PETERS BLOGG

.

Att bygga hus får mig att inse att det mesta får ta den tid det tar... tid tar helt enkelt tid... det är lätt att bli en liten smula tidsoptimist när man bygger hus... när det i själva verket allt som oftast tar ungefär dubbelt så lång tid som man planerat att få ordning på grejorna... visserligen så kanske jag inte riktigt jobbar lika många timmar på en dag som jag gjorde när jag jobbade "på riktigt"... "på riktigt" är fel ord eftersom det ju är ganska svårt att bygga hus "på låtsas"... men vad jag menar är att på mitt gamla jobb hann vi inte spela mulle på rasterna eftersom det var lite viktigare att hålla arbetstiderna på den tiden.

.

Rom byggdes inte på en dag är ett uttryck som jag har hört lite då och då... och det är samma sak med vårt hus på VågaVa... och det får ta den tid det tar fast vi väl som vanligt helst skulle vilja vara klara... i går.

.

Som ni märker så är jag en fullt upptagen man idag... jag hinner båda snickra och spela mulle... däremot är det värre med att hinna med min blogg så jag får be om att återkomma lite senare.

.

.

Det var några år sedan sist... men takterna sitter i... jag är i grunden snickare och kan fortfarande skära till och sätta upp en och annan gipsplatta... inga problem... och med mina lurar i öronen så lullar jag omkring i vårt Vågavahus och bygger väggar till några rum där vi hoppas att en och annan missbrukare ska starta sitt nya drogfria liv... det är i alla fall planen... och det är därför som jag valt att jobba som snickare igen... något som jag ju hade lovat mig själv var ett avslutat kapitel i mitt liv.

.

Jag byggde ju om mitt hus när jag var aktiv i mitt missbruk... taket läckte och jag fick en idé om att det var lika bra att bygga en våning till när jag ändå skulle laga det läckande taket på mitt hus... sagt och gjort... jag skred till verket upp till tänderna beväpnad med öl och amfetamin... efter en helt sinnesjuk resa där jag bl.a. lyckades med att bygga bort min familj tröttnade jag av förklarliga skäl på att arbeta i byggsvängen... la mina verktyg på hyllan i några år innan jag till slut fick hjälp att färdigställa huset för några år sedan... och nu är det faktiskt en helt vanlig bostad... nästan i alla fall.

.

Eftersom jag struntar i att ha semester så stiger jag ju upp samma tid som jag brukar på vardagar... och då kanske det är en god idé att även lägga mig när jag brukar... för eftersom jag la mig lite senare i går så märker jag att jag har lite svårt för att vakna... hade gärna legat kvar i min säng några timmar till.

.

.

Det blev inte så mycket semester för mig i år heller... några dagar ledigt här och där men inget som jag skulle vilja kalla för en samanhängande semester... dels så har jag ju inte direkt haft något direkt superdunder strandväder eller valt att resa någonstans långt, långt bort vilket väl i.o.f.s. kan vara en förklaring... men jag har istället valt att spara mitt semesterkrut till en längre resa i vinter... sitter just nu och letar efter det billigaste sättet att flyga fram och tillbaka till Indien... och det ser just nu ut som att jag kommer att hamna i Dehli i mitten av december.

.

Väl i Dehli så ska det väl inte vara så himla svårt att hitta ett flyg till Goa eller något annat skönt och soft ställe i Indien... och samtidigt så finns det ju utrymme för en "liten" utflykt till ett eller annat spännande ställe i detta stora land... en månad är kanske inte så lång tid men jag tror ändå att det tillräckligt med tid för att uppleva lite av upplevelsen... jag gör ju trots allt mitt bästa för att leva enligt devisen "en dag i taget".

.

Men idag ska jag inte åka till Indien utan till VågaVa i Halmstad för ett jobbmöte... och resten "semestern" tänker jag jobba med vårt VågaVa-hus i Ljungby... semesterbadet får vänta någon månad till... för en sak har jag bestämt mig för... det är inte färdigbadat för mig detta året... att bada i Indien funkar också.

.

Nu är vi då på väg hem efter en ganska lång servicehelg i Stockholm... det blir en hel del timmar som vi sitter still på ett RSK-möte... och föga förvånande så blir jag väldigt trött av att sitta still länge vilket jag med all önskvärd tydlighet känner just nu... så jag är väldigt tacksam för att jag slipper att köra bilen hem.

.

Men jag är trött på ett avslappnat sätt efter ett toppenmöte... massor av kärlek och omtänksamhet gör det väldigt enkelt att göra service i regionen... jag känner att jag får vara mig själv och jag duger precis som den jag är... det är okej att inte kunna allting och att be om hjälp om det är någonting som jag inte förstår... det är skönt tycker jag eftersom jag annars kan ha en liten tendens att ställa lite väl höga krav på mig själv.

.

Att sitta på ett RSK-möte timme efter timme en helg uppe i Stockholm kanske inte låter så himla skoj... allra helst inte en strålande sommardag som igår... men... det är så himla givande... här gör jag en aktiv handling som ger mig ett omedelbart resultat... jag känner mig delaktig i någonting betydligt större än mig själv... och det mina vänner är en belöning som heter duga... och får mig att må som en prins.

.

Vill ni ta klivet in i vår gemenskap fullt ut så rekomenderar jag er att göra service... det finns hur mycket som helst att göra för den som vill hjälpa till att få vår gemenskap att fungera så att vi kan focusera oss på vårt huvudsyfte... att föra budskapet vidare till den beroende som fortfarande lider... och vi har ju ett fett budskap... nämligen att vilken beroende som helst kan bli av med sin önskan att använda droger... och finna ett nytt sätt att leva.

.

Efter att ha suttit en hel dag och gjort service var det skönt att kunna dra ut på stan med några goda vänner för att hitta något bra ställe att käka på... vilket vi naturligtvis gjorde eftersom jag ju för tillfället befinner mig i Stockholm där det ju kryllar av shyssta matställe... i förrgår frossade vi underbart god Indisk mat och i går var det dax för en premiär för mig... det Etiopiska köket... där åt vi med händerna och hade det hur bra som helst i en trevlig miljö... käket var ganska kryddstarkt och en intressant upplevelse.

.

Sen gick vi ut i den varma och helt underbara sommarnatten... det var fullt med människor överallt och jag njöt av upplevelsen... kanske var detta det sista gången som jag kunde gå omkring i en T-shirt mitt i natten utan att frysa i år... för när jag tittar ut genom hotellfönstret nu på morgonen så faller regnet och det känns som om det redan har blivit höst... vilket väl i.o.f.s. är en väldigt vacker årstid som jag också kommer att njuta av när jag duschat av mig sommarnatten efter jag bloggat klart här.

.

Men nu börjar det bli bråttom igen... RSK-mötet fortsätter idag så det är bara för mig att kasta mig i duschen och göra mig klar för ännu en dag fylld av NA-service med mina vänner i gemenskapen... "mer kommer att visa sig".

