… är på riktigt.
.
”Det är inte lätt att finna lyckan inom oss själva, och det är inte möjligt att finna den någon annanstans”.
(Agnes Repplier)
.
Just nu i skrivande stund så sitter jag högt uppe i luften på väg till Stockholm för att föreläsa… känner den välbekanta känslan när det slår lock för mina öron och ljudet förvrängs en liten smula… och tänker på hur boken jag nyss började läsa (Bli fri från ditt medberoende) gav mig en riktig käftsmäll… inte så att det gjorde ont utan mer av en känsla av ett ganska brutalt uppvaknande… och då har jag bara hunnit läsa författarens (Melody Beattie) inledning.
.
Och jag vill gärna dela med mig av en liten berättelse som hon skrev i sin inledning… en gammal berättelse som berättats hur många gånger som helst… och det har naturligtvis sina anledningar.
.
”Det var en gång en kvinna som flyttade in i en grotta i berget för att studera hos en guru. Hon förklarade att hon ville lära sig allt som fanns att veta. Gurun gav henne mängder med böcker och lämnade henne så att hon kunde studera i fred.
.
Varje morgon kom gurun till grottan för att kontrollera kvinnans framsteg. I handen hade han en kraftig käpp. Varje morgon frågade han henne samma sak: ”Har du lärt dig allt som finns att veta än?” Och varje morgon svarade hon gurun likadant: ”Nej”, sa hon, ”det har jag inte.” Gurun slog henne då i huvudet med käppen.
.
Detta upprepades i månader. En dag kom gurun in i grottan. Ställde samma fråga, fick samma svar och lyfte käppen för att slå henne som vanligt, men kvinnan ryckte käppen från gurun och stoppade slaget mitt i luften.
.
Lättad av att slippa undan slaget, men rädd för att bli straffad, såg kvinnan upp på gurun. Till hennes förvåning log gurun. ”Gratulerar”, sa han, ”du är färdig. Nu vet du allt du behöver veta.”
.
”Hur menar du?” frågade kvinnan.
”Du har lärt dig att du aldrig kommer att lära dig allt som finns att veta”, svarade han. ”Och du har lärt dig hur du ska stoppa smärtan.”
.
Det finns hjälp att få även när det gäller medberoende.
.
Jag har under åren med VågaVa träffat på hur många medberoende människor som helst och även om det tog väldigt lång tid så kan jag i dag förstå att jag är en av dem som visserligen kan känna total maktlöshet inför nära och kära… men som gärna förnekar detta faktum och försöker mig på att slippa den känslan genom att förändra det jag inte kan… d.v.s. andra människor än mig själv.
.
Och jag kan också tycka att det är jävligt svårt att skilja medberoende från vanlig enkel medmänsklighet, omtanke och kärlek… vilket väl inte är så konstigt eftersom medberoende oftast enligt min åsikt startar med… kärlek.
.
Det är fan inte enkelt att göra allting ”rätt” av ”rätt” anledning och få ett resultat som är så ”fel”… men som en klok man sa… ”en onormal reaktion på något onormalt är helt normalt.”
