PETERS BLOGG

... och dax att boka hotell.

Hög tid att boka hotell för mitt midsommarfirande i Umeå... jag och en polare ska åka upp på det årliga midsommarkonventet som går av stapeln i den norra delen av vårt avlånga land... förra året så missade jag det konventet och det kändes bara sååååå himla fel... visserligen så umgicks jag med goda vänner och hade hur trevligt som helst... men fan... det är en tradition för mig att fira midsommar på midsommarkonventet.

Detta året så är det Umeå som gäller (där har jag varit förut på konvent) och jag och polaren har bestämt oss för att leva lyxliv i år och boka in oss på värsta hotellet mitt i stan (enligt vad jag hört Umeås högsta hus)... och det känns bara så rätt... visserligen så kan man sova gratis i sovsalar men nä, vi ska sova i sköna sängar som vi slipper att bädda... käka fin frukost och kanske chilla lite på takterassen... det är vi fan värda.


Här kommer vi att världsvant glida ner för trappan och se ut som hollywoodsnubbar.

Men det är inte hotellet som är lyxen... nä det är att få träffa alla våra vänner i den norra delen av landet... jag blev rörd av att ha vänner som saknade mig på förra årets konvent... och det är med stor glädje som jag redan nu bokar in mitt midsommarfirande... och ser fram emot att träffa mina vänner i den delen av vårt land där sommarnatten inte blir svart.


Namnet på årets midsommarkonvent är FRIHET... och det kan jag känna idag... FRIHET.

... tar tid.

Som någon sa... "det finns bara två misstag som jag jan göra, det ena är att plocka upp drogen igen och det andra att inte komma tillbaka till NA efter jag gjort det... ALLT annat är "bara" erfarenheter".

Jag kommer ihåg när den här snubbet levererade det budskapet (och en hel del andra tänkvärda grejer) på ett årskonvent i vår huvudstad... det jag minns mest var faktiskt volymen på hans tal... han ställde sig upp framför podiet... greppade mikrofonen... och VRÅLADE så att vi i publiken trillade baklänges ner i våra stolar... vilken snubbe... "THIS IS A PROGRAM ABOUT LOVE", skrek han så att håret på våra huvuden stod rakt bakåt av luftdraget... ja herregud... han glömmer jag aldrig... han lyssnade jag på den dagen då jag hade exakt 1000 dagar av drogfri tid... och 1000 dagar drogfri tid tar... 1000 dagar.

Som min sponsor sa till mig vid ett tillfälle... "jag kan inte tillfriskna på dagarna, dricka en öl på kvällen och fortsätta att tillfriskna dagen efter"... för tid tar tid.

Jag har fortsatt att hålla mig drogfri... idag har jag varit drogfri i exakt 4403 dagar... inte så mycket för att vara duktig utan faktiskt mest för att jag gillar det... mitt liv har blivit bättre på precis alla områden sen jag blev drogfri... ingenting har blivit sämre... allting har blivit bättre... precis ALLTING i mitt liv är bättre idag... men visst... det har funnits dagar då jag verkligen kännt att... tid tar tid.


12 steg... 12 traditioner... 12 års drogfri tid... klart jag firade det med en extra fin medalj.

Föresten vet ni vad jag och Patrik Sjöberg har gemensamt?... vi är rökfria sedan 1 1/2 år.

Ja tid tar tid...

... - på sex timmar".

Jo så stod det i blaskan... det var någon reklam för ett av alla dessa otaliga "sluta röka" projekten som finns överallt... och jag funderar... hur i helvete bär hon sig åt... hur gör man för att sluta röka på sex timmar?

Det kanske är jag som är helt dum i huvudet men jag fattar inte... jag är ju själv en rökfri rökare (fan, det har snart gått ett och ett halvt år sedan jag rökte min senaste cigg) och jag kan inte komma ihåg att det tog någon tid överhuvudtaget för mig att bli rökfri... men det är ju klart... min taktik är ju ingen man kan tjäna några stålar på... min att bli en rökfri rökaretakik är förbluffande enkel...