.

Jag har det lite si och så med relationer... är väl ganska bra på de ytliga och ganska ofarliga relationerna... det är när det kommer till de där riktigt, riktigt nära relationerna som mina problem börjar... då blir det lite för farligt för mitt känsloliv... eller rättare sagt... det känns lite för farligt för mig... sanningen är ju alltid att jag aldrig någonsin kommer att få mer än vad jag klarar av... och det har jag lite svårt att lita på ibland... och allra helst då det gäller nära relationer.

.

Det behöver inte tvunget vara relationerna till en kvinna även om det väl oftast är där som mina tillkortakommande visar sig tydligast... men nu när jag lever som en väldigt lycklig självbo finns ju inte det ju ingen sådan relation att vara rädd för... nej nu är det väl mest min sponsor som jag är rädd för... inte för att det finns någon som helst anledning... tvärtom så funkar vår relation hur bra som helst... jag har aldrig någonsin haft en bättre relation med en sponsor... och det är väl precis det som är kruxet... när jag byggt upp en nära relation till någon så blir jag rädd... rädd för att det ska gå åt helvete... jag kan bli så himla rädd att jag själv avslutar relationen... och det är ju för fan helt sinnesjukt eftersom jag precis som alla andra människor också är värd bra och nära fungerande relationer.

.

Jag är glad över att ha en sponsor som jag kan berätta detta för... och som står kvar och lyssnar när mina nojor börjar ta allt för stor plats mellan mina öron... så att jag slipper agera på samma sätt som jag alltid har gjort... utan kan prova ett nytt sätt att leva på istället... ett sätt som faktiskt oftast funkar fan så mycket bättre än mitt gamla sätt att "lösa" mina problem... ni vet... genom att dra därifrån stoppa huvudet i sanden och låtsas som om de aldrig funnits.

.

Hopp och hej... om ditten och datten... men nu är det bråttom... ska ju iväg på ett RSK-möte.

.

För en smärre summa pengar så har jag nu på prov en blogg helt utan reklam... men det var någonting om att den skulle kunna bli lite mer anpassad till att kunna läsas på en mobiltelefon som lockade mig mest... helt ärligt så fattar jag inte riktigt på vilket sätt... men reklamfritt det ser jag redan nu att min blogg är... kanske hittar jag ytterliggare anledningar till att fortsätta betala för att kunna blogga... eller så kommer reklamen snart att vara tillbaka här på min blogg.

.

.

Men å andra sidan så är kanske hela grejen med att ha en blogg överhuvudtagen egentligen en fråga om reklam... här gör jag ju reklam för mina åsikter och tankar kring livet och allt möjligt... ingen annan kommer ju till tals mer än de som skriver kommentarer på mina inlägg så det är ju lite si och så med den demokratiska ordningen på en blogg också... allra helst om man tänker på att jag rent teoretiskt skulle kunna censurera och ta bort de inlägg som jag inte tycker om... precis som ett reklamföretag kan fixa till sina bilder så att det passar deras syften... precis som jag själv gör här... så reklamfritt får ni allt ta med en nypa salt.

.

Men förhoppningsvis så kommer min blogg däremot snart att vara lite mer mobilanpassad.

.

Sommaren har kommit tillbaks och vi sitter i en bil på väg upp till Stockholm... på bilstereon dånar paranoid ut genom genom högtalarna... och vi njuter i fulla drag av detta musikaliska mästerverk... det är ju bara sååååå jävla bra... genialt brilljant.

.

I bilen finns det tid att göra någonting som jag borde ge mig tid att göra mer... nämligen bara luta mig tillbaka och njuta av upplevelsen... just nu njuter jag av musiken men det kunde lika gärna vara åt precis vad som helst... att luta sig tillbaka och göra ingenting kan vara en möjlighet att träffa sig själv... här och nu... någon kanske vill kalla det för meditation... och egentligen spelar det inte så stor roll vad vi kallar det... jag väljer att kalla det avkoppling... och avkoppling är nog väldigt viktigt för att kunna koppla på... och njuta av livet... något som jag gör idag... tillsammans med Black Sabbath på full volym rakt in i sommaren... tjoho.

.

Det är dax att åka till Stockholm för att göra service på ett RSK-möte ännu en gång... jag har ju fått det stora förtroendet att föra vårt distrikts talan på regional nivå som RKM för NISNA... jag är med andra ord på väg upp till förkortningarnas förlovade land... den enda gång jag stött på fler förkortningar var när jag för flera hundra år sedan låg i lumpen på KA 5 uppe i Härnösand... när jag var ung så var det obligatoriskt att bli militär för att vi skulle kunna försvara oss eftersom vi trodde att den stora hemska ryssen kunde anfalla oss vilken dag som helst... nu för tiden är det ju terrorister som är det stora hotet och då behövs det tydligen ingen allmän värnplikt... och det kanske är lika bra det... lumpen var för övrigt ett ställe där vi på ett mycket effektivt sätt lyckades förvandla män till pojkar.

.

I min packning ligger lite läxböcker eftersom det börjar dra ihop sig i min skolgång... en termin kvar sen är jag färdigutbildad addiktolog... förutsatt att jag hinner med mina läxor och klarar min examinering... vilket jag både tror och hoppas att jag gör... trots att jag som vanligt släpar efter en liten aning med mina läxor... men fan... Rom byggdes inte på en dag.

.

Ja lottningen i Champions League gav oss en riktigt rackarrysare när Zlatan ställs mot sitt gamla lag... och för mig som ju är en tvättäkta Zlatanist innebär det ju en höjpunkt av extra ordinärt slag... vad mer kan jag önska mig?

.

Visst var det himla spännande att titta på när Malmö nästan lyckades med att spela sig till en plats i CL för några dagar sedan... men... Milan mot Barcelona med Zlatan och grabbarna är onekligen ett litet snäpp intressantare rent fotbollsmässigt... det tror jag de flesta kan hålla med om... utom de vanliga Zlatanhatarna som ju alltid hittar något som är fel när Zlatan spelar... att de bara orkar.

.

Phu... nu har jag lyckats göra en del av de där jobbiga "måste-sakerna" igen... det spelar ju inte så himla stor roll att jag ju gjorde allt för ett litet tag sedan... "måste-saker" återföds ju hela tiden... nya räkningar att betala trillar in... den odiskade disken samlas på hög... dammtussar föds mirakulöst nog fram ur ingenting... och gräsmattan fortsätter att växa trots att jag ju klippte den förra månaden.

.

Mina "måste-saker" försvinner inte av sig själva... disken diskar sig inte själv och mina räkningar trollas inte bort bara för att jag lägger dem åt sidan... och hur konstigt det nu än kan låta så känns det ganska skönt att idag faktiskt ha "slösat" bort alla mina stålar på räkningar och diskat min disk... gräsmattan kan däremot få växa lite till... och dammsugningen kan vänta... det är ju bättre med lite skit i hörnen än ett rent helvete... som någon sa... en sak i taget och det viktigaste först... så nu kör jag en laglig bil med betald fordonsskatt... igen.

