Begravningar...

... är alltför vanliga i missbrukskretsar.
.
Igår så var vi då på ytterliggare en begravning... ännu en vän till oss hade dött av sitt missbruk... och även om begravningen var väldigt fin i sig så kan jag bli lite förbannad på... eller rättare sagt väldigt mycket förbannad på drogerna som tar mina vänners liv... samtidigt som jag är hur tacksam som helst över att jag lyckats bryta mitt eget missbruk... och slippa hålla på att dö hela jävla tiden.
.
Drogerna är listiga, starka och falska... och tyvärr också väldigt påtagligt dödliga.
.
När jag var aktiv narkoman så trodde jag att jag var odödlig... att mina polare dog till höger och vänster skrämde inte mig en enda sekund... det kunde inte hända mig... jag var annorlunda... jag trodde på fullt allvar att jag hade kontroll över mitt liv... ja herregud... droger är luriga grejer som får mig att inbilla mig saker och ting som inte har ett endaste dugg med verkligheten att göra... idag vet jag att jag är en vanlig dödlig människa... och jag kan känna tacksamhet över att ha överlevt mitt missbruk... tacksamhet är en känsla som inte fanns när jag missbrukade... nu däremot är det någonting som jag kan känna varje ny dag... jag är tacksam över att jag kan sitta här och skriva just nu... jag är tacksam över att det inte var jag som låg i kistan igår... jag är tacksam över att vara drogfri...
.
... jag är tacksam över att leva.

Att leva drogfritt...

... är egentligen rätt enkelt.
.
Det enda som krävs för att jag ska fortsätta att leva ett drogfritt liv är ju att jag inte petar i mig den där första... och det låter väl inte så svårt... eller hur?
.
Då kan man ju inte låta bli att undra varför inte fler narkomaner och alkolister väljer att leva drogfritt... jag menar om det nu är så enkelt... men visst är det väl som så att det är just det enkla som kan bli hur krångligt som helst... ta bara det där med att "sluta röka"... egentligen så måste ju jag vara helt "dum i huvudet" som inte tog emot all "hjälp" som fanns tillgänglig när jag av en ren slump kom på idén om att bli en rökfri rökare... jag använde mig inte av doktorer... hyptnotisörer... kognetiv beteendeterapi... nikotinplåster... tuggummi... snus... eller någonting av allt det där som finns till hands för människor som vill sluta röka... nä... jag bara struntade i att tända nästa cigg.
.
Det var väl egenligen ungefär samma sak med drogerna... jag slutade att peta i mig sinnesförändrande substanser och blev på köpet drogfri... att jag sen till en början mådde... skit... är en helt annan sak... men så är det ju... att börja leva drogfritt är ju samtidigt så mycket mer än att sluta peta i mig droger... drogerna var ju "bara" ett symtom på vad som var mitt problem... de hade ju tvärtom istället varit "lösningen" på mina problem... nämligen att göra allt som stod i min makt för att slippa umgås med mig själv... eller rättare sagt slippa se sanningen om vem jag med hjälp av drogerna hade förvandlat mig själv till... och det kan jag väl förstå... vem vill gå omkring och vara rädd för allt och alla... alltid.
.
Det kan verka väldigt krångligt att bli drogfri... men egentligen är det rätt enkelt.
.
Att bli drogfri är enkelt... det är bara att sluta peta i sig droger... sanningen är att om du inte dricker sprit blir du inte full... och om du inte knarkar så blir du inte påtänd... rätt enkelt egentligen.
.

Ski and recovery...

... i Trysil.

I morgon är vi på väg...


... en veckas skidåkning i Norge kombinerat med ett NA-konvent..  kan det bli bättre?

Jag fattar inte varför jag inte valde att bli drogfri mycket tidigare i mitt liv... nu när jag har facit i hand på vad det innebär att leva drogfritt... sååååå mycket mer än att inte knarka och supa... att leva drogfritt och tillämpa ett program för tillfrisknande har gett mig mycket mer än vad jag vågade drömma om... idag så är jag fri att välja vad jag vill göra med mitt liv...

... det är inte så att svårigheterna i livet försvinner... nä inte alls... det är ju nästan tvärtom eftersom jag inte längre flyr ifrån dem... skillnaden är att jag tar tag i dem... låter dem få mig att växa som människa... och friheten i att inte längre behöva vara rädd för att vara rädd är påtaglig... så imorgon bär det iväg... inte som förr i tiden när jag åkte till Norge för att åka skidor... nä nu behöver jag inte nöja mig med att "bara" åka skidor (eller som jag... snöbräda)... för nu så tänker jag ta mig fan passa på att kombinera nöje med nöje... och tillfriskna lite samtidigt... tillsammans med både nya och gamla vänner...

... livet är fantastiskt... och ta mig fan... jag är värd att kunna njuta av det som jag gör... tänka sig...

... ski and recovery...

Fortsatt insnöad...

... här ute i skogen.

När jag tittade ut genom fönstret i morse så insåg jag direkt att jag kommer att vara insnöad ännu en dag...


... att min bil får stå kvar och vänta tills vägen är plogad så att jag kan ta mig ut...

... till civilisationen... än så länge har jag ström och kontakt med världen utanför Brännebassalt... och jag tycker att det är rätt häftigt att kunna sitta insnöad mitt ute i skogen och ändå kunna ha kontakt med omvärlden... jag har att jämföra med... drar mig till minnes att jag har tillbringat många dagar utan ström, telefon och bil här ute i mitt hus... helt isolerad... men å andra sidan så var det under tiden då jag var fullt aktiv i mitt missbruk och tyckte väl att det var ganska skönt att slippa ha någon form av kontakt med världen utanför mina egna öron... så ser ju ett missbruk ut till slut... det har vi gemensamt alla vi som knarkar och super... till slut så finns det bara idioter runt omkring oss och den enda som vi pallar umgås med är oss själva...

