Målarverkstaden...

... är igång igen.
.
Efter gårdagens närmast hysteriska letande efter en lampa till min projektor så är då målarverkstaden igång igen... inte för att jag hittade lampan utan mest för att vi hittade en allternativ lösning... tur att man är med i ett program som lär mig leta efter lösningar istället för problem... för hur det än var så var det inte så himla enkelt... till slut så lyckades jag hitta en fungerande overheadapparat... men då infann sig ett annat problem... papper... eller rättare sagt de där genomskinliga arken som både ska funka att skriva ut på och samtidigt använda på overheaden... efter att ha dammsugit Ljungby både på lamp och papperssidan utan resultat så bar det iväg hemåt... det såg onekligen mörkt ut... ingen fungerande projektor... inga tavlor.
.
Det löser sin alltid... 
.
Men jag hade tur... min dotter kom på besök och hade lyckats hitta några ark som gick att använda på overheaden... så nu är målarverkstaden i full gång igen... och det känns himla bra... visserligen slocknade apparaten efter ett litet tag men det verkade bara som om den blev lite väl varm... för nu funkar den igen... kanske hinner jag måla en tavla nu innan det kommer gäster... för idag så ska det bjudas på middag... vegetarisk lasange... mums.

Jakten...

... på en lampa.
.
Jag har en gammal antik projektor hemma som jag använder mig av när jag målar tavlor... och igår så gick lampan sönder... först såg jag till min stora glädje att själva infästningen var exakt samma som för en liknande lampa i en annan gammal projektor och skiftade glatt lampor i mina apparater... poff... så hade jag helt plötsligt två trasiga projektorer... suck... jag lyckades lite senare med hjälp av några vänner lista ut att de olika lamporna drevs av olika strömstyrkor... en på 220 volt och den andra på 12 volt... de var kort sagt inte gjorda för varandra... och nu ska jag strax ge mig iväg och jaga antika lampor... på en påskafton... i Halmstad... mina förväntningar är väl... så där.
.
Jag behöver min projektor för att måla mina tavlor... allra helst redan... igår.
.
Att det är påskafton idag spelar ingen som helst roll... jag tänker definitivt göra allt som står i min makt för att få tag i en lampa så jag kan fortsätta att måla... för så är det med måleriet för mig... det är allt eller inget som gäller... och nu när jag då äntligen kommit igång igen så vill jag ju inte sluta bara för att det saknas en lampa... fast... å andra sidan... skulle jag mot förmodan inte få tag i någon lampa idag... ja då är det väl meningen att jag ska göra något annat... och det är ju rätt spännande också... att se vad "något annat" kan tänkas bli... livet är ju fyllt med möjligheter nu för tiden.
 

Den långa fredagen...

... är här igen.
.
Tänkte lite på min barndoms långfredagar... ni vet de där dagarna som verkade hålla på i typ 200 år... ALLA affärer var stängda och det var Jesus och kyrkligt och så himla tråkigt att jag höll på att dö... på radion spelades det "passande" musik (begravningsstuket) och fan vet om det ens var tillåtet att le överhuvudtaget... någonting som för övrigt var väldigt lätt att låta bli eftersom det ju ändå var så dödens tråkigt... kort sagt... långfredagen var verkligen årets längsta och definitivt tråkigaste dag... och jag kan ju bara inte låta bli att undra om det inte var på en långfredag som min barnatro fick sig en så allvarlig törn att jag blev ateist på kuppen... här fick jag ju lära mig att religion var någonting väldigt allvarligt och oerhört tråkigt... och att ha tråkigt... det gillade inte jag.
.
Idag har jag en lite mer nyanserad syn på det här med religon och andlighet... tror jag.
.
Idag så är långfredagen inte riktigt lika lång och definitivt inte alls lika tråkig... vilket jag välkommnar... för jag har fortfarande lite svårt med att ha tråkigt... även om jag har blivit bättre på det också... och vad det gäller religon så har jag hittat en form av andlighet som passar mig... det känns också bra.

Jag krånglar...

... till tillvaron lite då och då.
.
När jag står framför en publik och ska föreläsa så är jag rädd... vissertligen inte riktigt lika rädd som när jag står framför mina vänner i NA och ska tala på ett konvent... det finns ju lite olika grader i "helvetet"... och jag måste få lov att erkänna att jag älskar denna rädsla... och "kickar" på den... och vi pratade om detta igår... jag och min terapeut... men... inte riktigt ur detta perspektivet utan från ett helt annat håll... hur jag ställer mig utanför gemenskapen genom att ställa mig i centrum... att jag kanske borde öva lite på att bara sitta still och observera min omgivning lite då och då... och jag kan inte låta bli att undra lite över om jag egentligen inte är lite rädd och nervös över hur det känns att ta ett kliv tillbaka... och in i... gemenskapen.
.
Kanske krånglar jag till det lite väl mycket mellan mina öron ibland... lev och låt leva.
.
Jag får rätt mycket att fundera över efter att ha varit hos min terapeut... och det är väl bra... men jag ska nog se till att inte krångla till min egen tillvaro för mycket... det finns en tid för att stå framför publig och kicka på det... och det finns en tid för att ta ett kliv tillbaka och bli en observatör... och det finns nog massor av tid till eftertanke också... men just nu... är det hög tid för mig att... ja varför inte... måla en tavla... Glad Påsk.

