Väntans...

... tider.
.
Jaha så satt jag där till slut... på banken och pratade ekonomi... och blev bemött på ett respektfulls sätt av en trevlig banktjänsteman... vi kollade tillsammans upp hur det såg ut med min ekonomi... och kunde konstatera att mitt liv skulle bli både betydligt billigare och behagligare om jag kunde samla att mina skulder på ett och samma ställe... kort sagt en god affär både för banken och mig... men... jag kunde inte få något besked direkt... trots allt så har jag ju betalningsanmärkningar och en skuld hos fogden... han var tvungen att snacka lite med sina chefer och se vad de har att säga om saken... så jag får hålla tummarna för att de också ska se att jag under alla dessa år jag har haft lån i denna bank skött mig som bankkund... för det har jag... även när jag var aktiv så har jag med både tur och skicklighet lyckats hålla näsan ovanför vattenytan när det gäller mina banklån... det är helt overkligt när jag tänker efter... eftersom det mesta gick åt helvete när jag söp och knarkade.
.
Jag håller tummarna för att min bank tycker att jag är värd att satsa på.
.
Jag var nervös när jag satte mig på banken igår... men det släppte faktiskt en hel del under besöket... jag är en kille som man kan lita på och jag hade ett bra förslag med mig... det kunde jag faktiskt känna... och den känslan gillade jag... idag är jag glad över att jag gör mitt bästa för att fixa min ekonomi för att slippa fogden och alla dessa inkassobrev som jag prenumererat på i nästan hela mitt liv... det känns himla bra att dra upp huvudet ur sanden och ta lite ansvar för mina handlingar även då det gäller min ekonomi.

Nervös...

... inför ett möte.
.
Idag så ska jag knalla ner till banken för att snacka ekonomi... och jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte är nervös... inte för att jag har något att vara nervös för egentligen... det blir ju som det blir oavsett... men själva grejen att gå till banken är fortfarande lite konstig... konstig på ett konstigt sätt... för även om jag fattar att en bank är ett företag som tjänar massvis med stålar på mig så känns det ändå konstigt... jag får liksom en känsla av att de (banken) har någon slags makt över mig... och visst... de (banken) har någonting som jag vill ha... stålar.
.
Jag vill låna lite pengar av banken för att kunna betala mina skulder.
.
Jag har en jättebra plan som både banken och jag skulle tjäna på... och jag kan ju bara hålla tummarna för att man lyssnar på mig och inser att det kan vara en väldigt god idé att låna ut lite mer pengar till mig... att det paradoxalt nog skulle innebära att både banken och jag skulle få mer pengar varje månad... för så är det... på riktigt.

Andlighet...

... handlar det om nu.
.
Jag har börjat skriva i mitt 11-steg...
.
”Vi sökte genom bön och meditation att förbättra vår medvetna kontakt med Gud, som vi uppfattade honom, varvid vi endast bad om insikt om hans vilja med oss och styrkan att utföra den.”
.
... och jag kan inte låta bli att förundras... det här med andlighet fanns ju inte i mitt tidigare liv... jag kanske trodde att jag var andlig lite då och då när jag var riktigt fjuttad på någon drog... men då var jag ju bara snurrig och möjligtvis psykotisk... och det vill jag ju inte påstå var vidare andligt... tvärtom så ägnade jag all min tid åt att akta mig väldigt noga från allt som kunde hjälpa mig att bli drogfri.
.
Det här med andlighet har inte alltid varit så enkelt för mig.
.
Jag hade väldigt stora svårigheter med Gud-begreppet när jag gick med i NA... jag fattade inte riktigt det där med att det var ett andligt program och inte ett religiös sekt... det snackades alldeles för mycket om Gud för att det skulle passa mig... och jag kunde inte riktigt förstå att jag kunde bygga mig en helt egen uppfattning om en kraft starkare än mig själv... idag så har jag hittat någonting som passar mig... och det har inte det minsta med någon religon att göra men funkar precis lika bra för det... eller t.o.m. bättre om ni frågar mig... jag är i vilket fall som helst väldigt tacksam över att ha någonting som jag tror på... för tro det eller ej... jag gillar det här med andlighet.

Påsar under ögonen...

... eller hår i händerna.
.
För lite drygt 30 år sedan så hade jag en polare (det är faktskt sant) som var så förundrad över att jag inte hade några påsar under ögonen... om det berodde på vårt ganska hårda levende eller vad det nu än kunde vara så var detta visst lite ovanligt... själv hade jag aldrig en tanke på påsar under ögonen... de enda påsar jag var intresserad av var tjackpåsarna... vilka väl egentligen indirekt var orsaken till min polares påsar under ögonen... nu för tiden så har jag inte bara påsar under ögonen... nä nu för tiden så har jag påsar ÖVER ögonen... eller okej då... inga påsar men ett visst överskott av en inte längre så vidare elastisk hy... jag tror det kallas för... ålderdom... snart trillar väl skinnbiten ner över ögat... och då kallas det för att inte kunna se längre... påsar ÖVER ögonen är riktigt allvarliga grejer... men... det finns värre saker att oroa sig för... t.ex. hår i händerna.
.
Akta er så att det inte börjar växa hår i händerna... har hört att det kan drabba oss män.
 