... jag gör helt enkelt ingenting.

Och att göra ingenting tar inte en enda sekund... och jag kan inte låta bli att fortsätta fundera på vad hon sysslade med i de sex timmar det tog för henne att sluta röka?


Hur lång tid tar det att INTE tända den där första sista cigaretten?

... har ni säkert alla hört talas om.

Och i morse så sprang jag rakt in i en ko... en älgko... tack och lov så blev hon minst lika rädd som jag och kubbade iväg inåt skogen på sina långa ben... medans jag sprang vidare lite extra fort med en tillfälligt kraftigt höjd puls... för jag fick känningar av min koskräck... älgkoskräck.


Fatta att älgar är ruskigt stora djur... inte minst när man springer på dem i skogen... hua, hua.

Men vad jag egentligen vill skriva är att jag ännu en dag lyckades att komma iväg på min springrunda... eller jag vet inte riktigt om jag vill skriva om det här... det hade varit bekvämt att hålla det hemligt... om jag kommer på idén att strunta i mitt springeri i några dagar... för så är det... mina rutiner blev ju skrotade av livet på livets villkor... och nu ska de byggas upp på nytt... lättare sagt än gjort... det kan jag lova er.

Det är skitlänge sedan jag ringde till min sponsor... jag har inte skrivit i mitt stegarbete på hur länge som helst... och så vidare... jag behöver bygga upp ALLA mina rutiner från början igen... eller nä, nu ljög jag... jag har faktiskt några rutiner kvar fortfarande... som att gå på mina möte... och att jag fortfarande är en rökfri rökare och en drogfri narkoman och alkolist... en drogfri narkoman utan drogsug... ett mirakel... ja jävlar... jag är ett mirakel... med koskräck.

... är roliga grejer.

Jag gillar politik... vardagspolitik... att hitta sätt och medel för att påverka på det ena eller andra sättet... jag har märkt att det inom politiken på vardagsnivån är som vanligt när det gäller att få fram ett resultat... det handlar inte så jävla mycket om demokrati... nä, det handlar om kontakter... att veta vem man ska prata med... att förstå beslutsprocesser... och att helt enkelt... lära känna "rätt" kontakter.

Egentligen så är det inte så himla stor skillnad mot hur det var i missbruket... där handlade det väldigt mycket om att ha "rätt" kontakter... så visst har jag erfarenhet av vardagspolitik.


Men naturligtvis så finns det väldigt många sätt att påverka den "demokratiska" processen.

... dundrade ut ur högtalarna i bilen på vägen in.

Och jag minns mina ungdoms dagar *L*... jag är inte den som lyssnar så mycket på texterna i musiken men Pughs texter de kunde vi utantill hela gänget... och detta var ju på den tiden då vi drev omkring på gatorna och stökade runt... undantaget var alla föräldrafria fester... dessa helt vansinniga tillställningar då hela hus kunde raseras i ett naffs av ett ungdomsgäng som hetsade varandra till vanvett... sjungande Pugh Rogerfelt med skrålande målbrottsröster.


Det är sådana minnen som jag får när jag sitter i bilen och lyssnar på Pugh Rogerfelt.

Vi ungdommar kanske tyckte att det var fräckt... men jag är ganska övertygad om att de föräldrar som kom hem till en förstörd villa hade lättare att hålla sig för skratt... och sensmoralen i detta är kanske... att allt var fan inte bättre förr... vi slogs och levde rövare även då... ja jävlar.

... som identitet.

Visst är det ofta så i vårt avlånga land... att vårt arbete blir vår identitet... på gott och ont... för vem är man då om man är arbetslös?

Förvisso så har jag ju hört att man kan lägga sig till med klämmiga utryck som att "jag är mellan två ärbete"... "fritidsforskare" eller liknande... men... arbetet är min identitet... och jag är grymt tacksam över att jag bor i ett land där jag kan jobba som nykter narkoman... visst det är inte en titel som passar i alla lägen den medges och därför känns det lite extra bra att nu äntligen ha fått en annan titel (på samma sak *L*)... för jag är ju numera en utbildad narkoman... en biträdande adiktolog eller som vi säger i våra adiktologkretsar BAD (som då är samma sak... såklart *L*).