.

Var ju ni Lousiania i går för att kolla in en utställning om arkitektur... och jag blev imponerad... en resa genom tid och rymd... dröm och verklighet... och hur mycket skaparglädje som helst... tiden flög fram och jag njöt i fulla drag av mer eller mindre fantastiska skapelser i alla dess former.

.

En sak som jag gillade var att det var mycket politik och åsikter i många av konstverken... för tillsammans med skaparglädjen och drömmarna som jag kunde ta del av fick även den lilla grå klumpen mellan mina öron lite att tänka på... hur, varför och vad tycker jag om både ditten och datten när det gäller hur vi lever tillsammans som människor... vad är viktigt för mig...?

.

En sak har jag ännu en gång fått bekräftat för mig... vi människor är skapande varelser.

.

Idag bär det iväg till Danmark... jag ska till Louisiana som ligger mellan Helsingör och Köpenhamn och kolla på en konstutställning som handlar om arkitektur... och där har jag faktiskt varit några gånger eftersom jag ju är en kille som gillar att kolla på konst... det fanns/finns en tid då jag ville bli konstnär... för en himla massa år sedan då jag var en långhårig (utan flint) yngling hade jag planer på att söka in på konsthögskolan i Göteborg... och efter ytterliggare några år var jag uppe och kollade in en annan konstskola eftersom jag hade fått för mig att jag ville förverkliga min då stora dröm i livet... nämligen att bli reklamtecknare.

.

Livet hade andra planer för mig och jag fortsatte att snickra på hus och kyrkor landet runt i många år till... och när jag hade lyckats knarka bort även detta jobb så startade jag en minst sagt snurrig köp & sälj-affär i Halmstad... den affären bytte skepnad titt som tätt eftersom mina idéer var lika snurriga som jag själv vid denna tiden... och det var vid ett av dessa tillfälle som jag fick för mig att jag skulle bli konstnär... på ett betydligt enklare sätt än att gå långa utbildningar... idén var enkel och enligt mig själv genial... om jag gjorde någonting konstigt... kallade det för konst... så var jag ju en konstnär.

.

.

Jag målade ett gammalt antikt väggur i en massa hemska gröna nyanser... tyckte att det såg rätt konstigt ut... enligt mig ett konstverk... visserligen så skakade bara min omgivning bara på sina huvuden men det avfärdade jag snabbt genom att förstå att de var bättre på att knarka och inte förstod sig på riktigt konst... och jag hade ju nu och på mindre än en kvart förvandlats till en konstnär.

.

Det kan låta lite äckligt att skölja näsan men jag vill på fullt allvar påstå att det är lite äckligt att inte låta skölja sin näsa... detta efter att ha sköljt min egen näsa i minst ett halvår nu... aldrig tidigare har väl min näsa varit så ren som nu... och mina obligatoriska bihåleproblem har minskat markant... jag vill nästan påstå att de har snudd på har försvunnit helt och hållet... med andra ord... nässköljning är en hit.

.

De första dagarna innan jag fick in själva snitsen med att skölja så hade jag lite besvär med att få vatten i halsen... men jag tror inte att det tog mer än två dagar innan jag lärt mig hur jag skulle göra... det fanns en bruksanvisning som jag till slut kapitulerade inför och läste igenom... sen dess har det gått lätt som en plätt och är idag en lika självklar morgonritual för mig som att borsta tänderna.

.

I mitt tidigare liv så drog jag upp all möjlig skit i näsan... idag så gör jag tvärtom... på många sätt.

.

Funderade nyss på om det är läge för att packa ihop badgrejerna som jag har liggande i mitt bagageutrymme... det var ju några veckor sedan det var badväder och jag undrar om det är kört för i år nu när det gäller fler bad för mig... tror fan att jag ska ta och be till Gud (som jag uppfattar honom/henne/det) om att jag ska få ta mig ett sista dopp för året... på torsdag kanske... så badgrejerna får ligga kvar ett litet tag till... för bön kan funka.

.

.

Byggandet av ett VågaVahus fortsätter för mig idag... och det känns himla bra att kunna medverka på ett så praktiskt sätt som att snickra... för även om det nu är många år sedan jag jobbade med att bygga hus så har jag faktiskt en viss liten kompetens inom detta område... något som jag kanske tar för givet precis som jag kan göra med min drogfrihet ibland... sanningen är faktiskt att alla i hela världen kan inte snickra... tack och lov så säger samma sanning mig att alla narkomaner med en önskan om att sluta knarka kan göra det... det finns inga hopplösa fall... vilket jag däremot är övertygad om att det finns när det gäller snickeriet... hopplösa fall alltså.

.

Dejtandet har jag däremot inte tid med idag... var sak har sin tid.

.

Jag har trillat in på en dejtingsida på nätet och det är en ganska spännande underhållning... och än så länge helt ofarlig eftersom jag ju inte träffat någon än... vilket kanske är själva grejen med en dejtingsida... att träffa någon alltså... vilket jag faktiskt inte riktigt vet om jag vill... och då kan man ju undra varför jag är där överhuvudtaget.

.

Men jag hade en profil på en dejtingsida för rätt länge sedan... vilken hade fallit i glömska innan jag för några dagar sedan blev påmind om densamma... och jag lycklades logga in ännu en gång... och av en slump så fanns det ett erbjudande om att för nästan inga pengar alls aktivera min profil... fan flög i mig och några sekunder senare hade jag en aktiv profil... och någon skrev ett brev till mig... jag svarade... och så var det igång... helt oskyldigt och inte mycket djupare än vad jag kan prata med vilken snabbköpskassörska som helst med... och jag började fundera lite på vad jag gjorde där... varför befinner jag mig på en dejtingsida?

.

Och jag hittar inget annat svar än att det är lite spännande... varken mer eller mindre.

.

Någonstans inom mig så har jag säkert också en längtan efter att träffa en människa som jag vill leva resten av mitt liv med... det är bara det att just nu så känns det inte riktigt som om jag har tid med det... eller så är jag bara lite feg och vågar inte ta chansen att bli av med mitt oerhört bekväma och trivsamma liv som självbo... jag trivs ypperligt i mitt eget liv med mig själv... eller... så är det som min lärare sa åt mig på FUN... att jag är feg... och inte vågar öka svårighetsgraden i mitt liv genom att gå in i en relation... och våga växa som människa.

.

Jaja... det får vara som det är med det... när jag springer på kärleken i mitt liv så lär det nog visa sig med buller och bång... det är jag helt övertygad om... och vem vet... det kanske börjar med en nätflört ;-).

.