Att älska...

... är gratis.
.
Kärlek är en värdefull gåva... och om ni frågar mig så tycker jag att vi ska vara rädda om kärleken... och tänka efter lite på vad det innebär i våra egna liv... jag väljer at göra det enkelt... för jag tror inte att kärleken mår så himla bra av att krånglas till... enligt mig så vill kärleken alltid vara fri... och det bästa sättet att känna kärlek är att ge bort den... om och om igen... då växer kärleken... att hålla fast och försöka samla på sig kärlek funkar helt enkelt inte... för då kan kärleken förvandlas till rädsla... och rädd vill jag inte vara längre.
.
Glöm inte bort att berätta för dem ni älskar att ni gör det... älskar dem alltså.
.
Idag så har jag människor runt omkring mig som jag älskar... och jag njuter av det... det får mig att känna mig rikare än rik... vacker och värdefull... och... inse att jag är väldigt, väldigt lyckligt lottad som kan känna... kärlek. 

Att ta hand om...

... mig själv.
.
Jag behöver vara rädd om mig själv... och när jag är det så får jag resultat... ta bara det här som jag tjatat en hel del om redan... mina nya frukostvanor... jag är helt övertygad om att de har lagt grunden till en helt annan ämnesomsättning för mig... möjligtvis så har kanske mina i övrigt betydligt sundare matvanor spelat en viss roll också... men summa summarium... jag väger vad jag vill göra... min gubbmage försvinner i stort sett helt om jag bara sträcker på mig lite... och jag mår betydligt bättre i både själ och kropp... kort sagt... det lönar sig att ta hand om sig själv... och små enkla förändringar gör STOR skillnad.
.
Motion och frisk luft är naturligtvis inte heller helt fel om man vill må bra.
.
Sitter heller inte längre framför TV:n och vräker i mig socker varje kväll... läsken är i stort sett bortplockad... och jag har all anledning att känna mig hur nöjd som helst... visst skulle jag kunna lägga några fler timmar på gymmet... eller kört ett regelbundet yoga-pass här hemma... men va fan... någon måtta får det ju vara... däremot så såg jag ett TV-program igår som handlade om att fasta... och det var rackarns vad nyttigt det verkar vara att fasta två dagar i veckan... det är någonting som snurrar i mitt huvud denna dagen... att själv kunna förhindra canser... hjärt och kärl sjukdommar... och till råga på allt samtidigt bli en allt yngre äldre låter onekligen lockande mellan mina numera allt större öron... för öronen fortsätter säkert växa ändå.

Ännu en dag...

... i paradiset.
.
Det må blåsa kallt ute... i mitt inre känner jag bara värme... skönt att få slå upp de blå och känna denna känsla av välbehag... så långt ifrån de morgnar då jag vaknar med en inre stress som närmast är att beskriva som... ångest... och en sådan här morgon så har jag svårt att förstå att jag någonsin kännt den stressen... för detta är ju bara ännu en dag i paradiset... och det kanske är någonting som jag behöver reflektera över... så att jag inte börjar ta saker och ting för givet... precis som jag gör med min drogfrihet om jag inte stannar upp och tänker efter... för tyvärr måste jag erkänna att det kan gå många dagar utan att jag ens tänker på att jag är drogfri.
.
Jag får akta mig för att ta saker och ting för givet... och istället känna tacksamhet för det jag har.
.
När jag tar min drogfrihet eller denna dagen i paradiset för givet så finns det en risk för att jag glömmer bort en väldigt viktig sak... nämligen min tacksamhet... och det vore ju synd... för tacksamhet är en helt underbar känsla och sätter focus på det som jag behöver ha focus på... nämligen alla de saker som jag har i mitt liv... och tacksamheten hjälper mig med det och får mig att slippa hålla focus på allt det där som jag skulle vilja ha i mitt liv men inte har fixat än... ni vet... en ny bil... fräcka kläder... ja vad det nu kan vara för något... det är ju så himla lätt att få för sig att man skulle bli en liten smula lyckligare om man bara fick lite mer av ditten och datten... och glömma bort hur lycklig jag är över det jag faktiskt redan har... för jag är nämligen en väldigt rik kille... det känner jag just nu... ännu en dag i paradiset.

Tillsammans...

... Är underbart.
.
Att inte ensam är stark har jag fått lära mig... Den hårda och alltför långa vägen... Och jag är idag helt övertygad om att det utrycker är myntat av ett fyllo... Och kanske ligger det en hel del bitterhet till grund för uttalandet... Det är i alla fall vad jag tror.
.
Ändå trodde jag helt och fullt på att det var sant ... Länge ... levde mitt liv som om... Och kan nog t.o.m fortfarande falla in i den skeva verkligheten ... Suck... Detta trots att jag VET att tillsammans är vad jag vill leva efter ... I de flesta av mina angelägenheter... På jobbet ...i mitt tillfrisknande ... I samhället... Och naturligtvis även i en tvåsamhet... Jag vill inte vara ensam längre... Inte på det viset i alla fall ... Att jag behöver egentid för att ta hand om mig själv är en helt annan sak ... För om jag vill leva tillsammans så är det ju väldigt viktigt att jag tar hand om mig själv.
.

Lycklig...