Innan var jag snickare... och när jag blev arbetslös så tog jag ändå på mig jobbarkläderna i över två år... som skydd nägot att gömma mig bakom... för jag ville ju inte vid det tillfället vara narkoman och alkolist... nä det förnekade jag inte bara för min omgivning utan även för mig själv... ja ska jag vara ärlig så var det nog fan bara jag själv som gick på det till slut... jag ville vara något annat... snickare hade jag ju funkat skitbra i hur många år som helst... så det var kanske inte så konstigt att jag tog på mig mina arbetskläder för att få en identitet att gömma mig bakom... ville ju gärna vara "duktig"... ja fy fan... vilket liv.


Bakom mina masker är jag vacker & värdefull... jag behöver inte längre gömma mig... skönt.

... i Gullbranna närmar sig.

Idag är vi på väg till Gullbranna för att på plats för själva konventet finslipa lite på detaljerna innan konventet drar igång den 4-6 juni... det är ju inte så många dagar dit och det kommer naturligtvis att bli hur bra som helst... NA-konvent blir ju ALLTID det... hur bra som helst... det går helt enkelt inte att misslyckas i en så kärleksfull gemenskap där VI alla hjälps åt för att VI ska ha det bra.

Jag är som vanligt ALLTID lika imponerad av att en gemenskap med sååååå många egenviljor överhuvudtaget kan enas om någonting... men kanske är det just så att när det verkligen gäller är vi alla överens om en sak... att inte plocka upp den där första drogen... och det är ju när man går till botten själva grundbulten i vårt konvent också... vi firar ju att vi är drogfria... och det enda vi behöver vara helt överens om idag är... att det enda villkoret för att få vara med på våra möten är en önskan... en önskan om att få vara drogfri... bara för idag.


Och med ett så enkelt program i ryggen är det ju en baggis att rodda ihop ett konvent för oss.

... andas... stanna... stopp.

Mitt liv rullar på i ett rasande tempo... hinner ju inte ens med årstiderna känns det som, öppnade precis min ytterdörr och denna årstiden blev så påtaglig... någonstans i brytningen mellan vår och sommar... inte försommar mer av senvår *L*... och jag tänker på de senaste dagarna... lite så där på avstånd så har jag förstått att det varit väldigt varmt ute... i min bil har jag fått veva ner fönster för att få lite svalka när jag kört... ofta in i skyfallsliknande regn på vägen hem från... ja där jag råkat befinna mig den dagen.

Det är väldigt lugnt att ha full upp att göra... det infinner sig ett slags lugn i att ha en späckad agenda... rutin... struktur... priset är att vardagslivets struktur försvinner... vilket är oerhört tydligt när jag får en ledig dag här hemma... egentligen så blir jag stressad av dessa lediga dagar hur konstigt det än kan låta... men det är en dag som denna jag märker att mina vardagsrutiner är rubbade... att jag inte dammsugit på evigheter... att mitt springeri inte funkar... att jag inte hunnit med att göra det där man gör hemma rent rutinmässigt... så tacka fan för att jag kan känna mig stressad i lugnet jag möter på min kökstrappa... för det är när jag stannar upp verkligheten den kommer och hälsar på... verkligheten i vardagen *L*.

Idag så ska jag göra mitt bästa för att stanna upp... andas... och varva ner... och tyvärr är jag snuskigt medveten om att det inte finns några genvägar... tyvärr så måste jag faktiskt damsuga och slänga in en tvätt i maskinen för att det ska funka att relalalalaxa... shit... men va fan... livet på livets villkor...


... stress är ju faktiskt för det mesta de saker som jag borde göra men inte gjort.

... för nu är fattigdagarna på hotellet i Alvesta över.

Mätt och belåten... och med en liten saknad av alla dessa trevliga människor jag har fått möta dessa dagar som fattig på hotell... nu är sötebrödsdagarna över tillbaks till verkligheten som rikeman... det får gå... även om det känns lite fattigt att vara rik igen *L*.

