra... alla vi Vackra & Värdefulla...

... fortsätter.

Imorgon bär det av till Alvesta och vi ska fortsätta spåna på hur vi ska göra det bästa av hela den här grejen... det är ju rätt många olika brukarorganisationer och naturligtvis så har vi alla våra egna idéer... och då blir det ju som ni alla förstår väldigt många idéer... och som jag ser det så betyder inte många idéer att det är lättare på något sätt att enas om en idé som vi skulle kunna driva tillsammans...


... att vara fattig kan betyda så himla mycket olika saker... vad är rikedom egentligen?

... har kommit till brännebassalt.

Och jag möter den till största delen i TV-soffan eftersom jag har ett gäng helt underbara filmer att titta på... visserligen så tar jag en och annan kopp kaffe på min trappa och lyssnar på fågelkvitter i solen... också... och jag räfsade faktiskt ihop en liten lövhög när jag passade på att ställa iordning mina trädgårdsmöbler... men mest ligger jag på soffan och kollar på skitbra filmer.

Jag borde åka bort till grannen och sätta på sommardäcken...
Jag borde räfsa ihop resten av löven...

Jag borde kanske njuta av det fina vårvädret utomhus... men nä... jag är inte så himla väderkänslig... visst är det fint när solen skiner och att våren har kommit... visst gillar jag det... men... jag gillar även vinter, höst och rusk... för väder är ju väder... oavsett vad jag tycker så har jag lagt märke till att mitt liv blir enklare när jag kan acceptera ALLA väder och njuta av ALLA årstiderna... just nu så är våren i brännebassalt helt underbar... t.o.m. när jag ligger på TV-soffan och kollar på film...

... för jag tar fan semester från alla mina borde idag... och njuter av våren ändå...


... inne i mitt hus samtidigt som naturen vaknar till liv här utanför... mmmmm skönt.

... på gott och ont.

Hur mycket vän är man när man "bara" har vänner på facebook och inte hinner med att umgås IRL med andra människor överhuvudtaget?

Det är en fråga som dök upp mellan mina öron just nu... och att jag kom att tänka på det överhuvudtaget var för att min Facebook strular med mig... d.v.s. jag kommer inte in på Facebook och känner en viss form av frustration för det... jag gillar ju detta forum... här har jag kontakt med vänner som jag aldrig träffar IRL... och inte nog med det... på Facebook har jag fått kontakt med vänner som jag inte träffat på evigheter... jag gillar verkligen Facebook och alla dessa möjligheter att hålla kontakt med människor som jag av lite olika anledningar inte träffar i mitt vardagsliv... IRL... men... jag får inte glömma bort mina vänner som jag faktiskt träffar "på riktigt" och påminna mig om att de är min rikedom... för så är det ju... det är mina vänner som är mina riktiga skatter.


Här har ni några av mina vänner från min ungdom... de betydde oerhört mycket för mig.

... på en och samma gång.

Låg här hemma och kollade på en film... "Big Fish" tror jag den hette... handlade om en sons farväl till sin döende pappa... och det var precis vad jag behövde... mina känslor rann över och tårarna rann nerför mina kinder... och det var skönt... jag har ju känt mig en aning stingslig och extra känslig den senaste veckan... och det är ju inte så konstigt... men det är konstigt att känna skumma känslor som att gå omkring utan något tålamod... irriterad... lite av "låt mig vara ifred-känslor" i största allmänhet.


Nä det var fan skönt att få gråta och låta känslorna flöda framför en film... en skitbra film.

... i byn där jag bor är extra nervöst.

Jo så är det ju såklart... även om både jag och leffe verkligen fått den där andra chansen som det ibland snackas om här där vi bor... och det är bland det bästa som hänt mig efter att jag valt drogfriheten... att få en andra chans... en möjlighet att få vara med i livet på livets villkor... fullt ut.


Men det hjälper inte mot min nervositet över att föreläsa på hemmaplan... inte ett dugg.

... visas på TV nu.

Herregud... flygbolagen måste vrida sig i sina gravar när TV4 visar en dokumentär om ett flyghaveri orsakat av...


... vulkanaska... vem har lust att flyga efter det programmet?

... vad som än händer.

