PETERS BLOGG

.

jag har idag ett program som jag kan använda mig av i ALLA mina angelägenheter... jag har ingenting att vara rädd för så länge jag följer den vägen... och om jag tar en dag i taget och gör det jag ska göra så kan det bara inte gå fel... för jag tror att meningen med livet är att... leva.

 

.

Idag så ser mitt liv helt annorlunda ut... jag är skuldfri och betalar mina räkningar i tid... går till jobbet även de dagarna jag inte riktigt har lust... håller vad jag lovar... och är allmänt pålitlig.

.

Det finns knappt några idioter i mitt liv... jag gör för det mesta det jag ska göra när jag ska göra det... det känns som om jag har tur med det mesta i mitt liv och jag känner mig lyckligt Lottad mest hela tiden... offerkoftan hänger på en galge långt in i garderoben... och sist men inte minst... jag känner att jag tar mitt ansvar... och upplever en känsla av... ja just det... frihet.

 

 

.

Grejen är att vi är himla bra på det vi gör... lokalen i Halmstad räcker inte längre till för våra behov och vi behöver en större lokal... det är akut... och vi har hittat en intressant lokal som vi skulle vilja flytta in i... grejen är bara ekonomin... det är inte direkt gratis att hyra en stor lokal centralt i Halmstad och vi behöver ha en inkomst som täcker den utgiften... det är en ganska enkel matematik... större utgifter behöver betalas med större inkomster.

 

.

Det tog inte så lång tid innan mina egna försök att leva på livets villkor havererade totalt... och jag vågade prova med någonting annat än bara min egen egenvilja... jag började gå på möte regelbundet... och till en början så innebar detta varje dag... 90 möte på 90 dagar är en klassiker som funkar hur bra som helst... mina rädslor för att gå på mötena ebbade ut... jag började känna mig som en del av en väldigt kärleksfull gemenskap... och jag gillade den känslan... och sist men inte minst så höll jag mig ju drogfri... nu har det gått 5680 dagar och jag går fortfarande på mina möten... och de är minst lika viktiga för mig idag som de var när jag började gå på möte... min drogfrihet är grunden som mitt liv vilar på och det är på mötena som jag blir påmind om vem jag är... för jag är en beroende... det kommer jag aldrig att komma ifrån... men så länge jag fortsätter att gå på mina möte och hålla mig drogfri så har jag ingenting att vara rädd för... och en sak har jag lärt mig på alla dessa år... det är att allt... precis ALLT blir bättre när jag håller mig drogfri.

 

.

Förhoppningsvis så blir det en lite lugnare dag idag... min vackra prinsessa firar drogfri tid idag och det ska vi fira genom att gå på ett möte i stan... och det ser jag fram emot.

 

.

Och denna dagen ska firas med en resa till... hör och häpna... Ullared... för idag så ska nämligen hela VågaVa i Halmstad åka iväg och shoppa loss på GeKås i Ullared... och håll nu i hatten... för jag tycker att det ska bli skitskoj... någonting som jag ALDRIG skulle kunna erkänna ens för mig själv för några år sedan... jaja... det kanske är just det här som är att bli äldre... ullaredsgenen är någonting som växer fram med åren... och möjligtvis så är kvinnorna lite tidigare utvecklade även när det gäller detta.

 

.

Vi brukar säga att det ska vara skoj att göra service... och det är det också för det mesta... även om vi inte alltid är överens... eller när det blir långa dagar och tröttheten tar ut sin rätt... för sist om siders så handlar det om att rädda liv... och att rädda liv är ju alltid skoj... så min uppmaning till alla som är med i vår gemenskap är att göra service... för det fungerar.

 

 

 

.

Jag har väl alltid trott att jag är odödlig... och att jag då ska drabbas av förslitningsskador kan jag tycka är en liten smula orättvist... men kanske helt nödvändigt för att jag ska förstå min egen dödlighet... att jag inte är helt osårbar... och då kan jag ju förstå att känna tacksamhet över att livet i sig varit väldigt snällt mot mig... jag är trots allt snart 56 bast och i det närmaste kärnfrisk... tror jag... eller så är jag snart 56 bast och i en närmast osannolik förnekelseprocess... jaja... den som lever får se.