Nä skämt åsido så är det nu projektet börjar... riktlinjer har dragits upp... praktiska detaljer har finslipats och vi har ett slutdatum då den färdiga produkten ska presenteras... det ska bli spännande att se vart denna resa leder... men hur det än går så har jag redan lärt mig massor om det systemet som vi lever i... saker som jag kommer att ha nytta av i mitt dagliga arbete... och jag gillar politik... praktiskt politik... som att kunna vara med och påverka i min närmiljö... för det går... jag är inte längre ett offer som är omgiven av idioter... nä jag är en produktiv medborgare i vårt samhälle... som kan vara med och påverka... thoho... det gillar jag... att slippa den varma svettiga offerkoftan som jag bodde i under sååååå många år.


Jag är fri... fri att ta ansvar för mitt eget liv i det samhälle som jag också tillhör... skönt.

... på ett hotell i Alvesta.

Gott käk... en frukostbuffé som inte går av för hackor... snart käk igen... kvällsmiddag... de "fattigas" förespråkare är på kurs... och lär sig att hålla cirklar där det är tänkt att vi fattiga ska lära oss det politiska spelet och komma fram med vårt budskap till de som tar besluten om hur vi ska leva våra liv... och i den bästa av världar faktiskt kunna påverka våra egna liv.

Det har börjat bra... som fattig har jag det väldigt bra här på hotellet i Alvesta... nästan så att jag skulle kunna glömma bort varför jag är här... tack och lov så är jag inte ensam... jag träffar massor av intressanta människor som brinner för detta projekt... det får mig att inse allvaret... det är på riktigt... fattigdomen finns runt hörnet...


... och det är faktiskt en påtaglig verklighet för allt fler människor i Europa och även i Sverige...

... det hjälper inte att blunda... den försvinner inte för det... och att fattigdomen skulle vara utrotad i Europa till år 2010... nja... hoppas kan man ju... men ärligt... nja... det ska jag tänka på nu... när jag sätter mig till bords... på ett fint hotell i Alvesta... jag är verkligen priveligerad på alla möjliga sätt... rik även som fattigrepensentant.

... igen.

Denna gången är målet Alvesta och en utbildning i fattiggrejen... vi ska vara fattiga på hotell.


Det kan låta underligt och någon kanske tycker att det vore bättre med soppkök...

... men det faktiskt riktigt seriöst och efter att ha hyst vissa tvivel mot hela den här grejen så börjar jag förstå hur himla bra det här kan bli... att det ta mig fan är en möjlighet att förändra någonting på riktigt... jag tror på fattiggrejen som naturligtvis heter någonting betydligt mer seriöst i verkligheten... men ni känner ju mig... jag kan ju säga flummigt och mena seriöst... kanske någonting som jag borde tänka på?


Här har ni den "riktiga" och lite mer seriösa benämningen på projektet.

... alla mina rutiner.

Fuck springeriet, fuck städningen, fuck yogan, fuck stegarbetet och fuck ta mig fan allting... min beroendesjukdom gör vågen... den har fuckat upp alla mina rutiner... fett.

Men jag la märke till en pryl igår... tydligt... och det var att min destruktiva sida (det måste vi väl ändå kalla min missbrukspersonlighet för) gillade inte alls att jag skrev om det här... nä min MP (missbrukspersonlighet) vill helst hålla sig lite i bakgrunden och inte visa upp sitt fula tryne till allmän beskådan... så va fan... jag är mer än min MP... jag har en lite friskare sida i mig också... ni vet den där personen som faktiskt lyckats hålla sig drogfri i över 12 år nu... trots ihärdiga attacker från mig själv och min MP som inte vill annat än att få mig att misslyckas.

Idag har jag en plan... och om jag inte skriver ner den här och nu så kommer jag att strunta i den... det känner jag tydligt... min plan är att jag efter min föreläsning i eftermiddag ska gå på ett...


... yogapass...

