Vardagshjältar...

... träffar jag varje dag på mitt jobb... våra besökare... mina arbetskamrater... och även jag själv faktiskt.

Är det någon mer än jag som har svårt för att berömma sig själv... det är inga som helst svårigheter för mig att se alla vardagshjältar som omger mig... och jag har hur mycket gott som helst att säga om alla dessa fantastiska människor... deras oerhörda mod när de vågar öppna sig på våra morgonmöte och dela med sig av sina känslor inför livet på livets villkor... hur jag får gåvan att se människor ta sig ur sitt missbruk och möta livet öga mot öga... jag träffar anhöriga som vågar ta kampen för att sluta vara möjliggörare till de personer som de älskar mest av allt... jag möter många som trots sin rädsla för livet kämpar sig tillbaks till att bli produktiva samhällsmedborgare i vår samhälle... jag möter massor av underbara människor som visar mig att mirakel sker... hela tiden... och de är mina hjältar.

Men så kommer det till mig själv... å det känns så jäääääävla skämmigt att ge mig själv beröm... å inte är det så lätt för mig att ta emot beröm heller... nä... det är svårt tycker jag... känns liksom... ööööhhhhh... lite futtigt att "bara" säga tack.

För massa år sedan så satt jag och min vän leffe vid ett köksbord i Ljungby och kläckte en idé... vi fick för oss att vi kunde använda våra egna erfarenheter för att sprida ett budskap om att det går att förändra sitt liv... sagt å gjort... vi gick till handling... fick förmånen att få föreläsa för alla 6-klassare och deras föräldrar i lilla Ljungby... det gick rätt bra...


... å vi fick "dagens ros" i den lokala blaskan.

Styrkta av den framgången satte vi oss vid köksbordet igen... å fick ytterligare en idé... om att det borde finnas ett ställe dit alla som ville kunde höra av sig och prata om sig själva och hur de mådde... gärna anonymt... och så startde vi...


... föreningen VågaVa.

Idag så blev jag intervjuad av två tjejer som gör en utvärdering av en del av vår verksamhet... våra föreläsningar.
Samtalet kom mycket att handla om VågaVa i stort... vad vi har för tankar å sånt om verksamheten... och naturligtvis så kan jag ju under denna intervju se att jag har varit med och skapat något som funkar jävligt bra.

Och att VågaVa fungerar strålande får jag bevis på varje dag... jag träffar ju alla dessa vardagshjältar på mitt jobb.

Och så till det svåra... jag är egentligen hur stolt som helst över att ha varit med och få bygga denna verksamhet... våra resultat är över all förväntan och det är lite roligt med tanke på att vi mer än en gång haft lite minst sagt ovanliga metoder som vi trott på... ta bara det där med att vi fick för oss att det vore en bra träning för oss att gå ut på krogen å dansa... en ganska udda arbetsmiljö när målet är att hålla sig drogfri... ALLA andra var ju fulla... det fanns en och annan som höjde på sina ögonbryn då vill jag minnas... å det känns inte helt fel när jag idag ca. 6 år senare kan berätta att ALLA (100%)... som var med på det disco-projektet fortfarande är drogfria idag... oj nu svävade jag iväg *L*... det var ju inte svårt att berätta... nä det svåra är att kalla mig själv för vardagshjälte... å det känns konstigt att skriva det... men fan... jag är också en av oss alla...

... vardagshjältar...

Kommentarer :

#1: Anonym

Jag ska också skriva så om mig själv en dag. Tack för att du visar att det går!



<3<3<3

skriven
#2: peter

Jag och mina vänner är i en skola på måndagarna och gör så gott vi kan med att undervisa i ett ämne som kallas för livskunskap... å eftersom jag ber eleverna där om att säga bra saker om sig själv så måste jag ju göra likadant själv... men fan vad det känns konstigt L... men men... träning lär ju vara bra har jag hört... om du börjar idag så kan vi ju peppa varandra... det brukar vara lättare att göra förändringar om man är fler... å att säga bra grejer om sig själv kan ju inte vara fel... vacker och värdefull funkar ju hur bra som helst för mig nu... det har blivit en vana L.

(((kram)))

peter



ps.jag blev rörd av att läsa om din pappa... tack. ds.

skriven
#3: Elvira

WoW!

Tycker visst du är en äkta hjälte, jag menar, genom att göra det du gör, låter du ju andra ta fram hjälten i sig själva..å DET är väl hjältedåd om något?! Värdefull och vacker är så klart en himla bra börja..

Läste lite äldre inlägg här idag, såg att du har 10 år, om jag inte missförstod...? För mig är du redan där en hjälte..det betyder så otroligt mycket att se någon som gått före, att det gåååår, att det finns hopp..