Det är bra för mig att se att livet lever sitt eget liv... oavsett hur det ser ut i mitt liv... trots att det händer massa saker i mitt liv så fortsätter bussarna att gå som om ingenting har hänt... det ger mig perspektiv på saker och ting... världen snurrar inte runt mig... någonting som jag var fullständigt övertygad om för inte alltför länge sedan... ja *suck*... så såg min verklighet ut.

Idag så har jag övat upp en förmåga som ger mig möjlighet att klä mig i en lite mer observerande roll... att lite då och då sätta mig sidan om och "bara" titta på... och jag kan bli förvånad över mina upptäckter... helst de som handlar om mig själv och hur fattigt ett självcentrerat liv egentligen är... det kunde jag inte se när jag trodde att allt handlade om mig... och att jag var tvungen att ha koll på allting till råga på allt helvete... phuuuu så strängt de var... det är verkligen skönt att kunna ta lite paus idag och låta livet sköta sig själv.


Det blir kanske inte alltid som jag vill... det blir ändå... oftast bättre än jag vågat drömma om.

... har jag väl alltid varit.

För viss måste man väl vara omtimist för att våga köpa en flygbljett idag?... eller?????

Men va fan, vad är det värsta som kan hända, resonerade jag... knallade in på resebyrån och beställde flygbiljetter till Norge... jag ska nämligen dit och föreläsa om lite drygt två veckor och att åka tåg var en resa i klass med transibiriska järnvägen eller nåt... hur krångligt som helst... och dyrare än flyget... så jag chansade och beställde flygbiljetter.

Nu betyder ju inte optimist samma sak som att vara dum... så jag betalade några hundralappar extra ifall det skulle vara som så att ett askmoln eller något annat oföklarligt fenomen fick för sig att hindra mitt plan från att lyfta... ett par hundralappar som garanterade mig pengarna tillbaka fall jag inte kom iväg... att inte boka in en sådan försäkring verkade allt lite dumt tyckte jag... nä så dum är jag inte... så nu lutar jag mig tillbaka och håller tummarna för att jag ska kunna ta mig till Stavanger med flyg... och hämtar ut mina tågbiljetter som ska ta mig till Kastrup.


Att vara opimist betyder för mig att våga boka flygbiljetter i dessa tider av opålitliga askmoln.

Föresten... om ni kollar noga på bilden ovan så kommer ni att se att det går att flyga ändå... ser ni flygplanet?

... är en god affärsidé.

Jag är glad för att det finns begravningsbyråer... som tar hand om allt som har med begravningar att göra... kommer precis från ett möte med snubben som fixar med pappas begravning och kan känna tacksamhet över att det finns människor som väljer detta yrke som tar hand om begravningar... men visst jag fattar varför... att det är en affärsrörelse och att det är en bra affärsidé... för det kostar ju pengar att begravas.

I vilket fall som helst så känns det bra att ha ett datum då min pappa ska begravas...


...och att akten sker i kyrkan där jag är döpt... Nikolaikyrkan i Halmstad.

Jag är tacksam över att jag har ett sätt att tackla livet på livets villkor som hjälper mig i ALLA mina angelägenheter... jag har verkligen inte någonting att vara rädd för... och att sörja en pappa som gått bort är någonting som hör till livet på livets villkor... ALLA känslor är okej... jag är inte längre annorlunda... och det är sannerligen befriande vill jag lova... det funkar att sitta framför begravningsnubben och "bara" vara peter...

... och det är fan... skönt.

... från min mamma.

Telefonen ringde... jo det var från blomsterhandlaren i byn... de hade fått ett blommogram som skulle levereras till mig... men det är inte så enkelt att leverera blommor till någon som bor där vägarna slutar att gå och där GPS möjligtvis leder dig till en grannby... så de bad mig att hämta blommorna i affären när jag passerade... och vad glad jag blev... på buketten fanns ett kort...


... "Jag tänker på dig" från "mamma"... och jag blev jätteglad långt in i hjärtat... såklart.

... var det länge sedan jag drömde.

Men i natt i ett tillstånd där jag höll på att lämna vakenlandet och flyta in i drömlandet så hände det något underligt... underligt och skrämmande... min sömn är lite rubbad sen pappa dog och jag har vaknat några gånger varje natt de senaste nätterna... och det är ingenting som förvånar mig... någonstans så tror jag att jag bearbetar pappas död när jag drömmer... lägger pusselbitarna på plats så att säga...