... fast det inte alls är vad jag har lust med... och jag ska strunta i att jag känner mig stel... har ont i min kropp... inte pallar och allt vad fan som min hjärna kan hitta på för anledningar för att INTE gå dit... för det är hög tid för mig att göra det där lilla extra... det där som jag kanske inte riktigt känner för att göra men som jag VET är det rätta... idag ska bli en bra dag... vare sig jag vill eller inte *L*...

... för... fuck min Missbrukarpersonlighet (Diffe)... big time.

... har upphört.

Jag skyller på att jag har ont i ryggen och att det säkert beror på att jag sprungit sönder den (ryggen alltså)... men jag tror inte på mig själv... för om jag är riktigt ärlig så beror det mest på det gamla vanliga som brukar hända när jag bryter ett mönster... mina rutiner blir rubbade och vipps så försvinner det som jag kan känna moptstånd för när jag stannar upp och tänker efter... som typ... springeriet.

Ja, jag vet hur jävla bra jag mår när jag springer mina morgonrunder... det handlar inte om det... för mig handlar det om rutiner... att göra saker på rutin... utan att tänka... bara göra det... och konstigt nog så är det mesta som jag får en belöning för när jag gjort det samma saker som jag blixtsnabbt kan förhandla bort... med mitt springeri så resonerar jag som så att "det är ingen idé att börja springa förrän efter nästa vecka har passerat"... att mina rutiner bröts beror ju på att jag varit ute och rest kors och tvärs... och den resan fortsätter även nästa vecka.

Sanningen är egentligen att jag idag (bara för idag) bara behöver ta på mig träningkläderna snöra på mig dojorna och öppna dörren... men att jag istället sitter i min morgonrock framför datorn och försöker svamla bort mitt springeri... men det vill jag inte ha reda på så jag flippar iväg på alla möjliga sidor här på min dator (mer eller mindre barnförbjudna) istället för att springa.


Men sen... imorgon... då ska jag börja springa igen... ska bara fixa en pryl först...

... som att slänga mig i soffan och se en film till... *suck*.

... i agendan.

Idag är det helt tomt i min agenda... känns nästan lite konstigt... men samtidigt intressant att stanna upp och känna efter hur det känns att vara peter idag... jag har ju bestämt fått för mig att jag trivs ganska bra i mitt eget sällskap... så idag så är det upp till bevis... är jag i bra sällskap... får man trivas med sig själv?


Visst finns det tillfälle då livet är förbluffande enkelt och självklart.

... när man blir äldre.

Hinner ju knappt med... förvisso så har de senaste veckorna rusat på i ett rasande tempo och jag har verkligen haft fullt upp med både det ena och det andra (mest det ena faktiskt)... och då märker jag att tiden har gått när jag får en dag över... som igår... helt plötsligt från ingenstans så fanns det en dag som inte var uppbokad... och jag kunde stanna upp och titta mig omkring... reflektera över tillvaron och se var jag befinner mig i livet.

Och jag förundras över att det snart är sommar...


... att det bara är tre veckor kvar till vårt sommarkonvent i Halmstad... hupp...

... jag är rackarns glad (och stolt) över att redan nu kunna presentera ett färdigt program... det är bara en av talarna som jag ska få det sista klartecknet från sen är det klart med alla talarna... och jag är övertygad om att det kommer att bli hur bra som helst... men mest av allt är jag ju faktiskt nöjd med mig själv som har varit ute i god tid... och för en gångs skull ligger lite före i planeringen... för det behövs ju nu när jag har blivit lite äldre... ni vet uppnått den där åldern när livet rusar på i expressfart...

... eller så är det bara så enkelt att tiden går fort när man har roligt... för det har jag... skoj... skoj som fan faktiskt... hehehehe...

... att sitta inne och lata sig framför en bra film.

Regntunga skyar och en härlig grå dag... som gjord för att njuta av film på film på film... och jag kan inte säga något annat än att det är precis vad jag behöver efter att ha befunnit mig på mer eller mindre resande fot i två veckor nu... jag hann precis slänga i en maskin tvätt för ungefär en vecka sedan innan jag drog vidare på nya äventyr... så det är skönt att ta det lugnt en regnig dag i skogen hemma hos mig.