Måndag...

... morgon.
.
Så har jag då ännu en arbetsvecka framför mig... vilket glädjer mig eftersom jag ju har världens bästa jobb... att jobba på VågaVa är spännande... för även om jag har lite saker inplanerade i min agenda så vet jag aldrig riktigt vad som kommer att hända... att jobba med människor är intressant... och väldigt, väldigt omväxlande även om vi kan bete oss rätt förutbestämbart... vi människor är faktiskt rätt lika varandra och beter oss ofta ungefär på samma sätt när vi står inför liknande situationer... det har jag fått lära mig den långa vägen... och inget som jag visste för några år sedan då jag var helt övertygad om att jag minsann var... annorlunda... idag vet jag att jag hade fel... jag är precis som alla andra... varken sämre eller bättre.
.
Jag är en helt vanlig kille... och det känns himla bra tycker jag.
.
Att slippa vara annorlunda är nog bland det finaste jag vet... det innebär ju att jag får vara med på samma villkor som alla andra... ett privilegium om ni frågar mig... om en dryg timme så kommer jag att utnyttja det faktum genom att göra min röst hörd på ett nätverksmöte för sociala företag i Halland... för jobbet på VågaVa innebär ju också att vi har givits en möjlighet att få vara med och påverka hur vi vill ha det... visserligen så är det väl inte säkert att det blir precis som vi vill... men... och det är viktigt... vi får ha våra synpunkter... och vet ni vad... vi blir tagna på allvar... bara för att vi är värda att tas på allvar... skönt... snacka om att ta del av samhället på samhällets villkor.

Fullt...

... mellan öronen.
.
Snackade med en god vän igår... och samtalet gled in på det här med att tänka... eller rättare sagt att slippa tänka... att det är förbannat skönt och väldigt mycket här och nu när det är riktigt tomt mellan öronen... att själva tänkeriet i sig kan vara en rätt jobbig sysselsättning... hon berättade för mig att hon såg arg ut när hon tänkte... och det var inte utan att det fick mig att tänka till... igen... om hur det t.ex. känns att lägga sig med huvudet fullt av tankar... personligen har jag skitsvårt för att somna då... eller att jag får spola tillbaka talboken jag lyssnar på om jag kombinerar lyssnandet med andra tankar... jag fixar inte att göra de två sakerna samtidigt... nu påstår inte jag att det inte är bra att tänka... men jag vill nog påstå att mitt liv i alla fall inte brukar bli så himla mycket enklare när jag tänker... tvärtom så är det väl när jag tänker för mycket som det kan bli riktigt krångligt... och då menar jag verkligen... riktigt krångligt.
.
Varför krångla till det när man kan göra det enkelt?
.
Nä... nu pluggar jag strax in en talbok i mina öron... drar igång gräsklipparen och kör några varv runt huset... det är inte så mycket att tänka på... mest bara att göra... skönt.

Tomt...

... mellan öronen.
.
Satte mig ner och skulle till att skriva ett inlägg här... och nu... men... det blev liksom helt tomt mellan öronen... ingenting att skriva om... fullständig öken... känner riktigt hur det ekar i huvudet på mig... kanske beror det på att jag just nu skriver i ett 11-steg... och frågan som jag just besvarat löd...
.
  • Vad är skillnaden mellan religion och andlighet?
.
... och det kan man ju fundera över... vilket jag också gjorde... vad jag svarade är helt ointressant eftersom jag ju har min syn på dessa frågor... och jag säger inte att mitt sätt att förhålla mig till andlighet är rätt sätt utan bara att mitt sätt är... ja just det... mitt sätt.
.
Och över alltihop så lyser moder sol...

Mer ilska...

... och rädsla.
.
Det var mycket snack om ilska igår... först så valde vi det som tema i gruppen som vi kör i Ljungby varje torsdag dit alla som vill är välkommna... klockan 10.30 på VågaVa i Ljungby... och det var minst sagt ett intressant ämne som berörde de flesta... efter en runda då vi inte hade så mycket ilska i oss så kom den (ilskan) fram ju mer vi pratade om det... det är ju helt okej att vara arg på än det ena och än det andra... och väldigt mycket av vår ilska är relevant... men många känner nog som jag... rädsla inför sin egen ilska.
.
Rädslan jag kände när jag surfade på Bali var påtaglig och relevant... en nära dödenupplevelse.
.
Det finns en herrans massa rädslor som är relevanta... som när jag surfade på Bali... jag slungades runt i vågen och visste varken vad som var upp eller ner... och den rädslan var som jag ser det en väldigt sund rädsla... att däremot gå omkring och vara rädd för min egen ilska är vansinnigt... och när jag träffade min terapeut igår så snackade vi mycket om det... hur jag skulle bära mig åt för att överhuvudtaget bli medveten om min ilska... för jag trycker ju bort den... ersätter min ilska med... rädsla och ångest för att bli övergiven... om och om igen... och så vill jag ju inte ha det... allre helst inte eftersom jag ju lärt mig att min ilska egentligen är hur sund som helst... att det är helt okej att reagera med ilska när jag känner mig illa behandlad... begränsad i mitt handlingsutrymme... eller hindrad att ni mina mål... punkt slut... BASTA!
 