... men som jag skrev... inatt så hände någonting underligt och skrämmande... och i mitt halvsovande tillstånd så kände jag en känsla som jag nästan hade glömt bort... när jag var ett litet barn så drömde jag ofta en mardröm... samma dröm om och om igen... jag kommer inte ihåg vad den handlade om (eller om det ens fanns en handling)... men känslan... den obeskrivbara skräcken som den drömmen gav mig...  


... just precis den känslan kom som från ingenstans och hälsade på mig inatt.

Jag kunde känna en förnimmelse av den fasansfulla skräck som jag kände när jag som en liten pojke vaknade genomsvettig efter att ännu en gång ha drömt min återkommande mardröm... och fy fan... som vuxen så är det väl ingen fara... men en liten pojke ska inte behöva vara så rädd... någonsin.

... är en gåva.

När någon i ens omedelbara närhet dör så blir det uppenbart att livet är värdefullt... och i allra högsta grad väldigt begränsat... vi föds... lever ett tag... sen dör vi... punkt slut.

Jag är inte rädd för döden... inte idag iallafall... inte för att jag sitter inne med informationen om vad som händer efter att vi dött... nä... jag har inte en blekaste om vad som händer efter döden... det enda jag vet är att våra kroppar slutar att fungera och att det händer oss alla förr eller senare... vi ska ju alla dö... ibland så kan väl jag också vara nyfiken och fundera på livet efter döden... men jag resonerar som så att det får jag ju veta den dagen då jag dör... och att allt har sin tid.

Däremot så snackar jag ibland med de döda... kanske inte så mycket för deras skull utan mer för min egen skull... det känns faktiskt ganska bra att göra det... snacka med de döda... jag började med det några år efter det att min första stora kärlek dött... och jag tyckte om att prata med henne fast att hon var död... så när jag stod framför min pappas dödsbädd i förrgår så var det helt naturligt att snacka med honom trots att han nyss dött... och även om det kändes lite konstigt att krama om en död pappa... så är jag glad att jag kunde göra det.


Änglar finns för alla oss som vill ha någon att snacka med... när, vad och hur vi vill... skönt.

... är inget att vara rädd för.

Min pappa dog igår... och jag är naturligtvis ledsen för det... men jag är inte rädd för min sorg... jag behöver inte vara rädd för någonting längre... för jag har ett program att följa... och så länge jag följer den vägen har jag ingenting att vara rädd för.

... och lugnt... samtidigt.

Jag flänger lite hit och dit just nu i mitt jobb... träffar en massa fina människor och det är rätt intensivt... det har varit det rätt länge nu faktiskt... intensivt och hur lugnt som helst... samtidigt... för så är det... när jag har massor att göra så är det lugnt... det är betydligt jobbigare att göra ingenting... då blir jag rastlös och allt annat än lugn... flippat... lite av uppånervända världen.


Denna bild är uppåner... så kan man också göra med en bild på en spegelblank lugn sjö.

Det är skönt att vara trygg inombords... att kunna känna lugnet... ja jävlar...

... med tuppen".

Jag är fan inte van vid att gå upp så här tidigt... nu bär det iväg till Nässjö för att föreläsa,
bråttom, bråttom...


Vacker & Värdefull, Vacker & Värdefull, Vacker & Värdefull, Vacker & Värdefull...

... lyser på mig idag också.

Blev nästan bländad av solens strålar när jag sprang ut på min springerirunda i morse... fåglarna kvittrar och det är ett jävla oväsen på morgnarna... helt underbart att vakna upp mitt i skogen och inse att det är vår i så det bara knakar om det ute i vår natur... i förrgår så tog jag på mig rullorna för första gången i år... ett typiskt vårtecken i stadsmiljön.


Det är himla skoj att ha hjul under fötterna... gärna tillsammans med musik i öronen.

Varje år är det samma sak... en rädsla över vad folk ska tänka om mig när jag rullar omkring på stan... tankar som "jag är för gammal för det här"... "de tror att jag 'är galen"... ja ni fattar... rädslan vill att jag ska ge fan i att rulla omkring... tack och lov så rullar jag ändå... och upptäcker varje år hur jävla skoj det är att ha hjul under fötterna.