... är en skön känsla.
.
Brukar säga att lycka kommer innifrån... det är i alla fall vad jag tror... just i detta nu så är jag väldigt lycklig... och visst kommer den känslan från mitt inre... en varm behaglig lite nästan pirrande känsla av välbehag... skönt... helt enkelt väldigt, väldigt skönt.
.
Visst är det enkelt att vara lycklig en solig dag i skidbacken... men... lycklig kan jag vara överallt.
.
Det är inte alltid enkelt att värja sig för lurgrejerna som vill få mig att tro att lyckan är någonting som kan köpas för pengar... eller ännu värre... att pengarna i sig skulle göra mig lycklig... ni vet... "köp en lott"... visst var förutsättningarna för lyckan förra veckan när jag åkte bräda i närmast perfekta förhållande goda... det kan jag ju inte sticka under stol med... men jag vill ändå hålla fast vid att min lycka kommer innifrån... och att jag egentligen har förutsättningar för att vara hur lycklig som helst även en regnig dag... fast en sak har jag lagt märke till... och det är att jag behöver sorgen för att riktigt på djupet förstå hur lyckan känns.

Jag är fan...

... helt normal
.
Nu har jag då varit hos min terapeut några gånger... och jag måste faktiskt erkänna att hon har en hel del knivar i sin låda... hon är vass... och det är himla skönt att få förklaringar till mitt eget beteende som visar på att jag inte är sjuk i huvudet utan tvärtom... helt normal... eller nja... lite orginell och speciell vill jag nog ändå vara... vi är ju trots allt alla... lika unika.
.
Vi är väl alla lite speciella och unika... men mest är vi människor nog väldigt lika varandra.
.
Igår så snackade vi om olika känslor... hur mina känslor guidar mig genom livet och varför jag reagerar på vissa sätt i vissa situationer... jag gillar logiken och känner stort hopp om att "programera om" vissa av mina beteende som jag inte har användning för... men som jag idag kan förklara för mig själv... det känns befriande på ett väldigt skönt sätt... kanske är det alltid skönt att få en bekräftelse på att det inte är något "fel" på mig... utan att jag bara är helt... jävla... normal.

Att ta...

... ansvar.
.
Att bli drogfri innebär ju samtidigt att börja ta ansvar för sitt eget liv... inget snack om den saken... vet väl inte om jag var så himla medveten om det i början men nu har jag inga som helst problem med att se den sidan av min drogfrihet... att jag numera i åtminstonde det avseendet kan kalla mig själv för en ansvarsfull medborgare i vår samhälle... och när jag tänker efter så finns det en hel del andra saker som jag också tar ansvar för... det är faktiskt t.o.m. på det viset att jag gillar ansvar... någonting som jag skydde som pesten som aktiv missbrukare... vilket inte är så konstigt eftersom en aktiv missbrukare ju för det mesta (typ alltid) har som regel att vara ett offer... för i stort sett vad som helst... knasiga flickvänner... taskiga grannar... jobbiga jobbarkompisar... ja den listan kan göras hur lång som helst... världen för en missbrukare är helt enkelt kantad av... idioter... människor som inte fattar hur speciell och unik missbrukaren är och varför det är så viktigt att anpassa sig efter hennes/hans speciella önskemål och behov.
.
Idag är det jag som väljer vilken väg jag vill vandra genom livet... inte drogerna...det är frihet.
.
Nackdelen med att leva som ett offer är ju att man aldrig någonsin blir fri... och det är inte utan att jag kan bli en smula förundrad över hur fri jag blir genom att ta mitt egen ansvar... i både stort och smått... jag som trodde att ansvar var någonting som hotade min "frihet" i missbruket har fått ändra åsikt... radikalt... för det är ju precis tvärtom... det är genom att ta ansvar jag blir fri på riktigt.

Att måla...

... tavlor.
.
Det var länge sedan jag målade tavlor... och igår när jag satt vid mitt målarbord och målade en Modesty Blaise samtidigt som Liquid Soul dånade ut ur högtalarna så kunde jag inte låta bli att undra... varför... varför väntar jag så länge med att göra dessa saker som får mig att må så himla bra... det är precis som om det finns något inbyggt motstånd djupt inne i mig som hela tiden försöker få mig att känna att det är "jobbigt" att... yoga... måla tavlor... promenera... gå på möte... jobba i stegen... o.s.v... och sanningen är precis tvärtom... det är när jag struntar i att göra alla dessa grejer som livet blir... jobbigt.
.
Att måla tavlor är skitskoj... igår började en ny era... Modesty Blaise-eran... skitsnygga... eller hur?
 

Insnöad...

... i Brännebassalt.
.
Att snöa in på saker och ting är jag rätt bra på... men att bli insnöad av snö är en helt annan sak... och det är fullt möjligt att det kommer att hända... igen... för insnöad i Brännebassalt har jag varit förut... och nu varnas det ju för värsta snöovädret här nere i södra sverige... så det är kanske läge för att handla hem lite extra gott käk och njuta av att kunna sitta inomhus när värsta vädret rasar utanför huset... saker och ting blir ju vad man gör dem till... men nu går jag händelserna i förväg... för än har det inte ens hunnit börja snöa... det är bara lite mulet utanför mitt köksfönster... alltså... helt lugnt... det är mest i media som det är värsta kaoset än så länge... och det är ju inte första gången direkt... kaos och katastrofer säljer ju.
.
Att snöa in kan ju betyda lite av varje... och att vara insnöad kan faktiskt vara riktigt trevligt.
.
Skulle det komma en massa snö lite senare idag så gör inte det mig så mycket... att vara insnöad i Brännebassalt kan faktiskt vara riktigt trevligt... och när man är insnöad så har jag ju tid att snöa in på något annat skoj under tiden man väntar på att bonden ska komma och skotta fram mig... kanske ska jag måla mig en tavla?