Vet du, vi jobbar med nästan samma sak, å jag skäms när jag säger det, men jag hade inte hört talas om "vågava"..hmm, kanske lite fel del av landet..? Önskar dig en finfin kväll, hälsa Tjädern, å säg till om du behöver tallbarr, hihi-här finns massor, jag kan skicka!!!

Kram Elvira

skriven
#4: Anonym

ja e de inte fantastiskt vi va ju 2 stycken som va ute å dansade för 6 år sen. Men de e ju tack vare NA mest om ja ska va erlig

skriven
#5: Anonym

SKA DOM UTVERDERA DINA FÖRELÄSNINGAR, UTVERDERA DIG DÅ FÖR DET ÄR VÄL DU SOM E VÅGAVA.LÄTT ATT TA ÄRAN FÖR NA E BRA ER VERKSAMHET E DIKTATUR DITT ORD E LAG

skriven
#6: peter

Woow vad häftigt med lite kritik... det har jag inga som helst svårigheter med L... Vi på VågaVa hade något som vi kallade "firmafester" med betydligt fler deltagare mellan mina "frilansuppdrag" på dansgolvet där vi var betydligt färre och som inte hade ett dugg med vår verksamhet att göra... å det var tillsammans med medlemmar i NA som jag också använder mig av och inte har ett dugg med vår verksamhet att göra eftersom den har sina egna traditioner som bl.a. säger att NA inte ska blanda sig i andra organisationer.



Det finns inga som helst krav på hur våra medlemmar väljer att tillfriskna... att det är många av oss som gillar NA är en helt annan sak... å du har rätt när det gäller diktatur när det gäller föreläsningarna... det är bara jag å leffe som föreläser (tyvärr kanske man kan säga men det har bara blivit så eftersom de som vill ha en föreläsning av oss ofta har blivit rekomenderade en färdig produkt)... å visst kan jag säkert uppfattas som styrande med mina åsikter om vad som fungerat genom åren i vår verksamhet... men att mitt ord är lag kan jag inte hålla med om.



Å så det svåra L... tack... å det är väl inte så konstigt att du inte har hört talas om VågaVa eftersom vi bara har verksamhet igång i Ljungby och Halmstad... å visst är det viktigt att det är någon som går före men det är minst lika viktigt att det kommer någon efter... vi ska ju åt samma håll L.



Å det vi håller på med du och jag är ett viktigt arbete för vi är levande bevis på att det går att förändras om man vill.



(((kram))) till er alla

peter

skriven
#7: Lotta

Hmmm,oj då! Jag tycker du fantastisk Peter o du är verkligen en hjälte. Vet det jag vet :)

Kram kram!

skriven
#8: peter

Tack... å det tycker jag att du också är... en riktig hjälte.

(((kram)))

peter

skriven
#9: Mia

Det är strongt, och underbart...

Jag är också en vardagshjälte, på mitt vis. Det intalar jag mig när pressen och stöket blir för stort. När vardagen blir ett jättekaos, och det är svårt att hålla ihop familj och förstånd! Jag tar hand om ett barn med FÖRÄLDRAR som är mitt inne i missbruk och sinnessjukdom! De bor nära, så jag får mina dagliga slevar om vilken jävla fitta jag är som har stulit deras barn (i deras värld är inte soc inblandade... deras missbruk är obefintligt.. eller existerar inte alls! Polisanmälningar om vanskötsel och förskingring av pojkens pengar. Allt för att de skall framstå som ett bättre alternativ av boende. Att han har det bättre att bo hemma hos mamma och köra fötterna i skorna på morgonen, för att få dom perforerade av gamla kanyler (har hänt... )! Men han har bott i den misären i 10 år, så det är nog nu! Jag har blivit tuff som faan. Dom kan stå där och veva med armarna och spotta mig i ansiktet på stan. Jag viker inte en TUM! Dom skrämmer mig inte längre, retar bara upp mig!

Alla är vi hjältar, alla på sitt vis! Önskar att mamman och pappan kunde ta sig ur, och komma så långt som DU/NI har gjort... För pojkens och sin egen skull! Det är drömmen... Men drömmar är drömmar. De har ännu inte nått botten, eller så har de helt enkelt fått fel hjälp! Motiveringen saknas helt! Jag är evigt tacksam att det finns dom därute, som kommer längre än så. Som samlar alla sina krafter och tar sig ur. Skaffar sig ett värdigt liv... och bevisar att dom dessutom är bättre än många andra. Missbruket är liksom inget bevis på att man är en jävligt dålig människa... Något som vi Svensson har för vana att blint föreställa oss! Oftast är det tvärs om... det är ofta människor vars hjärta är stort, men som inte har den inre kraften att tacka nej när den första silen erbjudes! Eller... har jag fel?

skriven
#10: peter

Nä att vara missbrukare är inte samma sak som en dålig människa... vi är väl egentligen som folk är mest men som du så riktigt säger... sinnessjuka... för det är vad missbruket leder till... jag har aldrig i hela mitt liv träffat en enda människa som missbrukat sig lycklig.