... är väl kanske att ta i.

Men fan... spela roll... jag målar för min egen skull och den enda jag behöver jämföra mig med är mig själv... idag så målade jag en tavla... och det är den första tavlan som jag målat klart sedan 2008... då jag för övrigt började med den tavla som jag blev klar med nyss.


Denna tavlan är nu signerad och klar... thoho vad bra det känns att avsluta ett projekt.

Nu har jag massor av helt tomma vita dukar som bara väntar på att fyllas med precis vad jag vill... och det är med blandade känslor jag står framför en tom duk... det kan kännas frustrerande att komma på vad jag vill måla... samtidigt som det är en så skön känsla av frihet... en helt orörd yta att skapa på...

... jag sa en gång för länge sedan att jag ville bli konstnär... och eftersom jag är så himla lat så ville jag ju inte gå den långa vägen och utbilda mig på konstskola (var nog mest rädd för att inte bli antagen) så kom jag på en genväg... för att bli konstnär på 15 minuter... om jag gjorde något konstigt och kallade det för konst så var det ju klart... då var jag ju en konstnär... enkelt va?

... större än huvudet.

Öhhhhh... det fastnade mellan mina öron... jag loggade in på min blogg och då passerade jag en startsida... och det var då jag såg att någon hade åsikter om hur någon annan såg ut... nån kändis tydligen.


Detta är kändisen som har opererat sina bröst så att de tydligen är jättemycket större.

Och jag funderar vidare... om bröst och kroppsfixering... mest bröst om jag ska vara ärlig... för jag tänker ett steg längre... skulle jag klara av ett möte med den här tjejen utan att min blick trillade ner på hennes bröst... eller skulle jag drabbas av tvångstankar om att inte kunna låta bli att titta på hennes bröst när jag pratade med henne... för det ska jag ärligt säga er... jag har varit i den situationen... där jag har haft svårigheter att hålla kvar blicken i ögonen på den jag pratat med...

... och det är skitskämmigt...

... inte fan vill jag vara en kille som står och stirrar på en tjejs bröst... men likförbannat så är det som om det finns en magnet i kvinnobröst... allra helst sådana bröst som kändisen ovanför visar upp på bilden... och jag får kämpa för att inte låta blicken trilla ner i urringningen.

Nog fan måste väl den här tjejen på bilden veta om det... för detta är jag inte ensam om... det VET jag eftersom det är en grej som vi killar kan skoja om... ni vet... killsnack... och kanske är det våra blickar som får henne att operera sina bröst så att de blir större... men jag funderar lite över vad för känsla som hon känner... kan det vara makt?

För så är det ju... hennes bröst bestämmer ju över mina ögon.

... är en del av vår utbildning.

Själv har jag inte hunnit med att praktisera... men idag så har vi fått en praktikant från vår skola till vår förening... och hon ska bo hemma hos mig i några veckor nu... jag har fått en inneboende *L*... och det är intressant... klarar jag av att vara social även på hemmaplan?

Jag är inte så orolig... jag behöver bara vara... mig själv... och det är inte så svårt längre...


...jag vet idag vem jag är... för det mesta.

Det hade varit värre för några år sedan... då jag skiftade mask som värsta kameleonten... hela tiden anpassade jag mig efter omgivningen... idag så slipper jag det... jag behöver inte vara någon annan längre... jag duger precis som den jag är... och egentligen... visst är väl det en mänsklig rättighet?


Att få vara vackra & värdefulla på riktigt... innifrån och ut.

Tack till vår praktikant som får mig att förstå att jag inte behöver vara någon annan än mig själv.

... efter några intensiva dagar Karlskrona.

Och jag har lärt mig massa nya grejer... som att Karlskrona var tänkt att bli vår huvudstad... och inte nog med det... Karl den 11:e hade tydligen rätt storslagna planer och ville att det skulle bli Europas STÖRSTA huvudstad och började bygga sanlöst stora boulevarder och jättetorg... men tyvärr så gick det inte så bra för honom när han var ute och krigade någonstans och stålarna tog slut... därför så är kyrktornen på kyrkan som ligger vid det STORA torget så korta... och statyerna som skulle smycka byggnaden blev kvar i Milano... ja ungefär så fick jag det berättat för mig... en historia som för alltid förändrat min bild av Karlskrona... en stad...