 

 

.

Att jag inte kallar mig själv för köpknarkare har sina förklaringar... dels så betalar jag fortfarande mina räkningar... begår inga bedrägerier för att kunna handla saker jag inte behöver... och sist men inte minst... jag shoppar inte loss helt villt för att jag mår skit... men därför så ska jag inte ropa hej... vad som helst kan ju hända och som en sann beroende så kan jag ju missbruka precis vad som helst... och kanske ska jag ta och kolla in mina egna beteende lite extra noga på måndag... för då ska vi åka till... Ullared.

 

 

 

.

Annars så tänker jag fila vidare på en ansökan till FHI (folkhälsoinstitutet) om ett projekt vi på VågaVa har på gång... det är ont om tid och jag hoppas att jag ska få ihop det hela under dagen... det är en hel del att få ner på pränt innan ansökan är klar... men jag gör det ändå enkelt... för inte ska man väl behöva vara radaringengör för att kunna söka efter bidrag för att genomföra och kunna ge bort en bra idé... och inte vad som helst heller... utan någonting väldigt enkelt som helt uppenbart räddar livet på massa människor... för det är ju oftast så... att det är det enkla som funkar bäst... hör du det Zlatan... gör det enkelt... det enda ni behöver göra är att göra två mål mer än Portugal... och hur svårt kan det vara... egentligen?

 

.

Den sidan av mig själv som tycker att man inte ska belasta sjukvården i "onödan" tycker att jag är löjlig som känner efter hur jag mår... men den andra sidan av mig själv tycker att jag är klok... och säger åt mig att jag skulle sagt åt de jag tycker om att åka till sjukhuset en extra gång... och helt ärligt... det är väl på tiden att jag tar med mig själv och behandlar mig likadant som de jag tycker om... om inte annat för att föregå med gott exempel.

 

.

Och det där med att dricka måttligt... vem i hela världen kan bedömma det... för mig var måttligt de få gångerna jag inte vaknade upp dagen efter med en minneslucka... givetvis ingenting som jag berättade för soc. när jag var där för samtal om mitt körkort... nä då var mitt drickande baserat på vad de som lyssnade ansåg som måttligt... jag menar att jag är ju trots allt en alkolist... och en del i min beroendesjukdom är att förneka sanningen om mitt eget drickande... så om någon hade velat lära mig att dricka måttligt när jag var fullt aktiv i mitt missbruk så hade jag nog inte haft några större problem med att fixa det... kan jag sitta på soc. och förklara att man minsann inte har några problem med alkoholen när jag kört på fyllan så hade jag nog fixat en "måttlighetstest" också.

.

Annars så hade jag redan i mitt missbruk ett väl fungertande trix för att bara bli "måttligt" berusad... som hette... amfetamin.

 

 

.

Annars så handlar väldigt mycket om denna dagen naturligtvis om fotboll... och det räcker att skriva om det här och nu för att det ska börja pirra i hela kroppen... det är inte rädsla... detta har ingenting med rädsla att göra... nä... detta är "bara" spännande... riktig, riktigt spännande om ni frågar mig.

 

... dag.

.

Alla dagar är speciella... så även denna dag... jag gick upp några minuter tidigare för att sätta på kaffe och finslipa lite på min vackra sångstämma... sen kunde jag klampa in i sovrummet och sjunga en trudelutt för min älskling... och jag vet väl inte om det var för att jag sjöng så himla vackert... men jag jag möttes av ett lite sömnigt leende i alla fall... och det smittar... glädje gör mig glad.

.

 

 

 

.

Nu ska jag ge detta en chans i en månad... funkar det inte så ska jag sticka nålar min axel för att få igång läkningsprocessen... för en sak konstaterade sjukgymnasten... och det var att min onda axel hade ont för att den var inflamerad... och hade tydligen varit det rätt länge... jaja.., det kommer nog att bli bra till slut... det största för mig personligen var nog trots allt att jag bad om hjälp.

 

 

 

 

.

