"Tack för att ni väntar...

... det är fortfarande samtal före, dröj kvar så tar vi strax emot ert samtal."

Och det spelar ingen roll vem jag ringer... min hemtelefon upphör aldrig att förvåna mig... först så trodde jag att min sponsor hade hittat en väldigt rolig svarare till sin telefon... det hade ju faktiskt varit lite roligt med en telefonsvar som lät på detta vis... eller så är det bara min humor som gillar de skämten *L*... men när jag sedan ringer min dotter och möts av samma svar så fattar jag att det är fel på min telefon...

... igen...

... töväder och mycket fukt är inget som ledningarna till världens ände gillar... och ringer jag och felanmäler så är det inte ovanligt att telefonen funkar just när reperatörerna är här... konstigt nog så funkar internet fortfarande... om än lite knackigt...


... ja, telefonerna här ute på landet lever sitt eget liv...

... när jag fortfarande var en aktiv narkoman så kommer jag ihåg när min telefon ballade ur totalt... detta trots att minst 15 stycken påtända narkomaner hjälptes åt att laga mina ledningar (eller kan det bero på just detta?)... i vilket fall som helst så hörde jag andra röster än den jag pratade med i mina samtal med yttervärlden... det hade väl inte varit så farligt om det inta var för det att de som jag pratade mer INTE hörde dessa röster... jag är fortfarande helt övertygad om att jag inte halliciunerade... vilket mina polare var övertygad om att jag gjorde... såklart...

... idag är jag drogfri... men telefonen funkar fortfarande lite som den vill... och jag blir nästan lite nyfiken på vart jag skulle hamna om jag väntade i luren som fortfarande svarar samma oavsett vem jag ringer till... lite nyfiken blir jag allt när jag hör en röst med smålänsk brytning säga åt mig...

"tack för att ni väntar, det är fortfarande samtal före, dröj kvar så tar vi strax emot ert samtal."



Skam & skuld...

... vill jag inte känna.

Men det är precis där jag är i mitt arbete med mig själv just nu... 8-steget.

"Vi gjorde en förteckning över alla personer vi hade skadat och blev villiga att gottgöra dem alla."

Och det är fan inte skoj att tänka på hur jag har betett mig mot mina medmäniskor... visst, de flesta av mina helt sinnessjuka beteende förvann när jag blev drogfri... jag kan se ett samband mellan droger och att göra saker som ger mig skuld och skamkänslor... och jag kan se hur jag förändrats genom att jobba med mig själv med hjälp av min sponsor och ett aktivt stegarbete... jag kan fortfarande förändras och det är ju bra... just nu är det dax att göra upp med det förflutna... acceptera verkligheten precis som den sett ut... hur jävla jobbigt det än är... för om jag vill bli fri från mitt förflutna finns det inga genvägar... det är bara att dra fram liken ur garderoben och låta ljuset bleka bort skammen... det är när jag kan acceptera det som varit...


... som jag kan bli den jag vill vara... eller siktar jag för högt?

Att blogga sig lycklig...

... vet jag inte om man kan göra...

... men att blogga är en flippad resa på många sätt.

Jag började ju blogga för att jag ville utveckla en rutin med att sätta ord på papper... eller nu är jag ju helt ute och cyklar... det var länge sedan jag skrev ner några tankar på papper... finns det människor som fortfarande skriver med papper och penna?

De tillfällena är rätt sällsynta för mig... det finns några få undantag...


... t.ex. när jag sitter på en föreläsning i min skola... då för jag anteckningar...

... som jag aldrig läser... och det beror inte enbart på att jag knappt kan läsa vad jag själv skriver... själva antecknandet är väl mest ett sätt att hänga med på föreläsningen om jag får försöka mig på en gissning... eller så är det som med bloggandet...

... för när jag bloggar så skriver jag bara om det som dyker upp mellan öronen just då... det finns tillfälle då jag sitter i bilen och bloggar mellan öronen på mig själv (utan papper och penna)... litterära mästerverk med massor av insiktsfulla visdomar... ja ni skulle bara veta vilka fantastiska berättelser ni går miste om... för inte fan kommer jag ihåg dem när jag sätter mig ner framför datorn... nä... då är de som bortblåsta... och mitt huvud känns mer som det brukar göra...

... tomt...

... för så är det... mina bloggar handlar mest om min vardag... en vardag som jag i rent underhållningssyfte kanske hade önskat var lite mer spännande av respekt för de som pallar läsa vad jag skriver... inte så mycket för mig eftersom det är min verklighet jag skriver om och att jag kan acceptera min vardag... ja jag kan t.o.m. säga att jag trivs rätt bra i mitt eget liv... jag är en lycklig kille för det mesta... och det är ju bra... för mig... skulle jag på något sätt kunna förmedla den känslan till en enda människa så har jag lyckats i livet... för att känna lycka är helt okej.

En annan sak som är roligt med att bligga är att jag träffar på människor som vet mer om mig än jag själv... och jag kan inte låta bli att fundera på om det finns ett samband mellan mitt teflonminne (jag har ju för fan redan glömt vad jag gjorde igår) och att jag är lycklig?

Intöad...

... som omväxling.

Jag har ju varit insnöad några gånger denna vintern redan... och det är jag inte nu... nä idag så är jag intöad... förvisso så är det fortfarande snön som hindrar mig från att komma hemifrån...


... för när den förvandlas till slask under mina däck så blir det rätt slirigt och halt.

Det var ett mindre mirakel att jag kom hemifrån imorse... men jag skulle nog vilja kalla det som ett ännu större att jag lyckades ta mig ända fram till mitt hus nu på eftermiddagen... kanske berodde det på att jag hade handlat på mig massor med matkassar som tyngde ner min bil... men det var verkligen spännande att ta fart och chansa på att jag skulle lyckas hålla mig på vägen och inte åka i dijet... eller ve och fasa... fastna i sörjan.

Nu sitter jag i mitt hus och har kylen full av mat... och får jag bara behålla strömen så är det bara att luta sig tillbaka i TV-soffan, ta det lugnt... och vänta på att snön ska smälta bort från min väg... eller att bonden ska skotta bort slasken.

Slask...

... kan vara helt sinnessjukt halt.

Det var med hjärtat i halsgropen som jag körde till stan i morse... i tung, tung decimeterhög slask slirade jag mig framåt... får betäckna det som ett rent under att jag inte hamnade i diket... för det var nästan som i visan...


... "än slank jag hit, å än slank jag dit... å än slank jag ner i diket"...