Rädslan...

... är helt okej.
.
Det är inget fel att vara rädd... tvärtom så vill jag nog påstå att rädsla i grunden är en sund känsla... det som kan krångla till det en smula är när jag väljer att styras av min rädsla... när rädslan tar över mitt liv... då blir det mesta i mitt liv ohanterligt ganska snabbt... att däremot lyssna på min rädsla och se vad den står för och varför jag är rädd... det... är inventeringsmaterial för mig... då visar mig min rädsla vad jag behöver jobba med för at bli fri den... rent praktiskt så hände det mig i Trysil... jag var rädd för att åka åt "fel håll"... då blir jag stel i hela kroppen och min åkning blir väldigt lidande eftersom mycket av att åka bräda för mig handlar om att slappna av... vad jag kunde göra åt det var att åka åt "fel håll" ändå... visserligen så spänner jag mig fortfarande när jag gör det... vilket beror på att jag behöver träna mer... och mer... och mer... men resultatet är rätt flippat... ju mer jag åker åt "fel håll" desto bättre funkar det att åka åt "rätt håll"... det är väl sådant som kallas för sidovinster.
.
Övning ger färdighet... och att gå emot rädslor ger stora belöningar om ni frågar mig.
.
Vad jag vill säga är att jag behöver inte vara rädd för mina rädslor... jag behöver nog mest lära mig någonting om mig själv av dem... och i det perspektivet kan jag vara tacksam över mina rädslor som ju faktiskt hjälper mig at växa som människa.

Sista dagen...

... i skidbacken.
.
Idag så snöar det när jag tittar ut genom fönstret... blev nästan lite förvånad över att inte mötas av den klarblå himmel som vi haft hela veckan... men det är naturligtvis ingenting som hindrar mig från att stå i liften upp på berget klockan 09.00... först ut i backarna och sist hem har varit mitt motto denna veckan... och det förstnämnda har jag lyckats uppfylla... sist hem... nja... jag blir ganska trött efter en heldag på brädan... fast... sist hem till vår stuga brukar jag vara... och mitt slit har lönat sig... jag ville lära mig att åka åt "fel" håll på min bräda detta år... och det har jag lyckats med att lära mig... till min stora glädje... och stolthet.
.
Det är inte utan en viss stolthet jag inser att jag utvecklas på min bräda.
.
Precis som i det övriga livet så är jag glad över att kunna fortsätta att utvecklas när jag åker bräda... att jag inser mina begränsningar och inte hoppar ut och gör baklängesvolter som min brädpolare här i Trysil ser jag också som en utveckling... jag nöjer mig med att lägga mig på en nivå som passar min personlighet... och den vill jag ska harmonera med den människa som jag önskar bli i mitt övriga liv... en lite tryggare... mindre rädd... lugnare och behagligare kille som jag tror mig vara under alla mina masker... men precis som med brädan så får jag jobba lite för att få det resultat jag önskar... och jag vet vad jag vill... jag vill bara vara mig själv... fullt ut.
.
Men visst... idag så blir det väl till att hoppa lite på några hopp... för vill jag utvecklas så bör jag nog trots allt våga ta lite risker också... både på brädan och livet i övrigt.

Oro...

... och ångest.
.
Jag kan vakna på morgonen med en gnagande oro i min kropp... jag skulle nästan vilja kalla det för ångest... jag kan bli lite ledsen när jag inser att detta sätt att vakna har varit mitt naturliga tillstånd i alltför många år... och det är definitivt någonting som jag tänker göra något åt... för det är jag övertygad om att jag kan göra... stegarbete... terapeften... och en villighet till förändring kommer att göra susen... för detta sätt att vakna har spelat ut sin roll för mig... jag är inte längre killen som behöver kasta mig upp ur sängen... borsta tänderna... tända en cigg och sätta mig i bilen och köra igång min dag i full fart utan att låta mig själv vakna... nu för tiden så går jag upp lite tidigare... tänder några stearinljus... käkar en nyttig frukost... skriver i mitt stegarbete... bloggar... och vaknar i lugn och ro... och gör min del för att mirakel ska kunna inträffa.
.
Att ta det lugnt är någon
.
Och mirakel inträffar... sedan jag börjat käka frukost på morgonen så har min ämnesomsättning gjort att jag käkar mer samtidigt som jag går ner i vikt... gubbmagen är snart ett minne blott... att ge mig lite lugn och ro innebär också att min oro och ångest som jag alltid startade mina dagar med håller på att försvinna... att inte behöva stressa på morgonen har blivit en viktig ritual för mig... vissa dagar lyckas jag t.o.m. tänka på att... andas.
.
Och just det där med att andas är någonting som jag ska praktisera idag... för när jag stannar upp och blir medveten om min andning när jag åker bräda så slappnar jag av... och när jag slappnar av så går det mycket bättre att åka... för nyckeln i min åkning är att slappna av... och när jag tänker efter så är det ju precis samma nyckel som funkar i mitt övriga liv...
.
... det är fan andligt att andas.