Ilska...

... och gränssättning.
.
Det gäller att välja sina strider brukar jag intala mig själv... men jag kanske ska ta och ifrågasätta mina motiv när jag undviker att gå in i vissa strider... är det relevant eftersom det inte handlar om mig... eller... anpassar jag mig omedvetet för att jag är rädd för en konflikt... att jag helt enkelt är rädd för... ilskan i sig... att jag fortfarande efter så himla många år förknippar ilska med våld och våldsamma reaktioner... och anpassar mig för att slippa ifrån konflikter... för så har det ju sett ut... i min barndom så anpassade jag mig ständigt för att inte mina "kompisar" skulle bli irriterade, rastlösa och uttråkade... och börja mobba mig istället för att ta hand om sina egna känslor... och vi ska ju inte tala om hur det såg ut i mitt missbruk... då var ju ilska och konflikt samma sak som fysiskt våld och slagsmål.
.
Kärlek kan vara att sätta gränser... och konflikter kan vara kärleksfulla.
.
Min terapeut tjatar på mig om det här med ilska... att det är himla sunt att vara arg och att det är viktigt att kunna ge uttryck för sin ilska... konflikter kan vara kärleksfulla... och jag behöver träna mig på att sätta gränser utan att överreagera... för jag är det första att erkänna att ilska fortfarande kan göra mig rädd... och att det är dax för mig att ändra på den saken... och att lära mig använda min egen ilska på ett sunt och förnuftigt sätt... kanske genom att visa min omgivning var mina gränser går... kärleksfullt.
 

Vad äter...

... träningsnarkomanerna?
.
Frågan är relevant efter att ha varit tvungen att gå på toaletten på mitt gym... det luktar ofta död på dessa... och jag kan ju bara inte låta bli att undra vad det är som människorna på ett gym käkar för någonting... hittar de sitt käk på kyrkogården?
.
Vad äter vältränade idrottsmän och kvinnor... egentligen?
.
Jag fattar att det är viktigt att äta rätt... märker ju själv hur mycket bättre jag mår sedan jag börjat käka frukost på morgonen... sen förstår jag också vikten av att stoppa i sig rätt saker... grönsaker är nyttigt och allt det där... men jag kan inte låta bli att undra hur det egentligen är med proteinpulver och alla de där konstigheterna som träningsnarkomanerna stoppar i sig... är det verkligen nyttigt... det känns ju inte direkt så när man besöker en toalett på gymmet.

Genast...

... omedelbart.
.
Sitter och skriver lite reflektioner över vad jag fått ut av mitt 10-steg... att börja dagen med en frukost och lite stegarbete är en MYCKET bra rutin för mig... för är det en sak som är sann så är det att tillfrisknande är någonting jag aldrig kan få för mycket av... och jag behöver påminna mig om att det är en ständigt pågående process... för precis som i livet i stort så funkar det inte att luta sig tillbaka och njuta av tillvaron genom att stanna upp och göra... typ ingenting... visst det funkar ett litet tag men det dröjer inte så himla länge innan jag behöver ta ansvar rent praktiskt... jag behöver gå upp på morgonen... ta mig till jobbet för att tjäna lite stålar... röra på min kropp lite då och då... kort sagt... ta lite ansvar så att jag kan luta mig tillbaka lite då och då för att kunna njuta av att göra... ingenting... och det gäller även mitt tillfrisknande... jag gillar liknelsen med rulltrappan... att det är lite som att gå upp i en rulltrappa som går ner... slutar jag att knalla så går det bakåt.
.
Vill jag kunna åka på semester så behöver jag ta ansvar och jobba ihop lite stålar först.
.
Att ta mitt ansvar är en ständigt pågående process för mig... jag har helt klart en destruktiv sida i mig som vill att jag ska stoppa huvudet i sanden och säga... sen... ska bara... och skjuta upp allting till imorgon... och därför är det väldigt viktigt för mig att kunna göra ett 10-steg... ofta och omedelbart... det hindrar mig från att smita från mitt ansvar... och det är när jag tar mitt ansvar som jag blir fri... fri att leva... fri att älska... fri att bara vara jag.

Inre oro...

... är en otrevlig känsla.
.
Har kännt en inre oro i några dagar nu och jag gillar inte den känslan... en liten klump i magen som gör mig nervös... och det tar ett tag innan jag får tag i mitt förstånd och börjar kolla vad det egentligen handlar om... jag har väldigt svårt att förstå det just nu... för helt ärligt så lever jag min dröm och skulle inte vilja byta ut mitt liv mot någon annans... jag är helt enkelt lycklig och har funnit det jag vill ha... vilket gjorde att jag först trodde att det var rädslan över att mista detta som skapade min inre oro... nu tror jag inte att det är så även om det hade varit en enkel förklaring... nä jag tror det beror på någonting mycket enklare... att jag har lite grejer som jag oroar mig för och några saker att göra som jag redan borde ha gjort... så jag börjar känna mig en smula stressad... vilket visar sig genom en känsla av... ja just det... inre oro.
.
Kolugn...
.
Jag fick en jävla stor elräkkning som jag måste betala i denna månaden... jag är lite orolig över vad de kommer att säga på banken när jag ska dit för att be om ett lån... jag har några papper som redan borde varit inskickade... behöver fixa en inkomst så att vi kan hyra en större lokal... ett ärende till skattemyndigheterna... ännu ett snack med AF... plus några inplanerade möten att ta hand om... det är helt enkelt några pusselbiter som behöver falla på plats innan jag vet hur saker och ting ter sig... och just nu vet jag inte hur det kommer att gå... och det gör mig orolig fast jag vet att jag egentligen inte har någonting att oroa mig för... men jag måste först göra "min del" innan jag kan släppa taget och ta det som det kommer... det handlar om att ta ansvar... och det är genom att ta ansvar som vi blir fria... fria att njuta av livet på livets villkor.