... och redan nu bekymrar jag mig om jag ska kunna ta mig fram till mitt hus ikväll... det var väääääldigt nära att jag körde fast på vägen ut i morse... väääääldigt nära... och jag har inga större förhoppningar om att bonden som skottar min väg kör ut för att skotta slask... även om det är väldigt gott o blötsnö på vägen eftersom han ju inte tyckte att det behövdes skottas när det "bara" har snöat en decimeter vilket det gjorde för någon dag sedan.

Ja jävlar... väder är kraftiga grejer och någonting som verkligen på ett mycket praktiskt sätt lär mig att acceptera verkligheten som den ser ut... ni vet...

... ge mig sinnesro,
att acceptera det jag inte kan förändra.
Mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden...

... och när jag inser kraften i vädret så har jag ju inga som helst svårigheter att acceptera en kraft starkare än mig själv...


... ni vet det där som jag nuförtiden brukar kalla för... GUD...

... nu menar jag inte att slask är GUD... men jag tror att ni förstår vad det är jag vill säga...

Skönt...

... med vinter.

Har ni tänkt på att...


... det inte finns några knott på vintern?

12-stegs Taliban...

... kallas jag ibland för.

Och jag kan bara hålla med, visst är jag en 12-stegs Taliban... exakt en sådan som jag var rädd för att bli... och som jag naturligtvis ALDRIG skulle bli... för jag var livrädd för 12-stegsrörelsen i allmänhet och NA (anonyma narkomaner) i synnerhet... min polare leffe hade ju blivit minst sagt underlig efter att han kom hem från sin 12-stegs behandling... inte ett endaste dugg psykotisk och med ett underligt glittrande i ögonen...

... han hade t.o.m. mage att påstå att jag hade problem med droger... och då menade han inte det enda problem som jag kände till när det gällde droger... att de kunde ta slut... för utan droger var faktiskt livet väldigt problematiskt innan jag hittade till NA... nä han menade på fullaste allvar att jag inte kunde kontrollera mitt drogande... och lurade iväg mig på mitt första NA-möte.


det finns NA-talibaner överallt i världen... massor av drogfria livs levande narkomaner.

Jag tyckte att de som satt på mötet var väldigt underliga... pratade om konstiga grejer... tacksamhet... glädje... andlighet och jätteskumma prylar... och jag blev allt lite rädd... men leffe fortsatte att släpa med mig på mötena... lite nyfiken blev jag allt... på vad jag till en början uppfattade som en sekt... och eftersom jag är en beroende ut i fingerspetsarna så hade ju jag en liten egen plan för hur jag skulle fixa mitt liv... och "friskförklarade" mig efter ett halvår...

... firade med en rejäl fylla som varade i några dagar innan jag kapitulerade... den 10 maj 1998... det var dagen då jag bad om hjälp... ett av mina bästa beslut någonsin... och svåraste... för det var inte lätt att be om hjälp för mig... jag hade ju hela mitt liv levt enligt deviser som "bra karl sköter sig själv"... "ensam är stark" och "sköt dig själv och skit i andra".

Det gick inte på en dag att förvandlas till en 12-stegs Taliban... för till en början så ville jag fortfarande gå min egen väg... jag behövde ingen sponsor... eller jobba i stegen... för jag var fortfarande livrädd för att bli hjärntvättad... och förvandlas till en viljelös grönsak som inte kunde tänka själv... länge, länge gick jag min egen väg (och gör väl fortfarande lite då och då) och vägrade göra vad 12-stegsprogramet föreslog...

... för jag fattade inte grejen... att min frihet kom från att ta ansvar... att fixa en sponsor och bygga en relation på tillit... att jobba i de 12 stegen för att ta reda på vem jag var... göra service och att ta ansvar för mina egna beslut och släppa taget om det jag inte kan påverka... idag så är jag en 12-stegs Taliban av den mycket enkla anledningen att jag vill behålla det jag fått... nämligen min frihet att få vara mig själv...

För eller mot

... subutex, metadon eller heroin?

Ibland så sitter jag i min bil och filosiferar... om svensk narkotikapolitik i allmänhet och subutexprogrammet i synnerhet... och jag har skrivit förut här på min blogg om vad jag har för åsikter i denna frågan... jag är FÖR drogfriheten... och jag köper INTE begrepp som "hopplösa fall"... däremot så har jag självklart åsikter och funderingar om varför det finns ett behov av detta begrepp.

För om det inte finns några hopplösa fall...


... då innebär ju det att ALLA... utan undantag kan välja ett drogfritt liv.

Och jag kan inte låta bli att undra vad läkemedelsindustrin skulle tycka om det... det skulle ju innebära färre sjuka människor och mindre förtjänst för en industri som är beroende av att vi är sjuka... jag är inte motståndare till mediciner... verkligen inte... och jag tror inte så mycket på att vara motståndare till drogerna eftersom det brukar innebära att vi står där och stampar i debatten bakom en massa argument som handlar om... för eller mot... och det är mest bara tröttsamt tycker jag...

... jag är för att ge människor ett eget ansvar... inte särbehandla vissa som "hopplösa fall"... för det är enligt mig... ingen annat än skitsnack... och när det gäller drogfria narkomaner så har förvånande nog ett stort antal av oss haft en stämpel som "hopplösa fall"...

... och det var ju inte sant... det visade sig att vi bara var... mänskliga.

Vig...

... är historia för mig

Herrejävlar vad snabbt jag förvandlades från en hyfsat vig snubbe till att bli vig som...


... typ... ett kylskåp.

Stön och stånk när jag tar på mig skorna och på yogan kändes det som om jag gått upp flera hundra kilo... och jag fattar fan inte... de måste lagt sig på hela min kropp eftersom jag fan inte ser dessa extra kilo... eller så har jag "bara" blivit gammal... möjligtvis en kombination... kanske är detta en "träningskada"... att det är först efter att man börjat träna på allvar som man känner sig otränad... för visst är allt mitt kubbande på löparband och i skogen en form av seriös träning... eller hur?

Det är lite som att bli rökfri... alla snackade om vilka fantastiska fysiska belöningar som väntade på mig... och jag ska ärligt säga att de belöningarna väntar jag fortfarande på... en av de enda verkligt märkbara fysiska förändringarna är att mitt luktsinne har förbättrats... och jag vet inte ruíktigt om jag tycker att det är så himla bra... detr finns gott om lukter som jag gärna sluppit att känna...