... som inte "bara" är ett ställe där ubåtar går på grund.

Och som om inte detta var nog så har jag då även lärt mig ännu mer om hur vår gemenskap funkar... väldigt intressant och någonting värt att förmedla till de som kommer nya till NA... det är inte någon annan som fixar prylarna... det är VI.

Och det är med blandade känslor som jag då befann mig på en servicekonferens igen... det var ju några år sedan sist... och det som slog mig var att jag kände typ de flesta som var där... och visst är det skoj... men... det visar också mig hur jävla viktigt det är att vi tar hand om varandra... och att vi vårdar denna fantastiska och kärleksfulla gemenskap som vi har tillgång till... för vi är fan inte så många som jag kan få för mig ibland... det är inte många av mina gamla missbrukspolare som är drogfria idag... och så ser det ut för de flesta... det är fortfarande väldigt ovanligt att narkomaner och alkolister slutar att supa och knarka... vilket egentligen är helt ofattbart när jag tänker på vilken helt underbar gemenskap vi som väljer drogfriheten genom NA har... detta är väl ändå någonting som ALLA skulle vilja ha tillgång till...


... en gemenskap som är byggd av kärlek... ren fin kärlek.

Jag är så grymt tacksam över att ha fått gåvan att vara med i NA... här duger jag precis som den jag är... här har jag lärt mig inte bara att älska mig själv... nä här har jag lärt mig att älska livet... woow... tack till er som gör det möjligt... eller ska jag säga... tack till OSS som gör det möjligt.

... i Karlskrona.

Jepp... om några timmar åker vi till Karlskrona... servicekonferens.
Trodde ett tag att jag skulle åka dit i en ny bil... jag var ju och kollade på ett objekt nu imorse... men fan... nä... visserligen drar min bil massor av olja... stötdämparna är kass... och det ser inte så vacker ut... men när jag provkörde den andra bilen så blev jag besviken... plastigt och... ja lite billigt... och är det någonting som jag gilla med min bil så är det att köra den...


... ja jämför med den jag provkörde idag så är fan min bil ett riktigt lyxåk... en glidarbil.

Synd bara att den håller på att rasa... jag vågar inte riktigt lita på den och eftersom vi är flera stycken som ska samåka och mina stötdämpare är dåliga så det blir att ta VågaVa-bussen till Karlskrona... men jag gillar min bil... det gör jag.

... har jag fixat allt för att få Sotify Premium.

Och mina vänner tycker nog att jag har varit rätt jobbig idag när jag mer eller mindre tvingat dem att fixa ett konto i Soptify och fylla i en gratiskampanj för att jag ska få Premiumversionen av Spotify... och jag ser med spänning fram emot vad det kan innebära... mer än att reklamen försvinner.

Tydligen så ska jag få bättre ljud... kunna spela spellistor utan att vara uppkopplad... det som jag mest vill ha... Spotify i min telefon är inte säkert att jag kan fixa på min telefon... men va fan... än så länge så har jag inte allt som behövs för att få tillgång till premium ändå... jag fattas en enda person... så om någon skulle palla att klicka på länken nedan och offra 10 minuter på att kryssa i lite uppgifter så skulle jag bli glad...

http://www.gratispremium.com/?ref=71168

... jag håller tummarna... och lovar att återkomma med en rapport om vad detta innebar för oss vana Spotify-användare... om det är så himla mycket bättre att det skulle vara värt 100 kronor i månaden.

Jag gillar ju själva grejen... att jag slipper ladda ner och har tillgång till så himla mycket bra musik...


... Spotify är skitsmidigt och helt klart framtidens melodi... helt klart...

... många saker samtidigt.

Det känns som om mitt huvud ska brinna upp... så jag sätter mig här och skriver lite... tar en liten paus... ännu en paus kanske jag ska säga... för jag tog ju mina 15 minuter när jag gav mig iväg ut och sprang imorse... ren meditation och så jävla skönt att vakna mitt ute i skogen på morgonen... dofterna och fågelsången.