Jag har ju semester just nu... och allt blir ju inte som man tänkt sig... hade ju lite planer på att hobbybada och ligga på stranden en och annan dag på min semester... ska jag vara ärlig så trodde jag att jag skulle ha en sommarsemester... så blev det inte... i alla fall inte än så länge... och när jag är ledig så hänger jag inte så ofta på stranden de dagarna då det regnar... konstigt nog egentligen eftersom jag ju har en positiv erfarenhet av just detta i mitt arbete... det är ju hur skönt som helst att knalla omkring på stranden en regning och blåsig dag.

.

Och nu när jag sovit ut efter att ha varit uppe lite extra länge i natt... någonting som jag kan ägna mig åt när jag vill under min semester eftersom jag ju inte behöver gå upp någon speciell tid på morgonen... och det är faktiskt ganska mysigt att sitta här ute i skogen mitt i natten... men i vilket fall så gick jag upp sent idag och när jag tittade ut såg jag att solen sken på mig... jag gick omedelbart ut genom min ytterdörr för at känna på dagen... och fan vet... det verkar nästan som om det hunnit bli höst redan... i.o.f.s. en trevlig årstid... men var tog sommaren vägen?

.

Först så fick jag nästan lite dåligt samvete när jag kollade på klockan... sen fattade jag att jag hade semester, det var lördag och att jag får lägga mig precis när jag själv vill... en skön och befriande insikt och helt plötsligt så var det himla skönt att sitta uppe i natten och njuta av tystnaden omkring mig.

.

När jag var narkoman och var uppe på nätterna så fick jag så dåligt samvete att jag var tvungen att hitta på lite olika trix för att lura mig själv... ett av mina trix var att vända uppåner på min analoga klocka... då kunde jag lura mig själv att klockan 4 på morgonen egentligen var klockan halv 11 på förmiddagen... det värsta var nog trots allt att jag gick på det... suck.

.

Passade på att ta en sväng till mina gamla lekplatser när jag var på besök i Göteborg... körde förbi skolan där jag gick när jag bodde i Göteborg... och passerade familjens gamla hus innan jag avslutade med att ta en sväng med bilen ner till småbåtshamnen i Långedrag... mindes hur vi unga och hyfsat ofördärvade skrålade Pugh Rogerfelds "jag är en liten gosse i från staden" för full hals när vi sneddade över gräsmattorna på väg ner till hamnen.

.

Efter att ha ägnat en liten stund åt nostalgin återvände jag till verkligheten här och nu... körde direkt till Johanneskyrkan där jag träffade ett helt gäng av mina nya vänner... gick på ett NA-möte... käkade lite och trivdes med livet i största allmänhet... gamla lekplatser har sin charm... men det är väldigt skönt att även ha lite nya lekplatser som är öppna för mig idag.

.

När livet som en drogfri alkolist och narkoman har rullat på i några år har det mesta i livet liksom rättat tll sig... och de första åren då jag svävade omkring på mina rosa moln har ersatts med en lite mer trygg och lugn vardag... konstigt nog upplever jag inte det längre som tråkigt... ska jag vara ärlig så har jag även gått igenom en "tråkperiod" i mitt tillfrisknande också... det fanns faktiskt en kort tid då jag hade funderingar i stil med "varför händer det ingenting i mitt tråkiga liv"... men de försvann och nu lever jag mest livet på livets villkor utan att tänka så mycket mer på det.

.

Det finns dagar då jag helt "glömmer" bort att jag är en beroende... inte så att jag funderar på att röka en holk eller dricka ett glas vin till maten... nej... utan dagar då jag "bara" går omkring och tar mitt liv för givet... det livet som jag ju faktiskt har fått som ett resultat att jag är drogfri... och då kan det vara på sin plats för mig att påminna mig själv om var jag kommer ifrån... hur mitt liv såg ut när jag söp och knarkade... så att jag kommer ihåg att sätta min egen drogfrihet i första rummet... för drogfriheten måste alltid komma först för mig.

.

Och när jag tänker på vad jag fått "bara" för att jag valt att leva ett drogfritt liv så är det nästan så att jag får nypa mig i armen för att kolla så att jag inte drömmer... för idag så lever jag min dröm... på riktigt i det verkliga livet... så länge jag inte "glömmer bort" att "en är för mycket och tusen aldrig nog".

.

Medans jag snickrar lite i Ljungby så lyssnar jag på sommar, sommar, sommar i P1... eller rättare sagt på SR Play i min iPhone... jag bara älskar detta program... och jag har både skrattat och gråtit samtidigt som jag sågat till ännu en fönstersmyg på VågaVa-huset.

.

Jag älskar teknikens under när jag själv kan bestämma när, var och hur jag vill lyssna på ett program... det ses säkert som en självklarhet men för mig är det någonting som jag gläds mycket åt... att kunna lyssna på sommarprogrammen hur och var jag vill är kanon... och att kunna lyssna medans jag snickrar gör arbetet lätt och tiden flyger iväg samtidigt som jag skapar någonting bestående.

.

Sommar är ett fantastiskt program... en människa åt gången som berättar sin egen historia... intressant... roligt... gripande... och ofta härligt befriande mänskligt... vi är alla lika unika... var och en på sitt eget personliga sätt... och det berikar mina dagar på ett intressant sätt eftersom det alltid finns något nytt att lära sig... varje dag.

.

Efter en dag i Ljungby där jag hjälpt till att snickra lite på vårt VågaVahus känner jag hur rikligt belönad jag blir när jag sysslar med någon form av skapande verksamhet... det kan vara lite motigt innan man får alla bitar på plats... men när väl pusslet börjar ta form så känns det så himla skönt... allra helst om det handlar om någon form av fysiskt skapande som går att ta på... det blir så himla påtagligt då.

.

Att bygga upp självkänslan är också en skapande verksamhet... och det går faktiskt att kombinera husbyggande med att bygga självkänsla... att våga göra det man är bra på och inte vara rädd för att be om hjälp när man inte riktigt vet hur man ska klara av någonting som verkar lite klurigt... det är när vi blir medvetna om att det är okej att göra sitt bästa och våga inse sina egna begränsningar som vi närmar oss våra sanna jag... och upptäcker att vi duger precis som de vi är... det är i alla fall vad jag tror.

.

.

På ett konvent så hör jag ju hur mycket bra grejer som helst och det är väl först när jag kommit hem som jag får tid att reflektera på vad som "fastnat" mellan öronen denna gång... och en sak som jag hörde var att man kunde gå på konvent för någon annans skull... när man varit med ett tag inte tvunget måste ha som huvudsyfte att själv få allt som finns att få på ett konvent för sin egen skull... utan istället kunde vara där för att ge bort någonting till de som kommit efter... och det är som jag ser det att göra rätt sak av rätt anledning.

.

Paradoxalt nog så är jag övertygad om att det är när vi ger bort det vi har fått som vi får behålla mest.

.