Det finns vinäger...

... och så finns det vinäger.
.
"Jag är en enkel man, jag nöjer mig med det bästa"... så sa han... Osho... och jag gillar den inställningen... ta bara det här med vinäger... jag har nämligen hittat (eller rättare sagt blivit visad) en affär där de säljer en vinäger som gör min sallad mycket godare... då menar jag verkligen MYCKET godare... och dra det lite längre... varför ska vi nöja oss med det näst bästa när vi egentligen alltid är värda det bästa... det ÄR ju så mycket trevligare att äta en riktigt god sallad (den här vinägern kan nog förvandla vilken sallad som helst till en gastronomisk sensation)... och att njuta av tillvaron kan ju aldrig vara fel... jag blir en trevligare människa... kanske kan det smitta... och världen kanske blir en liten, liten smula trevligare... bara för att jag valt rätt vinäger.
.
Här ser ni en flaska vinäger som förvandlar salladen till ett gastronomiskt underverk.

Allvar...

... och skoj.
.
Livet på livets villkor är allför allvarligt för att låta bli att skoja om... och humor är för mig ett ypperligt sätt att få en liten smula distans till mitt största problem... mig själv... för på det ytterst korta avståndet mellan mina öron kan det hända grejer som jag uppfattar som gigantiska i min lilla värld... det är inte svårt för mig att bygga ett berg av ett litet sandkorn... och det går fort... jag har ett stort behov av att plocka ut som rör sig i mitt huvud och prata om det... gärna med en liten smula humor... för ibland så kan det onekligen vara rätt komiskt att vara mänsklig... och då är det ju rätt bra att kunna skoja om det.
.
Det har hänt mer än en gång att jag tagit mig själv på alltför stort allvar... det är mänskligt.
.
Jag brukar säga till mig själv att livet i sig är alltför allvarligt för at tas på allvar... och jag tycker att det ligger någonting i det.
 

Fysisk...

... aktivitet.
.
Var iväg och tränade igår... Zumba... och även om de flesta Zumbapass är en "näradöden" upplevelse för mig så kan jag inte komma ifrån att jag mår himla bra av att röra på mig... fysisk aktivitet är nyttig... det känner jag i hela mitt system... jag blir lugnare... känner mig avspänd... kort sagt... jag mår skitbra av att röra på mig... att det känns som om jag håller på att dö NÄR jag rör på mig spelar ingen roll... och jag tror faktiskt att den känslan kommer att förändras... fan vet... det där med träning kommer kanske att bli som värsta drogen... vem vet.
.
Att dansa Zumba är väldigt jobbigt, svettigt och även ganska svårt (tycker jag)... men skitskoj.
 

Fåfängan...

... och jag.
.
Kan ha lite svårt för att erkänna det... men... måste nog trots allt tillstå att jag lider av ett visst mått fåfänga... hur ska jag annars förklara mitt eget resonemang när jag stod och tittade på mina kortbrallor alldeles nyss... visst... en del i mig sa att det kanske skulle frysa om jag tog på mig dem... men det var inte den rösten som hördes mest... nä... det var rösten som påpekade för mig att jag hade väldigt vita ben... vilket väl inte är så konstigt när man bor i ett land med en väldigt lååååång vinter... och egentligen... vad spelar det för roll?
.
Barfota i sanden på Tylösand tillsammans med fåfängan kommer allt närmare.
.
Snart så är det dax för oss på VågaVa att flytta ner till stranden på Tylösand en månad... och Tylösand är ett Mecka för oss som lider av fåfänga... jag kan komma på mig själv med att hålla in magen mellan varven... hupp... det där ville jag nog inte ens erkänna för mig själv... fan... fåfängan och jag är nog allt bättre polare än vad jag vill veta... jag packar ner kortbrallorna... och börjar dagen med mina vanliga slitna och lite trasiga sommarjeans... dagens outfit är klar.

Att arbeta...