Bra...

Ärligt inte alltid så bra.
.
Just nu så är mitt liv himla bra... Och det låter väl bra eller hur... Men... Det finns ett STORT men för mig personligen... Jag har ju precis börjat gråta och kommit så mycket närmare mig själv de senaste månaderna... Och jag gillar att vara nära mina egna känslor... Känner mig betydligt sannare och vill gärna fortsätta denna resan mot personlig frihet... även om det kan göra ont att växa som människa så är jag helt övertygad om att det kommer att ge mig en frihet som jag knappt vågat drömma om tidigare... Så visst är det himla skoj att må bra... Men... Jag ska akta mig väldigt noga för att "fastna" i mitt braiga mående... För det kan sluta med att jag lägger locket på min egen process... Och det vill jag inte... För jag gillar mig själv när jag gråter och har fortfarande en hel del sorg att bearbeta innan jag är klar med mig själv.
.
Livet är en resa genom många olika situationer och känslor... Och jag vill följa med.
.
Nu menar inte jag att jag ska strunta i att njuta av min resa i fjällen... Tvärtom... Att njuta och vara lycklig är också en del av mitt liv... Faktiskt en väldig stor del just nu... och det är ju helt fantastiskt... Och om jag ska vara riktigt ärlig så tror jag mig kunna se ett samband... För det var ju inte så länge sedan jag mådde allt annat än "bra"... och nu när jag kommit ut på "andra sidan" så njuter jag ju bara ännu mer av min lycka... Och jag förstår på djupet varför jag vill fortsätta min process... Belöningen är stor.
.
Så visst njuter jag av att må bra... Men jag är ju trots allt en beroende... Så jag vill ha mer och har fattat att det inte finns några genvägar... Det är ett hårt jobb att tillfriskna och hitta in till mitt sanna jag... Men jag kan ärligt säga att jag är värd det... För jag gillar mitt sanna jag... och den friheten som det innebär att bara vara... Jag. 

Ajaj...

... ojoj.
.
Trodde efter en dag att jag var en väldigt vältränad kille... hade visserligen en liten smula ont i mina överarmar efter en dag på brädan... konstigt egentligen eftersom jag ju inte använder mina armar när jag åker... men idag så har jag svaret... för idag så har jag ont... typ... överallt... att åka bräda ÄR träning för HELA kroppen... och jag måste tyvärr erkänna att jag INTE är vältränad... det känner jag med all önskvärd tydlighet idag... ojoj... ajaj.
.
Idag är det faktiskt en liten smula bättre än på bilden... idag ligger det nysnö i backan.
.
Att det gör lite ont i kroppen kommer absulut inta att hindra mig från att vara först i liften upp idag... för inte nog med att vi har perfekt preparerade backar... inatt har det även kommit någon centimeter nysnö och lagt sig på dessa preparerade pister... så med några minusgrader... strålande solsken... och nysnö under brädsan... ja då finns det STORA möjligheter att det kan bli en riktigt bra dag i backarna... tjoho... mitt liv är fan helt underbart.

Att åka bräda...

... är skitskoj.
.
Jag började ju att åka bräda för några år sedan... kanske inte så himla vanligt att 50-åriga gubbar skiftar från skidor till bräda men jag ville ge det en chans... tyckte ju att det såg så himla skoj ut... så sagt och gjort... en vacker vinterdag spännde jag på mig en bräda för första gången... och jag hade väl någon form av förhoppning om att jag skulle ha lätt för det eftersom jag ju åkt skateboard i min ungdom... jag hade fel... det var allt annat än lätt till en början... men jag gav mig inte och efter endast en dag på brädan så kunde jag svänga hjälpligt... eller nja... jag kunde... öhhh... spelar inte så stor roll... jag fortsatte iallafall att åka bräda.
.
Tillsammans kan vi göra det vi inte fixar att göra ensamma...
.
Och nu är jag då i Trysil för fjärde året i rad... på ett av de bästa NA-konventen som finns nämligen "ski and recovering"... och det är en ynnest att få träffa och hänga med ett helt gäng nyktra narkomaner i skidbackarna... vi har så skoj att det nästan inte går att beskriva... och bättre ställe för mig att fortsätta att lära mig åka bräda fanns inte... det finns alltid någon som gått före och är villig att ge bort vad den har lärt sig till mig... och jag kan göra likadant... NA:s program funkar himla bra på de flesta område i mitt liv... ja typ... alla.
.
Och just det... jag är numera en riktig rackare på brädan... och det är jag lite solt över.
 

Uppkopplad...