... och när det sällskapet inte duger längre tar vi livet av oss... 

... det är lätt att glömma bort den verkligheten... att jag faktiskt har en dödlig sjukdom... för så är det... beroendet är en sjukdom som vill ta livet av mig... och den är listig, stark och falsk... för inte fan trodde jag väl att droger funkade så när jag började festa... det var ju drogerna som hjälpte mig att vara så social som jag ville vara... listig, stark och snygg... de var ju lösningen på alla mina problem... ja herregud... så blåst jag blev... av mig själv...

... då var jag verkligen insnöad... *suck*

Drogfri...

... idag också.

Det rullar på... lite på rutin... och det är inte alla dagar som jag tänker på att jag är något så ovanligt som en drogfri narkoman som inte längre är drogsugen... att jag tar det för givet och glömmer bort vilket mirakel jag faktiskt är... varje drogfri knarkare är ett mirakel... varken mer eller mindre.

Och då kan faktiskt vem som helst bli och förbli drogfri... det finns inga "hopplösa fall"... ALLA som har en önskan om att leva drogfritt kan göra det... att vi är så få som väljer drogfriheten beror ju oftast på att det är först när vi blir drogfria som våra problem kommer fram i ljuset... jag vet att det är väldigt många (kanske t.o.m. de flesta) som tror att det är drogerna som är en narkomans problem... men nä... för mig var drogerna lösningen på mina problem...

... missförstå mig rätt nu... men har du taskit självförtroende så kan jag rekomendera...


... sprit... alkohol som gjorde mig både snygg, smart... och självsäker väldigt snabbt.

Idag så har jag... hör och häpna... varit drogfri i exakt 4259 dagar... det är 11 år 7 månader och 27 dagar... och jag är drogfri för att jag vill vara det... idag så är det jag som bestämmer över mitt eget liv... jag är fri... för hur mycket självförtroende eller vad fan det nu var jag fick ut av drogerna så är det ingenting jämfört med känslan av att vara fri... på riktigt...

... jag är inte rädd för att vara rädd längre... jag är fri...

Mirakel...

... händer hela tiden.

Och det är inte de gigantisk STORA miraklen jag tänker på nu... som att Zlatan nätade sist... nä jag kom att tänka på alla dessa mirakel som vi liksom "glömmer bort" för att vi vänjer oss... det är inte alla dagar jag tänker på att jag är en drogfri narkoman och att det är ett jättemirakel i vardagen... för om jag stannar upp och tänker på hur många av mina gamla knarkarvänner som är drogfria idag så slår det mig... herregud... jag är verkligen ett mirakel.

Jag kunde inte låta bli att göra en liten egen marknadsundersökning när jag var på NA-konventet i Barcelona för några veckor sedan... där fanns det ju drogfria knarkare från hela världen så underlaget för min undersökning var det bästa tänkbara (över 60 olika länder från överallt på vår jord)... jag kom bara att tänka på mig som ett mirakel... att jag var ganska ensam i mitt knarkargäng om att fått en chans till ett drogfritt liv... min fråga till mina nya vänner från hela världen var...


-"Hur många av dina gamla kompisar som du knarkade ihop med lever drogfritt idag?"

Och det fanns ingen variation i svaren... det var likadant runt hela världen... för trots att vi var så många på konventet (mellan 6000-8000 personer har jag fått uppgift om) så var de flesta av oss de enda av sina egna gamla vänner som var drogfria... man kan lite enkelt säga att vi var massa ensamma människor... som samlades för att visa våra gamla vänner att det finns ett allternativ... för hur många är det inte som stannar kvar i sitt missbruk för att de inte ser något allternativ.


Jag har ett allternativ att erbjuda mina gamla vänner... för de ser miraklet i mig.

Konvent är bra... det finns en oerhörd styrka i att samlas så många drogfria människor som valt att tillfriskna tillsammans... men jag får inte glömma bort det viktigaste... själva grundbulten i vårt program om ni frågar mig... att föra budskapet om tillfrisknande vidare till den beroende som fortfarande lider... att ge bort det som jag fått... så jag hoppas att jag kommer ihåg det när det kommer in en nykommling i min hemmagrupp nästa gång... för jag har någonting att ge bort... jag är en narkoman som inte har några drogsug... 

... det är ett mirakel.

Drogsug...

... känner jag till.

Det var ett bra tag sedan jag hade något drogsug... flera år sedan faktiskt... men jag vet hur det känns och jag skulle inte bli förvånad om jag blev sugen på droger... det hör ju till... jag är ju narkoman och det naturligaste tillståndet för en narkoman är ju faktiskt att han är påtänd eller sugen på att tända på... så visst är det flippat att inte ha några drogsug... på gott och ont... för jag har en listig sjukdom... listig, stark och falsk... den lurar mig på massa andra sätt... och ser jag inte det så kommer mina drogsug tillbaka... mitt vapen mot mitt beroende är att tillfriskna... och det har jag valt att göra med ett program för tillfrisknande... ett 12-stegsprogram... funkar alldeles utmärkt märker jag... för jag känner ju inget drogsug idag heller... skönt.

Röksug kan jag däremot känna lite då och då... och tro det eller ej... jag gillar mina röksug...


... och jag har fortfarande massor av tobak hemma... frysen full faktiskt...

