Är det någon mer än jag som har svårt för att berömma sig själv... det är inga som helst svårigheter för mig att se alla vardagshjältar som omger mig... och jag har hur mycket gott som helst att säga om alla dessa fantastiska människor... deras oerhörda mod när de vågar öppna sig på våra morgonmöte och dela med sig av sina känslor inför livet på livets villkor... hur jag får gåvan att se människor ta sig ur sitt missbruk och möta livet öga mot öga... jag träffar anhöriga som vågar ta kampen för att sluta vara möjliggörare till de personer som de älskar mest av allt... jag möter många som trots sin rädsla för livet kämpar sig tillbaks till att bli produktiva samhällsmedborgare i vår samhälle... jag möter massor av underbara människor som visar mig att mirakel sker... hela tiden... och de är mina hjältar.
Men så kommer det till mig själv... å det känns så jäääääävla skämmigt att ge mig själv beröm... å inte är det så lätt för mig att ta emot beröm heller... nä... det är svårt tycker jag... känns liksom... ööööhhhhh... lite futtigt att "bara" säga tack.
För massa år sedan så satt jag och min vän leffe vid ett köksbord i Ljungby och kläckte en idé... vi fick för oss att vi kunde använda våra egna erfarenheter för att sprida ett budskap om att det går att förändra sitt liv... sagt å gjort... vi gick till handling... fick förmånen att få föreläsa för alla 6-klassare och deras föräldrar i lilla Ljungby... det gick rätt bra...
... å vi fick "dagens ros" i den lokala blaskan.
Styrkta av den framgången satte vi oss vid köksbordet igen... å fick ytterligare en idé... om att det borde finnas ett ställe dit alla som ville kunde höra av sig och prata om sig själva och hur de mådde... gärna anonymt... och så startde vi...
... föreningen VågaVa.
Idag så blev jag intervjuad av två tjejer som gör en utvärdering av en del av vår verksamhet... våra föreläsningar.
Samtalet kom mycket att handla om VågaVa i stort... vad vi har för tankar å sånt om verksamheten... och naturligtvis så kan jag ju under denna intervju se att jag har varit med och skapat något som funkar jävligt bra.
Och att VågaVa fungerar strålande får jag bevis på varje dag... jag träffar ju alla dessa vardagshjältar på mitt jobb.
Och så till det svåra... jag är egentligen hur stolt som helst över att ha varit med och få bygga denna verksamhet... våra resultat är över all förväntan och det är lite roligt med tanke på att vi mer än en gång haft lite minst sagt ovanliga metoder som vi trott på... ta bara det där med att vi fick för oss att det vore en bra träning för oss att gå ut på krogen å dansa... en ganska udda arbetsmiljö när målet är att hålla sig drogfri... ALLA andra var ju fulla... det fanns en och annan som höjde på sina ögonbryn då vill jag minnas... å det känns inte helt fel när jag idag ca. 6 år senare kan berätta att ALLA (100%)... som var med på det disco-projektet fortfarande är drogfria idag... oj nu svävade jag iväg *L*... det var ju inte svårt att berätta... nä det svåra är att kalla mig själv för vardagshjälte... å det känns konstigt att skriva det... men fan... jag är också en av oss alla...
... vardagshjältar...
Jag ska också skriva så om mig själv en dag. Tack för att du visar att det går!
skriven<3<3<3