Sen finns det väl också en annan aspekt... märkte av den för ett antal år sedan... och det är att det går lite "trender" i vad för slags föreläsning man vill ha... och just nu så är nog min bakgrund som narkoman och alkolist någonting som ligger mig i fatet... många tror nog att de ska få höra en livshistoria om hur jag som någon slags hjälte mot alla odds lyckades ta mig ur ett missbruk... och visserligen så är ju det sant... men min föreläsning handlar nog betydligt mer om att vara en helt vanlig människa... och om likheterna mellan mig och de som lyssnar på mig.

.

Ett drogfritt liv innebär också "konsekvenser"... idag så kan ni lita på mig... säger jag klockan 15.00 så är jag där vid utsatt tid... däremot så kan jag bli irriterad på någon som kommer för sent trots min historia... eller kanske tack vare just den... det har blivit vilktigt för mig att vara en pålitlig kille... mest för min egen skull.

 

.

Alla dagar är inte toppen bara för att jag är drogfri även om de flesta dagarna är bra... och kanske är det bra... för det är ofta efter en riktig skitdag som jag verkligen fattar hur lyckligt Lottad jag är egentligen... allt som jag önskar har jag runt omkring mig... jag lever min dröm.

 

.

Jag skulle inte vilja byta ut mitt liv mot någon annans... jag är en väldigt lyckligt Lottad kille... men det innebär ju inte att allt alltid går spikrakt framåt för mig... livet tar med mig på en spännande resa och jag vet inte alltid vart jag är på väg... rent erfarenhetsmässigt så vet jag ju att allt kommer att bli bra så länge jag håller mig drogfri och inte flyr ifrån mig själv... den kunskapen är skön att vila sig mot.

.

Det lite intressant (och skrämmande) hur jag genom att jämföra mig med någon annan kan rättfärdiga mina egna beteende... det finns ju alltid någon som är värre... super mer... knarkar mer destruktivt... slåss mer... och beter sig värre på alla sätt och vis... eller den här gamla slagdängan som ni säkert hört hundra gånger... "det var bättre förr"... vilket naturligtvis för det mesta är rent skitsnack... och ofta något som används av någon bitter gammal stackare... det var inte bättre förr... annorlunda kanske... men inte bättre... inte om ni frågar mig i alla fall... och detta är naturligtvis någonting som får stå för mig... för jag kan ärligt säga er att mycket av min ångest som jag känner på nu kommer ifrån mitt förflutna... och den enda anledningen till att jag pallar ta tag i det nu och känna på alla dessa jävla skitkänslor är... att mitt liv... är mycket bättre nu... och det i sig gör nog också att jag inte har något som helst behov av att slåss, supa eller elda upp en läktare eller två när jag ska kolla på fotboll... nä... nu för tiden är jag mer intresserad av själva fotbollen i sig... och Zlatan i synnerhet.

.

.

Annars så hände det en rätt flippad grej tidigare idag... vi satt och fikade i köket några stycken och det plockades fram en E-cigg... och snacka om att jag blev förvånad när jag kände suget jag fick på att blossa i mig lite nikotin och vattenånga... vilken kraft det var i det suget... man fick nästan hålla tillbaka mig med våld för att jag inte skulle slita till mig den elektriska vattenciggen... ja herregud... jag som trodde att de värsta nikotinsugen var historia nu efter mina kraftiga röksuk i Marbella... till slut så kapitulerade jag och "fuskade" lite genom att suga in mig röken från en fet cigarr... kan fortfarande känna mig lätt illamående bara av tanken... den cigarren var minst sagr effektiv när det gällde att ta bort ett nikotinsug... E-ciggen däremot ger mig bara merkänslor... helt sinnesjukt... fattar mig inte på folk som tror att man kan sluta röka med hjälp av en sådan... jag tror i alla fall inte på den modellen... nä jag blir istället rädd för de känslor som den skapar hos mig.

.

Långt inne i mig själv bor det en trygghet som jag kan glömma bort mellan varven... jag VET någonstans att allt kommer att bli precis som det är ämnat att bli... och jag är en kille som är värd att ha det bra... att det pockar upp gamla spöken och ställer till det i mitt känsloliv är något som jag behöver gå igenom... om jag vill bli fri på riktigt... och jag vill vara fri... fri att vara bara jag.