PETERS BLOGG

... 2016.

.

Kedjerökande avslutar jag 2015... året då jag flera gånger bestämt mig för att bli rökfri... och nu sitter jag här och känner en viss panik inför mitt beslut över att ännu en gång lägga ciggen på hyllan 2016... det hade varit lätt för mig att slå på mig själv och tycka att jag misslyckat flera gånger under året som gått... men... faktum är att det finns ett annat sätt att se på saken... som att jag jag faktiskt lyckats hålla mig rökfri i samanlagt i drygt 4 månader av 12 möjliga vilket visar att det är fullt möjligt för mig att leva rökfri.

.

... tycker jag väl lite si och så om.

.

I Nepal så plockade jag upp den där första ciggen igen efter att ha hållt mig nikotinfri i tre månader... och precis som vanligt fick jag lära mig att för mig gäller allt eller inget... det tog inte ens en timme innan jag var storrökare igen... två paket om dagen klämmer jag lätt i mig... och visserligen så bestämde jag att jag skulle lägga ner nikotinet efter min resa... det sket sig... sen... imorgon... ska bara... men skam den som ger sig... jag har tänkt mig ett nikotinfritt 2016 och även om jag inte riktigt gillar det där med nyårslöfte så sträcker jag ändå ut halsen och påstår att jag ska fimpa min sista cigg innan klockan slår 12... skam den som ger sig... jag har en önskan om att leva rökfritt... jag vet att jag klarat av det tidigare... och sist men inte minst... jag gillar inte att vara slav under cigaretterna.

.

... på VågaBo.

.

Så har jag då jobbat min första natt på vårt boende... en allt i genom angenäm uppgift och jag börjar förstå att det är ett väldigt trevligt jobb... kanske har jag tur som kommer till ett färdigdukat bord med boende som är trygga i strukturen men jag kan ändå inte låta bli att fundera över hur bra man kan ha det på ett jobb... trevligt häng med trevliga människor... strukturen skapar en trygg verksamhet... känns skitbra och jag är idag ännu stoltare över vad vi har lyckats åstakomma sedan vi skapade VågaVa för en herrans massa år sedan.

.

... bort.

.

Det var lite småtrevligt att vakna i vinterlandskapet i morse... fast när jag öppnade dörren för att insupa lite vinterstämning blev jag lite besviken på att det redan regnade... så snön som föll i natt lär nog tyvärr inte bli så långvarig... annars så börjar vardagen knacka på dörren igen och jag börjar jobba redan ikväll på vårt boende i Halmstad... och det är kanske bra för mig... det börjar bli lite väl skönt att gå här hemma i skogen och skrota nu.

.

... och ro.

.

Sitter i morgonrocken ute i mitt hus i Brännebassalt och njuter av lugnet... efter allt julstök är det verkligen skönt att bara ta det lugnt i några dagar... och jag kan riktigt känna hur stort behov jag har av att inte göra någonting... det har gått i ett sedan jag var i Nepal med sjukdommar, jobb och jul... att "bara" få lägga mig i TV-soffan och kolla film är mumma för min kropp och jag känner hur mina batterier laddas med ny frisk energi.

.

... önskar jag er alla.

.

Så var det då julafton igen... och jag är bara så himla tacksam för att jag sedan en massa år valt att leva ett drogfritt liv... att slippa alla dessa skandaler och skamfyllda upplevelser som drogerna alltid skapade en sådan här dag... julen ska ju vara en glädlefylld högtid och inte ett trauma som får mig att krypa längs väggarna av skam dagen efter... och tro mig när jag säger att jag upplevt detta i mitt aktiva liv som missbrukare... idag är det helt annorlunda... jag gör inte längre grejer som jag inte vill göra... jag kan uppföra mig som en civiliserad människa... och jag har lärt mig att njuta av en högtid tillsammans med mina nära och kära... ett drogfritt liv är så mycket mer än ett liv utan droger... ett drogfritt liv är ett liv värt att leva.

.

... julklappar.

.

Det värsta är nog inte att handla julklapparna dan innan julafton... det är inte problemet... nä... det värsta är att komma på vad jag ska handla... väldigt många i lyckolandet sverige lever i ett relativt överflöd och har ju liksom redan allt de vill ha och vad handlar man till någon som redan har allt?

.

... på VågaVa.

.

Idag så är det dax för det årliga julbordet på VågaVa... ett engagemang som vuxit till ett gigantiskt projekt genom åren som gått... min uppgift är precis som vanligt att steka prinskorvar... 10 kilo korvar väntas på att vändas i stekjärnet innan jag är klar denna gång... för mig personligen så är det tro det eller ej det första julbordet i år så jag ser fram emot att hugga in på skinkan och allt annat smått och gott... prinskorvarna är jag nog som vanligt rätt trött på redan innan julbordet går av stapeln.

.

... hälsar på.

.

Om jag vill göra några förändringar i mitt liv så bör jag nog acceptera verkligheten precis som den ser ut... jag tror faktiskt att det är en förutsättning för att mina drömmar ska slå in... all förändring börjar ju med ett accepterande... ibland så ser det inte riktigt ut som jag vill men det är ju lite av livet på livets villkor... det finns en hel del som jag är maktlös inför... väder, andra människor och massor av andra saker... men de goda nyheterna är ju att jag alltid kan påverka min egen uppfattning... ta på mig passande kläder... acceptera andras åsikter... och samtidigt fortsätta att göra det som jag tycker är rätt i en given situation... och så länge jag fortsätter att leva drogfritt kommer mina drömmar att slå in... det är jag helt övertygad om.