... men jag röker inte... för det har jag lärt mig sedan alla dessa år som jag kunde känna av mina drogsug... att jag blir inte påtänd av ett drogsug... jag behöver inte peta i mig droger bara för att jag är sugen på det... och att vara röksugen är väl inte så konstigt... jag är ju en rökare... visserligen en rökfri rökare men trots allt en rökare... precis som jag är en drogfri knarkare.

Och jag gillar att vara en drogfri knarkare... och en rökfri rökare... och att jag är tacksam för mina röksug är för att de påminner mig om att jag har ett val... ja tack eller nej tack... svårare än så är det ju faktiskt inte... personligen så tror jag att det är min sjukdom (beroendet) som vill krångla till det för mig... säga åt mig att det inte går... man kan inte bara lägga av med ciggen... att sluta med nikotin är ju bevisat svårare än både kokain och heroin kan jag läsa mig till... jag kan lära mig att jag behöver hjälp i form av... tuggummi (jag hatar fan att tugga tuggummi)... plåster (kan ju vara bra om jag blöder tycker jag)... ja all möjlig skit vill någon (undrar vem?) att jag ska peta i mig för att kunna sluta röka... jag kan också få rådgivning... hypnos... nålar istuckna på "rätt" ställe... ja det är fan en hel djungel av "hjälp" för att jag ska kunna klara av att sluta röka.

Jag tyckte att det var för krångligt... så jag struntade i att sluta röka... jag blev istället en rökfri rökare... ni vet en sån som väntar 5 minuter till innan han tänder sin första cigg (idag har dessa minuter blivit 7 månader... 9 dagar... 12 timmar... och 27 minuter)... och vet ni vad... visa dagar "glömmer" jag bort att jag är rökfri... känner inga röksug heller... och då får jag påminna mig om att jag är en rökare så att jag inte glömmer bort det... för då finns det en risk att jag börjar "feströka"... och jag vet ju att jag inte är någon feströkare *L*.

Nä jag fixar inte att krångla till det... jag höll på att bli snusare istället för rökare... köpte en dosa snus eftersom jag inte hade några hjälpmedel till hands... för helt ärligt så var min första plan att ta till ALLT... tuggummi... plåster... snus... ja precis ALLT... och jag är sååååå tacksam för att jag slapp lura mig själv på det viset... min lilla hjärncell sa åt mig att skita i att peta i mig den där första snusen... den dosan har jag också kvar här hemma... oöppnad.

Nä... jag är inte styrd av mina röksug eller drogsug... att ha sug innebär inte att jag måste röka eller peta i mig droger... och skulle mitt sug få mig att gå till handling så inte fan vill jag väl ha subsitut... tuggummi... plåster och sån skit... nä fan... då röker jag hellre en fet cigarr... jag klarar inte av att krångla till det för mycket... ja tack och nej tack fixar jag... allt eller inget... hade jag klarat av att droga mig kontrollerat så hade jag ju inte haft några drogproblem... det är ju inte själva drogerna som är problemet för mig... nä det är ju hur jag använder mig av dem... och jag klarar inte av att kontrollera mitt intag av droger... jag skulle aldrig fixa subutex eller metadon... nä jag är ju narkoman... och har en sjukdom som vill att jag ska peta i mig droger... tills att jag tappar kontrollen... så jag känner mig maktlös och mitt liv blir ohanterligt... igen.

Nä jag har inte råd att krångla till det... och varje gång jag lyckas med att göra det... ja då blir jag röksugen... eller drogsugen... ja min sjukdom är verkligen... listig, stark och falsk.

Jag slutade inte att kämpa... jag gav upp...

Rökning och drogsug...

... snackas det om idag.

Det är visst nån antiröktjosandag idag... och det satt folk i TV-soffan och pratade nikotin.
Doktorn förklarade vad som hände i hjärnan när man tillsätter nikotin... om hur vi blir beroende av ciggen... rent fysiskt.

Det är mycket sånt snack nu... hur vi påverkas av olika substanser rent fysiskt... det är många förklaringar på hur hjärnan funkar... och man förklarar beroendet på ett sätt som gör mig väldigt kluven.
Visst är det skönt att få veta att det fanns en fysisk förklaring till varför jag petat i mig droger i så många år... och att det inte är någon skillnad med min rökning... det hade ju varit värre om det bara berodde på att jag var dum i huvudet och självdestruktiv... att det liksom hade funkat med att klippa sig och fixa ett jobb... eller varför inte...


... nya tänder*L*. 

Nä jag vet och har alltid vetat att det inte är så nyttigt med vare sig droger eller ciggaretter... och det som kändes lite bra med all denna forskning om vad som egentligen händer i hjärnan... var att den bekräftade den positiva effekt som jag fick av drogerna... och ciggen.

Vad som däremot skrämmer mig lite är att det verkar som om denna forskning är på väg att ta över... om jag vill bli rökfri så är allternativet väldigt ofta nikotinersättning... tuggummi... plåster och andra liknande produkter... man är också inne på detta när det gäller droger... t.ex. subutex... metadon... ja det är ju bara en tidsfråga innan man (läs läkemedelsindustrin) har hittat på "botemedel" mot de flesta andra droger också såklart... det finns ju stålar att tjäna.

Och naturligtvis funkar det... självklart... det är ju liksom det som forskningen har visat... droger funkar... droger är någon som vi kan använda oss av för att manipulera våra hjärnor... och det funkar... illegala eller legala spelar väl ingen större roll... och visst är det fantastiskt... det betyder ju att mediciner också funkar... att jag inte bara inbillar mig att smärtan försvinner när jag sitter hos tandläkaren... eller att jag kan leva med en psykisk sjukdom med hjälp av medicin.