... nu vill jag inte påstå att det var lönlöst att bli rökfri... nä nä... tvärtom så tycker jag att det var ett av mina bättre beslut... men inte av den anledningen som jag kanske förväntade mig... nä belöningen var inte av fysisk karraktär (ska jag vara riktigt ärlig så kanske jag har fått en smula bättre flås men det är inget jag tänker på) utan mentalt... mentalt är varje rökfri dag en dag där jag är märkbart betydligt friare mentalt... svårt att förklara men väl värt att uppleva... jag kan rekomendera rökfriheten... helt klart.

Träning kan vara samma sak... för visst fan mådde jag bra av att gå ner och köra ett yogapass fast jag inte hade lust... och just idag så är den belöningen både fysisk och psykisk... visserligen var det jobbigt att känna mig som ett kylskåp när jag tränar...


... men det är fan skönt att ha använt mina muskler... rent fysiskt.

Bråttom, bråttom...

... och på språng till yogan.

Mitt tränande har av olika anledningar avtagit radikalt... och jag kan riktigt känna hur mitt motstånd mot att dra iväg på yoga tar tag i mig... nu är en bra tid för att göra något jag inte "känner" för...


... nu... precis exakt nu ska jag fast jag inte ha lust... gå på ett yoga-pass...

... tror att det är ett skitbra beslut... återkommer med en rapport...

Tacksamhet...

... känner jag.

Jag är verkligen en lyckligt lottad kille som får föreläsa framför en underbar publik... om och om och om och om igen... ja tänk om jag skulle kunna fömedla hur mycket jag uppskattar dem... då skulle orden inte räcka till... för det jag vill säga finns i magen... det är en känsla... kanske är det... ja så är det ju... ingen tvekan... det finns ett ord för den känslan... och det ordet är...


... såklart kärlek.

Plikten kallar...

... och jag borde ta mig in till Halmstad.

Vi har konventkommitémöte idag... det är mycket som ska planeras och disskuteras när man roddar ihop ett konvent... och även om vi nu har haft några sommarkonvent i Halmstad och mycket går som på räls så är det en viktig demokratisk process att uppfinna några hjul en gång till *L*... och inte bara det... det är faktiskt massor av planering för att få det att funka... och vi nyktra narkomaner är helt fantastiska på att få saker och ting att fungera... men det finns några saker som vi inte kan göra så mycket åt... som t.ex. vädret...


... det får en kraft starkare än mig själv ta hand om... (läs GUD enligt min uppfattning).

Och för det mesta har jag inga problem med att "släppa taget" om den grejen... är jag insnöad så är jag insnöad... och även om det tar emot så ser det inte så lovande ut just nu... kommer bonden och skottar innan 12.00 så gör jag ett försök att ta mig in till stan... annars så struntar jag i det.

Och jag vet att det inte är några som helst problem för mina vänner som gör service... NA är en förstående och förlåtande gemenskap... då oroar jag mig mer för måndagen... jag har sedan länge en inbokad föreläsning i Vetlanda kl.09.00... och den tiden vill jag verkligen hålla... det handlar om att vi ska kunna leverera en beställd produkt som kunden har betalt för... jag tror säkert att de skulla vara förstående att jag under rådande förhållande inte lyckas ta mig fram med min bil... men i det fallet ger jag mig inte utan att ha gjort mitt yttersta för att hålla min del av avtalet... det handlar om tillit... att de ska känna sig trygga för att jag gör mitt bästa och kunna lita på mig.

För mig personligen så är det viktigt att visa... att de som vågar ge en nykter narkoman en extra chans betyder mycket för mig... det har tagit tid att bygga upp det tillit som jag bemöts med idag... för tillit är inte något som man får... tillit är något man förtjänar... även om det som i detta fallet innebär att jag är tvungen att försöka ta mig fram och köra min bil till Vetlanda i snökaoset.

Jag ska be min "kraft starkare än mig själv" om hjälp.

Taken rasar...

... nertyngda av all snö lite överallt dessa dagar.

Det är inte utan att jag kan bli lite nojad när jag hör hur det rasar in tak på tak i vårt avlånga land... och jag kollar lite på mitt eget tak... bonden som skottar min väg pekade på min vedbod och skakade på huvudet... och visst... jag ser också hur taket bågnar av tyngden... så jag tog faktiskt fram stegen...


... och klättrade upp på mitt "lilla" tak (jag har ett "stort" tak också) och började skotta.

Men efter en liten stund så gav jag upp... jag tar chansen och nojar vidare... ligger och lyssnar när jag lägger mig... väl införstådd på att mitt tak väger typ hur mycket som helst nu... allra helst eftersom jag inte har någon kall vind mellan min stugvärme och den kalla snön på mitt tak...


... det syns tydligt när jag tittar ut genom mitt fönster... istapparna är rätt långa...

... annars så älskar jag denna vintern... det är ju helt underbart att bo i vinterparadiset här ute i skogen... en väldigt speciell känsla... av lugn och sinnesro...

... om jag inte räknar med taknojan då alltså...

Heja, heja...

... friskt humör.

Nu är det dax för Anja igen...


... hennes tårar rörde mig långt in i hjärtat... håller alla tummar jag har idag.

En reservspis...

... kan ju vara bra att ha.

Jag drog iväg till stan... fan att sitta hemma med en spis som inte funkar utan möjlighet att kunna laga lite varmt käk... nä där går gränsen...


... så jag köpte mig en kokplatta... med två plattor.

Letade igenom hela huset innan jag bestämde mig för att åka till stan... har ju haft hur många kokplattor som helst innan eftersom jag är en gammal hembrännare av rang... det var noga med rätt värme när jag brände sprit... så jag hade även ett system så att kylvattnet rann direkt ner i brunnen efter att det kylt ner spriten till exakt rätt temperatur... jag brände en hel del och hade jag inte gjort på detta vis så hade ju brunnen sinat.

Nu ska jag inte bränna hembränt (gör man det fortfarande?) utan laga mat på min kokplatta... om det händer något med min spis... för när jag kom hem så hade jag inte fasfel längre... hur och varför det fixade till sig har jag inte en aning om... men det var ju bra... och min nya spisplatta kunde jag lägga i hallen... jag vet inte riktigt vad jag ska använda den till nu när spisen funkar igen... kanske kan jag laga käk utomhus till sommaren... till våren när jag sitter och käkar i min trädgårdsmöbler...


... som jag för övrigt kollade in alldseles nyss i min fina vinterträdgård...

... jag har visst inte hunnit ta in dem än... och nu är det ju nästan för sent... det är ju snart vår...

