PETERS BLOGG

.

Fylld av möten och föreläsningar... resor hit och dit... för att avslutas med en resa till vår skola i Vaxholm... och om jag har tur så hinner jag läsa läxan innan vi är där... för ni tror väl inte att jag har förändrats så till den milda grad att jag redan är färdig med mina uppgifter som jag fick i november... nej... det är som det alltid brukar vara... jag är ute i sista sekunden... precis som vanligt.

.

Veckorna rusar på i ett rasande tempo... och det är knappt att jag hänger med i svängarna... innan jag hinner blinka så är det helg igen... och måndagarna är inte vad de varit längre... nu när jag har ett jobb som jag stortrivs med och fantastiska arbetskamrater kan jag faktiskt komma på mig själv med att längta till måndagarna... inte så ofta visserligen eftersom jag för det mesta lever väldigt mycket i nuet... och då spelar det inte så stor roll om det är måndag eller lördag... sommar eller vinter... regn (snö) eller sol... nuet bara ÄR... här och nu.

.

Det är med ett leende på läpparna jag tänker på hur just måndags morgnarna har förändrats... från hemska upplevelser fyllda av helgens samlade ångest över allt som jag gjort eller inte gjort när jag varit full och påtänd... till att vara glad över att se veckan som ligger framför mig som en härlig resa... fylld av utmaningar och tillfälle att lära mig nya prylar... och inte ha det minsta ångest över vad som hände i helgen... utan istället tänka tillbaka på densamma med kärlek och värme... eftersom jag ju inte längre gör saker som ger mig ångest.

.

Fan vad häftigt det är att vara drogfri... inte minst en måndag morgon.

.

Idag så är det en dag som ska ägnas åt att göra service... och det finns en rätt stor chans/risk för att jag kommer att bli vald till att göra ännu mer service än vad jag gjort på många år... någonting som jag noga övervägt och tror mig klara av... eftersom det går att göra saker väldigt enkelt i vår gemenskap... genom att be om hjälp... jag vet att jag inte behöver göra någonting ensam... och då vågar jag ju säga ja till att prova göra sådant jag inte gjort förut.

.

Det är häftigt och i det närmaste nästan overkligt hur vi... ett gäng gamla narkomaner... beter oss när vi väljer att leva drogfritt... i vårt "gamla liv" kunde vi verkligen inte gemensamt fatta beslut och verkställa dem... då var vi fullt aktiva med att blåsa varandra och låta våra ego bestämma allt... misstänksamma mot allt och alla... precis tvärtom mot nu då vi på ett kärleksfullt och konstruktivt sätt löser våra problem... jag tror att de flesta föreningar skulle ha mycket att lära sig av oss när det gäller att fatta viktiga beslut på ett ödmjukt sätt.

.

Sen är det naturligtvis skitskoj att hänga lite med människor som brinner för vår gemenskap... för drogfria narkomaner som brinner för att föra budskapet vidare... till den beroende som fortfarande lider... är verkligen människor som lever kärleksfullt och som har mycket att ge... tacka fan att jag vill umgås med sådana vänner... det är ju här som jag träffar "vinnarna".

.

Jag är en väldigt lyckligt lottad kille som hade så himla mycket förstånd kvar i min skalle att jag kunde välja att bli drogfri med hjälp av NA... och våga tillämpa ett program för tillfrisknande... göra service... och tillämpa vissa andliga principer i mitt liv efter bästa förmåga... som t. ex. ärlighet, villighet och ett öppet sinnelag.

.

Jag trodde att NA var värsta sekten... som skulle hjärntvätta mig till leende, lycklig, kärleksfull och ödmjuk kille... och vet ni vad... jag hade rätt.

.

Det kom smygande... återfallet.

.

Listigt lyckades jag lura mig själv efter talarmötet som vi hade i Halmstad i går... för vi skulle ju naturligtvis fira detta med att gå ut på lokal och käka lite gott... vi hamnade på en relativt stökig "handbollsbar" med klackarna i taket och ett band som spelade framför vårt bord... som för övrigt omöjliggjorde all form av samtal mellan mig och mina vänner... jag fattar fan inte varför det ska spelas så jävla högt... eller så har väl jag blivit så himla gammal och gnällig att jag inte fattar hur skoj det var med denna musikupplevelse... med skitdåliga covers från 70-talet.

.

I vilket fall som helst så kan jag inte skylla på de yttre förutsättningarna... jag valde väl helt enkelt att blunda för alla varningssignalerna... redan tidigare under dagen så kunde jag känna suget när vi käkade med pinnar på vårt thai-hak... och när jag tänker efter så var det nära redan på morgonen då jag drack min första kopp kaffe på jobbet... helt tanklöst förde jag handen mot... sockerskålen... men då kom förståndet i kapp mig och jag kom på att jag ju inte längre har socker i mitt kaffe.

.

Jag klarade utan några som helst problem av att dricka kaffe utan socker under hela dagen... och jag valde vatten till maten på thai-haket... men... på handbollsbaren där jag käkade massor av nyttig art-beständig föda i form av en stor köttbit på planka så föll jag... här startade mitt återfall med en liten, liten Zingo... jag var nog ganska chanslös när jag kom hem sent i går kväll... julmusten såg ut som om den hånlog mot mig... en stark kraft tog tag i mig och fick mig att greppa flaskan... skruva av korken... och svepa i mig innehållet... återfallet var ett faktum... julmusten vann... på knockout i i tionde ronden... jag var chanslös.

.

Men nu är det nya tag... och för att riktigt prova mig själv dricker jag nu the utan socker i för första gången i mitt liv... och konstaterar att det nog allt krävs en viss träning för att lära mig att tycka om the... kaffet fixar jag med hjälp av mjölk... men det vill jag inte ha när jag dricker mitt... varma... ganska äckliga the.

.

Jag lärde mig en gång av en NA-talare att det bara finns två misstag vi beroende kan göra... varav det ena var att plocka upp drogen igen... och det andra att inte komma tillbaka till NA för att ta en vit bricka när vi redan hade gjort det... han måste ju menat samma sak när det gäller julmust... eller hur?

.

Men... jag är en ansvarstagande medborgare i samhället... det är i alla fall lite så jag känner mig efter att fått iväg mina uppgifter till fogden igår... att inte längre stoppa huvudet i sanden och låtsas som om det regnar ger mig den känslan... och det känns rätt skönt att kunna stå med rak rygg och kunna titta mina medmänniskor rakt in i ögonen... trots mina ekonomiska tillkortakommande... och obetalda räkningar.

.

Det finns någonting väldigt skönt och befriande i min mänsklighet... när jag slipper vara perfekt och kan acceptera min fel och brister... då blir allt så himla mycket enklare... på alla möjliga sätt... som att det är först när jag erkänner en brist och accepterar den som jag har en möjlighet att avlägsna den... som det här med fogden och mina skulder... de har ju inte försvunnit för att jag stoppat huvudet i sanden och trixat och fixat i alla dessa år... det är först när jag accepterar verkligheten precis som den är som jag kan börja förändra... oftast genom att göra min del och släppa taget om resten.

.

.