Ibland glömmer jag bort hur det var på mina första konvent... hur rädd och liten jag kunde känna mig... och jag är tacksam för att det fanns någon som kunde hjälpa mig med den biten... som kunde ge mig några verktyg att använda mot min sjukdom som ville ställa mig utanför och få mig att känna mig ensamast i hela världen... och de verktygen behöver jag ge bort om och om igen... och då påminns jag samtidigt om att jag kan använda dem själv också... för jag har en lösning på den utanförskapskänsla som är ganska vanlig för en nykommling på ett konvent... tre små saker som gör de flesta konvent till en angenäm upplevelse... gör service... gå på ett maratonmöte och dela om hur du känner dig... och prata med någon du aldrig pratat med tidigare... gör du detta så kan jag nästan garantera dig ett toppenkonvent.

.

Att gå på NA-möte i Halmstad innebär ganska ofta (nu under sommaren nästan för det mesta) att vi går ut och käkar eller dricker kaffe efter mötet... och det är jag väldigt glad för... socialt umgänge med trevliga vänner är alltid någonting som tillför mitt liv massor av kvallitét... och vi är populära gäster hos de restauranter vi besöker... och då ska ni veta att vi är ett ganska högljutt gäng som både syns och hörs.

.

Att vi går ut och umgås är väldigt viktigt för vår gemenskap... här visar vi varandra på ett både roligt praktisk sätt att livet som drogfri har mycket att erbjuda... och efterom vi har en sjukdom (beroendet) som vill att vi ska känna oss annorlunda... utanför... värdelösa... och vill att vi ska sitta ensamma hemma med nerdragna gardiner samtidigt som vi tycker synd om oss själva är det ju ett strålande sätt att tillfriskna på... för inte fan blir vi drogsugna av att gå ut på stan och ha skoj tillsammans... tvärtom så lär vi oss att vi kan göra mycket mer än vad vi vågade drömma om när vi bestämde oss för dagen då vi valde att bli drogfria.

.

Nu har jag semester i några veckor och det ska ju vara hur roligt som helst har jag hört... grejen är väl bara att de flesta av mina vänner redan har haft semester och börjat jobba igen... så min egen semester är just nu i denna stund väldigt mycket... min egen.

.

Naturligtvis så finna det säkert hur mycket som helst för mig att hitta på ändå... men helt ärligt så känns det just nu som en helt vanlig regnig dag i Brännebassalt... vilket i.o.f.s. kan bero på att det är ju just vad det är... en helt vanlig dag i Brännebassalt... här ute på landet finns inte dagar på samma sätt som i stan... här spelar det ingen roll om det är lördag eller tisdag eftersom det ser precis likadant ut ändå... det enda som finns här är natt och dag... och årstider... och idag är det... öhhh... sensommar... tidig höst?

.

Så klart att det känns lite extra tråkigt en dag som idag... dagen efter ett konvent är en väldigt tyst och tom dag oavsett var man bor... och eftersom jag inte har någon att prata med om vad som hänt i helgen just nu så känns det väl lite extra tråkigt... men ikväll så ska jag köra till halmstad och gå på ett möte och det ser jag fram emot... innan dess så får det bli en film eller två under tiden tvättmaskinen jobbar åt mig... det är väl okej att vara lite extra lat när man har semester... eller?

.

Jaha... så sitter jag då här hemma igen... och det är väldigt tyst i Brännebassalt... allra helst efter några intensiva dagar nere i Malmö... och visst känns det lite tomt att landa här hemma efter ett konvent... jag började sakna alla mina fiNA vänner redan när jag satte mig i bilen och åkte därifrån... då hade jag ändå sällskap ända tills vi var i Halmstad... sen dess har det varit alldeles tomt på mänsklig kontakt för mig... och det känns lite tomt... och väldigt, väldigt tyst.

.

Annars så känner jag mig som om jag vore fylld av all mjuk skön kärlek som jag fick nere i Malmö... en skön men samtidigt lite vemodig känsla eftersom jag ju saknar alla de som har gett mig denna känsla.

.

Det alltid med starka känslor som jag tar farväl av ett konvent... ett stänk av vemod blandat med en stor portion glädje över att ha så många fantastiska vänner att sakna... och ännu har jag några timmar kvar att njuta av tillsammans med dessa vackra människor.

.

Tänk att ett liv har så mycket att erbjuda... inte alltid bara behagligt bara för att jag är drogfri... men hela tiden mycket... och varje dag är ett eget äventyr om jag bara vågar släppa in och ta för mig av livet på livets villkor... jag har dagar då jag är arg... rädd... lycklig... besviken... glad... eller vad det nu kan vara för tillstånd jag råkar befinna mig i... men en sak är klar... när jag är drogfri så lever jag fullt ut... på riktigt... och det mina vänner... det gillar jag... ni vet... allt eller inget.

.

På konvent dansas det... massor... och det är skitskoj att kunna slappna av så till den milda grad att jag vågar flippa loss till musiken och bara njuta av den underbara galenskap som det ju kan innebära... att våga vara lite galen är ta mig fan det friskaste jag vet... och om jag vore diktator så skulle jag nog lagstifta om ett lagom galenskapstvång... för jag tycker att det vore bra om alla fick vara lite lagom galna lite då och då.

.

.

Jag läste en pamplett igår... på engelska... och jag tycker att det kan vara lite krångligt (läs stakigt) nar jag ska ställa om huvudet från svenska till engelska abrupt... det är lättare när jag varit utomlands några dagar och pratat engelska hela tiden... då börjar jag tänka på engelska och får lite mer flyt när jag läser eller pratar.

.

Jag fick också en förfrågan om att hålla ett yogapass under konventet... jag lovade att sova på saken innan jag svarade... och vid närmare eftertanke så tror jag att jag kommer att tacka nej... inte bara för att jag inte har några yogagrejer med mig... utan snarare för att jag nog fan är mer av en strandyogakille... och det vore lite synd att ta bort strandyogakänslan som jag fortfarande bär inom mig med ett yogapass på ett hårt golv... det passet får vänta tills jag är tillbaka på jobbet... och då ska jag vara eleven igen.

.

Ibland är det skönt att kunna säga nej.

.

En hel dag omgiven av människor som valt att tillfriskna med hjälp av en kärleksfull gemenskap sätter sina spår... jag känner mig helt enkelt ödmjuk... och ödmjuk... mina vänner... har inte alltid varit en självklar känsla för mig... det tog faktiskt rätt lång tid innan jag överhuvudtaget fattade vad ödmjukhet betydde... ärligt talat så tyckte jag nog att ödmjukhet var en smula... "fjolligt"... kanske en rest av ett tankesätt som jag fick lära mig när jag jobbade i en mycket mansdominerad miljö på byggarbetsplatserna... hoppas att det finns en smula mer öppet sinnelag i byggbranchen nu för tiden... vilket jag tror är fallet eftersom människor faktiskt utvecklas.

.