Och en av fördelarna med att ha varit ute och rest är att när jag flög från Köpenhamn till Stavanger så tillbringade jag några timmar på flygplatsen... där fanns det massor av affärer... förvisso har jag inte så mycket pengar och tjänar inte heller massa pengar på att köpa taxfree tobak... det blir ju helt plötsligt väldigt mycket billigare att köpa tobak när mn flyger till Norge eftersom det landet ligger utanför EU... ska jag vara ärlig så tänkte jag tanken att handla tobak billigt och sälja vidare när jag kom hem... men tack och lov så slog jag bort den tanken... nikotin är ju om jag ska vara riktigt ärlig också en drog... så jag bytte focus och spanade in sockerprodukterna istället...

... så nu har jag laddat upp med en STOR påse biogodis... som passar så himla perfekt en regnig, grå dag framför TV:n i sällskap med en bra film... så idag är verkligen en underbar dag.


Det har sina fördelar att resa från ett soligt Stavanger med en stor påse biogodis.

... blogga just nu.

Så känns det... just precis så känns det... orkar inte, har inget att skriva, tråkigt och ja ni vet... massa blabla bla blablabla... o.s.v. för att slippa sätta mig ner och skriva här nu... och så funkar jag... några dagar på resande fot... mina vanliga rutiner försvinner... och jag får börja om från noll... det tar mig ca.100 dagar att bygga upp en rutin... och typ tre minuter att sabba den.

Att blogga är någonting som jag bestämt mig för att göra... på daglig basis... varje dag oavsett hur jag mår... och hur jävla lite jag än har att skriva om... det handlar för mig om att bygga upp en rutin för jag har någonstans en dröm om att en vacker dag skriva en bok (om det blir så eller inte spelar ingen större roll)... och jag har fattat att det inte skrivs så många böcker på ren inspiration... utan att det är ett hårt arbete bakom en bok... som att sitta och skriva varje dag oavsett om man har lust eller inte... det är iallafall vad jag tror... så jag bloggar för att lära mig skriva på daglig basis... vare sig jag vill eller ej.

Och jag har ju lärt mig att jag oftast mår förbannat bra på att göra saker som jag kanske inte har så stor lust att göra... konstigt nog så verkar belöningarna vara större ju mindre lust jag hade att göra det jag gjorde fast jag inte hade lust... flippat.


Om några dagar kanske jag kan skriva om alla de upplevelser jag fått de senaste dagarna.

Konstigt nog så har jag egentligen mer än på väldigt länge att skriva om idag... för det har varit några dagar fyllda med upplevelser... och mitt liv har varit fyllt av... liv...


... och en hel del äventyr... ni kan ju bara fundera på vad den här bilden gör här... hua hua...

... upp i det blå.

Och eftersom jag ska flyga till Norge från Köpenhamn så kommer jag nog upp i luften.


... askmolnet ligger för tillfället över spanien läste jag i blaskan nu på morgonen.

Jag tecknade faktiskt en extra försäkring för några hundralappar så att jag skulle få pengarna tillbaka om planet inte kunde lyfta... kommer jag väl igång med min resa så är det däremot kört... då kan jag bli strandsatt utan att få någon ersättning för det... så det är bara att hålla tummarna... be en bön... och gilla läget.

Det blir rätt många timmar resande idag... åker från Halmstad kl. 11.00... sen bär det iväg... tåg, flyg och båt... och om jag har minsta lilla tur så kommer en bil och hämtar mig när jag förhoppningsvis anländer till Sand sent, sent i kväll... annars så har jag problem *L*... men jag är inte orolig för det... nu ljög jag, det är jag visst... fast jag vet att det kommer att lösa sig... det gör ju alltid det... löser sig.

Jag gör vad jag kan just nu... tar med mig en bra bok... på väg upp... upp i det blå...

... i Jönköping.

Det poppar upp talardagar lite här och där... och det är ju skitskoj att kunna träffa alla mina vänner som delar mitt intresse... att åka på dessa talardagar... jag är ju en "konventkille" och far gärna land och rike runt för att träffa mina fiNA vänner som också tycker att livet utan droger är fyllt av möjligheter.