Fasfel...

... i mitt hus.

Tänkte väl inte så mycket på det när jag kom hem sent igår kväll... det var en lampa som lös lite svagt... ingen större katastrof... jag kunde koka vatten i min vattenkokare... vattenpumpen funkade... TV:n och OS var inga problem... det enda som störde mig en liten smula var att min sänglampa lös lite svagt... nu var jag så trött så jag struntade i min vanliga rutin att läsa några sidor i en bok... så jag ryckte på axlarna och somnade sött...

... vaknade i morse... skulle fixa lite frukost...


... och koka några ägg... tji... vattnet kokade aldrig... blev bara ljummet.

... fasfel... ingen fungerande spis... problem med att laga mat... shit... ut och skotta... så nu ska jag ta bilen in till stan... och se om jag kan hitta en billig 2-fas spisplatta... helst med två plattor... för jag vill ju kunna laga varm mat... och då behöver jag ju kunna steka samtidigt som jag kokar... eller hur?

Rädd...

... för att köra hem i snön. Jo, så äär det... jag tycker inte alls om att vare sig åka med som passagerare eller att köra själv när det snöar och är halt på vägen... och nu sitter jag här i en bil på väg från stockholm... i snön... på en hal motorväg... och det är jobbigt att sitta och spänna sig... och fundera på om jag kommer att kunna ta mig fram till mitt hus i skogen... eller om jag är utsnöad som omväxling... insnöad är jag ju van vid denna vinter...

Scapegoat...

... handlar det om för mig idag... redovisning om syndageten... och resten av familjen i en dyssfunktionell familj... scapegoat... jo jag vet en hel del om den figuren... ja jävlar...

öhhhhh...

... ungefär så... öhhhhhh...

Flitiga...

... som bin. Jo så är det allt... vi är minnst sagt en motiverad skolklass... precis tvärtom mot då jag gick i skolan senast... jag hade förvisso en period i början av min skolgång där jag gick in i en hjälteroll och var ett flitigt duktigt barn... den perioden gick över... det var mycket tuffare att skolka, sniffa och se ut som att man inte brydde sig... ja herregud... det känns skiitbra att ha skiftat tillbaks till det duktiga barnet... det är fan tufft att vara flitig...

På väg...

... till skolan igen. Som vanligt så försöker vi plugga ikapp på vägen upp... men denna gången är det svårare eftersom vi pluggar på ett annat språk än svenskan... ... men det är som det är med det... smällar man får ta. I vilket fall som helst så ska vi på ett möte i stockholm först... och har jag tur så blir det en fika med min sponsor.

Ett Mulle-drama...

... från verkligheten i Ljungby.

Det rapporteras att ett drama utspelades för några minuter sedan i en mindre stad i småland... då en av våra medarbetare (av hänsyn till anonymiteten kan jag tyvärr inte namnge denna person som är av manligt kön som är född 1952) vars namn börjar på T... och slutar på ...homas.

Ni som är bekanta med mulle känner ju till reglerna...


... förlorar man med mer än 100 poäng så ska struten sitta på...


... förlorarens huvud...


... och inte ligga sönderriven på golvet.

På VågaVa har vi många "bra vinnare"... men det finns nog fan fler "dåliga förlorare"... eller är det samma människor i olika roller... ???


... den här killen hade inga komentarer.

Segerglädje...

... får mig att börja gråta.

Charlotte Kalla vann guld... och jag grät... det är ju sååååå vackert att se hennes glädje...


... Vinter-OS är vackert...

... och det är med en viss saknad jag tar paus med mitt TV-tittande tills på fredag eftersom jag har en skola att gå i... det är smällar man får ta om man vill lära sig något nytt... kanske får jag reda på varför jag gråter när Kalla vinner guld...


... och blir sååååå himla rörd...

Heroin...

... delas ut gratis i Köpenhamn.

Och det är inte vem som helst som står för "gratisleveransen"... det är den danska staten som delar ut heroinet... till de patienter som inte riktigt fixar att "bara" hålla sig till sitt utskrivna metadon... nu får de ett extra tillskott med två doser statligt levererat heroin.


Nu går det alltså att knarka under ordnade förhållande... *suck*.

Undrar vem som förser den Danska staten med heroinet.

Jag har peronligen hur många åsikter som helst om detta... och det är inte utan att jag känner hur viktigt det är för mig att hålla mig till vad jag kallar för vinnarna... och med vinnarna så menar jag alla oss som slipper peta i oss droger längre... för helt ärligt...

... jag ser ingen som helst mening med att dela ut gratis heroin... ingen mening alls.

The hero...

... läste jag precis om... på engelska... hero.

För det var inte fantomens häst det handlade om... nä... texten jag läste kändes som en käftsmäll... visst har jag lärt mig en hel del under alla dessa år som vi har jobbat med VågaVa... och jag har varit på föreläsningar... läst böcker och lyssnat på massor av människor... och i min egen föreläsning pratar jag också om dessa roller... på svenska... och då bl.a. om... 


... hjälten... the hero.

Kom ihåg när jag gick på mitt första ACoA-möte (vuxna barn)... det var också någonting som rörde om det ordentligt i mina känslor... precis som nu när jag läste texten i min läxbok... på engelska... ja jävlar... några av mina känslor och viktiga delar i mitt inre fattade tydligen bara engelska... för det var någonting i denna texten som fick det att trilla ner poletter mellan mina öron... jag kunde känna igen mig själv som och förstå varför jag är som jag är... skönt att veta att det finns någon som förstår... lite mer om mig än jag själv gör...

... och visst är det väl nästan kusligt hur lika vi människor är varandra... hur vi reagerar på samma sätt i liknande situationer... och att det finns anledningar till att vi handlar på ett speciellt sätt...

Spray Date...

... skickar mail till mig.

De undrar vart jag har tagit vägen (det händer med jämna mellanrum)... och undrar om jag funnit kärleken eftersom jag nu inte hänger på deras sida längre... detta har pågått en längre tid att det lite då och då dyker upp ett mail från Spray Date...  där de lockar med att det minsann har dykt upp flera hundra nya singlar... som inget hellre vill än att träffa mig... och det är väl inte utan att jag blir lite nyfiken*L*.

Eftersom jag på något underligt sätt verkar vara medlem på livstid så kommer jag med all säkerhet att fortsätta få dessa mail... det gör väl inte mig någonting... och jag får väl erkänna att idag så lyckades jag mig in på "min" sida (jag fick hålla på ett tag innan jag knäckte lösenordet)... bara för att jag blev nyfiken... bara kolla lite... och kanske var det för jag hade snackat med en vän för några dagar sedan...