... med sig själv.
.
Sen jag valde att leva drogfritt så har mitt liv blivit bättre på ALLA område... till en början så var jag rätt nöjd med att "bara" slippa peta i mig en massa sinnesförändrande medel... men med tiden så har jag lärt mig att jag kan "jobba med mig själv" och tillfriskna... det räckte liksom inte med att "bara" vara drogfri för mig... jag ville ha ut mer av livet... så jag började arbeta med mig själv med hjälp av mina vänner och ett 12-stegsprogram...  någonting som varit/är bra för mig är att skriva om mig själv... här har jag tagit emot hjälp av min sponsor och NA:s stegarbetsguide... funkar skitbra för mig.
.
Här festar jag loss och har rackars trevligt tillsammans med Norska Narkotikapolisföreningen.
.
Jag säger inte att mitt sätt är rätt sätt... bara att mitt sätt är mitt sätt... och att det har funkar precis lika bra för mig som det har gjort för så många andra... jag var inte som jag trodde när jag nyktrade upp... annorlunda... jag har förstått att jag är en ganska vanlig kille... och inget ufo... i början så vågade jag inte ens gå ut och ta en fika... och idag så kan jag festa loss i vilket sammanhang som helst... jag är inte längre så rädd för andra människor att det hämmar mig till den grad att jag börjar isolerar mig... tvärtom så gillar jag att möta nya människor och är nyfiken på livet... och det är ett resultat av att jag tog mod till mig och började arbeta med mig själv... idag så VET jag att jag duger precis som den jag är... en helt vanlig vacker och värdefull människa som lever tillsammans med andra vackra människor på vår vackra jord... det visste inte jag när jag missbrukade... för då var jag blind.

Lyckan...

... kommer inifrån.
.
Jag är en lycklig kille... och den känslan kommer inifrån... visserligen så finns det orsaker till min lycka utanför mig själv... men känslan... det kommer inifrån... kanske vågar jag vara lite extra lycklig för att jag idag vet att jag även fixar att vara riktigt, riktigt ledsen... ibland så kan jag faktiskt känna lite sorg när jag är riktigt lycklig... och tvärtom... att jag kan bli en pytteliten smula lycklig över att kunna vara riktigt ledsen... bägge tillstånden känns i vilket fall som helst överväldigande... de tar liksom över mitt liv... och jag skulle ljuga om jag inte erkände att jag naturligtvis skulle välja lycka framför sorg 100 gånger av 100... detta trots att jag VET hur viktigt det är för mig att tillåta mig vara riktigt ledsen också... jag har massor av sorg i mig... även i dag då hela kroppen spritter av lycka så finns den där... så klart... och paradoxalt nog så tror jag att jag får en förmåga att bli ännu lyckligare när jag vågar vara riktigt ledsen lite då och då... att gråta är ju helt underbart... jag blir nästan lycklig bara av att tänka på det.
.
Idag så ska jag göra mitt bästa för att vara nära mina egna känslor... och känna på livet.
.
Det är en gåva att kunna känna livet på riktigt... så många känslor... så mycket att uppleva... jag är sannerligen en lyckligt lottad kille som har vågat vara drogfri så länge att jag har fått förmågan att leva det liv jag lever... ett liv fyllt av... liv.

Mina frukostrutiner...

... håller i sig.
.
Det är inte utan ett visst mått av stolthet som jag kan deklarera att mina frukostrutiner håller i sig... jag går fortfarande upp en halvtimme tidigare och käkar frukost... resultatet är fantastiskt... jag mår utan tvekan betydligt bättre när jag ger mig själv denna start på dagen... lite tid att andas... och något som kickar igång min ämnesomsättning... visserligen så är väl inte "gubbmagen" helt borta men jag har i alla fall blivit 5 kilo lättare på kuppen... något som jag märker... inte minst på yogan.
.
Rutiner gör mitt liv betydligt enklare...
.
Jag mår bra av att hålla mig till mina rutiner... och när jag skriver detta så så påminns jag om att jag behöver redovisa mitt 10 steg till min sponsor... för då kan jag få in rutinen att skriva en fråga varje morgon och på så sätt fortsätta min resa i tillfrisknandet... för mitt 12-stegsarbete mår himla bra av rutiner... och jag ser fram emot att  komma vidare till mitt 11-steg... helst redan igår.

Lite ADHD...

... kan vara bra att ha.
.
Om man satt fler diagnoser på barn när jag var liten så hade jag med all säkerhet blivit diagnostiserad med ADHD... jag var ett barn som hade svårt att sitta still... som pratade i tid och otid och inte riktigt hade tid att räcka upp handen innan jag svarade... naturligtvis så hamnade jag i OBS-kliniker och blev särbehandlad... men... jag skulle inte vilja vara någon annan... hade jag fått ändra på något i min barndom så skulle det inte vara mig själv jag ändrade på utan min omgivning... jag hade faktiskt plockat bort mobbingen... för mobbing är inget som tillför någon någonting.
.
Jag är jag och det finns ingen i hela världen som är mer jag än jag... jag är bäst på att vara jag.
.
På ett sätt så kan jag tycka att det var lite enklare att vara liten när jag var liten... det fanns liksom inte så många val... skolan var som den var och det var ingenting man kunde göra så mycket åt... fyrkantig och tråkig... men samtidigt ganska trygg i sin struktur... man hade inte så många val... och det tror jag var bra... att jag var som jag var... var på något sätt ändå ganska okej... och idag så är jag glad över att få vara den jag är... och om jag fortfarande har lite svårt för att sitta still och hålla käften lite då och då... ja då får det väl vara så... för sån är jag.
.
Från det ena till det andra så tror jag faktiskt inte att jag har någon ADHD... bara lite myror i brallan.

Baksmällan...