Jag kan mycket väl tänka mig in i de människor som du beskrivers liv... och hur svårt det är för dem att själva se sanningen... det är ju på det viset droger funkar... att fly sanningen och förneka detta faktum... ALLA... å jag menar verkligen ALLA var idioter i slutet av mitt eget missbruk... att de kastar skit på dig är ingenting som du behöver ta personligt... så ser denna sjukdom ut... vi blir som du säger sinnessjuka... inte för att vi är dåliga människor utan för att vi är missbrukare.

Och du är en hjälte... det är tufft att vara tuff... och i ditt fall helt nödvändigt om du frågar mig.

Tack för din kommentar... den betyder mycket för mig.

(((kram)))

peter

skriven
#11: Lotta

Det är ju så,alla är barn i början... En del får uppleva hemska saker och hittar sätt att döva smärtan på redan i tidig ålder. Det är en flykt från verkligheten och man känner att det är skönt att komma på andra tankar,slippa bry sig överhuvudtaget... Men så har det ju sina nackdelar,stoooora nackdelar,för man lyckas bli känslokall o stänga ute allt som är fint inte bara det som plågar... Mmmm,det är bara negativt med droger faktiskt, de förstör så mycket och visst kan det liknas vid en sinnes sjukdom... Jag säger själv att en narkoman är sjuk,för det är precis det man är,man tror inte man kan leva utan skiten,tror inte man kan gå utanför dörren om man inte fått i sig det man behöver för man känner sig inte "normal"... Hmmm,normal... Man är sjuk och behöver hjälp att ta sig ur den situationen på ett eller annat sätt om man inte är stark nog att göra det själv. Tyvärr förstår inte alla att det är så allvarligt,men det är riktigt svårt... Det är inte att vakna en dag och tänka - Oooh idag ska jag bli drogfri,lalala kanske för någon men långt ifrån alla. Vi är alla människor narkomaner som "vanliga" Svenssons. Vet ni att det i snitt finns minst en narkoman i varje familj? Skrämmande att tänka på...

skriven
#12: peter

Jag kan ja bara prata om mina åsikter... men om man har ett problem med droger så är lösningen egentligen löjligt enkel... att skita i att peta i sig droger... att sluta knarka är den enklaste sak i världen... ja tack eller nej tack... jag har säkert slutat tusen gånger... mitt problem var väl snarare att jag ofta började efter en kvart igen... nä problemet som jag ser det är inte drogerna... de är "bara" ett symtom på det verkliga problemet som enligt mig är känslomässigt... alla känslor som jag behöver lära mig att handskas med.

Jag löste mina känslomässiga problem med droger till en början... som ett resultat av detta skapade jag mig ännu fler problem... men från början var faktiskt drogerna lösningen... de tog bort rädsla... gav mig självförtroende å allt det där.



ALLA som vill kan bli drogfria... det finns inga hopplösa fall... å det finns hur mycket hjälp som helst att få i detta landet... men så länge vi kan fortsätta att vara offer och manipulera våra möjliggörare (oftast de som vill hjälpa oss sluta) så kan vi ju alltid vänta till "sen"... för vi "ska bara"... fixa en grej först... men "imorgon" så ska jag sluta.



Jag personligen skulle vilja satsa resurser på de som finns runt missbrukaren...



(((kram)))

peter

skriven
#13: peter

Jag anser också att beroendet är en sjukdom... en sjukdom som jag aldrig kommer att bli frisk från... men det är inget hopplöst tillstånd... jag kan VÄLJA att tillfriskna (det innebär att det hela tiden blir bättre å bättre å bättre eftersom jag aldrig blir frisk så kan det bara bli bättre... å bättre... om jag VÄLJER att tillfriskna... i mitt fall betyder detta att jag hela tiden håller mig uppdaterad om min sjukdom genom att gå på möten där jag träffar andra som väljer att tillfriskna... där får jag MODET att jobba med mig själv och förbli drogfri en dag i taget... det är min medicin... den finns tillgänglig över hela världen och vi är många som hjälps åt... för ensam fixar jag inte det... mitt sjukdom (beroendet) vill att jag isolerar mig så till den milda grad att jag inte pallar mer känslomässig smärta... en smärta som jag skapar i mitt eget huvud med hjälp av mina tankar som säger åt mig att jag inte är värd ett drogfritt liv för att jag egentligen är en så usel människa... eller tankar om hur många idioter det finns som inte förstår sig på mig... det finns fler varianter... många fler.