... han berättade för mig om att han var med på en sådan här sida... och träffade tjejer i ett rasande tempo... två om dagen denna helgen berättade han... jättetrevliga tjejer som han fikade med lite här och där och att det var allt som hände... en fika och "tack för kaffet"... än så länge, berättade han innan han fortsatte att förklara att tjejerna i vår ålder var äldre än för några år sedan (en insiktsfull iaktagelse som i förlängningen visade att det hade vi också blivit... äldre alltså)... vilket hade förvånat honom en smula... jaja än så länge blev det "bara" kaffe... men med hopp om mer... för det fanns ju en anledning till att han var med på en datingsida... att han bar på en önskan om att träffa "den rätta"... och det kan jag ju förstå... gör vi inte alla det... söker efter "den rätta".

Jag pallar inte riktigt att ta kontakt på Spray Date längre... för en massa år sedan när jag registrerade mig på den sidan så träffade jag en jätteshysst tjej i en stad långt borta... och vi hade regelbunden kontakt ett tag... det var innan vi åkte till Paris tillsammans... vi är fortfarande vänner men någonstans på en datingresa så kommer man till en gräns... och är tvungen att ta ett beslut... för det är ju vad en sådan sida handlar om... att hitta kärleken... och jag fattade inte riktigt vad en Parisresa om våren handlade om... egentligen.

Att "bara vara kompisar" är inte alltid så lätt när man passerat gå utan att hamna i fängelse... och det vet ni ju att i monopol så får du inte göra affärer den första rundan... då är det bara på skoj... men sen... ja då börjar allvaret... och fan... kärleken är hur enkelt som helst... det är allt runt omkring som krånglar till det... och kanske är det därför som Spray Date får skicka så många påminelser till mig... för nä... jag har inte träffat någon... jag aktar mig noga *L*... det är därför som jag inte är aktiv på era sidor...


... och kanske också för att jag är rädd för att vara lycklig... tillsammans med någon.

Jag är en grym kock...

... om jag får ge er min åsikt.

Jag kanske inte har så mycket på min repetoar... men efter att ha provsmakat lite på dagens enkla måltid... spagetti/köttfärssås med en enklare sallad till så kunde jag inte låta bli att utbrista ett litet stönliknande läte av njutning... mina smaklökar jublade av hänförelse... sååååå enkelt sååååå gott.

Jag vet att jag bor i landet lagom... att det finns människor som inte tycker att det är fint att skryta över sig själv... men va fan... jag kan ju inte ljuga... mitt käk smakade ju mumma *L*...


... och jag känner mig som en mästerkock... å det känns fan bra...



Plugga...

... på engelska är... öhhh... svårt.

Jag vet inte om det beror på att boken vi pluggar just nu är skriven på engelska eller om det kanske är enklare än så... jag har ju inget emot att läsa bra böcker... och det är inte någon som helst tvekan om att min läxa är en oerhört givande och bra bok för mig... visst det tar några minuter innan jag kommer in i den varje gång... och min taktik för att kunna läsa en bok på engelska är att läsa fort... skumma... inte fastna på enstaka ord för då är det kört... min kunskap engelska är alldeles för bristfällig för det... men läser jag snabbt så fattar jag lättare... jag behöver inte översätta alla ord för att förstå vad hon menar...


... i denna bok.

Kanske beror det på att det vi pluggar på vår skola handlar om mig... det är intressant att få lära mig varför jag beter mig på olika sätt och varför det funkar så... kort sagt... vår läxa är en bok som mer eller mindre de flesta nog skulle kunna finna stor hjälp av att läsa... det är min fasta övertygelse.

Det svåra med att läsa denna läxa på engelska beror nog inte så mycket på att den är på engelska... det verkar snarare som att det faktumet att den är skriven på ett annat språk får mig att konsentrera mig mer på vad det står i den... och att jag lär mig mer... paradoxalt nog...

... nä det svåra är att jag har köpt en annan bok... som inte har ett skit med min läxa att göra... men även om jag VET att det är läxan som jag ska läsa... så är det inte det jag VILL... för jag VILL läsa...


... Carlos Ruis Zafon:s nya bok... nu... direkt... helst igår.

Det var några år sedan jag läste Vindens skugga och fullständigt försvann in i en läsupplevelse av sällan skådat slag... och jag vill ju bara kasta mig över ännu ett mästerverk av denna fantastiska författare... men jag ska inte göra det... den får ligga och mogna till sig ett tag... och jag ska ägna mig åt mina läxor... vårda och njuta av min längtan efter att få öppna hans bok... och försvinna iväg i bokens underbara värld.

"Det viktigaste först"

*suck*

Hollywood...

... närmar sig med stormsteg.

Förvisso så har jag fortfarande över 27 år tills jag ska slå igenom som skådespelare i Hollywood... men fan... jag kanske ska börja kolla in hur jag vill göra min debut i det stora landet i väster... och kanske var det därför som jag i veckan blev erbjuden att vara med i en teateruppsättning... att de helt enkelt hade hört talas om att jag bestämt mig för att...


... bli skådespelare i Hollywood och slå igenom som 80-åring.

För det har jag ju spikat... för jättelänge sedan... jag tror inte att jag var mycket mer än 25 när jag gjorde det klart för mina vänner att jag skulle dra till Hollywood och spela in film när jag var 80... och nu närmar det ju sig... tiden går jävligt fort nu när man börjar bli lite äldre...

... smällar man får ta... priset för att ha skoj på ålderns höst *L*... och då har jag ju inte ens börjat min skådespelarbana... ja ni ska få se... när man är drogfri så blir ens drömmar för det mesta verklighet... så jag funderar lite på vilken slags film jag vill vara med i... P-rulle går iallafall bort... hallå... 80 år... då är väl inte ens ett relationsdrama aktuellt... möjligtvis en actionsrulle... med inhyrda stuntmän... ja det kanske vore något för mig... eller???

Glädje...

... i vardagen.

Jag blev så himla glad i morse när jag såg och inte minst kände doften av...


... de fina tulpanerna jag fick när jag föreläste i Kristianstad i onsdags... jättetack!

Vad jag är lyckligt lottad som får tulpaner... det är som jag brukar säga... jag är en helt otroligt rik människa på alla möjliga och omöjliga sätt...

... det är gott att leva...

Ajajajajaj...