Att slippa vara perfekt ger mig också möjligheten att låta mina medmänniskor vara mänskliga... och summan av kardemumman blir ofta att jag känner mig som en del av... en människa bland människor helt enkelt... och jag slipper vara annorlunda och utanför längre... utan istället så kan jag känna att jag duger precis som den jag är... och paradoxalt nog verkligen förstå att... allting är perfekt... att det alltid har varit perfekt... och för alltid kommer att förbli perfekt... och...

.

... att jag slipper att vara perfekt.

.

Nu är det då dax igen för att fylla i en rapport om min ekonomiska situation och skicka in till fogden... de behöver detta underlag för att veta hur mycket de kan dra från min lön varje månad... löneutmätning... och det är väl inte hela världen eftersom jag ju vill bli av med mina skulder... och jag börjar skymta slutet på denna resan... några år till sedan ska jag nog fan vara skuldfri... hoppas bara inte att det bara är ljuset från ett tåg som skymtar i slutet på tunneln och att det dyker upp några andra otrevliga överraskningar från mitt "gamla liv".

.

Det är skämmigt att ha kvar skulder hos fogden när man varit drogfri så länge som mig... och jag ska ärligt säga att egentligen så vill jag inte skriva om detta här... jag borde ju ha fixat detta för länge sedan... men jag valde en annan utväg istället... min gamla invanda "stoppa huvudet i sanden och låtsas som om det regnar"... vilket i praktiken innebär att jag förnekar mitt problem i hopp om att det ska försvinna.

.

Jag kan upplysningsvis meddela er att den taktiken inte funkar.

.

För ett gäng år sedan så fick kronofogden tag på mig... och började utmäta min lön... jag trodde naturligtvis att det skulle innebära en total katastrof för mig... vilket det inte gjorde... människan är en väldigt anpassningsbar varelse och jag vande mig snabbt... värre var det det de kom och hälsade på för att undersöka om de skulle sälja mitt hus för att driva in mina skulder... då var jag riktigt rädd vill jag lova... det är fortfarande min stora skräck trots att mina skulder nu är försvinnande små i jämförelse med hur det såg ut för några år sedan... tack och lov så bor jag där ingen annan vill bo... "in the middle of ingenstans"... och därför så får man inte mycket pengar för ett hus här... hade jag haft mitt hus i Stockholm så hade jag väl bott under en bro nu.

.

Jag har som jag brukar nu för tiden tagit kontakt med fogden och pratat med dem... och jag förstår att de inte är några hemska typer utan helt vanliga människor som råkar jobba med att driva in pengar från människor som inte gjort rätt för sig på ett eller annat sätt... för en sak är ju säker... mina skulder är... just det... mina skulder.

.

Förvisso så kan jag ifrågasätta mycket när det gäller mina skulder... men det är en helt annan sak... för det är faktiskt min egen skit jag sitter i... mina egna konsekvenser... det kan jag inte komma ifrån... och kanske är det därför som jag skäms så mycket för att jag fortfarande har utmätning på min lön och betalningsanmärkningar... för det är inte skoj att rulla sig i skiten... inte ens min egna skit.

.

Efter föreläsningen igår så fick jag en present... en alldeles egen dalahäst som var gjord speciellt till mig... och jag är bara sååååå himla stolt och glad över min dalahäst... kanske betyder den lite extra mycket eftersom jag ju har träffat hon som målat den och fått höra berättelsen om just denna specifika häst.

.

I övrigt så var det himla skoj att få föreläsa i Mora... trevliga människor och många goda skratt... och det betyder mycket för mig att få den uppskattning jag fick av dessa vackra och värdefulla fina människor som hade tagit sig tid att lyssna på mig i några timmar.

.

Och att åka bil hur långt som helst har numera blivit en vana för mig... inga som helst problem att sitta still i alla dessa timmar när jag har en bra talarbok att lyssna på... timmarna bara flyger iväg när jag fokuserar på berättelsen... visserligen så händer det att tankarna flyger iväg men då kan jag ju alltid ta och spola tillbaka och lyssna en gång till... vilket hände rätt många gånger på vägen upp... däremot så hade jag lättare att lyssna på hemvägen... det är lite lättare att lyssna på natten då det inte finns så mycket att titta på utanför bilfönstret.

.

Det blev ganska sent innan jag kom i säng i går men jag lyckades ändå ta mig upp när klockan ringde i morse... och det känns bra nu när jag sitter här på mitt jobb... egentligen en mirakel i sig... jag blivit en ansvarstagande medborgare i samhället... och vi pratade lite grann om det igår... att jag nu för tiden kan passa tider och hålla vad jag lovar... och att jag faktiskt tar det för givet... och kanske är det därför som jag kan glädja mig så mycket åt min dalahäst... jag känner att jag är värd att ta emot den... faktiskt.

.

Jag brukar bli nervös innan jag föreläser och det tycker jag är bra... inte så att jag gillar att vara nervös... eller... nja... kanske så gör jag det trots allt... att vara rädd är inget livshotande tillstånd och jag är ju faktiskt inte så rädd för att vara rädd längre... i mitt fall ett klockrent resultat av att jag har använt mig av min sponsor och skrivit i mitt stegarbete... och... att jag förvandlat mina rädslor till möjligheter att växa.

.

För så är det... mina rädslor är också några av mina största möjligheter att växa som människa... jag har lärt mig att stå upp och prata framför massor av människor i alla åldrar, olika samhällsgrupper, situationer... och på alla möjliga tänkbara och otänkbara platser... från att föreläsa inför 5-klassare i den lilla skolan i byn där jag bor till att stå på ett behandlingshem i Indien och hacka mig fram på knagglig engelska... och... tro det eller ej... bli förstådd och nå fram med ett budskap eftersom beroendet inte vet några gränser och ser precis likadant ut var vi än befinner oss... i Indien lärde jag mig mycket genom att våga bjuda lite på mig själv.

.

När jag var aktiv narkoman och alkolist så lär jag mina känslor bestämma över mig och mitt liv... var jag rädd så kunde jag strunta i det som jag hade bestämt och stanna hemma istället... och jag är så jävla glad över att det inte är så längre... utan att jag tagit vara på de tillfällena och använt dem till min egen utveckling... ja att jag på ett enkelt och praktiskt sätt har kunnat förvandla mina rädslor till mina största tillgångar.

.

Jag är fan tacksam över att jag är lite rädd och nervös just nu... för jag vet att det är nu som jag växer som människa... och att fortfarande kunna växa vid min ålder... ja det är ju helt underbart.

.

Är väl kanske inte samma sak som i New York... men det hindrade inte mig från att leta upp en biograf med det i mina öron fantastiska namnet... Svea... och idag så gavs det den svenska filmen... Svinalängorna... en rätt passande film för ett vuxet barn som mig... och jag är glad över att jag gick och såg den... ensam.

.

I morgon så ska jag föreläsa här i Mora... och bättre uppladdning än att gå och se på denna film är svårt att få... för på något sätt så får den mig att förstå att våra liv som vuxna barn är på riktigt... och att mina barn också har fått växa upp som "vuxna barn"... någonting som jag naturligtvis helst vill förtränga... låtsas som om det aldrig har hänt.