Men fan... när det gäller t.ex. rökning så behövs det ingen nikotinersättning... detta vill jag påstå trots att läkaren satt där och berättade att nikotin är lika svårt att sluta med som kokain och heroin... det kanske är så rent fysiskt... och ska vi behandla djur för deras missbruk av vad det nu är för drog så kan ju det vara bra att veta... men fan... vi är ju människor.

Vi har en förmåga som skiljer oss från djuren... vi kan planera våra liv på ett helt annat sätt... vi kan om vi vill bli både rökfria och drogfria utan ersättningsprodukter... forskarna underskattar vår förmåga som människor... kanske för att den så mycket större än vad forskarna kan se... våra hjärnor är mirakel... vi människor är mirakel... ett sådant mirakel upplever jag varje gång jag blir röksugen och slipper tända en cigg (jag har fortfarande massor av tobak i mitt kylskåp).

För det som skiljer mig från djuren är inte att jag slipper känna mig röksugen... nä det är att jag kan välja om jag vill röka eller inte på det röksuget... eller droga på mitt drogsug...


... en råtta...
 
... kanske inte har det valet...
 men det har jag... och det är just den mänskliga sidan av saken som jag tror forskarna underskattar... big time...

Talang...

... eller galenskap.

Ja herregud... jag har ett minne kvar här hemma från tiden då jag var aktiv missbrukare och knarkade som mest...
Det är en trädgubbe som jag sågat till med en motorsåg... och jag kommer ihåg när jag kom in med den i huset... stolt som en tupp... min tjej som jag var ihop med då stirrade på trädgubben och undrade vad som hade hänt de senaste timmarna... jag hade ju gått ut för rätt många timmar sedan... ut för att såga ved.

Och hon undrade lite var veden tog vägen... visst hade hon i många timmar hört hur flitig jag var... motorsågens brummande hade nu tystnat efter ett väldigt intensivt och långvarit brummande... hon var faktiskt övertygad om att vi nu hade gott om ved att elda med... men nä... visserligen så hade min avsikt varit att fixa ved när jag gick ut... men jag var så jävla snurrig av allt knarkande att jag fastnade på att försöka såga ut en skulptur med min motorsåg... och säga vad man vill om amfetamin... men tålamod fick jag... många timmar efter jag gått ut ur dörren kom jag tillbaka... utan ved men med en skulptur...


... min trädgubbe.

Det har jag faktiskt sparat... inte så mycket för att den visar vilken talang jag är med motorsågen... nä mest för att visa mig hur galen jag blir av knarket... jag blev varm av allt sågande... men min familj fick frysa eftersom vi inte hade någon ved att elda med... vilket vansinne...

GHB...

... kan man använda på olika sätt.

Här är ett av dem...

 
... starka prylar.

Jag ska se på SVT 2 lite senare idag... en film om GHB som jag blev tipsad om  när jag var ute och föreläste i veckan... tror inte att den handlar så mycket om rengörning utan om helt andra prylar... kanske om att det dör lika många av GHB som av heroin i Göteborg... eller så kanske den handlar om hur det är att vara en missbrukare... två snubbar har gjort en film där vi får följa en kille som knarkar... och jag har en känsla av att det är en film som är sevärd även om jag inte förväntar mig något lyckligt slut... i missbrukssvängen är lyckliga slut väldigt ovanliga... tyvärr... 

... jag tänker lyssna på vad narkosläkaren som jag träffade i veckan och se på filmen han tipsade mig om... kl. 20.00 på SVT 2...

Varför är jag mot metadon...

... och subutex?

Jag gillar ju inte att vara mot saker och ting... jag vill ju vara en människa som är för istället... så varför i helvete reagerar jag sååååå jävla starkt mot subutex och metadon?

För jag går verkligen igång på den debatten... och jag blev faktiskt väldigt förvånad när jag riktigt fattade hur mycket jag är emot detta experiment... så det är på sin plats att jag frågar mig själv vad det här egentligen handlar om... för mig personligen... för varför bryr jag mig... jag petar ju inte i mig metadon eller subutex...

... är jag full av fördommar?

För inte så länge sedan så tyckte jag att det var rätt så bra med en läkemedelsbehandling för de som ville ha den... ville någon gå på subutex och metadon så var det inget som jag reagerade så mycket på... att det fanns människor i min närhet som reagerade på det och blev triggade av dessa människor fattade jag faktiskt inte riktigt... men det är ju klart... jag bryr mig ju inte så mycket om att det finns människor som dricker alkohol heller... möjligtvis så kan jag tycka att det kan vara lite jobbigt med påtända människor... eller när någon är så där jobbigt skitfull.

Nä det handlar inte om det... att det finns människor som väljer att peta i sig lite av varje är inget som jag kan göra så mycket åt... jag personligen känner mig väldigt trygg i mitt val när jag väljer att leva drogfritt (idag också *L*)... och så länge jag gör det så får jag inga drogsug har jag lagt märke till... det blev väldigt tydligt för mig en gång då jag var ute på krogen... en vän puttade till mig och berättade att han tyckte det var lite jobbigt med alla fulla människor runt omkring oss... och jag fick mig en liten tankeställare just där... jag hade inte lagt märke till några fulla människor... jag är övertygad om att det beror på att jag inte var ett endaste dugg sugen på att dricka alkohol... inte ens undermedvetet.

Oj nu svävar jag iväg *L*... subutex och metadon var det ju... och varför jag är mot denna behandling... jag som inte ens vill vara mot droger utan istället för drogfrihet... av den enkla anledningen att jag tror att det funkar betydligt bättre att vara för någonting istället för mot...