... träningsvärk.

Fan jag trodde ju att jag var en vältränad snubbe nu när jag springer både i skogen och på band... för att inte tala om alla dessa timmar jag har lagt på mina yogapass... men nä... att åka snöbräda var tydligen någonting som väckte några av mina slumrande muskler... insidan av låren trodde jag faktiskt att jag tränade när jag sprang...

... jag hade fel.

Någonstans så är det rätt skönt att ha träningsvärk... eller skönt kanske är fel ord... det känns iallafall som om jag gjort något nyttigt... brytt mig om mig själv och tränat ute i friska luften... det känns bra... att jag gillar att ta hand om mig själv...


... och att jag tycker sååååå mycket om mig själv... är ett mirakel...

... för om jag ska vara ärlig så är jag den människa som behandlat mig själv sämst... det finns ingen i hela världen som snackat så mycket skit om mig är... jag själv... det är fan slut med det nu... för jag ÄR en vacker och värdefull människa... på riktigt... med träningsvärk.

"Den som inte kan le...

... ska inte öppna en affär".


Ett tänkvärt citat av en okänd människa... på flera sätt.

Idrottskille...

... är jag inte.

Och det har jag heller aldrig varit... förvisso trodde jag rätt länge att jag var en gudabenådad fotbollstalang... och att det var medfött... för träna behövde jag ju inte... jag tog hjälp av min beroendesjukdom för att upprätthålla denna illusion... eller rättare sagt jag tog till vara på en av dess egenskaper för att kunna leva i min egen lögn... förnekelsen...

... med hjälp av min förnekelse så lyckades jag över förväntan dölja några av mina brister... som att jag inte kunde trixa mer än tre trixar med en fotboll (det är INGET tecken på bollkänsla)... eller att jag som självutnämd målspottare i vårat korplag aldrig lyckades göra ett enda mål... eller jo föresten... jag gjorde självmål en gång... likförbannat var jag på fullaste allvar helt övertygad om att jag vid närmare 40 års ålder skulle kunna platsa i Inter... förvisso med en lättare träning för en gång skull... det var ju ändå ett proffslag vi pratade om.

Nä, det tog många år innan jag hajade att jag var en sopa i fotboll... att jag inte var en idrottskille... men jag hänger inte läpp för det... nänä... jag lär mig istället att åka snöbräda (vilket underbart namn istället för snowboard)... och tillåter mig att känna stolthet trots att jag är helt färdig efter en heldag i en skånsk skidbacke...


... kan man inte spela fotboll så kan man ju alltid göra något annat... eller hur?

Och fan vet om jag inte känner mig som en idrottskille trots allt... mycket frisk luft och rosiga kinder gör sitt... och om jag nu ínte är en idrottskille... så är jag åtminstone en sund kille på en bräda... en friluftslirare... hehe... det behöver jag inte förneka... det är ju t.om...

... sant...

Snöbräda...

... ska jag åka idag.

Jag gillar att åka skidor men de senate åren har jag betsämt mig för att prova något nytt för mig... snowboard... det är en utmaning och jag börjar få lite (lite) kläm på det... så jag fixar att komma ner för en backe och det händer att jag lyckas svänga lite på vägen ner... mest åt ena hållet än så länge men va fan... träning ger färdighet...

... första gången jag ställde mig på en snöbräda (vilket helt underbart namn istället för snowboard)... så trodde jag att det skulle påminna lite om skateboard (rullbräda *L*) som jag hade åkt en hel del i min ungdom (för fruktansvärt länge sedan i ett helt annat annat sekel)... jag blev snabbt varse att så inte var fallet... för att kunna svänga var jag tvungen att lära mig en helt ny teknik... som innebar att jag var en smula mer fysiskt aktiv och rörde på kroppen för att få med mig brädan... och dra på trissor... jag lärde mig att svänga *L*... hoppen har jag inte hunnit till... det finns ju en viss skaderisk när en gammal gubbe som jag sysslar med fysiska aktiviteter... min kropp är en helt annan än den var förra seklet... konstigt nog...  

... nu är jag på väg in till stan för att hämta några polare... sen bär det iväg till backen... thoho...


Snowboard, snöbräda (ovanligt) eller i vardagligt tal bara bräda är en vintersport där man åker utför en snötäckt backe på en bräda som liknar en bred skida.

VågaVa go ski...

... blir det imorgon.

Jepp imorgon bär det iväg till vår lilla skånska skidbacke på hallandsåsen... sen får vi väl se vem som hänger på och leker i snön *L*...


... och kastar sig utför backarna.

Att stjäla...

... "klokheter" som någon annan sagt.

Kanske skulle man vilja att jag på min egen blogg enbart skulle skriva ner mina egna tankar och funderingar... men i min verklighet så är det faktiskt inte så många tankar som jag är ensam uppfinnare till... oftast hittar jag inspiriation i något jag läst, lyssnat på eller sett... visserligen så älskar jag utryck som... "hellre egna lögner än andras sanningar"... av den ryske författaren Fjodor Dojskojevski... men om jag ska vara ärlig så är de flesta av mina idéer stulna... saker som jag snappat upp lite här och där... som detta lilla fina citat...

"Ett litet leende
från personen vid kassadisken
eller från bussföraren.
Ett vänligt ord från biträdet på biblioteket.
En trevlig liten pratstund med en man
nere i ett hål i gatan.
En artig garagevakt,
dagen är förändrad.
Hoppet om hela mänskligheten
har återvänt."

                PAM BROWN, F.1928

Dessa små rader kan få mig att stanna upp... fundera lite... och påminna mig själv om att dela ut ett extra leende denna dag... att säga ett vänligt ord till någon jag träffar...


... så enkelt... så viktigt... så stort... så vackert... att le.

"Fred...

... börjar med ett leende."


Sa hon... Moder Teresa.

Äventyret...

... börjar strax.

För det är fan ett äventyr att ta sig runt min vanliga skogsrunda... och idag så tvingar jag min yngsta dotter att följa med på en skogspromenad i en halvmeter djup snö... kan jag åka fast för det?

Mina barn har nog aldrig fattad det här med skogspromenaderna... men det är väl något som sitter i sen jag var hos min mormor på sommrar och vintrar... att frisk luft skulle vara bra på något underligt sätt... det är iallafall mitt argument till mina barn. 


På vägen tebax kan vi gräva fram brevlådan och kolla om vi fått någon post.

Susanna Alakoski...

... blev intervjuad i TV-soffan.