.

Så nattlivet i Mora är för mig en tid till eftertanke... en inte alltid så angenäm upplevelse... men jag är fan både glad och tacksam över de känslor som jag får känna på... visst de är inte angenäma... men de får mig att förstå att jag har ett samvete... och att jag kan skämmas ser jag som oerhört positivt... för det hade ju varit riktigt hemskt om jag inte känt någonting... ja... det hade verkligen varit riktigt jävla hemskt.

.

På vägen upp till Mora fick jag uppleva en helt underbart fantastisk solnedgång utanför mitt bilfönster... och kanske är det så Gud (så som jag nu väljer att uppfattar en kraft starkare än mig själv enligt min väldigt egna uppfattning) väljer att låta mig ta del av och kunna känna mångfalden jag kunde se med dimman över fältet och den sagolikt vackra färgskiftningen på himlen... och kanske förstå varför jag tycker så himla mycket om oss "vuxna barn"... för även om det kan göra så himla ont att acceptera sin barndom så finns det någonting alldeles speciellt... skört och väldigt vackert... i oss... maskrosbarn... lite som en solnedgång i Dalarna... om ni förstår mig rätt.

.

Idag bär det iväg till Mora... och när jag kollar på eniro så tar det 8 timmar med bil att resa dit... så med lite raster på vägen kan jag nog räkna med minst 9 timmar i bilen... tur att jag laddat upp med talböcker på mitt USB-minne... för det är rätt lång tid på vintervägar som det ju naturligtvis är bäst att ta det lugnt på... och när jag lyssnar på talböcker kör jag betydligt lugnare än om jag lyssnar på musik... det är lätt för mig att trampa lite extra hårt på gasen om det är musik som uppmuntrar till det... talböcker är bra medicin mot fartkameror.

.

Annars så är jag lite kluven inför att tillbringa en hel dag i mitt eget sällskap... jag blir lite instängd i mig själv av att sitta ensam i min bil och lyssna på talböcker... och jag har förstått att socialt kompetens är en färskvara och någonting som jag behöver underhålla... kanske är det här som min beroendesjukdom känns starkast... i min omedvetna vilja att isolera mig från min omgivning... på alla möjliga och omöjliga sätt och vis.

.

Visserligen så gillar jag mitt eget sällskap... och det är kanske just därför som jag ska vara lite extra vaksam och se till att hålla kontakten med mina vänner... även om det skulle vara skönt att stanna hemma i TV-soffan den där extra dagen ibland... visst finns det telefon och dator men det är inte samma sak som att träffas ansikte mot ansikte... kommunikation är ju så himla mycket mer än ord... det märkte jag inte minst igår då vi hade en telefonkonferens... en NA-service grej och första gången för mig... jag har aldrig tidigare medverkat i någonting sådant... och visst är det häftigt att vi kan göra service på detta enkla sätt... men jag måste erkänna att jag föredrar de "riktiga" mötena även om jag förstår hur magiskt häftigt det är att kunna sudda ut alla avstånd med teknikens hjälp.

.

Nä nu ska jag slänga mig in i duschen... packa en väska... och köra till Mora.

.

Jag har fortfarande inte druckit läsk eller frossat i mig massa godis... inte ens en liten sockerbit till kaffet... och jag kan inte påstå att det vållar några större problem för mig... mer än att jag dricker kopiösa mängder vatten... det är precis som om min kropp håller på att kompensera sig för alla dessa år då jag druckit mest sådant som väl mer är att betrakta som vätskedrivande... typ läsk och kaffe.

.

Just precis när jag skriver detta så sätter jag på helgens första panna kaffe... som jag ska avnjuta med mjölk och utan en endaste liten sockerbit... och jag undrar lite stillsamt om det är avsaknaden av socker som gör att jag inte är sugen på kaffe när jag är hemma... eller bara det ganska enkla faktum att jag inte tycker så där jättemycket om kaffe... jag tillhör de som dricker kaffe mest för den sociala biten... och när jag väl dricker kaffe så häller jag i mig mängder av den svarta vätskan... inte för att det är gott... utan mest för att jag... öhhh... bara gör det... jag lika gärna vara utan...

.

... vilket jag med all önskvärd tydlighet blev varse nu... exakt nu i skrivande stund hällde jag upp en kopp nytt rykande hett kaffe i en kopp... slog i en skvätt mjölk... konstaterade att mjölken var gammal... hällde ut kaffet och tog en ny kopp... och kom till insikt om att utan socker klarar jag av att dricka det "svarta guldet"... men utan mjölk... nej... då är kaffe inget för mig.

.

.

Men precis som livet så är stranden så himla mycket mer än bad och sol... och visst håller ni med mig om att det kan vara en helt magiskt att vara vid havet på vintern... och jag är så glad för att KRIS i Halmstad  ringde till oss på VågaVa för att fråga om vi ville hänga med och grilla korv på stranden i fredags... dimmigt... kallt... och helt jävla... underbart.

.

Jag uppskattar mångfald... det kan vara de olika årstiderna... olika kulturer... eller varför inte alla de känslor som jag kan känna under en enda dag nu när jag valt att inte manipulera mitt känsloliv på kemisk väg längre... de får mig att känna mig så himla skönt mänskligt levande... och jag märker hur de förändras genom mina egna handlingar... som när jag går ner till stranden en vinterdag... och förstår varför jag gillar att vara där på sommaren... också.

.

Jag tror att jag behöver sorgen för att förstå glädjen.

.

Läste precis i blaskan om att Maria Montazami är mer poppis än Anna Anka nu för tiden... de var ju med i samma såpa för några år sedan... när Anna Anka blev ett begrepp för hela svenska folket... inte ens jag förblev opåverkad trots att jag aldrig sett programmet... det snackades Anna Anka överallt... hela tiden.

.

Anna Anka var en rätt kritisk person och drog till sig mycket uppmärksamhet genom sina uttalande... jag kommer inte ihåg dem så där på pricken... men jag har för mig att något handlade om att kvinnor ska vara sina män till lags och ge dem en avsugning på morgonen... jag kan ha fel... men det var i alla fall någonting i den stilen... hon hade många åsikter som gav henne rubriker... stora rubriker... hon blev kort sagt en kändis... och troligtvis så var väl det själva huvudsyftet för henne... att stärka sitt eget varumärke helt enkelt.

.

Den andra bruden (Maria Montazami) som jag ser i tid och otid när jag slår på min TV i dessa tider valde en annan väg... hon är till skillnad från Anna Anka snäll mot sin man och förnyar sina äktenskapslöften istället för att skilja sig och kasta skit på honom (kanske ett resultat när hon tröttnade på att suga av honom på morgnarna?)... och medan Anna Anka dissar oss svenskar och flyttar sin verksamhet till norge pysslar Maria Montazomi vidare och hänger upp sina jävla gardintoffsar lite här och där... jag kan inte låta bli att undra varför hon är så knas på gardintoffsar... och kanske är det en framtida avhandling för en blivande fil. doc. i psykologi.

.