... idag.
.
Firade 15 års drogfrihet igår... och känner mig bakfull idag... det är inte på det viset att jag passade på att ta ett återfall när jag firade (det hade ju inte varit så himla bra)... nä... det är mer en känsla av att det var lite "för mycket" peter på en och samma dag... och jag kan förstå att mina bakfyllor på den tiden det begav sig innehöll en hel del "för mycket" känslor... för på den tiden var jag verkligen "för mycket"... minst sagt... och helt ärligt så har jag nog varit ganska mycket även under min drogfrihet... min intensitet (vissa skulle nog kalla det för ADHD) har satt mig i händelsernas centrum mer än en gång under åren... men jag har blivit lite lugnare med åren... och jag måste få lov att säga att jag tycker det är himla skönt... jag har inget behov av att stå i centrum hela tiden längre.
.
Ibland kan det vara en väldigt behaglig känsla att ta på sig rollen som betraktaren.
.
Visst kan det vara bra att ställa sig i centrum lite då och då... men jag har en önskan om att lite då och då även få ta ett litet kliv tillbaka och betrakta livet på lite avstånd... distansen till mig själv är ett behov som växer och det tror jag är bra... jag behöver inte längre vara så jävla speciell för att få vara med... jag duger precis som den jag är... och just precis idag så kan jag känna att det tar på krafterna att stå i centrum... men jag måste samtidigt erkänna att jag blir väldigt glad över alla som grattar mig och att jag är tacksam över att ha människor runt omkring mig som älskar mig... precis som den jag är... och det är kanske därför som jag känner mig lite bakis idag... att jag helt enkelt blir lite rädd för att skrämma bort dem när jag blir (som jag tycker) "för mycket"... eller så är det bara en sund skam som berättar för mig att jag har varit lite "för mycket"... och behöver ta ett kliv tillbaka så att någon annan kan få ta lite plats istället.

15 års...

... drogfrihet.
.
Idag så har jag varit drogfri en dag i taget i 5479 dagar... det blir 15 år... en helt ofattbart lång tid utan att ha petat i mig varken sprit eller knark om man tänker på att jag ju både är alkolist och narkoman... och vet ni vad... allting i mitt liv har blivit bättre på de här 15 åren... och det har inte blivit lite bättre heller... det har blivit MYCKET bättre än vad jag någonsin vågat drömma om... tänk att det gör så stor skillnad att leva utan att peta i sig några droger... hela mitt liv är på "riktigt" idag... och det är nästan så att jag får nypa mig i armen för att se så att jag inte drömmer... det räcker att jag lyfter på huvudet för att se vilken lyckligt lottad kille jag blivit med åren.
.
Jag fick en present idag... en present som gör att jag kan hålla reda på hur lång tid jag har.
.
Idag är dagen då jag bytte halsband... nu har jag ju varit drogfri så länge att det snart är läge att kalla sig själv för en "oldtimer"... det får vara som det är med den saken... men en sak kan vi väl vara överens om i alla fall... och det är att jag inte längre är en nykommling... och med mitt nya halsband så kan jag påminna mig själv om att jag fortfarande är drogfri... att jag ALDRIG kan ta det för givet... och att "en dag i taget" blir till veckor... månader... år... och att idag mina vänner... så ska jag fira att jag varit drogfri i 15 år på söder i Halmstad klockan 19.00... först med ett möte och sen går vi ut och käkar... alla är givetvis välkommna att följa med. 

Vad ska jag...

... säga?
.
Idag så är det en talardag i Jönköping... jag ska tala... och när man är inbjuden som talare så är det ju himla bra om man har någonting att prata om... och det har jag... några andliga principer... men... jag är fortfarande inte riktigt på det klara om vad jag ska säga om det här med andliga principer... jag har skissat lite på en plan... men är väl inte riktigt klar över vad den planen handlar om... än... fast det är två timmars bilfärd till Jönköping och jag räknar kallt med att ha mitt manus klart tills när vi kommer fram... för jag har ju saker att säga... det vet jag... undrar bara vad som kommer ur min mun denna gång... det ska bli spännande att se... hoppas jag.
.

"Det är inte var vi varit som räknas utan vart vi är på väg"... och nu åker vi till Jönköping".

Lite nervös...

... är jag allt.
.
Idag är dagen då jag ska hålla i ett yogapass på mitt gym... och jag skulle ljuga om jag inte sa att jag var nervös inför den uppgiften... fast samtidigt så måste jag ju erkänna att jag gillar utmaningen... det är spännande att prova på nya saker... och jag kickar faktiskt lite på just den sortens rädsla... vissa rädslor är ju ypperligga att gå emot för att kunna växa som människa... och även om jag är rädd för att inte riktigt ha den kompetens som jag inbillar mig en "riktig" yogainstruktör har så tror jag att det kommer att gå bra... jag kan ju bara göra mitt bästa och vara mig själv... och jag vet ju att mina pass på stranden både på Tylösand och i Gullbranna är uppskattade... så jag får väl göra mitt bästa för att släppa taget och njuta av upplevelsen... och förundras över hur flippat det kan vara att vara en produktiv medborgare i vårt samhälle... för det är jag... på riktigt.
.
En sak som jag vet med säkerhet är att det INTE kommer att bli någon paraply-yoga idag.