Det handlade om hennes nya bok... kommer inte riktigt ihåg titeln men det var någonting med fängelset... jaja skit samma... för det var verkligen en intressant intervju... det snackades om missbruk och allt vad det innebär... och nu har hon skrivit en bok ut småtjuvarnas perspektiv... småtjuvarna och deras anhöriga... om OBS-kliniker och bokstavskombinationer... om narkotikapolitik och medmänsklighet... om skam och utanförskap...


... jag är glad över att det finns människor som Susanna Alakoski...

... för hon sätter ord på verkligheten på ett sätt så att man förstår... själv har jag bara läst hennes bok svinalängorna där hon på ett kristallklart sätt beskriver hur det är att växa upp i en missbruksfamilj... och jag ser fram emot att läsa denna nya bok av henne... den handlar ju om... mig...

100-klubben...

... är en exlusiv församling av... förlorare.

När man har hamnat i 100-klubben är det viktigt med förnedringen... för att det ska svida riktigt ordentligt så får den deltagare som hamnat i 100-klubben ta på sig en... strut... och sen ska då vi som vann se till att de som förlorade... visar detta... och även om jag inte gärna lämnar ut någon annan än mig själv på min blogg så är det med en viss glädje...


... jag visar hur min kollega ser ut i strut efter att ha spelat mulle mot mig...

... på vårat jobb så vet ALLA vad det innebär att hamna i 100-klubben... och just i detta fallet så hade vi faktiskt en överenskommelse om att jag kunde publicera bilden på janne med strut... hans spelpartner är däremot en anonym besökare hos oss på VågaVa så han lämnar jag utanför...

... men jag vet att han lider just nu...

Ignorera alla...

... stod det på knappen.

Det funkade inte... så jag satte mig ner för att städa upp i min facebook själv... den lååååånga vägen... klick,klick,klick,klick,klick,klick,klick,klick,klick,klick,klick,klick,klick... och då fortsatte det... klick,klick,klick,klick,klick,klick,klick,klick...

... tro nu inte att jag är färdig... nänä... det tar nog aldrig slut... frågorna om jag vill vara med i olika grupper och sånt... och jag vet inte riktigt om jag vill vara med i grupper...


... som vill rövknulla Josef Fritzl eller något annat... öhhh... intressant...

... som bara fyller mig med avsmak och avsky... och när jag var på en föreläsning i förra veckan om just ondska fick jag lära mig att jag kan bli en ond människa... göra ondskefulla saker... att det är ett mänskligt beteende som förvandlar oss till ondskefulla varelser...  nu är ju naturligtvis Josef Fritzl en väldigt sjuk människa som inte på något sätt repensenterar mänskligheten... men det intressanta med föreläsningan om ondska var att för att få "vanliga" människor att begå fruktansvärda brott mot mänskligheten så behövdes en "trigger"... denna "trigger" var oftast i formen av en syndabock... någon enskild människa eller grupp av människor som var så elaka och dumma att man inte längre behövde bry sig om att behandla dem humant... att man som individ hade "frikort" att vara lite extra elak mot vissa människor...

... det är på det sättet man får människor att begå folkmord... så jag tänker inte gå med i en grupp som vill rövknulla Josef Fritzl... då går jag hellre med i en grupp som vill krama sina vänner och vara snälla... men på min facebook så har jag så många förfrågningar nu så att jag faktiskt inte riktigt hinner läsa vad de står för... och så har jag hört att det finns folk som byter namn på grupperna efter att man gått med... så nä... jag klickar bort de flesta... nästan alla utom VågaVa-gruppen...

... så jag sitter här och klickar nu... klick,klick,klick,klick,klick,klick,klick,klick,klick... bort bort bort... klick,klick,klick,klick,klick...

Frihet...

... från aktivt beroende.

Ja faktiskt... det funkar... jag är en narkoman som inte är drogsugen... och egentligen så är ju det helt overkligt... narkomaners naturliga tillstånd är ju att knarka eller jaga knark... alltid... 24/7... året runt.

Visserligen så fattade jag inte det när jag fortfarande var en aktiv narkoman... aktiva narkomaner är väldigt ofta helt omedvetna om att de är narkomaner... precis som de flesta alkolister inte har en aning om att de är alkolister... det visste jag inte heller... nä jag var helt övertygad om att jag hade kontroll över mitt användande av droger... att jag kunde sluta precis när jag ville...


... sen... imorgon... för jag ska bara... en gång till... denna gången blir det annorlunda.

Idag så tar jag allt som oftast min drogfrihet för givet... tänker inte på att jag är en narkoman och alkolist... som känner friheten från mitt aktiva beroende... men jag "glömmer" bort att jag inte är drogsugen och inte tänker på droger hela tiden... tvärt emot hur det var när jag använde... då allt handlade om hur jag skulle få tag på pengar till droger... fixa droger... och använda droger.

Idag är jag fri att känna på vilken känsla som helst... mina känslor är inte längre en "doseringsfråga"... mina känslor är... bara... känslor... det går upp och det går ner... hit och dit... och det är okej... det är "bara" mina känslor... och idag så är det inte mina känslor som bestämmer över hur jag ska leva mitt liv... nä idag så är mina känslor resultatet över hur jag lever mitt liv.

Det är jag som betämmer över mitt liv... inte mina känslor... det är frihet.

Fatta... jag är en narkoman som inte är drogsugen längre...

OSHO...

... har sagt många underfundiga saker.

Här har ni dagens "tanke"...
från OSHO-gruppen på facebook... *L*.

Jag gillar den snubben... R.I.P. OSHO.


OSHO No-Thought for the Day:

"The ordinary man is living a very abnormal life, because his values are upside down. Money is more important than meditation; logic is more important than love; mind is more important than heart; power over others is more important than power over one's own being. Mundane things are more import...ant than finding some treasures which death cannot destroy" - Osho


Helt underbart...

... att pulsa fram i skogen.

Vilken gåva det är att vara insnöad där jag bor... jag passade på att klä på mig termobrallor, vinterjackan och ett par feta hörlurar med tung musik... sen gav jag mig iväg rakt in i skogen... för att pulsa fram i halvmeterdjup snö... med dånande musik i öronen...


... det kanske är tur att man inte möter någon i min skog.

Knallade runt samma runda som jag brukar springa... knappt 3 kilometer... det tog mig nästan en timme och jag var genomsvettig när jag kom hem... och nöjd... fylld av frisk luft och en ljuvligt underbar upplevelse...


... det kändes lite konstigt att ha på sig hörlurar med musik på hög volym...