... mina fördommar har nog inte så mycket med själva preparatet att göra utan mer på hur lätt det är att blunda för själva problemet... och att det finns ett starkt intresse i att göra det... inte så sällan ekonomisk... hörde en lite rolig grej på en föreläsning för ett tag sedan... om att det finns ett gäng forskare i Schweiz som vart tredje år hittar en "alkolist-gen" och att detta på ett helt magiskt sätt brukar hända ungefär samtidigt som de söker nya anslag för sin forskning *L*... man skulle ju nästan kunna tro att det fanns ett samband...

... Nä det som fick igång mig riktigt ordentligt var faktiskt när jag började intressera mig lite för vad fan det handlade om... egentligen... och att titta in på läkemedelsföretaget som tillverkar subutex och klicka runt lite på deras hemsida skrämde skiten ur mig... och jag började se vad det var som störde mig mest... aktiva narkomaner är naturligtvis en väldigt tacksam grupp att sälja droger till... det ligger ju så att säga ett visst egenintresse i att kalla knark för medicin istället... och det gäller inte bara för knarkaren... läkemedelsföretaget gör vågen... såklart.

Ett tag så trodde jag att min ilska berodde på att jag var rädd... men nä... jag är arg för att det finns en anledning... det enda den här behandlingen kommer att ge oss är ett samhälle som på ett ännu tydligare sätt delar upp oss i ett A och B-lag... länge, länge levde vi i en sanning som sa... "en gång narkoman alltid narkoman"... jag är ett levande bevis på att det inte längre är sant... metadon och subutexprogrammet ett bevis på att det finns krafter som gör allt som står i deras makt för att för alltid tattuera in narkoman i pannan på mig...

...det gör mig förbannad... på riktigt... för jag är trött på att inte få vara med... att vara annorlunda... och att inte duga som den jag är... det är för bekvämt för mig... jag vill leva på livets villkor... fullt ut...

... jag tackar nej till offerkoftan... och väljer att gå ut i livet som en vaaaaaaaanlig vacker och värdefull människa...

Sååååå enkelt...

... det är... egentligen.

Ja jävlar... det som kan vara svårt, är att förstå, hur enkelt det egentligen är... det mesta som verkar krångligt.

Ta bara det här med förändringar... hur jobbigt kan det inte kännas innan jag gör en förändring... hur mycket kan jag inte plåga mig själv för att slippa förändras... och hur jobbigt kan det inte vara att slippa se behovet av en förändring...

... å varför är det då sååååå jobbigt för mig att stanna kvar i ett problem för att slippa göra förändringar... det kan handla om i stort sett vad som helst... t,ex problem i förhållandet... på jobbet... med droger... eller rökning... ja typ vad som helst... jag har en tendens att stanna kvar i mina problem lite längre än vad jag skulle behöva... å jag börjar att förstå varför... det är helt enkelt för enkelt att göra en förändring... jag vill gärna krångla till det lite...

... kanske för att jag inte vill verka dum inför mig själv... för det kan ju vara liiiiiiite jobbigt att se sina egna misstag och tillkortakommande... och det är ju inte utan att det finns en liten smula skamkänsla i ett faktum som jag inte riktigt vill se... ta det där med att jag är alkolist och narkoman... vilket jävla jobb jag har lagt ner i en herrans massa år för att slippa se det problemet... eller att göra om det så att det passar mig... krångla till det för att slippa se enkelheten... för en 3-åring fattar ju lösningen på det problemet... det är ju bara att strunta i att peta i sig något...

... för mig blev den förändringen möjlig genom ett accepterande... jag behövde inte göra ett endaste dugg mer än att acceptera en sanning som jag inte ville se... att jag inte fixade att peta i mig droger...

... sen var det ju skitenkelt... ett drogproblem är ett av de enklaste problemen som finns... lösningen är så självklart enkel... två små ord *L*... nej tack... å vipps... inget drogproblem längre...

... att det har blivit modernt att lösa ett drogproblem med andra droger och kalla det för medicin istället är ju naturligtvis en enda stor bluff... det behöver man ju inte vara vidare smart för att fatta... och om man fattar varför så är det väl inte så svårt att förstå heller... för det handlar inte om att man vill lösa ett drogproblem... nä det handlar ju om att man vill lösa ett problem med narkomaner... inte genom att ge dem möjligheter att bli drogfria... nä det är ju för jobbigt... då är det ju bättre att kontrollera dessa narkomaner... och det är ju hur enkelt som helst... man gör som man alltid har gjort i alla tider...

... man blir langaren... för det är så enkelt för den som håller i påsen att dressera narkomaner och att få dem att göra i stort sett vad som helst... det är den som har påsen som bestämmer... en narkoman är beredd att göra mycket för att få drogen... och jag är faktiskt förvånad över att myndigheterna inte har använt sig av denna metod tidigare... det finns mycket pengar att tjäna på det... det är verkligen ekonomiskt gångbart...

... det enda man ska akta sig för är om narkomanen får för sig att bli drogfri på riktigt... för då mister man makten över den människan... men jag skulle bli förvånad om man inte har tänkt på detta... tror inte att de som väljer att gå på subutex eller metadon behöver oroa sig vidare mycket för att deras doktor trappar ner på doseringen så länge de bara gör som deras kran (staten och läkemedelsföretaget) säger åt dem att göra... kanske kan de få en belöning i form av något att somna på till kvällen om de är riktigt lydiga och snälla... en "duktig" narkoman som inte stökar till det för "oss andra" är ju värd all "vård"... eller hur?

Personligen så tycker jag att det är för jävligt... men det är ju klart... helt uppenbart så finns det krafter som säkert undrar varför man ska göra experiment med möss när det finns massor av narkomaner att leka med?