Jag är väl inte så vidare intresserad av varken Anna eller Maria... däremot så gillar jag trenden... ni vet i somras när vi hade vårt årliga "VågaVa go beach" då bodde vi grannar på stranden med en dokusåpa... "Kungarna av tylösand" som följde ett klassiskt förnedringskoncept där ett gäng ungdomar fick göra bort sig genom att supa och knulla i våra TV-rutor... ett kort sagt ganska elakt program och inte vidare kärleksfullt på något sätt... och att jag skriver om det nu beror på att jag vill jämföra det med förra årets succéprogram... "så mycket bättre"... som ju är den direkta motsatsen med sin kärleksfulla framtoning där alla artister är jättesnälla mot varandra... och som tack och lov... till skillnad från "kungarna av tylösand" blev ett väldigt populärt och älskat program.

.

.

Jag känner hopp för mänskligheten... när det trots allt är smartare att vara snäll när man vill skapa sig ett hållbart varumärke... och om jag ska vara lite personlig så tror jag man kan tjäna mycket mer än stålar på att vara snäll... mycket, mycket mer.

.

Nu ljög jag... mitt liv är långt ifrån sockerfritt... den enda förändringen jag gjort är att jag tagit bort sockret i mitt kaffe och bytt ut julmusten mot vanligt vatten... så det är inga större förändringar jag gett mig på... men som någon mycket klok människa sa åt mig en gång... "stora förändringar börjar med små förändringar"... och vem vet... kanske leder min nya experiment någonstans?

.

För så är det i mitt liv... det är förändringarna som förändrar mitt liv.

.

Ta det här med att leva drogfritt... det är utan att tveka en av de större förändringarna i mitt liv... och inte fan kunde jag ana hur mycket det otroligt smarta beslutet skulle komma att betyda för min livskvalitet... helt otroligt att det inte är fler som hakar på den resan... och ibland kan jag bli lite ledsen över att jag inte blev drogfri tidigare... men å andra sidan så är jag grymt tacksam över att ha fått uppleva alla dessa år som drogfri... och förhoppningsvis några år till.

.

Naturligtvis så ger våra val ringar på vattnet... inte fan hade väl jag blivit rökfri om jag inte lagt av med drogerna... och det här med att träna och börja bry mig om vad jag petar i mig är ju också ett resultat av att jag bryr mig om mig själv... att jag har fått så mycket respekt för livet och nu för tiden har en förmåga att tycka om mig själv... precis som den jag är... och det mina vänner... är nog fan trots allt den största förändringen av de alla.

.

.

Sockerfritt kanske inte är riktigt sant... men att jag dricker mitt kaffe utan socker även denna dag kommer med all säkerhet att påverka mitt liv... hur har jag ingen aning om... men det är väl det som är så intressant och ibland lite skrämmande med förändringar... att man måste chansa... tro... och släppa kontrollen... och bara... vänta på miraklet.

.

Den kom krypande... irritationen... knappt märkbar... bara lite så där extra frustrerad utan någon anledning på små skitsaker... ingen som jag störs av eller som jag behöver agera ut på... jag har ju den senaste tiden mer och mer accepterat alla mina känslor så himla mycket snabbare och det har i sin tur resulterat i att känslorna styr mina handlingar mindre än de någonsin gjort... och det är skönt.

.

Ja, inte bara skönt föresten... att kunna känna på och acceptera alla mina känslor istället för att som tidigare dela upp dem i "bra" och "dåliga" känslor har gett mg frihet från att styras av dem... paradoxalt nog så har jag nog fan aldrig känt mig så nära mina känslor som jag känner nu... och hur de kan skifta från ena sekunden till den andra... jag känner mig minst sagt väldigt levande... och det gillar jag ju... eftersom jag tycker om livet i sig.

.

När jag inte längre lägger ner all min energi på att manipulera mitt eget känsloliv så har jag till min stora förvåning upptäckt att jag kan slappna av och flyta med i livet på ett för mig helt nytt sätt... att acceptera min egen mänsklighet gör att jag ser på min omgivning med betydligt ödmjukare ögon... en aning mer mänsklig både mot mig själv och alla andra helt enkelt.

.

Jag tycker det är intressant att känna hur jag blir påverkad rent känslomässigt av att jag inte frossar i mig samma mängd vanligt jävla socker som jag brukar... hur min kropp försöker "lura" mig att ta lite socker i mitt kaffe... eller som igår... jag fick ta mig fan ett sug efter julmusten som stod på bänken i köket... ett riktigt jävla sug... precis som efter en drog... eller efter en cigg... ja jävlar... ett sockersug... och jag är lite mer lättirriterad än vanligt... smått förbannad över saker som inte störde mig i förrgår.

.

Herregud... vad är det som händer med mig?

.

I två dagar har jag då bytt ut mitt intag av kopiösa mängder julmust mot... hör och häpna... vatten... och inte vilket vatten som helst heller... utan vanligt kranvatten.

.

Visserligen så fuskade jag med ett glas bubbelvatten framför TV.n och den rent ut sagt tragiska handbollsmatchen... men både matchen och bubbelvattnet kändes lite fel... vanligt jävla kranvatten känns däremot lite mer... ja vad ska vi säga... mänskligt låter kanske helt fel men jag tror ni förstår vad jag menar... lite ärligare och mer på "riktigt" på ett relativt tilltalande sätt.

.

Nu vet jag väl inte hur länge detta lilla experiment kommer att hålla i sig men jag är ärligt nyfiken på om jag kommer att märka någon skillnad... jag har ju hört att socker är som värsta drogen och då borde ju min kropp reagera på något sätt... och om jag har riktig tur så finns det tydligen en möjlighet att mina numera allt större bröst börjar krympa... men det kanske är att hoppas för mycket.

.

Vad jag vet är att jag ska ta det lite lugnt och inte börja överdriva... även om jag så smått redan börjar fundera på att börja dricka mitt kaffe utan socker... ja ni vet... jag är ju en beroende... allt eller inget.

... hänger ihop har jag fått lära mig.

.

Och vis av denna kunskap är min förhoppning att denna dagen kommer att bli en av de första dagarna i min kamp mot julmust... eftersom jag har fått ett tips om att det är just den som har orsakat ett helt nytt fenomen på min vackra kropp... nämligen... hör och häpna... bröst som guppar... kanske inte direkt hängpattar... men jag kände mig tvingad att ta en extra tur i trappan när jag mycket förvånad märkte att mina bröst guppade när jag trippade nerför den samma i förrgår... en för mig helt overklig känsla.

.

Jag har inga större fobier när det gäller min kropp... tycker faktiskt att jag duger precis som den jag är och är rätt nöjd med hur jag ser ut... visst finns det brister... om jag fått välja fritt så hade jag inte haft någon flint och haft lite bättre flås... möjligtvis så skulle väl mina rökfria kilo också åka bort i min önskelista... men överlag så känner jag att jag är okej.

.

Visserligen så har jag en liten plan att träna upp mig lite inför vår skidresa till Trysil... det tar på krafterna att åka bräda och då kan det vara på sin plats att träna upp mig lite innan vi åker... och jag går ju på yoga för att hålla mig hyfsat vig... men nu har en annan tanke fått fäste i mig... för jag vill inte ha hängpattar... och finns det ett samband mellan de kopiösa mängderna julmust som jag vräker i mig när jag frossar på mina fläsksvålar... ja då kan det vara värt att göra ett litet experiment... fläsksvålar utan julmust... så att jag slipper köpa en BH.