... samtidigt som det gav hela grejen en smått surealistisk flippad vinkling... det är väl inte utan att jag trots allt är en flumsnubbe i mitt hjärta... och jag gillade grejen... missförstå mig rätt nu... det är skönt att lyssna på tystnaden i min skog... också... kanske är det därför som jag gillar kontrasten med jättehög bra musik i lurarna... den totala motsatsen... allt eller inget... svart eller vitt... ja ni förstår säkert vad jag menar.

Mitt liv har ju varit väääääldigt lugnt ett längre tag... det är ju givetvis jätteskönt att känna den trygghet som jag har i mig själv nu... jätteskönt och... skittråkigt... nu vill jag inte byta bort mitt lugn men jag skulle ljuga om jag förnekar lusten till det intensiva... visst mitt förstånd säger intimitet och trygghet... men känslan kan ofta vilja välja bort tryggheten i det intima mot ett intensivt kaos...

... ingen som stör mig... inte så länge som jag kan tillåta mig få utlopp för den känslan på ett så enkelt sätt som med ett par hörlurar med fett ljud på en galen skogspromenad i djup snö... och efter den urladdningen så är det skönt att komma hem till hemmets lugna trygga och ibland lite långtråkiga vrå *L*...


... som jag ju upplever dagligen här ute i skogen... det är fan riktig lyx...

... jag är nog den rikaste kille jag känner...

Fortsatt insnöad...

... här ute i skogen.

När jag tittade ut genom fönstret i morse så insåg jag direkt att jag kommer att vara insnöad ännu en dag...


... att min bil får stå kvar och vänta tills vägen är plogad så att jag kan ta mig ut...

... till civilisationen... än så länge har jag ström och kontakt med världen utanför Brännebassalt... och jag tycker att det är rätt häftigt att kunna sitta insnöad mitt ute i skogen och ändå kunna ha kontakt med omvärlden... jag har att jämföra med... drar mig till minnes att jag har tillbringat många dagar utan ström, telefon och bil här ute i mitt hus... helt isolerad... men å andra sidan så var det under tiden då jag var fullt aktiv i mitt missbruk och tyckte väl att det var ganska skönt att slippa ha någon form av kontakt med världen utanför mina egna öron... så ser ju ett missbruk ut till slut... det har vi gemensamt alla vi som knarkar och super... till slut så finns det bara idioter runt omkring oss och den enda som vi pallar umgås med är oss själva...

... och när det sällskapet inte duger längre tar vi livet av oss... 

... det är lätt att glömma bort den verkligheten... att jag faktiskt har en dödlig sjukdom... för så är det... beroendet är en sjukdom som vill ta livet av mig... och den är listig, stark och falsk... för inte fan trodde jag väl att droger funkade så när jag började festa... det var ju drogerna som hjälpte mig att vara så social som jag ville vara... listig, stark och snygg... de var ju lösningen på alla mina problem... ja herregud... så blåst jag blev... av mig själv...

... då var jag verkligen insnöad... *suck*

Jag håller tummarna...

... för att jag ska kunna komma in till stan imorgon.

Men när jag hör väderrapporterna så ser det ju inte direkt lovande ut... visst hade väl jag kunnat köra in till stan i snöstorm... och skulle jag ha en föreläsning så hade jag inte haft något val... då  skulle jag varit tvungen att åtminstone försöka... men fan... att köra i snökaos om jag inte är tvungen... nä det är ju bara dumt... har kört min bil i värsta tänkbara väderförhållande förut... och det är inget som jag vill göra om... inte frivilligt... det är inte bara dumt... det är vansinne.

Men jag vill verkligen komma in till stan... jag har lite att göra i stan... som att gå på ett lunchmöte... handla mjölk... jobba... ja ni vet... vardagsprylarna som får livet att flyta på utan för mycket gnissel... saker som jag har en tendens att ta för givet... men om jag tänker efter så är...  


... mjölk verkligen någonting som jag vill ha i mitt kylskåp... varje dag.

"Alla människor...

... ler...


... på samma språk".

Jag gav upp...

... och åkte hem igen.

Efter att ha halkat omkring i 30 km/tim i någon dm nysnö utan att se någonting mer än... vitt, vitt, vitt... så gav jag upp... jag vände bilen och körde hem... så nu är jag insnöad... skönt...


...jag är priviligerad som har detta valet... att kunna stanna hemma idag.

Men jag har världens bästa jobb... visserligen så vet jag väl aldrig riktigt vad som kommer att hända under en dag... för på mitt jobb så kan det dyka upp en överraskning när som helst... det är bara dagarna som jag har föreläsningar inbokade som är orubbliga... så paradoxalt nog är dessa dagar rätt lugna eftersom jag vet precis vad som kommer att hända en viss tid på dagen... så i den intensiva upplevelsen av att föreläsa ligger ett lugn i att det finns ett manus jag följer... vilket är den exakta motsatsen till hur det är när jag lägger mig på soffan och läser läxan på jobbet... för där vet jag aldrig vem som ringer eller kommer in genom dörren... jag vet inte ens om eller när heller.

Men idag så valde jag alltså att stanna hemma... insnöad... och det innebär inte att jag är ledig... nä det är samma sak som att jag kan ta hand grejer som är svåra att ta sig tid till på jobbet... där man blir avbruten av verkligheten titt som tätt... människor är betydligt mer flexibla än bokföring... och tack och lov en aning mer spännande också...

En hälsning från...

... Indien.

Det är inte utan att jag längtade till Indien när en vän skickade ett SMS från Agunda beach där hon befinner sig just nu...


... jag tillbringat ett gäng timmar på denna stranden för något år sedan...

... det var där jag startade mina dagar med ett tidigt yoga-pass på morgonen... och efter det så satte jag mig och lyssnade på en av OSHO:s lärjungar tillsammans med några mer eller mindre helt besatta ryssar... hela Guru-grejen var minst sagt intressant... på alla möjliga och omöjliga sätt och vis... och jag är personligen väldigt tacksam för att jag fick upp ögonen för just OSHO...


... han var ju bara hur flippad som helst... och det gillar ju jag.

Annars så är ju Indien ett ljuvligt land tycker jag... alldrig någonsin har jag känt mig så hemma så snabbt någonstans... det var som att komma hem när jag för första gången satte ner mina fötter på Indisk mark... jag kan inte riktigt sätta namn på vad det var som hände... men kanske...


... var det att jag fick en bild av mig själv innifrån... utifrån...