Idag kan jag med en stolthet berätta för er att jag känner stor ödmjukhet och kärlek inför livet... och det är inte ett endaste dugg konstigt eftersom vi ju blir som de vi umgås med... och mitt umgänge är helt underbart... kärleksfulla och ödmjuka människor som bryr sig om mig och gillar mig precis som den jag är... ja, jag är verkligen en lyckligt lottad kille... och känner mig också som den rikaste av prinsar... och den tacksamma känslan av ödmjukhet som väller upp i mig är helt fantastisk... tack till alla er som ger mig så mycket helt kravlös kärlek.

.

.

Idag är en dag då jag vet exakt hur länge jag varit drogfri... anledningen till det är att jag kommer att registrera mig och skriva in min drogfria tid när jag kommer till Malmö om några timmar... och när jag nyss använde mig av kalkylatorn på Anonyma Narkomaners Svenska hemsida så slog det mig att 13 år 3 månader och 2 dagar är himla lång tid... allra helst om jag tänker på att det handlar om den tid som gått sedan jag som en narkoman senast petade i mig någon drog... och att jag idag (bara för idag) inte ens är sugen på att droga mig är inget annat än ett mirakel.

.

Allt i mitt liv har blivit bättre sedan jag blev drogfri... precis allt... jag hade inte i min vildaste fantasi (och fantasi har jag aldrig saknat ska ni veta) kunnat drömma om att ett liv utan droger kunde vara så fantastiskt och innehållsrikt... idag så har jag en känsla av att jag skulle kunna göra precis vad jag vill med mitt liv... att det inte finns några andra hinder än mina egna tankar som kan stoppa mig... jag har lärt mig att vara försiktig med vad jag önskar mig... för en sak är säker... och det att allt är möjligt... precis allt.

.

.

Denna gången är det ett Europakonvent i Malmö som är på tapeten... och i morgon förmiddag åker jag och några av mina vänner dit för att tillbringa helgen tilsammans med drogfria och tillfrisknande narkomaner från både när och fjärran... och ett bättre sätt att tillbringa en helg är nog svårt för mig att hitta.

.

Visst är det fantastiskt att det finns en förening som har som mål att ge bort det som den fått... att vi som vill leva drogfritt har fått möjligheten att göra det tillsammans med andra drogfria narkomaner från hela världen... i en kärleksfull anda... där vi hjälper varandra att göra miraklet möjligt... för det är inget annat än ett mirakel att en narkoman, vilken narkoman som helst, kan bli av med sin besatthet att peta i sig droger och finna ett nytt sätt att leva.

.

Idag så ska jag packa en väska så jag är klar att åka i morgon bitti... jag ska nämligen åka till Malmö över helgen... och att packa väskor är inget som jag är så himla bra på... vissa människor skulle nog vilja kalla det för att jag har ett överskott på kvinliga hormoner när det gäller packningar... men själv har jag inte sådana fördommar... jag tror nämligen inte att det skulle vara så speciellt kvinnligt att packa ner alldeles för mycker grejer i en väska... möjligtvis så skulle det kanske vid en närmare undersökning synas en viss skillnad i vad män och kvinnor packar ner i sina väskor... men det får stå för mig.

.

I vilket fall som helst har jag förbannat svårt att begränsa min packning... det spelar inte någon större roll om jag ska vara borta en månad eller två dagar... resväskan ska fyllas... och jag vet att jag bara kommer att använda en bråkdel av vad jag packar ner... suck.

.

Till vintern har jag planerat att åka till Indien igen... och då tänker jag inte göra som förra gången då jag packade med mig en full resebag... helt vansinnit eftersom jag fick köpa en extra bag för att få plats med kläderna som jag köpte på plats... och då hade jag ändå gett bort lite kläder... gjort slut på toalettpappret... samma toalettpapper som mina kompisar skrattade åt när de såg min packning... och som jag ska givetvis ska packa ner även på nästa resa... toalettpapper kan man aldrig få för mycket av... däremot är det helt onödigt att ta med några andra kläder än de du är klädd i när du reser... allt annat köper man ju på plats när man är i Indien... det kostar ju nästan ingenting att handla där.

.

Men resfeber har jag ingen... varken för att åka på konvent eller till Indien... inte än i alla fall... jag tycker nog mest att hela livet är en enda lång resa... idag går den resan till Halmstad där jag och min yngsta dotter ska spela äventyrsgolf på Punch och käka en bit mat.

.

Varje dag är ett nytt äventyr och var jag än befinner så kan jag aldrig springa ifrån mig själv.

.

Ofta syftar frågeställaren på varför jag måste gå på mina NA-möten efter att ha hållt mig drogfri i så många år... och hur förklarar man för någon att det är min medicin... att jag behöver påminna mig om vem jag är så att jag inte "glömmer" bort att jag är narkoman och alkolist... jag har sett alltför många komma tillbaka till våra möten efter att ha tagit ett återfall... och de flesta berättar samma sak... "återfallet började med att jag slutade gå på mina möten"... "att jag trodde att jag var frisk".

.

Så jag vet varför jag går på mina möten... det har jag lärt mig av de som kommer tillbaka efter ett återfall... jag går på flera möten i veckan fortfarande efter alla dessa år... och det är inte enbart för att jag är rädd för att ta ett återfall... nej för fan... jag går på möten eftersom de är en del av mitt tillfrisknande... och jag gillar att tillfriskna... att ha en sjukdom som jag aldrig blir frisk från är inte enbart negativt... tvärtom så ser jag det som en gåva att kunna tillfriskna... att ha en sjukdom som jag hela tiden kan tillfriskna från innebär ju faktiskt i mitt fall att jag hela tiden blir bättre... och bättre... och bättre... för det finns inget slut på tillfrisknandet... och bättre kan det väl inte vara... eller?

.

Nu ska jag strax iväg till min hemmagrupp här ute i skogen... traktorgruppen har nämligen möten varje onsdag klockan 19.00... och det är alltid öppna möten så alla är välkommna... ALLA!

.

Om några dagar så bär det iväg till Malmö... Europakonvent... visserligen så har jag inte hunnit tänka så mycket på det än eftersom jag har blivit hyfsat bra på att leva "en dag i taget"... men paradoxalt nog så är det just detta med "en dag i taget" som gör det möjligt för mig att våga vänta på helgens äventyr eftersom jag nu för tiden nästan tar för givet att jag gör det jag bestämt mig för att göra... jag har redan bokat in helgen i Malmö... och jag ser fram emot att träffa både nya och gamla vänner där... så visst vågar jag vänta på något gott... och något gott kan man visst inte kan vänta för länge på har jag hört.

.

.

Jag kunde inte låta bli att åka till Ljungby och hjälpa till att snickra lite med mina kollegor där... vi håller ju på att renovera ett hus där för att kunna skapa nya möjligheter för VågaVa... mer kommer att visa sig när tiden är inne... men det är en hel del att göra innan det blir något som funkar som ett hus... d.v.s. beboeligt.

.

I vilket fall som helst så hittade jag mina gamla arbetskläder och satte på mig mitt snickarbälte... men fan... min hammare är inte längre lika användbar som när jag en gång för länge sedan var snickare... nu skruvas det mesta fast med hjälp av en skruvdragare... det är nya tider i byggbranchen... eller så har jag blivit äldre än vad jag själv förstår.