.

.

Jag har glömt min telefon hemma idag... och det gör att jag känner mig minst sagt naken... och hade jag inte haft ett inbokat möte direkt på morgonen så vet i fan om jag inte åkt hem och hämtat den... så känns det i alla fall... men som vanligt så räcker det med att jag sätter mig här och skriver om denna fruktansvärda händelse för att jag ska inse att... va fan... spela roll... det är ju "bara" en telefon jag glömt.

.

Men känslan... den var stark... som ett slag i mellangärdet.

.

Det var ju inte så många år sedan jag inte hade telefon överhuvudtaget... eller nja... tiden går... det var ju faktiskt några år sedan nu... men ändå... idag så känns det helt sjukt att inte ha telefonen med sig... överallt... och nu när jag har lyckats att glömma den så känner jag nästan panik... att det inte går att få tag på mig direkt.

.

Det är lite skrämmande tycker jag.

.

Med lite mer distans till min känsla så tror jag mig nu klara av en dag utan min telefon... för när jag tänker efter så slår det mig att jag ska föreläsa idag... då kan jag ju ändå inte svara i telefon... och kanske... bara kanske... så kan jag tänka tanken på att det t.o.m. kan vara lite skönt att ha glömt telefonen...

.

Äntligen är det dax för Zlatan igen... denna vår gudabegåvade svenska fotbollstrollkarl som jag bara älskar att njuta av... den sköna känslan av förväntningar på en och annan delikatess serverad av Ibrakadabra... det är mumma för en fotbollsälskare.

.

.

Med andra ord en helt underbar dag att tillbringa inne i stugvärmen... kanske titta på några filmer... ta sig den lilla extra tid som behövs för att hålla sig uppdaterad på Facebook... eller någon annan sysselsättning som inte är direkt nödvändig för min överlevnad... för idag är en dag då jag inte har någonting speciellt inbokat och kan ägna mig åt att bara... göra ingenting... medan regnet tar hand om snöskottningen på både marken och taket... och taket behöver ju verkligen skottas... det är inte så lite snö som ligger ovanför mitt huvud... det brakade till ordentligt i förrgår natt när snön på ena sidan av taket rasade ner... det lät... mycket... väldigt mycket.

.

Jag har också lite extra tid att bekanta mig med min mac idag... och jag måste ju erkänna att jag är väldigt nöjd med mitt byte från PC till mac... visst är det en omställning och jag har väl inte fått allt att funka som jag vill... än... men överlag så känns det lite som när jag bytte till min iPhone... en helt ny tid... före och efter mac.

.

Skönt med en söndag utan några som helst krav... riktigt jävla skönt faktiskt.

.

Förr i tiden så har jag nog alltid trott att lyckan legat i att träffa "den rätta"... flytta ihop, skaffa barn och leva lyckliga tillsammans i alla våra dagar... och de ränderna sitter djupt... det verkar vara genetiskt betingat... jag personligen tror faktiskt att det på något sätt har med vår fortplantning att göra... och att det händer något rent djuriskt när vi hittar en partner... vilket jag är den första att bekräfta... för de känslor som jag känt när jag fått syn på "den rätta" kan inte förklaras på ett bättre sätt... djuriska... i mitt fall så brukar det inte ta mer än två sekunder för mig att fatta när det är kört... jag har helt enkelt inte en chans.

.

Kanske är det just därför som jag trivs så ypperligt med mitt självboliv... det är så himla lugnt och skönt att bara behöva bry sig om sig själv... och att kunna välja när jag har lust att träffa någon som jag tycker om... att inte känna några som helst krav om att behöva vara på något speciellt sätt eller att behöva bråka om alla dessa vardagsprylar som finns i en "vaaaaanlig" relation... om vem som ska diska, dammsuga, tvätta... eller att behöva kompromissa framför TV:n när Zlatan ska spela en viktig match... hemska tanke.

.

Idag är jag lycklig i mitt eget sällskap och behöver inte längre leva i illusionen om att någon/någonting utanför mig själv ska göra mitt liv bättre... vilket absolut inte innebär att jag kan eller vill ställa mig utanför och leva ensam... nej för fan... tvärtom så innebär det att jag äntligen förstår hur viktiga mina medmänniskor är för mig... och det är när jag är trygg i mig själv som jag förstår att uppskatta min omgivning... och att jag trivs så himla bra som självbo innebär paradoxalt nog att det är extra roligt att träffa "den rätta" lite då och då... det kan bero på att jag inte är tvungen att gifta mig och skaffa barn längre... och att jag själv väljer om och när jag vill träffas.

.

.

Jag satt i bilen in till jobbet och lyssnade på en talbok... och i skrivande stund så har jag glömt vad den heter eller vilken författare som skrivit den... men det är skit samma... han läste någonting som fastnade i mitt huvud... hur hans fru hade reagerat på en av hans idéer... att han som hon sa...

.

"- Gjorde stora projekt av allt möjligt."

.

Där slutade jag lyssna på berättelsen... och började fundera... vad var det hon menade... egentligen?

.

Jag kom att tänka på den dagen då jag fick för mig att det skulle vara väldigt snyggt med ett akvarium i mitt kök... ett som var inbyggt i väggen... och sagt och gjort... jag skapade omedelbart ett projekt... ett stort projekt... min dåvarande flickvän som vid det tillfället höll på att tvätta i vår tvättstuga berättade senare för mig att hon blev lite nyfiken när hon hörde motorsågen starta i köket... men när hon rusade upp för att kolla försvann hennes nyfikenhet och ersattes med en ganska kraftig känsla av uppgiven frustration... typ ilska.

.

I vårt då ganska dammiga och sågspånsfyllda kök stod jag och sågade ett stort hål i väggen mellan sovrummet och köket... och det var kanske när jag glatt leende förklarade för henne att jag höll på att bygga ett akvarium som hon blev riktigt arg... vi levde sen rätt länge med ett stort hål i väggen innan det fylldes av ett akvarium... utan glas och som länge fungerade som en slags ganska ful bokhylla... det tog lite drygt ett och ett halvt år innan jag satte in glas och blev färdig med akvariet... man skulle kunna kalla detta för ett för mig ganska typiskt "manligt projekt".

.

Men det kunde varit värre... jag har sett många typiskt "manliga projekt" som tagit alldeles för stor plats... ja ni vet... sådana saker som 30-åriga kriget... ja, de flesta krig är nog fan manliga projekt... när vi män gör saker så gör vi de ofta till 100 %... jag diskar eller dammsuger inte lite... nej det är allt eller inget som gäller i de flesta av mina projekt... för så är det ju... en dammsugning är inte bara en dammsugning... en dammsugning är för mig ett projekt... och kanske beror det på att jag är en... man... och att det oftast är vi män som sysslar med projekt... som inte så sällan...

.

... kan bli en smula fanatiska.