... från en stuga på fjällen.
.
Vinterrapport... Trysil... -15 grader... strålande sol... det ser med andra ord väldigt lovande ut för att det ska bli en magisk dag i skidbackarna... för att det är 15 minus här på morgonen innebär inte att det kommer att bli så himnla kallt... solen värmer och mitt på dagen så är jag helt övertygad om att jag kommer att kunna njuta av de strålarna... hur mycket som helst... och jag har varma kläder att ta på mig nu när jag ger mig av till mitt första åk för detta året... fan vad skoj det ska bli att åka bräda igen.
.
Jag tänker göra mitt bästa med ta med mig så mycket andlighet jag kan bära ut på fjället idag.
.
Trodde inte att jag skulle kunna blogga härifrån... men en kille i stugan hade en norsk uppkoppling så det löste sig ändå... själv tänker jag göra mitt allra bästa för att koppla upp mig rent andligt på den här resan... bara vara i nuet och njuta av upplevelsen som jag får när jag sätter på mig mina lurar och spänner fast min bräda under mina fötter... och göra det bästa av min vistelse här... förutsättningarna är stålande... för utanför mina öron ser verkligheten helt fantastisk ut idag... och... om jag ska vara riktigt ärlig... så ser det ganska bra ut mellan mina öron också... jag är en mycket lyckligt lottad kille som har alla möjligheter att njuta av ett helt fantastiskt liv.

Ännu en gång...

... På väg till Trysil.
.
Sitter och käkar en burgare i Svinesund... om en liten stund åker jag över gränsen... Och om ytterligare några timmar så kommer jag fram till Trysil... För att i morgon sätta på musik i mina öron... Spänna fast brädan under mina fötter... Och glida nerför backarna... Mmmmm... me like.

Ännu en dag...

... i service.
.
Så sitter vi då här igen... ett helt gäng servicevilliga tjänare... med ett enda syfte... nämligen att föra budskapet vidare till den beroende som fortfarande lider... detta är ett väldigt enkelt program för måste jag erkänna ibland väldigt komplicerade personer... i alla fall om jag tänker på mig själv... det händer lite från och till att jag "glömmer bort" det enkla och krånglar till min egen tillvaro så att jag själv kan bli rädd... och när jag skriver rädd så menar jag verkligen rädd... mellan mina öron har jag nämligen en förmåga att tappa ALL kontakt med verkligheten... livet på livets villkor tenderar att bli rätt komplicerad vid dessa tillfälle.
.
För mig är det viktigt att komma ihåg VARFÖR jag gör service... 
.
Att påminna mig om varför jag gör service är en gåva för mig rent privat... det får mig att släppa min självcentrering... och se att det finns någonting utanför mina egna öron... någonting betydligt större än jag själv... nämligen livet... på 

Hotell...

... Frukost.
.

Service handlar om...

... att göra något för någon annan.
.
Denna helgen är vikt åt att göra service för mig... och efter att ha vandrat omkring mellan mina egna öron alldeles för mycket den senaste tiden så kan jag inte säga annat än att... jag får vad jag behöver när jag behöver det som bäst... för just nu så behöver jag bry mig om min omgivning och ta lite semester från mig själv... och vad kan då vara bättre än att göra lite service... som ju i grunden handlar om att göra någonting för någon annan... vårt huvudsyfte är ju faktiskt att föra budskapet vidare... och det är precis vad service handlar om... vi har ställt upp våra bord i en rund ring... och inne i den ringen så står det en tom stol... en stol som håller oss focuserade på vårt huvudsyfte... för vi sitter här denna helgen för att ge bort det som vi har fått... drogfrihet och tillfrisknande.
.
Denna helgen är vikt för att jag ska kunna se hur rikt mitt liv är genom att lyssna på andra.

Snöbrädan...

... är packad.
.
Om någon timme så sätter jag mig i min bil för att dra iväg på en resa till fjällen... närmare bestämt Trysil... för att hänga med mina drogfria polare och samtidigt åka bräda... och det ser jag så klart fram emot... men innan jag styr bilen norrut så ska jag köra ner till Malmö för att vara med på NA:s servicekonferans i dagarna tre... det blir först på söndag som jag landar i en stuga uppe på fjället... fram till dess så blir det att hänga med polarna i Malmö och göra NA-service... och njuta av att avsluta ett uppdrag som jag haft i några år... för det är det sista RSK-mötet som RKM för mig.
.
På resande fot igen... jag gillar det... att resa alltså... och nu så drar jag till fjällen.
.

Men på måndag... då drar jag på mig mina skidkläder... spänner på mig min bräda... och pluggar in lite shysst musik i lurarna... kastar mig nerför backarna... och njuter.

Ilska...

... som försvarare av självrespekt.
.
Var ju hos terapeuten igår... och vi kom att snacka om ilska... hon är rätt vass min terapeut och hittar snabbt de lite mer obekväma områdena i mitt liv... för ilska är väl ingenting som jag vill prata om... nej... på med locket så vi kan le och se glada ut istället har väl tyvärr varit min melodi genom livet... frånsett en period i min ungdom då jag var ute och slogs var och varannan helg... då var slagsmål min vardag... och det var kanske inte så konstigt eftersom den perioden föregicks av en längre tids mobbing av mig då jag tog emot stryk utan att röra ett finger... vilket naturligtvis var en fruktansvärd upplevelse... jag gick omkring och var rädd i många år... och när jag säger rädd så menar jag verkligen rädd.
.
Det är naturligtvis inget fel i att vara arg... tvärtom så är ju det hur sunt som helst.
.
Det finns tillfälle i mitt liv då det verkligen har varit på sin plats att bli förbannad... mobbingen är ett typexempel... men det dyker fortfarande upp tillfälle då lite hederlig ilska är befogad... och jag har fått lära mig lite om vad jag ska tänka på när jag blir arg... om jag blivit illa behandlad... begränsad i mitt handlingsutrymme... eller hindrad att nå ett mål... för i går lärde jag mig att ilska är en försvarare av självrespekt... och när jag tänker på det så blir jag nästan lite ledsen... fan vad jag har trampat på min egen självrespekt genom åren... och ännu hemskare... fortfarande gör mellan varven.
.
Gör om... gör rätt.