Vilka ska vi ta sen... de hemlösa... pensionärerna... eller kanske de som röstas ut i Robinsson... å sen när vi sorterat ut alla som inte riktigt passar in så blir nog allt jättebra... det är ju sååååå enkelt...

Drogfriare...

... än på länge känner jag mig idag *L*.

Det är sååååå flippat att kunna känna efter hur det känns i min kropp... rent fysiskt... jag är så grymt jävla drogfri att jag kan känna varenda nyans snart... visst det kan vara på gott och ont... för det var timmar sedan jag var sjuk... och det var fan inte skoj att inte ens orka ligga ner... men fan vet om det så här i efterhand inte ändå var värt priset...

... jag känner mig såååå grymt skönt frisk... och det är på riktigt... det är en helt och hållet drogfri känsla... den är äkta till 100%... jag har inte ens nikotin i min kropp... jag är helt ren... fri...

... jag tycker om att bo i min egen kropp idag.

Ibland så funderar jag på hur jag ska kunna förmedla budskapet om att det är en hit att leva drogfritt... att det liksom är värt priset att... tända av... hur jobbigt det än kan kännas i början av ett drogfritt liv... det var inte sanningar som denna...


... som ändrade mitt liv hur sanna de än är...

Det är något annat... diffusare... mer andligt... och just idag... när jag tar ett djupt andetag och känner hur min kropp känns så är det bara... ja typ... självklart att vara drogfri för mig... bara för att...

... det är såååååååå jävla häftigt... att vara fri... på riktigt... å att kunna känna det rent fysiskt... ja jävlar... tänk om jag hade kunnat sätta ord på denna känslan... då hade ju alla valt att leva drogfritt...

Beroende...

... kallar jag mig själv för...

...det finns några som undrar varför jag kallar mig för beroende istället för alkolist och narkoman... och jag har hittat en ljuvlig liten tecknad film som jag tycker förklarar min sjukdom på ett ypperligt sätt...

... håll till godo *L*.

Drogfri...

... idag också.

Fan... jag glömmer liksom bort att jag är drogfri mellan varven... att jag inte längre behöver peta i mig någon form av sinnesförändrade medel för att palla med att leva livet på livets villkor... jag tar det för givet... synd.

Synd för att då glömmer jag också bort hur häftigt det är att leva utan att vara slav under drogerna... och jag glömmer bort vart jag kommer ifrån... att jag är en narkoman och alkolist... och det vill jag aldrig glömma... för det är en gåva att vara en drogfri alkolist och narkoman...

... det finns inga hopplösa fall... vem som helst kan bli drogfri... jag är ett levande exempel på det... jag har inga drogsug längre... jag pallar att leva på livets villkor... och det är inte alltid så jävla enkelt... men jag behöver inte längre fly från verkligheten... jag är fri... jag har ett budskap att ge bort... alla... precis alla som har en önskan om att leva drogfritt kan välja det... det är dagens sanning... jag är fri...

... fri att leva... utan några som helst droger i min kropp... inte ens nikotin... jag är fan stolt över mig själv... det är nog det svåraste med att vara drogfri... att tillåta mig att känna mig stolt över mig själv...

... men det är jag... på riktigt...

Hasch...

... är en väldigt slug drog tycker jag.

Var iväg och snackade idag på en skola idag... det handlade mycket om...

 
hasch och marijuana...

... å det är flippat att det liksom inte har hänt någonting på den fronten på alla dessa år som jag har varit drogfri... eller nu får jag kanske förklara mig lite... det har ju hänt prylar också... utvecklingen har faktiskt tagit fram grejer som får de plantor jag sysslade med att liknas vid rent skräp om vi pratar om att vilja bli påtänd...

... nä det som jag tänker på är argumenten för att försvara sitt eget missbruk av hasch och marijuana... där har det inte hänt någonting... inte ett smack faktiskt... samma som jag själv använde... hasch kontra alkohol... grönsaksgrejen (att det är naturligt och därför absolut inte kan vara skadligt eftersom det är en växt)... ja ni hajar... alla de där vanliga argumenten...

... för att legalisera ett vansinne som enbart gör dess användare mer eller mindre...


... dum i huvudet...

... för finns det något annat pucko som kan komma på tanken att försvara en drog genom att jämföra den med en annan drog... som tror att det finns människor som tror att alkohol är nyttigt bara för att det är legalt... varför jämför ingen med ett dogfritt allternativ... som att få välja mellan att röka på och vara


kärleks... full...

...istället för att bara få välja mellan att röka på och vara...


... bara... full...

Metadon och subutex...

... har jag åsikter om.

Dessa droger har lyckats nässla sig in i samhället... och det dyker upp den ena efter andra mer eller mindre virriga galenpanna i kölvattnet av denna vår svenska narkotikapolitik... och det är väl inte så konstigt... nä jag tycker nog att det ligger i sakens natur...

... satt igår och kollade på på ett debattprogram på TV:n... å naturligtvis satt där ju några sådana dumskallar där... eller dumskallar är faktiskt fel ord... för det handlar inte om det... det är värre än så om du frågar mig... hela grejen är egentligen väldigt enkel...

... droger funkar...

... och det är hela sanningen... droger funkar på mååååååånga sätt *L*... och är en väldigt lönsam affär... det finns väl inte någon som inbillar sig att subutex och metadon är någonting annat än ett sätt att tjäna pengar... som jag sa... droger funkar...

... ge mig en påse amfetamin så ska jag "bota" tjackpundare så det står härliga till... hur enkelt som helst... det är ingen skillnad... vilken drog du använder spelar faktiskt ingen roll... om du vill ha din drog är du beredd att göra mycket för att få den... det är den som håller i påsen som bestämmer... det spelar inte så stor roll om det är samhället eller den lokala kranen som håller i grejerna... pundaren slickar den röven som ger honom drogen... det är inte svårare än så...