Kvinnor verkar ha en större förmåga att göra lite allt möjligt samtidigt... det är i alla fall min uppfattning... och den får väl naturligtvis stå helt och hållet för mig... jag fixar inte det sättet att jobba... att både diska, dammsuga och laga mat samtidigt skulle få min hjärna att brinna upp... jag kan ju ha problem med att tugga tuggummi samtidigt som jag ska korsa en gata... jag är stum av beundran för de ensamstående kvinnor (och män) som tar hand om ungarna... sköter sitt jobb... och dammsuger... samtidigt.

.

Tiden rusar iväg och vi har bokat och betalt den första delbetalningen på årets VågaVa-resa till Trysil där vi kommer att möta våren i skidbacken... precis som förra året... så nu har vi en tradition... en väldigt gammal tradition med ett fint inslag av förnyelse... det "gamla" ligger i att vi åker på ett NA-konvent... det har vi på VågaVa sysslat med i alla de år som vi funnits till... det nya är att vi kombinerar denna traditionen med en annan "gammal" kär och omtyckt tradition... nämligen VågaVa go ski... den kombinationen är fantastisk... men miraklet kanske mest är att kunna planera och förbereda sig i god tid... och att veta att det kommer att hända... vi kommer att åka till Trysil... gå på konventet... och i mitt fall... åka bräda.

.

I missbruket snackas det mycket... det ska bli si och det ska bli så... det är verkligen ingen brist på planer och drömmar... allt är möjligt och mycket kommer att hända... sen... för först så ska bara vissa saker falla på plats... grejer fixas... och fan vet vad... det är mycket som ska bara innan vi blir klara... men... i morgon... då jävlar.

.

Men andra ord... det var mycket snack och lite verkstad när jag var aktiv narkoman.

.

Nu när jag är drogfri så snackas det inte så mycket... nu kan vi låta handlingarna tala för sig själva... och det känns så himla bra för trots allt så är det ju fan så mycket roligare och givande att göra saker istället för att bara snacka om det... skulle jag tröttna så kan jag ju alltid hälsa på hos mina "gamla" vänner... de sitter väl fortfarande kvar i en kvart och planerar för det stora lyftet samtidigt som de meckar en holk... och jag tror inte ens att de hade märkt att jag försvann för snart 13 år sedan... de hade nog bara trott att jag varit på dass... och snacket kan jag ju... för tragiskt nog så är jag tvungen att konstatera att det inte har hänt ett endaste dugg sen jag satt i den soffan sist... fan vilket tragedi.

.

Det räcker inte med att säga förlåt... i steg 8 förbereder jag mig just nu för att gottgöra några av alla de som tagit skada av mitt missbruk... och det är fan inte enkelt... dels att rota i sådant som är minst sagt jobbigt att rota i rent känslomässigt... fast idag så kan jag ärligt säga att jag är både glad och tacksam över att jag känner skuld och skam... och rent ut sagt mår skit när jag tänker på hur jag behandlat mina nära och kära... riktigt hemskt hade det varit om jag inte känt någonting.

.

De som far mest illa i ett missbruk är paradoxalt nog de som jag älskar mest... det kan låta underligt för någon som inte har missbrukat men de som levt nära en missbrukare vet vad jag menar... och jag kan inte göra någonting ogjort som jag gjort... inte mer än att på bästa sätt gottgöra... något som inte alltid är så enkelt... visst om jag är skyldig pengar så kan jag betala min skuld... men hur betalar man för känslomässig skada?

.

Min sponsor säger åt mig att det handlar om att jag ska äga min egen skit... att ta ansvar för mina handlingar även då de skadat min omgivning... att inte rättfärdiga och skylla på ditten och datten... i några fall så kommer det inte att finnas mycket mer för mig att göra än att säga förlåt... eftersom jag inte kan ställa till rätta... men jag kan åtminstone göra mig beredd att ta mitt ansvar i mitt steg 8... sen får jag låta min sponsor vägleda mig när det kommer till den praktiska biten i steg 9... och jag är ta mig fan övertygad om att han fixar det... jag har full tillit...

.

... jag är nämligen en väldigt enkel människa i vissa avseende... som det här med att välja sponsor... jag nöjde mig med den bästa... världens bästa sponsor... och det rådet ger jag gärna till mina sponsier också... nöj er inte med med annat än världens bästa sponsor.

.

Jag hann inte med att blogga som jag brukar på morgonen idag... och direkt så känner jag mig stressad... för så funkar jag... att stress för mig handlar om saker som jag inte gjort... tvärt emot vad kanske många tror så har jag inte så ont av när det är full fart... det som vi i vanliga fall brukar kalla för stress... då är det betydligt allvarligare för mig när jag håller på med allt möjligt för att slippa göra det som jag borde göra... tyvärr någonting som händer mig lite då och då... och det ser kanske ut som att jag är väldigt stressad över allt som jag gör när jag egentligen är stressad över det jag inte gjort men borde gjort... för längesen.

.

Låter det krångligt?

.

Om jag struntar i att göra saker som jag borde gjort för länge sedan så dröjer det inte länge innan jag har byggt upp en väldig stress... en stress som efter ytterligare ett tag ofta resulterar i ren jävla ångest... och då förstår ju vem som helst att jag som narkoman och alkolist är i en återfallsprocess... och är jag inte vaksam så kommer jag snart att sitta framför en doktor och berätta för honom/henne hur jag mår... och i 99 fall av hundra så kommer jag att få medicin mot mina symtom... och medicin mot mina symtom... ja det är ju knark...

.

... och allt detta utan att göra någonting åt mitt egentliga problem... som ju var att jag inte gjort det jag borde gjort... och eftersom jag nu inte vill ha några piller mot ångest så sätter jag mig här och gör det jag borde gjort redan i morse... nämligen att blogga... för det är ju faktiskt bättre sent än aldrig... eller hur?

.

Kanske var det för att jag varit sjuk som jag helt plötsligt och lite överraskande såg mig själv... mitt i vardagen... bara så där... utan förvarning på något sätt... jag var inte beredd.

.

Men jag smygstartade lite med att vara frisk redan igår... vi var ju i Helsingborg och gjorde lite service inför vårt nästa distriksmöte som går av stapeln den 30 januari i Halmstad... och det känns så himla bra att vara med och göra service i distriktet igen... det är verkligen en gåva att kunna ta del av vår gemenskap på ett praktiskt och konstruktivt sätt... ibland så förundras jag av hur vi "snurriga" narkomaner kan vara så grymt effektiva... och inte bara det... vi är det på ett kärleksfulls sätt... jag tror att det skulle finnas många företag och föreningar som skulle ha mycket att lära sig av oss och vårt sätt att vara konstruktiva... och helt enormt effektiva.

.

Jag hade STORA problem med att förstå det där med Guderiet i början av min drogfrihet... att helt plötsligt tillhöra en gemenskap som pratade om Gud... jag fattade inte vad de menade med att det inte hade med religion att göra... att det var skillnad mellan andlighet och religion... som någon sa åt mig... "religion är något för dem som är rädda för att hamna i helvetet... andlighet är för oss som redan varit där"... det tog mig många år att fatta det där med Guderiet och bilda mig en egen uppfattning om en kraft starkare än mig själv... men idag så har jag inga problem med G-ordet längre... idag så VET jag att det funkar för en narkoman att bli av med en önskan att använda droger... och att en drogfri narkoman utan drogsug är ett mirakel... vill någon kalla det Guds verk så är det helt okej för mig... jag behöver inte bry mig om hur och varför... huvudsaken är ju trots allt att... det fungerar... eller hur?