Efter regn...

... kommer sol.
.
Så sant, så sant... och efter en djupdykning där jag fått utforska de lite mindre bekväma känslorna i mitt liv så har det då vänt... och gudarna ska veta att jag uppskattar mitt liv just nu... kanske är det som så att man måste skåda mörkret för att kunna uppskatta ljuset... för det är inte utan att det känns så... i vilket fall som helst så känns mitt liv himla underbart idag... och det uppskattar jag... fullt ut.
.
Efter regn kommer sol... efter sol kommer regn... efter regn kommer sol... efter sol kommer... 

Besatt...

... vill ingen vara.
.
Mitt liv ser helt annorlunda ut idag mot hur det var för en vecka sedan... då dök jag rakt ner i ett svart hål och kände bara hopplöshet... den hopplösheten är idag utbytt mot hopp... och känslan jag känner idag är den totala motsatsen till hur jag kände mig förra måndagen... enkelt uttryckt så skulle jag vilja påstå att jag bytt ut ett liv i rädsla mot ett liv i kärlek... och rädd blir jag när jag glömmer bort mig själv och tror att mitt mående är helt beroende på att någonting utanför mig själv... då blir jag besatt... och besatthet... det är verkligen inte kärlek... det är den absoluta motsatsen... besatthet är ingenting annat än självcentrerad rädsla... punkt slut.
.
Livet är vackert... och idag så är jag tacksam över att ha förmågan att kunna se det.
.
Jag har tagit hand om mig själv i helgen... hängt lite med goda vänner... varit kulturell och tillsammans med en av mina goda vänner tagit del av en helt fantastisk jonglörs uppvisning i fredags kväll... jag har varit på NA-möte... spelat badminton... och pratat med min sponsor... skrivit i mitt steg... varit och hälsat på två av mina barn... och några andra saker av lite mer privat natur... kort sagt jag har tagit hand om mig själv... låtit kärleken råda istället för rädslan... och skillnaden är som natt och dag... idag så kan jag ärligt påstå att jag är en lycklig kille... fan vad skönt det känns.

Tårar...

... av glädje.
.
Det svänger i mitt liv... efter att ha vandrat i dödsskuggans dal så skådar jag då ljuset igen... och det var väl tur det... för nere i kolkällaren vill jag inte bo... visst förstår jag att livet på livets villkor kan vara lite besvärligt ibland... men fan vet om jag var beredd på att det kunde vara så här himla mycket... mina känslor har verkligen visat sig från alla dess sidor den senaste tiden... det händer hur mycket som helst i mitt inre... och fortfarande är det absolut sämsta stället där jag kan befinna mig mellan mina egna öron... jag har fått känna på min egen självcentrerade rädsla... och... så har jag mitt i allt detta fått sätta min egen tro på prov... och även om rädslan tagit tag i hela mitt väsen så har jag vågat tro... det är jag tacksam över... och nu sitter jag här och gråter igen... men denna gång är det tårar av glädje... glädje över allt fint som livet skänker mig... glädje över att vara en så lyckligt lottad kille som jag faktiskt är.
.
Livet är så mycket större än vad jag kan förstå... och det handlar mycket om att våga se det.

Lite stressad...

... av min sovmorgon.
.
Sov jättelänge i morse... det behövde jag med all säkerhet eftersom jag ju inte sovit så himla bra den senaste tiden... och när jag väl vaknade så upptäckte jag att jag hade glömt bort att köpa yogurt igår... en numera livsviktig liten detalt i mina morgonvanor... för jag vill ju äta min frukost när jag stiger upp nu för tiden... så det fick bli att slänga på mig lite kläder och köra in till affären direkt när jag steg upp... ett gammalt välkänt beteende för mig att bara kliva rakt upp ur sängen och in i bilen innan jag hunnit vakna... och nu så här efteråt så fattar jag inte att jag bara pallat leva på det sättet... känner mig ju fan som värsta durasellkaninen nu... stressad och uppe i varv.
.
Jag behöver påminna mig själv om att ta det lite lugnt när jag går upp i varv... andas.
.
Jag har fått lära mig att jag ska stanna upp och andas när jag går upp i varv... och det är minsann inte så enkelt för mig att komma på alldeles själv... jag rusar liksom bara iväg av mig själv och gammal vana verkar det som... det är i alla fall ingen medveten handling från min sida... så om ni märker att jag stressar upp mig och går upp i varv så får ni gärna påminna mig om att... andas.
.
Det var skönt att starta om min morgon... sitta vid mitt köksbord och skriva en fråga i mitt stegarbete... äta min frukost, blogga lite samtidigt som jag dricket mitt morgonkaffe... känner att jag börjar andas lugnare... går ner i varv... och förbereder mig själv för en ny dag i paradiset... för så känns det... här och nu... skönt.

Rädd...