Integrering...

... på ett gym.
.
När jag för rätt många år sedan till slut vågade sätta min fot på ett gym så visste jag inte riktigt vad man skulle göra där... tack och lov så hittade jag bastun... och blev snabbt en av de bästa/mesta bastubadarna på gymmet... vilket jag nog fortfarande är eftersom jag ju gillar att bada bastu... när jag till slut vågade mig ut i gymmet så hamnade jag på en träningscykel... massa knappar och inställningar och jag fattade knappt någonting... idag så går jag på ett löparbandet med minst lika många inställningsmöjligheter och jag fattar fortfarande i stort sett ingenting av alla dessa inställningsmöjligheter... kanske krävs det högskola för att förstå... jag vet inte... i vilket fall som helst så kommer jag fortfarande ihåg hur rädd jag var när jag gick ner till gymmet de första gångerna.
.
Men jag är ju en väldigt lyckligt lottad kille med massor av tur i livet och som av en slump så startade ett yogapass några veckor efter jag börjat på gymmet... och jag hakade på... det var en gruppträning som jag kände att jag pallade med... och yoga intresserade mig... massor... så jag tog ytterligare ett kliv in i en gemenskap som var helt ny för mig... visserligen så pratade vi inte så mycket med varandra men efter ett litet tag så fanns nu en och annan som jag kunde heja lite igenkännande på när jag körde ett yogapass... och då inte minst tjejen som hade passet... som visade sig vara samma tjej som ägde gymmet... vi gillade bägge två yogans filosofi... och på dessa passen så kände jag mig som en del av någonting.
.
Yoga på stranden i Gullbranna... alla är välkommna 7, 8 0ch 9 juni klockan 08.00.
.
Jag gillade ju det här med yoga och eftersom jag ju har lärt mig att det enda sättet att behålla någonting på är genom att ge bort det så fick jag för mig att vi skulle ha yoga på stranden när vi hade konvent i Halmstad... och jag kommer fortfarande ihåg första gången jag skulle hålla i det passet... jag var skitnojad och försökte visa mig så himla duktig och avancerad så att två av deltagarna skadade sig när de skulle göra samma rörelser... suck... jag är fortfarande nervös när jag ska hålla i yogan nere på stranden men har lärt mig att det inte är så himla noga... jag behöver inte vara så duktig längre... det viktigaste är ju att vi gör någonting tillsammans.
.
I vilket fall som helst så blev jag minst sagt förvånad när jag fick ett samtal ifrån gymmet i går... där de frågade mig om jag kunde tänka mig att hålla i ett yogapass på onsdag... först så försökte jag slingra mig eftersom jag ju inte riktigt trodde att jag skulle kunna klara av det... men sen så tänkte jag på hur shyssta det gymmet har varit mot oss på VågaVa och hjälp oss i vårt intregreringsarbete... då kunde jag ju svika dem genom att tacka nej... så nu känner jag mig lite stolt och väldigt mycket livrädd... och det får väl bli som det blir... bara jag kommer ihåg att jag bara är mig själv och ingen avancerad yogainstuktör... så om ni vill se hur det här kommer att gå... ja då är det bara att komma ner på gymmet och vara med... klockan 16.00 på onsdag... välkommna.
.
Den livrädda killen har blivit instruktör... lite häftigt är det allt.

Och över alltihop...

... lyser moder sol.
.
Ställde mig i ytterdörren och tittade ut... fåglarna kvittrade och såg på när solen letade sig in mellan grenarna och gav mig en känsla av... sommar... saknar nästan att sätta mig på trappan och dra in det där första blossen på en morgoncigg... men det får gå ändå... så nu sitter jag här på min yttertrappa med en kopp kaffe och min dator i knät... och förundras över vilket väsen det är här i Brännebassalt... fåglarna riktigt tävlar med varandra om att låta mest... underbart.
.
Morgonkaffet smakar mumma på en solig trappa i Brännebassalt... lyx i vardagen.
.
Knopparna håller på att slå ut... det ser ut att bli en riktig underbar vårdag och jag hinner väl knappt blinka innan alla träden har slagit ut och sommaren står i full blom här ute på landet... man riktigt känner hur knopparna håller på att brista... livet är fantastiskt.

Andliga principer...

... och flippflopp.
.
Jag håller på att förbereda mig inför en talardag i Jönköping på torsdag... det är nämligen som så att jag har fått den stora äran att medverka som en av talarna... temat på talardagen är andliga principer och jag har fått några stödord att utgå från... åtagande... ihärdighet... och engagemang... och nu har jag kommit så långt i mitt förberedande arbete att jag skrivit upp dessa ord i ett dokument... och just denna dagen tänkte jag väl göra som jag brukar... imorgon... sen... för jag ska bara... och nöja mig med att ha kommit så här långt... det är ju flera dagar kvar innan jag ska tala... jag har gott om tid... och jag undrar om inte tid egentligen är en andlig princip.
.
Det ser nästan ut som om våren är här idag... kanske är det äntligen flippfloppväder.
.
Idag ser ut att vara en dag att njuta av utomhus... kanske rent av tillbinga den på en uteservering... dricka massor av kaffe och samtidigt spela lite mulle... sitta i solen och känna på värmen... det var ju trots allt ett litet tag sedan... vintern har varit alltför lång så nu är det hög tid att packa in vinterkängorna och plocka fram flippfloppen... för om nu inte tid skulle vara en andlig princip så är i alla fall med 100% säkerhet flippflopp det.