.

Och idag så ska jag ta del av den gemenskapen på ett praktiskt plan genom att göra service... vilket också är ett ypperligt sätt att fortsätta min resa i tillfrisknandet... för det finns inget bättre sätt för mig att bryta mig ur den självcentrerade rädsla som min sjukdom vill att jag ska känna... enligt mig så är det ett av beroendesjukdomens tydligaste kännetecken... min sjukdom vill att jag ska isolera mig och ställa mig utanför... typ... allt.

.

Har man då som jag varit sjuk några dagar och inte träffat en enda levande själ så är det verkligen en gåva att göra service tillsammans med mina vänner... och just nu behöver jag en knuff i ryggen för att få tummarna ur och inte stanna hemma istället... så funkar jag när jag varit ensam hemma lite för länge... jag trivs så jävla bra i mitt eget sällskap så att jag till slut kan bli en smula folkskygg... då hjälper inte Facebook... bara verkligheten... att krama kött och blod helt enkelt... ta plats... och delta.

.

Jag har ju blivit vald till en ny servicepost som innebär att jag får träffa massor av nya gamla vänner från hela vårt land... och det är verkligen en gåva att ta del av... samtidigt som jag får lite distans till vårt sk."traktor-möte" i Lidhult... jag tänkte skriva lilla... men då hade jag ju ljugit... för vi är en hel del människor på det mötet... vi har öppna möten (det betyder att ALLA är välkomna) varje onsdag i stationshuset klockan 19.00... kom gärna och hälsa på... ni är alla lika varmt välkomna... det är här jag förstår på djupet hur NA funkar... mycket enkelt och väldigt praktiskt.

.

.

Jag åkte in till stan för att fixa lite smågrejer igår... jag är ganska kass på att vara sjuk hela tiden och passar på att fixa med bokföringen som ska skickas in till revisorn samtidigt... men i förrgår så tog papperna till skrivaren slut... inga papper = ingen bokföring... och eftersom jag ju ändå skulle handla lite mat, ta en sväng till apoteket så kunde jag ju passa på att handla lite papper till skrivaren... sagt och gjort... jag åkte alltså till stan och parkerade bilen i torggaraget.

.

När jag kom upp från garaget så var det första jag såg en polisbil... och poliserna som satt i den... först så tänkte jag korsa gatan framför dem... men så ångrade jag mig och vände och gick ca. 20 meter mot apoteket... innan jag bestämde mig för att ta apoteket sist... så jag vände på klacken och gick åter igen mot bokhandeln som jag ju var på väg till först... hann väl ungefär halvvägs innan polisbilen gled upp sidan om mig... en polis steg ur... och bad mig stanna.

.

Han berättade för mig att jag såg "bekant" ut och betedde mig underligt (han trodde väl att jag hade undvikit dem när jag var på väg till apoteket)... och bad om min legitimation... det kändes lite konstigt att stå i den situationen mitt i stan... det är ju naturligtvis inte första gången jag blir stoppad av polisen men sen jag blev drogfri har det inte hänt så ofta... jag skämdes faktiskt en liten smula... det spelade ingen roll att jag visste att det var lugnt... det var ändå jobbigt... poliserna var trevliga och gjorde ju bara sitt jobb... och de hade ju inte helt fel... de stannade mig bara lite drygt 12 år för sent... för då var jag ju en del av "buset".

.

Jag fick i alla fall handlat papper till min skrivare... och lite mat att stoppa i min mage... däremot så missade jag apoteket... eller missade och missade... när jag kom fram till apoteket så var det en sådan jävla lång kö att jag inte orkade vänta... jag har ju lite dåligt tålamod när jag är småkrasslig... så jag tog ett beslut om att bli frisk istället... och just då var det ju inte så illa med mig... prognosen var god så att säga... någonting som jag ångrade i natt när jag vaknade och kände mig sämre än någonsin... ja nästan sjuk på "riktigt"... ni vet så där dålig så man bara ligger i sin säng och inte kan vara annat än... sjuk.

.

I mitt fall är det är inte sant... jag har mått sämre... men det är inte bra... än... är fortfarande väldigt förkyld även om jag inte har tid att vara det idag... jag känner mig tvingad att ta lite "semester" från min förkylning och dra iväg in till stan för ett ärende... och sjukare än så är jag inte för jag fixar en sväng till apoteket där jag kan köpa fler piller mot min feber och det onda i min hals... men bra... det är jag inte.

.

Egentligen så finns det en röst i mig som tycker att jag gnällt färdigt nu... en liten förkylning är väl inte hela världen och jag är ju själv inte så himla förtjust i att lyssna på människor som "tävlar" i vem som är sjukast... ni vet de som precis som jag gjort de senaste dagarna bara håller på att tjata om sina sjukdomar... och när jag tänker på det så vill jag ju svara de som frågar hur jag mår med den klassiska frasen... "bara bra"... bara för att slippa vara en gnällspik.

.

Jag är en positiv och optimistisk kille... det vet jag... kanske är det därför som jag nu reagerar på mitt eget gnällande och överväger att "ljuga" mig frisk genom att lura mig själv att jag är frisk... men jag är ju inte helt dum i huvudet så jag tar nog fan ändå en sväng till apoteket och köper några piller som garanterat funkar... och lite papper till min skrivare så att jag kan göra klart bokföringen som revisorn vill ha... för jobba... det fixar jag ju... så kanske är det ändå om någon skulle fråga... "bara bra".

.

Att må kanon är ju enkelt och det klarar nog de flesta hur lätt som helst... men med ett riktigt skitmående är det en helt annan sak... och det är i dessa stunder som de riktiga prövningarna i livet drabbar oss... och det finns ju ett gäng olika saker som livet har i beredskap för oss så att vi kan växa som människor... för så är det ju också... det är i de riktigt tunga skitmåendena vi växer som mest... ni vet den där stunden då vi kan vara ytterst nära att slå någonting väldigt hårt i huvudet på den vän som just berättat för oss... att... "det går över".

.

Det kan t.ex. handla om relationer... en klassiker när det gäller att må skit... och en av de vanligaste orsakerna till återfall när det gäller oss narkomaner och alkolister... en bra och motiverande anledning för mig att lära mig leva även de dagarna då allt inte är en dans på rosor... för jag vill ju inte bli varken full eller påtänd längre... förhoppningsvis och som det känns idag... aldrig mer... den resan är jag klar med.

.

.

Nu är det ju så fiffigt fixat i livet att det finns det en hel uppsjö av skitmående för mig att öva på... inget jag brukar uppskatta när jag när väl hamnar i en känslomässig stämning som jag ogillar... nej, då vill jag ju för det mesta göra som jag gjort i så många år av mitt liv... förändra min känsla på något sätt... och snabbt ska det gå... helst igår.

.