... för allt.
.
Satt precis och skrev i mitt stegarbete... och svarade på en daglig inveteringsfråga om jag varit rädd idag/igår... och jag blev faktiskt rädd för att jag skulle kunna göra den listan precis hur lång som helst... och nu gråter jag... nu gråter jag för att jag känner hur rädd jag egentligen är... jag är fan rädd för det mesta verkar det som... inte hela tiden... men... när jag vågar öppna mig och se på min egen rädsla... ja då blir jag rädd.
.
Det finns dagar då jag känner att jag  är rädd för allt... precis allt... inklusive min egen skugga.
.
Nu är det inte så att jag går omkring och känner mig rädd hela tiden... absolut inte... men det beror ju heller inte på att min rädsla har försvunnit... nej den ligger ju kvar som ett slummrande spöke i mitt inre... och jag springer på genom livet i allt snabbare takt för att slippa få känna på den känslan... för jag vill ju inte vara rädd... inte någongång... jag vill känna mig trygg och harmonisk... jag vill vara den peter som jag är egentligen... för jag är en kanonkille... på riktigt... och har ingenting att vara rädd för... det vet jag... samtidigt som jag fortfarande kan förlamas av rädslan när den slår till.
.
Jag är samtidigt glad över att jag idag ser och känner min rädsla... och att jag har ett stort hopp... ja... t.o.m. full tillit om att den till stora delar kommer att avlägsnas... för det mesta av min rädsla är gammal... väldigt gammal... jag har använt mig av denna gamla rädsla som drivkraft i hela mitt liv... och när jag tittar helt ärligt på mig själv så kan jag se hur många av mina defekter som har sin grund i denna rädsla... kontroll... att inte släppa in andra människor nära... bla, bla bla... den listan kan också göras alltför lång... kort sagt... massor av självcentrerad rädsla... själva grunden i min sjukdom... beroendesjukdommen... en sjukdom som jag aldrig kommer att bli frisk ifrån... men där det tack och lov går att tillfriskna... jag kommer att slippa gå att bära omkring gammal rädsla från förr... och jag kommer att slippa ur det fängelset de rädslorna bygger runt mig... jag kommer att bli fri.
.
Men först ska jag acceptera... och nu gråter jag igen... över hur stor plats jag ger till mina rädslor i mitt liv... och vilka fruktansvärda konsekvenser det ger mig... hela tiden... och nej... det är inte självömkan... inte för en enda sekund... detta är precis tvärtom... en liten stund av objektiv total klarsyn... sedd genom mina egna tårar... och i detta nu så känner jag... hopp.

Rakt ner i...

... kolkällaren.
.
Var en sväng och föreläste i Kungsbacka idag... väldigt känslosamt och jag var nära att bryta ihop flera gånger på scenen... känslorna svallade på mig... men det gick bra och jag blev själv väldigt nöjd... tror inte att jag varit så nära mig själv någon gång på en föreläsning tidigare... och det får jag väl se som positivt... efter föreläsningen så tog jag en sväng till Göteborg i ett helt annat ärende... som förvisso också var väldigt känslosamt... och efter att jag varit där så gick hissen ända ner till kolkällaren... helt utan förvarning... och nu verkar det som om jag har tappat bort hissen upp totalt... helt matt... så himla låg att det finns knappt... och har ingen lust med någonting... fixar inte att ringa någen heller... pallar liksom inte att prata om det... känner mig bara helt slut och väldigt, väldigt ledsen... fast utan tårar... och jävligt avstängd... ja... så kan det också vara att vara Peter en helt vanlig fredagskväll.
.
Även solen har sina fläckar... men idag ser jag knappt solen... det är mörkt i kolkällaren.
.
Jaja... jag ska snart gå på ett möte och efter det ska jag och en vän ta del av Halmstads kulturliv... jag vet inte riktigt vad det handlar om än... men det blir säkert bra... för fördelen med det måendet som jag har just nu är ju att det bara kan bli bättre... och det är ju bra.

Kärlek...

... tror jag på.
.
Kommer ihåg när jag var ny i programmet (12-stegs)... när jag hade otroligt stora problem med begrepp som Gud och sånt... den andliga sidan av den resan in i drogfriheten var ett problem för mig... jag ville ju förstå vad det handlade om... och i mina försök att förstå och förklara något så abstrakt som andlighet för mig själv krånglade jag till det... mycket... det tog många år innan jag hittade ett sätt att närma mig detta för mig helt oförklarliga ämne... och hitta ett praktiskt sätt som funkade för mig... en sak fattade jag... det var att det fanns ju lika många gudar som människor... att jag var fri att hitta på en helt egen gud... det var nyckeln för mig..
.
Det handlar mycket om att släppa taget för mig... och att våga lita på det jag tror på... kärleken.
.
Idag är det enklare... inte alltid lätt men enkelt... jag tror på kärleken... och kan hitta en oerhörd trygghet i det... det hindrar inte mig från att bli livrädd i nära relationer men när jag stillar mig och frågar kärleken om råd... "vad skulle kärleken göra nu"... då blir det enkelt... för kärleken vill alltid gott... alltid... och kärleken är alltid sann... påtaglig och ständigt närvarande om jag vågar lyssna... och när jag vågar lita på den känslan så blir allt så himla självklart och enkelt... då förstår jag att det inte finns någonting att vara rädd för... ingenting alls.