Kanske behöver jag ta det lite lugnt efter gårdagens omtumlande upplevelser som resulterade i att jag hade ett snack med min "nya" bror... och jag funderar lite på hur man gör nu... kanske skulle ta och skriva ett mail till honom... berätta att det var himla skoj att snacka med honom och att jag är glad över att vi fick kontakt.

Jag är inte så bra på det här med släktgrejer... har ju liksom levt den större delen av mitt liv utanför den världen... medvetet eftersom jag ju har levt i ett missbruk... då ligger det ju i sakens natur att omge sig med likasinnande... maka söker kaka... och så är det ju fortfarande... mitt umgänge består faktiskt till största delan av nyktra missbrukare... jag har andra vänner också... men det är bland de nyktra missbrukarna som jag har min trygghet... nya bröder är mycket mer skrämmande *L*.


Till helgen bär det iväg till tryggheten... på servicekonferensen för oss nyktra narkomaner.

... visade sig vara en rackarns trevlig kille.

Jag har en bror som är 29 år gammal... och idag pratade jag med honom för första gången i mitt liv... det var hur flippat som helst... och är det någonting som jag kanske skulle blivit förvånad över så var det nog att det var så himla enkelt att snacka med honom... men det är jag inte... det kändes bara så självklart... naturligt.


Livet är fyllt av överraskningar... som t.ex. en ny bror som redan är vuxen.

... att höra av mig till.

Jo, jag har en bror som jag aldrig har träffat... och nu så ska jag skriva ett mail till honom... livet har helt enkelt gett mig en anledning att höra av mig... och det känns fan skitskumt... att ha en bror som jag inte ens vet hur han ser ut... hur han är som person... jag vet absolut ingenting om honom... mer än en mailadress som jag har i min hand...


... vad i helvete skriver man till en bror man aldrig har träffat?

Tjaba...

... är kung.

Efter en halvlek så leder Messi över Arsenal med 3-1... han är fan helt sanslös.


MessiMessiMessiMessiMessiMessiMessiMessiMessiMessiMessiMessiMessiMessiMessiMessiMessi.

Hallelulia...

... jag sprang rakt in i våren.

Jag tog ett snabbt beslut i morse om att inte känna efter hur jag mådde utan drog på mig träningskläderna direkt... och fem minuter senare så befann jag mig mitt i våren... lite morgondimma... solen sken... fåglarna kvittrade... och det doftade... vår... ni vet den där speciella doften som bara finns på våren... sagolik ljuvligt... jag är en grymt rik människa som har möjligheten att springa rakt in i skogen... eller ja...


... i skogen befinner jag ju mig alltid eftersom det är där jag bor.

I vilket fall som helst... jag ger mig själv en stor klapp på axeln för att jag gav mig själv denna möjlighet att få en kanonstart på denna dagen... det är med pigga, glada och tacksamma ögon jag betraktar verkligheten just nu... och det gillar jag... för...

... tacksamhet är inte en känsla som jag vill supa elletr knarka bort.

... gillar jag.

Och skulle jag kunna få ett gratis spotify premium medlemskap genom att 6 stycken av er som läser denna blogg klickar på länken här nedanför så vore det ju enkelt... ja jag vet att hela upplägget påminner om ett pyramidspel... och jag gillar ju egentligen inte sånt... men fan...  gratis är billigt.

http://www.gratispremium.com/?ref=71168

... börjar sakerna trilla in på sina rätta platser.

Och ta mig fan... jag har nu skapat förutsättningar för att fortsätta med mitt måleri... mitt gigantiska målarbord är i stort sett tomt för första gången på över ett år (eller om det nu var två)... halleluleja... det var inte så himla fel att ha städat upp i alla mina förvaringsutrymme... jag har ju massor av plats att ställa all min skit på... och ta mig fan... än så länge är det faktiskt så att jag skulle vilja kalla det för... organiserat... ja herre min skapare... vi pratar om ett mirakel... känt bland de vanliga dödliga som... ordning och reda.


Och då har jag inte ens tänkt tanken på att starta dammsugaren... än... var sak har sin tid.

... men allt annat än likgiltig.