Nuförtiden så har jag inte längre några större problem med någonting... peppar, peppar... och då passade livet på att slänga på mig en löjlig jävla förkylning... och är det någonting som jag har svårt för så är det fysisk sjukdom... jag är så jävla maktlös inför min onda hals och det stör mig... har faktiskt väldigt mycket svårare att acceptera när min fysiska kropp inte bär sig åt som JAG vill än när jag drabbas av någon av alla de andra katastroferna som ju hör livet till... jag är helt enkelt skitdålig på att vara sjuk... och då spelar det inte så stor roll att jag vet att det inte finns så mycket mer att göra än att ta det lugnt och vänta... för jag har lite taskigt tålamod när det gäller fysisk sjukdom.

.

Jaja... det kunde varit betydligt värre... och som någon sa (kan t.o.m. varit jag själv)...

.

... "det går över".

.

För nu får det vara bra... nu räcker det... jag orkar inte att vara sjuk längre... men jag har i alla fall tagit ett väldigt bra och klokt beslut om att stanna hemma från jobbet idag... för jag ser inte vad jag ska där och göra när jag inte är riktigt frisk... då blir jag ju för det första mest bara på dåligt humör... jag tillhör den kategorin av människor som mest bara blir arg när jag är sjuk... och för det andra så vill jag ju bli frisk så fort som möjligt... och därför så stannar jag hemma och... om jag har lite tur... tillfrisknar från min nära dödenupplevelse... vilket ju en förkylning för en man alltid är... eller hur?

.

Helt ärligt så är det inte lätt för mig att stanna hemma från jobbet... det finns en röst i mig som säger till mig att det är ju "bara" lite feber och ont i halsen och det är väl ingen anledning att stanna hemma... tack och lov så har jag en hel del arbete som jag kan fixa hemifrån... efter bästa förmåga... lite lugnt och försiktigt... för jag fattar att jag ska ta hand om mig... att jag också är vacker & värdefull.

.

Det är bara det där att ibland är det liksom lite lättare att ha 41 graders feber och ligga i en dvala än att "bara" ha någon grad och känna sig allmänt hängig... nästan som att jag inbillar mig att det mest bara handlar om att "rycka upp mig" istället för att acceptera förkylningen... peta i mig en Ibuprofen... och vänta... på att det ska gå över.

.

.

Livet rullar på... nytt år och samma lika... klockan ringer och jag vill ligga kvar... dröja mig kvar lite i gårdagen då jag var ledig och inte behövde kliva ur min morgonrock på hela dagen... men jag gör inte det... jag går upp... sätter på morgon-TV:n... borstar tänderna... duschar... kollar in facebook och mina mail (vilket så här tidigt på morgonen ytterst sällan är någonting annat än reklam)... ser på nyheterna innan jag klär på mig mina ytterkläderna och går ut och sätter mig i min bil... vrider om startnyckeln... sätter på min talbok och glider iväg till jobbet... nytt år och samma lika... det har inte skett några större förändringar bara för att det nu är 2011.

.

Innan jag åkte iväg i morse och skulle till att stänga av TV:n så hörde jag någonting som fick min att stanna upp... det hade gjorts en rundfrågning bland alla världens journalister om vilka som var de största idrottsstjärnorna... och då snackades det naturligtvis om vilket svensk idrottare som det snackades mest om... och vem tror ni det var... det var inte Robin Söderling... inte heller Charlotte Kalla eller någon längskidåkare... nej naturligtvis så var det en fotbollsspelare... och om ni frågar mig så var det Sveriges bästa fotbollsspelare någonsin... the one and only... Zlatan Ibrahimovic.

.

Undrar om vi i vårt avlånga land egentligen fattar hur stor den killen är i fotbollsvärlden... vi snackar om samma klass som Ingemar Stenmark och Björn Borg var i sina sporter när de var som bäst... och vi snackar faktiskt om världens i särklass största sport... fotboll... detta magiska underbara gröna gräsmattors schack... jag ryser av välbehag när jag tänker på alla underbara upplevelser och bedrövliga bedrövelser jag har att se fram emot 2011... och då pratar vi bara om fotboll...

.

.

Jag klev upp och slängde en blick på min nya dammsugare... kom att tänka på en annan av mina numera ganska "dammiga" idéer... om att städa 15 minuter om dagen... den funkade ju rätt bra ett tag förra året och mitt hus blev ju städat som aldrig förr... då räknar jag ju naturligtvis inte med de tider då jag levt tillsammans med en livskamrat i huset här ute på landet... nej, för de tiderna så blev ju t.o.m. fönstren  putsade... gräset klippt regelbundet... och dammsugning skedde rutinmässigt... då behövdes det fan inga 15 minuter om dagen... möjligtvis så skulle det kanske behövts mer tid till vila om ni hade frågat mig.

.

Men idag är jag ju självbo och får fixa med min städning alldeles själv... vilket i praktiken betyder att mina fönster inte behöver putsas så länge jag kan se ut genom dem... och idag är det inte till fördel att ha så välputsade fönster då solen med all önskvärd tydlighet avslöjar hur dammigt jag har inomhus... vilket jag la märke till ungefär samtidigt som jag såg min nya dammsugare... och innan jag hann klä på mig startade jag maskinen och stred till verket... ungefär 15 minuter senare så var jag klar med min undervåning... och då hade jag varit extra noggrann ska ni veta och även sugit bort lite damm på några hyllor i köket.

.

Så året börjar bra med tanke på mitt nyårslöfte... för jag känner att det var en handling som jag egentligen ville göra trots att min "detkannogväntatillsimorgon-gen" protesterade och ansåg att det var lite överdrivet att göra på detta vis... meddetsamma... omedelbart... men jag hann inte fundera så länge... det blev inga förhandlingar... jag bara gjorde det... dammsög... och sen var det gjort... svårare än så behöver det inte vara... egentligen.

.

Jag var på fest hos några vänner och vi började prata om det här med nyårslöfte... och jag har väl aldrig varit någon större vän av sådana... men på en direkt fråga slängde jag ur mig... "detta året ska jag inte göra någonting mot min egen vilja"... och jag är medveten om att jag har en egenvilja som nog gärna gnuggar händerna när han hör detta... så det är på sin plats att jag tar kontakt med mitt förstånd nu så det inte blir några missuppfattningar... de skulle ju kunna vara direkt livsfarliga för mig eftersom jag ju trots allt är och för alltid kommer att förbli en beroende... i alla mina angelägenheter.

.

Vad jag menade med mitt "nyårslöfte" är att jag ska vara snäll mot mig själv... behandla mig själv som en god vän... och göra schysta prylar som jag mår bra av... det kan innefatta sådant som min egenvilja inte riktigt håller med om... för även om jag inte känner för att... träna... yoga... jobba i stegen... ringa min sponsor... och gå upp på morgnarna... så vet jag att det är saker som jag vill ha gjort även om jag inte alltid vill göra dem just nu... förstår ni vad jag menar?

.

Det är en väldigt stor skillnad på vad jag vill göra nu och vad jag vill ha gjort sen... om en liten stund... imorgon... för att jag fått för mig att... jag ska bara fixa en grej först.

.