Facebook...

... kan göra oss galna.
.
Läste precis i blaskan om att en forskare har forskat och kommit på att facebook kan få oss att tappa verklighetsuppfattningen... låt oss säga så här... jag är inte förvånad... och även om jag själv gör mitt bästa för att inte fastna för mycket framför just FB så måste jag nog erkänna att jag också kan bli påverkad av den sidan på nätet... det är väldigt lätt att fastna och bli en liten smula besatt... fast mitt "problem" för tillfället heter Candy Cruch... ett för tillfället helt sinnessjukt beroendeframkallande spel för mig... och jag som trodde att jag "vuxit ifrån" sådana spel... tji fick jag.
.
Börja INTE spela detta spel.
.
Forskaren som forskat om FB berättade om att en av deltagarna i studien började hallucinera om att hennes (det stod så... hennes... men det kan säkert lika gärna gälla oss killar) Facebookvän kom ut ur datorn och rörde vid henne... jag hoppas verkligen att så inte blir fallet med mina godisar i godisspelet... fast kanske ändå... jag gillar ju godis ibland... men det som skrämmer mig mest är faktiskt det här med Facebooksvän... missförstå mig rätt nu... jag har själv en massa vänner på FB som jag uppskattar att ha fått kontakt med och jag förstår att FB är ett ypperligt sätt att få kontakt med både gamla och nya vänner... det är inte det som skrämmer mig... jag är mer rädd för att Facebookvännerna kan ersätta de vänner vi träffar i den verklighet som i alla fall jag inbillar mig finns runt omkring oss... och så vill i alla fall inte jag att det ska bli... jag vill gärna kunna ge mina vänner en kram... och kanske var det därför hon började hallucinera om att FB-vännerna kom ut ur datorn... för om hon bara hade Facebookvänner fanns det ju ingen att krama... hemska tanke.
.
Nä... nu ska jag försöka klara en nivå till på godisspelet...

Skulder...

... och ekonomi.
.
Är det någonting som jag INTE vill prata om så är det min ekonomi... jag har fortfarande efter snart 15 års drogfrihet skulder hos fogden... och en hel del inkassobrev som dimper ner i min  brevlåda... och det är skämmigt må ni tro... jag har helt enkelt varit alltför bra på att stoppa huvudet i sanden då det gäller min egen ekonomi... och det är någonting som jag helt inte vill prata högt om... ännu mindre skriva om på min blogg... så därför gör jag det... skrivet om det här och nu... och tänker på hur jag igår satt med med högtalartelefonen och  väntade på att det ska bli min tur att komma fram till fogden... för var dagen då jag skulle ta reda på EXAKT hur det låg till med min ekonomi... jag började skriva en blogg... men sen kom jag fram och hann inte skriva längre... resan hade börjat...
.
Jag har en liten bit att gå innan jag blir helt fri.. men jag har kommit en bra bit på vägen.
.
Idag sitter jag här och vet EXAKT hur det ligger till med min ekonomi... ett möte med banken är bokat och jag har en realistisk plan för hur jag skulle kunna bli kvitt fogden, CSN och inkassobolagen... och hur det nu än går med planerna så känns det helt fantastiskt att VETA hur det ligger till... och att det inte var så himla farligt egentligen... men roligast av allt var nog hur lätt det är att förhandla med inkassobolagen... och hur mycket pengar det finns att tjäna på att göra det.
.
Så nu sitter jag här och håller tummarna och drömmer om att vara helt skuldfri om... typ en månad.. och som ni redan vet... håller jag mig bara drogfri så är inte mirakel något man drömmer om... utan något som HÄNDER... hela tiden... allt blir bara bättre... och bättre... och bättre.

Knutna nävar...

... och skvallande rop.
.
1 Maj är ju sedan länge arbetarnas dag... det ska protesteras, viftas med röda fanor och promeneras i långa led samtidigt som det ropas i kör om orättvisorna som drabbar detta släkte... och jag har varit där... gått i dessa led och gapat om vad jag uppfattat som orättvisor... men idag gör jag inte det längre... och jag kan inte låta bli att undra vem som fortfarande protesterar... egentligen borde det ju vara alla de som INTE har något jobb... men det låter sig kanske inte göras på arbetarnas dag... och de som har ett jobb har väl inte tid att demostrera... eller så mycket att klaga på... 1 maj har kanske spelat ut sin roll... jag tycker att vi ger bort denna dagen till de som inget jobb har... de är ju dels jävligt många och så har de ju även något att protestera över... på riktigt.
.
Att gå i långa led och protestera hör ju denna dagen till... men jag struntar i det.
.
Idag så väljer jag bort protesterna... jag har faktiskt gjort en stor förändring i mitt liv... när jag var ung protesterade jag mot det mesta... idag så är jag betydligt försiktigare och väljer med omsorg ut mina bataljer... att skrika och gapa för för själva skrikandets skull orkar jag helt enkelt inte längre.