Känner mig lite småhängig och kraftlös, det är fan värre att vara förkyld när man blivit äldre... ja det är många saker som förändras när man blir äldre... lägger jag mig någon timme senare så märker jag det på morgonen... vissa dagar så tar det emot när jag ska böja mig ner för att ta på skorna... ja ni fattar, en massa småsaker har blivit större... så även en löjlig förkylning... jag blir förvånad över att den får sånt grepp över mig... inte så att jag känner mig vidare sjuk men att jag känner mig slö och slapp... lite knirpig helt enkelt (knirpig kanske inte är ett ord men ni förstår säkert).

Jag tror inte heller att jag lurar mig själv... även om tanken har slagit mig när jag tänker på att springa en runda eller fortsätta min städning... och här blir jag väldigt kluven...


... ska jag våga ge mig iväg på en springrunda trots att jag är förkyld... eller... är det dumt?

Städa fixar jag... med devisen "långsamt kommer man längst" är det inga som helst problem... det enda problemet jag kan tänka mig är att jag har en slutdatum då jag ska vara klar... och nästa helg är jag bortrest... då ska jag tillsammans med några vänner åka till Karlskrona och en servicekonferans... och med det i tankarna kanske jag ska strunta i springeriet... fan jag kan inte bestämma mig... HJÄLP!!!!!

... var ett ställe fyllt av vardagshjälter.

Och då menar jag inte bara oss som tålmodigt väntade i flera timmar för att få träffa en doktor... nä jag tänkte nog mest på de som jobbade där... jättetrevliga... tillmötesgående... underbemannade... och trevliga... ja jag är fylld av respekt inför dessa människor som pallar att vara så trevliga och ödmjuka mot alla oss sjuka och oroliga patienter... till doktorn tog sig tid och lyssnade på min dotter och hennes dåliga hals,,, förklarade lungt och sakligt hur det stod till och vad det fanns att göra... och när jag var på Apoteket för att hämta ut medicin så möttes jag också av en fantastisk service... trevlig tillmötesgående personal.


En stor påskbukett till all trevlig personal som gör ett besök på akuten lite mer mänskligt.

... ska jag besöka idag.

Det är inget större fel på mig men min dotter är så sjuk att vi tänker åka in till akuten så att de får kolla vad det är för fel på henne... för jag är ingen doktor... tur att vi bor i Sverige... ett land där jag kan åka till doktorn och be om hjälp oavsett om jag har pengar eller inte... ibland så tar jag det för givet... fan jag kanske ska fundera på att rösta i höst... för annars så kanske någon får för sig att skrota vår sjukvård.


Det är tur att det finns människor som kan sånt som inte jag kan... typ doktorer.

... väldigt långsamt fortskrider min städning.

Det är ju sååååå jävla pundigt att rota bland en massa gamla prylar... gång på gång så fastnar jag i någon grej jag inte sett på länge... och inte fan pallar jag att slänga någonting heller... nä ner med det i lådor som går att stapla på varandra... i min skrubb under trappan... gång på gång får jag påminna mig själv om att ge fan i att börja sortera skiten... nä bort med det... nu direkt... kolla vad det är jag packar ner får jag göra sen... imorgon... för jag ska bara...


Nä nu är det dax för rast och vila... och en kopp kaffe... fortsättning följer en annan dag...

... så är jag fan tvungen att få tummarna ur.

Vi pratar städning... vi snackar att det snart ska komma gäster... fan... då kommer jag inte undan.

Och det handlar inte om att "hålla upp en fasad" heller... nä det handlar bara om att visa respekt för min skolkamrat och vän... inte klasskamrat utan skolkamrat och det är lite skillnad för hon är en av dem som gått före i den utbildningen som jag valt... och hon ska praktisera hos oss på VågaVa... vilket vi naturligtvis ser fram emot.

Jag har ett stort hus med massor av plats och det är helt självklart att bo hemma hos mig... grejen är bara att jag inte städar så ofta... mina 15 minuter om dagen funkade ett tag (rätt länge faktiskt)... enda nackdelen var att jag städade så jävla grundligt så jag fortfarande står där med rena garderober och massor av tomma utrymme medans alla mina prylar hamnade på ett bordet jag har på min övervåning... vilket för övrigt var mitt målarbord...


... så ett av resultaten av min städning blev att jag städade bort mitt måleri... suck.