.

När temperaturen faller några grader och det inte är strålande sol i augusti så känns det nästan alltid som om sommaren är slut för denna gången... men jag tror nog allt att det finns en liten möjlighet för någon extra dag på stranden fortfarande... visserligen så ska jag snickra på ett hus i Ljungby några dagar denna veckan och åka till Malmö i helgen och har inte någon möjlighet att ta mig till stranden i vilket fall... men... nästa vecka skulle jag gärna vilja ta ett litet dopp eftersom jag ju ska ha något som kallas för semester... och när man har sommarsemester så badar man... basta.

.

.

Så var det då över... de stora segelfartygen seglade bort i horisonten ett efter ett... en mäktig syn för oss som hade tagit oss ut till klipporna mellan handikappsbadet och Tylösand... och för er som tror att det "bara" finns sandstrand i Halmstad får jag lov att berätta vi faktiskt har klippor här också... vilka vi satt på när vi fick se skeppen en sista gång innan de seglade iväg.

.

Oftast när någonting roligt tar slut så känner jag en smula vemod... trots att jag mycket väl förstår att varje slut är början på något nytt så behöver jag ofta sörja det som varit innan jag kan släppa in något nytt... och det är tyvärr inte ovanligt att jag hänger kvar lite väl länge i det "gamla" bara för att jag är rädd för att ta steget in i det "nya".

.

Tall Ships Races har ju gästat stan... och det har varit fullt drag i flera dagar... en båtfestival där jag nog fan inte sett en enda sur person utan istället en väldig massa glada och lyckliga människor... paraden in till stan i lördags var bland det vackraste jag sett... lyckliga matroser från världens alla hörn marcherade in till vårt för dagen helt fullpackade torg... det var en parad av ren glädje som smittade mig på ett skönt uppfriskande sätt.

.

Och igår efter den magnifika avslutningen så var det med ett stort lyckligt leende som jag begav mig av hemåt i sommarnatten... kanske med en liten gnutta vemod eftersom det ju är slut på båtfestivalen nu... en känsla som jag ska känna ordentligt på när jag idag tänker sitta på land och se båtarna segla bort i horisonten.

.

.

Det var skoj att flyga över stan igår... det är ett häftigt perspektiv att få se allt uppifrån och när vi flög över Tylösand så kändes det som en helt fantastisk start på min semester... cirkeln var på något underligt sätt sluten och nu flög jag vidare i livet.

.

Nu måste jag skynda mig iväg och åka till stan för att gratta mitt barnbarn som fyller år... jag har mycket att skriva om just nu eftersom det ju händer grejer hela tiden... och i Halmstad pågår en gigantisk båtfestival just nu som jag njuter av i stora drag... men det får jag skriva om en annan gång... kanske.

.

Jag fick ju en luftfärd i present av min dotter... så idag ska jag befinna mig på Halmstads flygplats klockan 14.00 för att på något sätt som jag inte vet så mycket om flyga över Halmstad och spana in alla de stora segelfartygen som ligger i vår hamn idag... det är ju Tall Ships Races i Halmstad denna helgen med massor av folk och stort spektakel... ett gigantiskt stort område med allt möjligt att välja på... själv var jag och några av mina polare och kollade på Timbuktu igår... en för övrigt riktigt bra konsert om ni frågar mig.

.

Det ska bli både spännande och skoj att få se allt detta uppifrån luften... och bättre strart på min semester kunde jag ju inte få... för så är det... nu har jag semester i några veckor och det är med stor nyfikenhet som jag ser fram emot detta äventyr... jag hart ju nästan "glömt" bort hur man har semester... vad gör man på en semester egentligen?

.

Jag blev riktigt rörd över att få presenter av mina fina yogavänner på stranden idag... de måste ha lagt märke till att mina yogabrallor från Indien börjat gå sönder och tyckt att det var någonting som jag behövde... och det var det ju... jag fick även en fin bok och jag visste knappt hur jag skulle kunna tacka... jag var ju bara glad över att det fanns några andra än jag som ville praktisera yoga på en skön sandstrand.

.

Det var naturligtvis med ett visst stänk av vemod som jag tog farväl av årets "VågaVa go beach"... och om jag ska vara riktigt ärlig så är det nog mest yogan jag kommer att sakna... det är fan helt ljuvligt att starta dagen med ett yoga-pass på stranden.

.

Och vet ni vad... jag fyller inte år men kan ju nästan tro det när jag får presenter... inte bara idag... igår så gav mig min dotter mig en flygtur över staden i present... den är tänkt gå av stapeln imorgon klockan 14.00 och det ska bli riktigt skoj att flyga över staden som ju har en massa finfina segelbåtar på besök denna helgen.

.

Fem veckor går snabbt... idag är det sista dagen på årets strandäventyr och det ser nästan ut som att det finna en liten risk/chans att vi avslutar med en paraply-yoga... lite osäkert men vi får ta det som det kommer... en sak är i alla fall helt klar... det kommer att bli yoga på stranden även denna sista dag... vi på VågaVa levererar vad vi lovar... i alla väder.

.

Det känns himla bra att ännu ett år kunna klappa mig själv på axeln... för jag är värd en klapp på axeln när jag i fem veckors tid har lyckats ta mig till stranden alla dagar oavsett väder... det är inte alltid med så lätt som det kan låta... vissa dagar när det är lite taskigt väder så har jag också ett motstånd och skulle hellre vilja dra täcket över huvudet trots att jag VET hur bra jag mår bara jag kommer ner till havet... det finns inte en enda dag som jag ångrat att jag befunnit mig på en sandstrand i Tylösand... oavsett väder.

.

Ensam hade jag givetvis inte fixat det... men tillsammans med mina vänner på VågaVa har det varit enkelt att fullfölja uppdraget... och det är inte utan en viss stolthet som jag drar iväg till stranden denna sista dag på vårt årliga projekt... och precis som vanligt så blev det till slut en strålande succé för "VågaVa go beach".

.

.

Ännu ett år på stranden med VågaVa lider mot sitt slut... och en sak som jag lagt märke till i år är hur etablerade vi har blivit på Tylösand... vi har vår fasta plats och det tas nog som ganska självklart av de flesta... allt snack om att vi kanske borde vara på en annan strand... göra på ett annat sätt... allt det snacket är borta... vi har vår fasta plats på stranden... år efter år... och det litar människor på.

.

Nu är det inte så att det inte finns utrymme för förändringar... det har vi flera exempel på... ta yogan som redan på det andra året blivit en naturlig del av vår verksamhet... vårt byte av matställe till Tylöbäck med tillhörande promenad... eller att vårat fina Ljungbygäng troget i alla väder åker ner till oss varje mändag, onsdag och fredag... men det kanske inte ska kallas för förändring... ett mer passande beskrivning är nog fan att vi... utvecklar verksamheten på stranden i Tylösand.