NA (anonyma narkomaner) är inte hemligt... bara väldigt jämlikt... anonym=utan ansikte.

Vi kom ju precis från vår skola i Stockholm mina kolleger och jag... och när vi är där så går vi alltid på NA-möte... så också denna gång... vi var bl.a. på ett engelspråkigt möte i vår huvudstad och där kommer jag i kontakt med känslan av att NA finns runt hela världen... och att vi växer... fler och fler väljer att bli drogfria med hjälp av anonyma narkomaners 12-stegsprogram... jag har för mig att vi närmar oss 53.000 olika möten runt omkring i världen (jag är inte helt säker på den exakta siffran)... det finns nästan alltid ett möte för mig att gå på... var jag än befinner mig.

När jag går på möte i Stockholm (eller någon annan stad) så träffar jag alltid på människor som jag känner... för jag är ju en "konventkille" som åker land och rike runt för att träffa mina fiNA vänner... då lär jag känna nya vänner och att ha vänner överallt är för mig samma sak som rikedom... jag är en rik kille... idag så ska jag åka på en talardag... prata med någon jag inte pratat med förut... och göra ännu en insättning på min "vänskapsbank"... och det är en flippad bank jag har... den har nämligen lite andra regler än de banker jag är van vid... som att "jag kan bara behålla det jag fått genom att ge bort det"...

... för de orden kommer inte från Swebank...

... Biträdande Addiktolog.

Jo så är det... första delen av våran skola är avklarad... jag har genomgått grundkursen för att bli addiktolog... dvs, läran om besatthet eller om sk. dysberoende av olika slag och dessa problems lösning med hjälp av en professionell tillämpning av 12-stegsprogrammet.


Och här har jag beviset på att jag verkligen fullgjort mina åtagande i skolan... tjoho.

Jag hinner slänga in en smutstvätt i maskinen och hänga upp den innan jag tidigt i morgon bitti drar till Jönköping med några polare för att vara med på en talardag... men först måste jag ju tvätta lite kläder att ha på mig när jag flyger från Köpenhamn till Stavanger på söndag...


... sen får jag hoppas att jag får tag i skjuts från Sand till Hiimsmoen kollektivet...

... där jag har fått äran att föreläsa på måndag.

Lite orolig kan jag vara för att komma fram hela vägen... bil från Brännebassalt till Halmstad... tåg från Halmstad till Köpenhamn... flyg från Köpenhamn till Stavanger... buss från flygplatsen till båtstationen (heter det så?)... Båt från Stavenger till Sand... och... ja det är frågan... förhoppningsvis så får jag tag i någon som jobbar på kollektivet som kommer och hämtar mig när jag anländer till Sand... men va fan... det löser sig säkert på något sätt...

... när jag var där förra året så blev flyget försenat och jag missade båten från Stavanger... men det löste sig ändå... jag fick övernatta i ett anex som kollektivet hade i Stavanger... så va fan... "så länge jag följer denna vägen har jag ju inget att vara rädd för"... ingenting faktiskt.

Det är mycket resande nu... och tro det eller ej... det gillar jag.

... & vänner.

Så träffade jag då min bror för första gången... och det kändes hur självklart som helst... jag gillar att ha fått en brorsa till... helt klart... men fan vet om inte mötet med mina kusiner var minst lika värdefullt för mig... det var som att göra en resa tillbaks till barndomen fast ändå inte... jag kom i kontakt med familjeband som var fullständigt självklara när jag var liten... och som jag under alla dessa år liksom... glömt bort är fel uttryck... men låt oss kalla det för lagt undan i mitt undermedvetna... och när jag idag träffade min faster och mina kusiner så kändes det helt enkelt jävligt bra... jag blev skitglad...

... så det är verkligen med dubbla känslor som jag minns min pappas begravning... för det var inte bara sorg... det var väldigt mycket glädje också... ni vet sån där glädje som kommer djupt inne från hjärtat när man inser att man är en del av någonting större... jag tror bestämt att det kallas för... familj.