Som du säger... vi har ett personligt ansvar att ta hand om oss... be om hjälp... och göra det bästa av situationen.



Aktiva narkomaner dör ofta i förtid... drogfria narkomaner gör oftast inte det (man kan ha dragit på sig fysiska konsekvenser under sitt missbruk så det kan finnas undantag)... jag ska be för att din pappa hittar det jag har funnit... hopp... för vi finns här för honom och han är mer än välkommen.



Å du är verkligen MIN hjälte... tänker på dig varje gång jag startar mitt sugmonster L.



Tack för dina fina ord.

(((kram)))

peter

skriven
#14: Lotta

skriven
#15: Anonym

Ja du Peter,du får det ju att låta väldigt enkelt faktiskt... Jag reste mig i samma sekund jag kom på att nee nu är jag klar med detta och lämnade det livet bakom mig. Men sen tänker jag på mitt ex då som va på olika behandlingar osv som ändå inte klarade sig och som dessutom är en ängel nu... Tror det handlar så mycket om den inre styrkan men långt ifrån alla är så starka. Jag pratade med en vän så sa jag att alkohol är förödande för mig om jag blir full och träffar på någon som vill vara "snäll" och bjuda mig på lite drugs,jag vet att jag hade tvekat än idag om den situationen skulle uppstå. I nyktert tillstånd hade jag bara tittat på personen o bara skakat på huvudet åt det. Det är liksom 13 årsen jag blev fri!

skriven
#16: peter

Vad jag själv använder mig av är ett program som vi lite då och då kallar för "ett enkelt program för väldigt komplicerade personer"... och kanske är det just enkelheten som gör det så svårt för många... det första steget i vårt program handlar om att kappitulera... "vi slutade inte kämpa, vi gav upp"... det är väldigt enkelt och samtidigt oerhört svårt att ge upp... att ge upp för att vinna låter ju lite bakvänt... eller hur?



Att göra det enkelt är inte alltid samma sak som vi lärt oss av en omgivning som ser en kappitulation som en förlust... jag var själv en "dålig förlorare" och ville vinna till vilket pris som helst i rätt många år.



(((kram)))

peter

skriven
#17: Mia

Sitter och funderar på min pojkes mamma. Hon ömsom hatar mig, ömsom älskar mig... Beroende var hon är på sin dag. Före... efter... utan...

Innerst inne så vet hon att pojken har det bra, i går sprang hon ikapp mig och gav mig en ordlös kram. Ibland säger hon att jag är så duktig. Men så kommer de dagar när hon själv känner sig som världens sämsta mamma, en looser. Hon längtar sig sjuk efter pojken och hennes sorg över att ha förlorat honom är större än någon förmodligen kan tänka sig...

Jag tar hennes skit, för jag vet att hon egentligen inte menar det. Narkotikan gör henne sinnessjuk. Å jag förstår hur jävla illa hon mår av att inte vara kapabel till att ta hand om pojken själv! Att inte anses kunna göra det, kanske man skall säga. För hon är inte RIKTIGT med på tåget!

Men jag kan inte förstå att han inte är orsak nog att försöka bli drogfri... Jag VET att han inte är det, men jag förstår det inte!

Kram på dig!

skriven
#18: peter

Jag kan förstå henne... det är ju så det ser ut för många som jag träffat på i mitt liv... och alla dessa mammor som ju innerst inne bara vill kunna vara en ansvarsfull förälder för sina barn... en sida som är tacksam över att han har det bra... den andra sidan som säger att hon borde vara den som finns där för sin son... skammen över att inte fixa det... denna skam som är som bensin för att peta i sig nästa drog... slippa känna på de känslor som det väcker att inte vara kapabel att ta hand om sitt eget barn... ekorrhjulet... destruktivt.



Vi brukar säga att en varaktig drogfrihet behöver förankras i att vara drogfri för sin egen skull... det är många som startar sin drogfrihet med att vara drogfri för någon annans skull... sina barn... fru... man... mamma... ja du fattar.

Men en varaktig drogfrihet behöver vi förankra i oss själva... så att vi kan känna att det är vårt eget ansvar som gör oss fria.



Hon är ingen dålig människa... bara en sjuk människa... mycket sjuk.



(((kram)))

peter

skriven

Kommentera inlägget här :