I ett försök att ta tag i kaoset så började jag flytta över prylar till mitt gästrum... så länge... ni vet... ska bara... sen... imorgon... suck.

Ja ni fattar... nu har jag inget gästrum heller... och snart kommer det gäster... det är med andra ord dax för att gå till handling... planen är enkel... att flytta prylarna till mina tomma städade garderober och till mitt gigantiska utrymme under min trappa... som har stått helt tomt hur länge som helst nu... jag hade för stora planer om ordning och reda... det skulle byggas om och fixas för att kunna ha ordning på allt som hamnade där...


... så mitt rena utrymme under trappan blev ännu ett... ska bara... sen... imorgon... suck.

Så här sitter jag och skriver om att röja upp i mitt hus... och jag kan riktigt känna hur jag vill göra precis vad som helst utom det jag behöver göra... städa... hur alla mina tankar handlar om... ska bara... sen... imorgon... suck.

... att visa sig" är ju som ni säkert vet namnet på vårt sommarkonvent i Halmstad.

Och vi är på G... det händer prylar... lite i taget så syr vi ännu en gång ihop ett STORT konvent med små medel... och allt annat än fler människor än någonsin skulle förvåna mig... jag tror att alla rum redan är bokade på Gullbranna... och att man håller på att fylla hotellet på Eurostop också (Gullbrannagården har något avtal som gör att det är rabbaterade priser där)... det är ju tur att det finns möjligheter att campa också... ja jävlar... det är ett populärt konvent...


... som har vuxit till en årlig tradition... här har ni årets skitfräcka flyer... jag gillar den.

I år så har jag ju hand om programmet... och jag är inte orolig... i vår gemenskap kan man inte misslyckas... det VET jag... nu är det ju inte på det viset att jag skiter i hur det kommer att bli bara för att man inte kan misslyckas... nä jag jobbar på med mina medhjälpare och vi har kommit en bra bit på väg... det blir många mycket bra talare... det kan jag lova... och några nya spännande möte också... ja det ser bra ut... och om någon nu undrar så...


... har jag naturligtvis lagt in den traditionella morgonyogan på stranden i programmet.

... är inte längre så himla lååååång.

Jag kommer ihåg när jag var liten... då var långfredagen ta mig fan helt olidligt lång... allt var stängt... jag menar verkligen precis ALLT... inte ens kiosken var öppen... på den enda kanal som fanns på TV:n sörjde man för vår kristenhet med program om Jesus och extrainsatta helgmålsringningar... hela predikningar från kyrkor var den enda underhållningen som fanns att tillgå... lååååångfredagen var dagen då man ville... dö... och nästan gjorde det... av ren tristess.

Idag så kan jag åka och handla eftersom det finns öppna affärer... och jag uppskattar den personliga friheten som jag kan känna när ingen tvingar på mig hur jag ska leva denna dagen... ja idag så kan jag ju trixa och fixa med mitt liv och är inte längre tvingad att lida...


... för att en snubbe hade några dåliga dagar och korsfästes för... typ... 2000 år sedan.

Ja just det... Glad Påsk på er allihop... och här kommer en av mina filmer i repris... filmen om vad man kan göra en riktig lååååångtråkig dag.

... lagar min bil.

Jag var ju ute och reste igår... jag och min bil... det är med en viss spänning som jag ger mig iväg på de längre resorna... min bil har gått mååååånga mil nu... och det händer att den protesterar och vill besöka sin mycket goda vän... bildoktorn... jag vill väl inte kalla det för svartsjuka, men... jag gillar inte riktigt min bil och bildoktorns vänskap... det är lite väl intim kan jag tycka... och resultatet är att...


... min bil har lite för dyra vanor... för inte fan är bildoktorn gratis.

Denna gången var det fläkten som pajade... så när jag åkte hem igår så fick jag ta det lugnt... inta bara genom att hålla hastigheten och köra försiktigt... jag kunde inte heller hålla på att reta upp mig på mina medtrafikanter eller hetsa upp mig på något annat sätt heller... för då hade jag ju inte kunnat se ut... eftersom mina fönster immat igen... tack och lov så har jag ju tränat yoga så länge nu att jag har hittat förmågan att kunna slappna av... så jag hade fri sikt hela vägen hem från Färjelanda... bara lite kallt om tårna.