Ja fan... idag så var min barndom väldigt nära... det lilla barnet i mig gjorde vågen... thoho...

... och glädje.

Jo så är det idag... om lite drygt en timme så ska min pappa begravas... och samtidigt så ska jag träffa min bror för första gången i mitt liv... "inget ont som inte har något gott med sig" stämmer verkligen för mig idag... jag är jättenervös för båda grejerna... både för att ta farväl till pappa och säga hej till brorsan.


Men hur det än går så är jag närvarande... nykter, drogfri och närvarande... fullt ut.

... såklart.

Så har jag då deklarerat... och föga förvånande så väntade jag tills sista minuten... men jag får ändå säga att det är en klar förbättring när det gäller mig och mina deklarationer... det var inte alltför länge sedan jag helt enkelt struntade i att deklarera... med påföljd att jag fick betala en massa straffavgifter... många tusenlappar kostade det mig.

Att jag inte deklarerade berodde inte ens på att jag inte förstod hur jag skulle göra eller att jag tyckte att det var krångligt på något sätt... nä nä... jag har alltid haft lätt för det där med siffror och sånt... jag tror att det berodde mycket mer på att jag inte ville se att jag kunde ta ansvar... att jag på något skevt sätt kunde ta på mig offerrollen om jag ställde mig utanför systemet... ni vet... samhället på samhällets villkor.

Tack och lov så har jag tillfrisknat så mycket att jag fixar att ta del av samhället idag... och det är med en viss skön känsla av att "passa in" som jag nyss kirrade till mig en E-legitimation och skrev under min deklaration... att fogden tar alla mina stålar spelar ingen roll... det känns bara bra att göra rätt för sig... lite i taget försvinner min skuld... och eftersom jag hade lite avdrag att göra så kunde jag idag vara med och påverka min egen situation...


... jag skymtar ljuset i tunneln... och känner hopp om att jag snart är fri från mitt förflutna.

... i leran.

Detta året har jag varit in-snöad, in-töad och nu när snön försvunnit även in-lerad... för när jag skulle dra iväg till stan för att handla körde jag fast med min bil i leran... och eftersom jag hade valt att ta på mig mina positiva glasögon så lät jag inte det faktum att jag varken kom fram eller tilbaka störa mitt goda humör... jag använde mig av en av mina livlinor... jag ringde en vän... i detta fallet leffe.

Han kom efter en kvart och så kunde vi dra loss min bil så att jag kunde fortsätta min färd till stan... så nu sitter jag här hemma och väntar på att käket ska bli klart... för jag har handlat en massa godsaker... laddat upp med skitbra filmer... så nu ska jag och min dotter ha en riktig mysig kväll i brännebassalt... för som han sa ryssen...


... "varför sitta fast i lera och sörja när man kan gå på hal is och ha det glatt".

... valmöjligheter.

Idag så ska jag välja att ta på mig mina fina vackra och positiva glasögon... genom dessa ska jag ta del av verkligheten runt omkring mig... se hur många möjligheter jag har för att göra detta till en bra dag... vara nöjd med vädret hur det än blir... le lite extra åt någon jag inte känner (och hålla tummarna för att det inte missuppfattas *L*)... handla någonting lite extra gott att mumsa på framför TV:n i kväll... ja, idag har jag bestämt mig för att göra mitt bästa för att ha en riktigt bra dag... på måndag ska min pappa begravas och jag är övertygad om att han också tycker att jag är värd en bra dag idag... att känna sorg behöver inte betyda att jag ska lida mig igenom livet... att pappa inte finns längre är livet på livets villkor... och betyder inte att jag är förbjuden att skratta eller välja att ta på mina positiva glasögon. 

Jag har ett behov av bra dagar... och det innebär inte att jag kommer att blunda för de svårigheter som kan dyka upp under dagen... nä... mer att jag ska leta efter lösningar istället för att fastna i problemet.


Tack och lov så kan jag välja att se positivt på tillvaron... att jag har den valmöjligheten.