... att sen samhället kallar detta för vård är ju inget annat än ett stort jävla skämt... det är inget annat än ett maktmissbruk... ett jävligt enkelt sätt att dressera narkomaner... precis på samma sätt som deras "gamla kran" gjorde... ni som har varit med vet vad det är jag talar om...

... nä ge mig en påse tjack så ska jag få tjackpundarna att dansa nakna på torgen... gå på vilka möte som helst vilka tider som helst på dygnet... vi kan ju alltid kalla det för behandling *L*... för en drogsugen narkoman är beredd att göra mycket för att få tag i sin drog... och det spelar ingen roll vad drogen heter...

... metadon och subutex måste ju ändå vara bland det bästa som finns för ett samhälle som inte vill se vad det handlar om... som vill göra det enkelt och kunna sopa problemet under mattan... för tror man att ett drogproblem kan lösas med droger så har man ju gett upp... stoppat huvudet i sanden och låtit knarkkartellerna ta över... visserligen i en snygg förpackning och godkänd av staten...

... vem fan går på detta... egentligen?

Sugen...

... blir jag ibland.

På både det ena och andra... dock var det vääääääääldigt länge sedan jag var sugen på droger... och det är ju både förvånande och skönt *L*... förvånande när jag tänker på att jag ju trots allt är både narkoman och alkolist... då är det ju helt naturligt att få drogsug... men peppar, peppar det var flera år sedan jag hade ett drogsug senast.

Nu tänker jag verkligen inte sitta här och tro att jag har blivit frisk... nä... min sjukdom är mycket listigare än så... det var bara ungefär ett år sedan som jag var grymt tacksam över att jag inte hade alkohol eller någon annan drog här hemma hos mig... för hade jag haft det då så hade jag nog tagit droger... inte för att jag var sugen... nä bara för att jag inte riktigt trivdes med att vara peter just då... jag hatade faktiskt att vara i min egen kropp vid det tillfället.

Har inga som helst problem med att minnas just det tillfället... hur jag bara på några dagar i min ensamhet lyckades att få mina karaktärsdefekter att ta över mitt liv... hur jag till slut föll ner på knä i mitt kök och bad på mina bara knä att bli befriad från mitt kontrollbehov som höll på att bokstavligt talat ta livet av mig... då hade jag i tre dagar försökt att kontrollera mitt kontrollbehov genom att tänka på det... det blev bara värre... och värre... och värre...

... jag är inte reliös... men den gången bad jag till Gud... för jag fixade inte det själv.

Jag har ingen aning om vad det var som hjälpte mig... men jag har mina aningar... jag tror att det var samma sak som gör att jag inte har några drogsug idag... att jag kapitulerade... att jag gav upp... lämnade över till något annat... som kan vara precis vad som helst... vissa kallar det nog för Gud... jag valde att kalla det för kärlek.

För så här är det för mig... och som vanligt... jag säger inte att mitt sätt är rätt sätt, jag säger bara att mitt sätt är mitt sätt... när jag ser kärleksfullt på livet runt omkring mig så tar jag del av något som är mycket större än mig själv... det är när jag flyttar in mellan mina egna öron som jag får problem... det är där mina karaktärsdefekter bor... ingen annanstans *L*.

Något som hjälp mig i alla dessa år är min flygning... att flyga vinge är så konkret... så direkt... för när jag svävar i det blå så måste jag vara närvarande i vad som händer... lufthavet är så stort och mäktigt... något som jag inte alltid är medveten om när jag står på marken... men uppe i luften är jag inte stor... där får jag känna på en kraft som är mycket större än mig själv... men när jag väljer att anpassa mig efter den verklighet som jag befinner mig i... ja då blir jag en del av den...

Och när jag sitter här och tänker på mina flyg... så kommer känslan tillbaka... jag kan riktigt känna hur jag svävar högt uppe i det blå... å då blir jag sugen... på att känna hur marken förvinner...
 

...under mina ben...

Och jag glider ut från berget...


... och svävar som en fågel...

... högt där uppe... och jag minns en gång när jag var och flög i Österrike... flera tusen meter upp i luften... under mig ringlade sig en väg i dalen... och långt långt där nere körde en bil på den vägen... jag kom ihåg vad jag tänkte då... att här uppe i luften existerar inga andra problem för mig än att hålla mig vid liv genom att fortsätta flyga... och jag kände då... hur jag levde här och nu...

Ja jag sitter här och är sugen... på att leva här och nu... i det blå...

Ångest...

... är ett ord som jag missbrukar... trodde jag... det gäller inte mig... blev lite nyfiken så jag slog på nätet och läste denna text...

"Den som har generaliserad ångest brukar beskrivas som allmänt ängslig. Han oroar sig ständigt, ofta över småsaker och oron tas ofta ut i förskott. I synen på tillvaron lägger han oftare märke till det som är oroande och hotfullt än det som är glädjande. Den drabbade tycker ofta själv att han oroar sig i onödan.   Oron gör att man blir osäker, okoncentrerad, rastlös, pessimistisk, spänd, stresskänslig, uttröttbar, irritabel och sover dåligt.   Utmärkande är också kroppsliga ångestsymtom som ökad muskelspänning, svettningar, darrningar, muntorrhet, hjärtklappning, täta urinträngningar och mag- tarmbesvär."

För fan... detta är ju en beskrivning på mig i mitt aktiva missbruk... det var ju egentligen anledningen till att jag petade i mig droger... jag blev faktiskt förvånad... och jag läste vidare...
 