.

I vilket fall som helst så ska jag njuta i fulla drag av denna dagen... och jag har en viss planering... efter att vi slagit upp vårt läger så ska jag kasta mig i de salta sköna havet... delta i ett morgonmöte... köra ett en timmes yogapass... bada lite till innan jag promenerar bort och käkar på Tylönbäck... sen hinner vi nog med en mulle och några bad på eftermiddagen innan det är dax att åka hem... med andra ord... en helt vanlig solig och varm dag på stranden med VågaVa 2011.

.

Efter snart fem veckor på stranden i Tylösand så känner jag sinnesro...hur jag kan slappna av och ta livet som det kommer... och det är faktiskt ett resultat av att jag tagit mitt ansvar och varit på stranden varje vardag precis som jag bestämde mig för... och att vi kört yoga fyra dagar i veckan har definitivt också gjort sitt... jag visste att jag skulle komma att känna sinnesron efter några veckor... det är ju inte direkt första sommaren på stranden för mig.

.

Det gjorde ju ingenting att vi fick några riktiga kanondagar nu den sista veckan heller... att jag inte heller bryr mig så mycket om vilka som kommer eller inte kommer gör också sitt... jag kan bara ta ansvar för mig själv... jag känner mig stolt nu när jag fixat att göra det jag lovat ännu en sommar... och resultatet blev återigen... sinnesro.

.

regn eller sol... svart eller vitt... ytterligheterna... de för mig så viktiga beståndsdelarna för att jag överhuvudtaget ska kunna förstå skillnaderna i min tillvaro... gott eller ont... lycklig eller olycklig... "bra" eller "dåligt"... i mitt tidigare liv som missbrukare så var det stora svängningar...allt som oftast och för det mesta allt eller inget... nu är det inte så längre... nyanserna har flyttat in i mitt liv... allt är inte alltid enbart svart eller vitt... eller bara "bra" eller "dåligt".

.

Idag så kan jag ofta välja hur jag vill må... det har blivit en sanning att kunna välja lycka... inte så att jag springer omkring med ett löjligt leende på läpparna hela dagarna samtidigt som jag trallar på en gammal svensk schlager... nej för fan... men jag har skapat förutsättningar eftersom jag inte tar allting så himla personligt längre... blir det inte riktigt som jag vill är det inte alltid en katastrof längre... med åldern och min drogfrihet så har det flyttat in en smula distans i mitt liv... det händer t.o.m. att jag förstår att jag inte är jordens medelpunkt och att inte allting kretsar kring mig... en bra förutsättning om jag vill kunna välja att vara lycklig.

.

Att ta saker och ting alldeles för personligt är och har varit ett ypperligt sätt för mig att gräva gropar åt mig själv... och att sätta mig själv i centrum har enbart gjort mig till ett offer för omständigheterna... och omständigheter har det verkligen inte funnits någon brist på eftersom allting ju hela tiden varit svart eller vitt i mitt liv... allt eller inget har mer än en gång tvingat mig till att ta aktiv ställning till både det ena eller andra och på så sätt effektivt hindrat mig från att se nyanserna och få den nödvändiga distansen... inte bara till omständigheterna utan även tyvärr allt för ofta även till mig själv.

.

Det är inte utan att jag idag kan tycka att grått kan vara väldigt vackert... för nyanserna berikar mitt liv.

.

Dagen på stranden var snarare magisk... helt jävla fantastiskt underbar... där låg det kristallklara och spegelblanka vattnet och bara väntade på mig när jag kom ner i morse... givetvis så passade jag på att ta mig ett dopp innan zumban och jag njöt i fulla drag av denna helt underbara upplevelse... detta var precis vad jag hade väntat på... och det var väl värt att vänta på kan jag lova.

.

Nu sitter jag här med en salt solbränna och ett stort leende på mina läppar... har precis lagat lite käk till min son och en av hans polare... och jag trivs... för livet är fan fantastiskt.

.

Det är en ren fröjd att åka till jobbet idag... strålande väder och ytterligare en dag på stranden... nästan så att jag skulle kunna jobba över utan övertidsersättning... för visst har jag längtat efter dessa dagarna... det är inget som jag kan sticka under stol med... även om jag gillar att vara på stranden alla dagar oavsett väder så är det ändå de soliga högsommardagarna jag längtat efter.

.

Sen är det ju alltid trevligt med en gatuteaterfestival i stan... igår så promenerade jag förbi torget i vår stad och blev bjuden på akrobatik på hög nivå... hisnande trix och våghalsigheter på en trapets och helt utan skyddsnät... det var inte utan att jag satte hjärtat i halsgropen några gånger då jag trodde att de skulle trilla ner... men de var skickligare än så och klarade av hela nummret galant... världsklass.

.

Själv så ska jag om en liten stund vara lite våghalsig när jag ska dansa zumba på solgården... denna gången ska jag ha lite mer säkerhetstänk än vad jag hade förra tisdagen då jag dansade barfota... att dansa barfota efter måndagsklubben festande är direkt farligt... och mycket riktigt trampade jag på glas så att blodvite uppstod... idag så tar jag med mig mina flipp-flopp... det är den akrobatik som jag kan bjuda på... zumba i flipp-flopp... kanske inte så farligt som barfota men va fan... ibland så måste t.o.m. jag ta några vuxenpoäng.

.

Idag var dagen då mitt badförbud hävdes... och det kunde inte passat bättre... kristallklart precis lagom varmt salt och hur skönt som helst vatten väntade på mig... lyckan jag kände när jag kunde dyka ner under vattnet visste inga gränser... så himla somrigt underbart skönt.

.

Det finns mycket som jag kan välja att känna lycka för... en av alla dessa saker är definitivt en varm och skön sommardag på Tylösand... allra helst dagen då mitt badförbud gick till historien och slutade att existera för mig... jag kunde riktigt känna hur lyckoruset bubblade inne i mig och jag får lov att erkänna att den känslan gillar jag... väldigt mycket... att vara lycklig är ju faktiskt rätt skoj.

.

Solen strålar från en klarblå himmel och vi är strax på väg till det mest perfekta ställe jag kan tänka mig att tillbringa en solig sommardag på... och det är ju naturligtvis Tylösand så klart... idag är jag glad över att jobba som strandpojke... och... "peppar, peppar ta i trä"... jag hoppas och tror att jag t.o.m. kommer att få lov att bada... att doktorn häver mitt badförbud... för det är verkligen en bra dag att bada på.

.

Om ni inte har något annat för er så är ni mer än välkommna att komma ner till oss på stranden... trappan ner från Hotell Tylösand och förbi kiosken ner på stranden... där tar ni till höger ca. 200 meter... och hittar oss vid den röda hjärtflaggan, parasollet och vollebollsnätet... jag kan garantera er att det är ett besök som ni inte kommer att ångra... och glöm absolut inte att ta med er badkläder... det är varmt och skönt i vattnet.