"Sjukdomen börjar ofta redan i unga år och varar länge."  

va fan... å jag som nästan hela mitt liv trott att jag var ett ufo... annorlunda... och till slut så kom jag fram till...

"Behandling:
Generaliserad ångest kan behandlas med kognitiv beteendeterapi och läkemedel."

Den kemiska lösningen "läkemedel" har jag ju provat alldeles för länge i mitt liv... å ska jag vara riktigt ärlig (här kan jag bara prata för mig själv så detta är min personliga åsikt) så blev det bara värre ju längre mitt missbruk varade... å mina "läkemedel" var inte ordinerade av några läkare (får jag verkligen säga tack å lov här?... för det är så det känns)... nä här var jag själv min egen både doktor och patient... och ordinerade mina egna lösningar... typ... alkohol... hasch... amfetamin... ja och lite annat "gott och blandat"... man kan väl säga att jag tog det som fanns till hands för tillfället... det spelade inte så stor roll bara det "funkade" för stunden.

Men det där andra... "kognitiv beteendeterapi"... det är ju precis vad jag använt mig av för att hålla mig drogfri och få vad jag idag utan att tveka skulle kalla för ett liv värt att leva... ja inte bara det... utan jag vill faktiskt sticka ut hakan och kalla mitt liv för ett kanonliv... fyllt av kärlek och tacksamhet...

... fan jag var ju inte fel på det någon gång... enligt läkarna alltså... men på den ena punkten är vi inte längre helt överens doktorn och jag... för min åsikt och erfarenhet är faktiskt att "läkemedlen" förvärrade mitt tillstånd... inte under tiden jag var påtänd såklart... men varje gång drogen gick ur kroppen hade jag ju blivit ännu sämre... det var väldigt tydligt för mig.

Men nu vet jag vad min nya föreläsning kommer att handla mycket om... just det... "kognetiv beteendeterapi"... på mitt sätt *L*... hur jag oftast utan att ha en aning om det på ett mycket praktiskt sätt behandlat min ångest... och om varför jag vill påstå att mina rädslor är mina bästa vänner *L*... fan det är häftigt med internet... jag ångest?... hehe... det hade jag ingen aning om...

Vänner...

... har jag gott om... riktiga vänner.

Kom hem för en timme sedan efter att ha umgåtts med mina vänner på en födelsedagsfest i stan... å visst är det helt fantastiskt att tänka på att ALLA utom barnen som var där var narkomaner... å vi var inte påtända... eller skitfulla... vi slog inte varandra på käften... inte heller blåste vi varandra på stålar eller grejer... vi skrek inte på varandra... vi smörade inte för någon som "satt" på påsen... å vi hade inga baktankar när vi pratade med det motsatta könet.

Vi drog inga "rövarhistorier"... vi försökte inte överträffa varandra med att vara coola å smarta... vi planerade inga brott... å vi såg oss inte heller om axeln och vaktade vår egen röv.

Så vad gjorde vi då?

Vi åt gott... skrattade... sjöng kariokie... åt ännu mer... kramades... trivdes... sjöng ännu mer... eller ska jag vara riktigt ärlig så skrålades det en hel del *L*... kort sagt vi umgicks på ett mycket kärleksfullt sätt... drogfria... tillsammans... och vi visade varanda respekt för alla våra olika egenheter... så har det minsann inte alltid sett ut i mitt liv.

Jag har alltid velat känna gemenskap men fick i tidig ålder snabbt lära mig att jag var annorlunda... att jag inte riktigt dög som den jag var... och jag kände mig väldigt ensam... vi flyttade rätt ofta när jag var liten så jag hann aldrig riktigt med att bygga vänskapsband... å när vi till slut hamnade i en liten byhåla i Skåne för en lite längre tid så blev allt värre... jag kan fortfarande känna ondskan (detta är min känsla och hur jag uppfattade denna byhåla) när jag åker igenom det samhället... här startade en hemsk tid för mig... jag var rädd 24 timmar om dygnet... ja jag var alltid rädd.

Jag var mobbad under hela tiden då jag bodde där... riktigt mobbad... jag ska inte gå in på det här och nu men det har satt stora spår i mitt liv och en regnig dag så ska jag blogga om det...


... och ge er min uppfattning om mobbing.

När jag började 9:an flyttade jag till Göteborg... slapp mobbingen och fick mina första riktiga vänner... många av dessa är fortfarande mina vänner... grejen var att jag och mina vänner tyckte att droger var himla skoj... så vi blev fullblodsnarkomaner... å fullblodsnarkomaner beter sig underligt även mot sina vänner... knarket blir liksom styrande i umgänget med allting... synd egentligen eftersom jag tycker så mycket om mina vänner från denna tiden... å jag är glad över att det finns några av dem som lever hyfsat "normala" liv idag och har det bra... och jag är ledsen över alla de som har dött i förtid på grund av sitt missbruk... för det är mina vänner jag skriver om nu.

Jag skulle vilja att de var med mig idag... och fick träffa mina drogfria vänner... de som lärt mig att jag duger precis som den jag är... att jag är en vacker och värdefull människa... som inte är så rädd längre...

Jag tror på fullaste allvar att det är svårt för någon som inte varit rädd under nästan hela sitt liv att verkligen förstå... vilken gåva det är att slippa rädslan... så tack ni som mobbade mig och gjorde mitt liv till ett helvete... tack för att ni inte har någon makt över mig längre (det hade ni vääääääldigt länge ska ni veta)... för någonstans så har jag ju er att tacka för att jag kan uppskatta det jag har idag...

Ibland så kan jag undra lite hur ni har det... skulle någon av er må dåligt över hur ni behandlade mig så behöver ni inte göra det längre... ni är förlåtna...