.

... är bra att ha.

.

Jag läser (lyssnar) på en ny bok... KNARK... som handlar om hur vi i Sverige har försökt att bygga det narkotikafria samhället... och om vi bortser från att jag hittat rena faktafel när det gäller Anonyma Narkomaner där det påstås att vissa grupper i vårt samhälle inte skulle vara välkommna på våra möten så är det en intressant läsning på många sätt... helt uppenbart så håller svensk narkotikapolitik att förändras i grunden... om det är bra eller dåligt låter jag vara osagt... det får ni själva bilda er en egen uppfattning om... men jag kan inte sitta och blunda och stoppa huvudet i sanden och låtsas som om ingenting har hänt... fakta är trots allt fakta oavsett vad jag tycker och tänker... personligen så kan jag väl vara lite rädd för att det helt drogfria allternativ som jag själv valt inte når fram till den beroende som fortfarande lider... här tror jag att vi som faktiskt lever drogfritt har en uppgift att fylla genom att föra vårt budskap vidare... det finns inga hopplösa fall... ALLA som vill kan hitta ett nytt sätt att leva... drogfritt.

.

... och snorigt i familjen.

.

Förkylningen från helvetet har drabbat vår familj... och det är väl inte utan att vi skulle vara glada om vi slapp detta... och om jag nu skulle passa på att gnälla lite mer så är jag väl inte helt nöjd med vårt vinterväder heller... jag skulle inte ens vilja kalla det för en grön vinter... snarare grå... och grå låter lite trist... men va fan... livet är som det är och det finns en hel del som jag inte kan göra någonting åt... det är bara att gilla läget oavsett om det gäller förkylningar eller väder... vi har tak över huvet, mat i magen och inte så mycket att klaga på egentligen... var det någonting som jag fick med mig från Nepal så var det att vi har det för jävla bra i det här landet och ingenting att klaga på... inte ens vädret... eller... nja...

.

... igen.

.

Efter att ha gjort mitt bästa med att försöka stanna hemma och tillfriskna i några dagar så är det då dax att återgå till jobbet... känner mig väl relativt frisk frånsett en envis hosta som vägrar ge med sig... men eftersom jag ändå inte riktigt lyckas hålla mig hemma så kan jag lika gärna jobba... i min egen takt... för även om det är rätt mycket som händer just nu så är det viktigt för mig att ta det lugnt... vilket är lättare sagt än gjort... jag har lite tankar om hur jag vill ha det för att underlätta lite för mig... struktur och rutiner är någonting som jag behöver i mitt liv... att göra allting samtidigt funkar helt enkelt inte... en sak i taget är en mycket bättre idé.

.

... och Brännebassalt.

.

Att bo ute på landet har sina sidor... ta det där med tillgängliheten på telefon... min mobil funkar i stort sett nästan aldrig här ute så jag har ju varit tvungen att behålla mitt fasta abonemang... och då har vi det där med en liten tråd hängande mellan stolpar... en ytters sårbar konstruktion har det visat sig... gång på gång... så nu sitter jag här igen utan fungerande telefon... och säga vad ni vill men det är ett handikap i vårt moderna samhälle... visst kan det vara skönt att kunna stänga av telefonen lite då och då... men inte ofrivilligt... jag blir smått stressad av att inte kunna ringa de där samtalen jag borde ringt.

.

... på sin egen kropp.

.

Jag tog ett beslut om att stanna hemma idag för att vårda min egen kropp... efter att ha haft feber i rätt många dagar så tyckte jag... lite motvilligt måste jag erkänna... att det var dax att lyssna lite på min egen kropp... visst ville jag till jobbet och brukarrådsmötet i Falkenberg... men... jag vill bli helt frisk så att jag kan träffa mitt nya barnbarn och då måste jag erkänna för mig själv att trots att jag inte har någon feber just nu så är jag fortfarande inte helt frisk... resan till Nepal tog mer på mina krafter än vad jag velat erkänna för mig själv... att klättra i bergen vid min ålder tog på krafterna... nästa gång så ska jag se till att vara lite mer vältränad innan jag ger mig ut på en vandring... för jag har svårt att se att det inte skulle bli en nästa gång... Nepal har en plats i mitt hjärta nu.

.

... på jobbet.

.

Idag blir den första dagen på jobbet efter min resa till Nepal... direkt efter hemkomsten så sa min kropp ifrån med beskep... vaknade på fredagsmorgonen med nästan 40 graders feber och jag tackar min lyckliga stjärna för att jag har en flickvän som kunde ta hand om mig när jag inte fixade det själv... kommer faktiskt inte ihåg att jag någonsin varit så sjuk tidigare... tror minsann att jag helt enkelt tog ut mig lite väl mycket på min resa och att detta var en påminnelse för mig att komma till insikt om att jag inte är 20 år längre... jag behöver tänka lite på min fysik och kanske t.o.m. ta det där med träning och rätt kost på allvar... jag har inte frikort längre, min kropp blir också äldre.

.

... sjukast.

.

Så kom jag då hem efter en minst sagt omtumlande och helt fantastisk resa i Nepal... min underbara flickvän möter upp mig på tågstationen och hinner väl knappt köra hem mig innan jag fullständigt däckar ihop och blir typ... dödssjuk... 40 graders feber... och jag måste nog få lov att säga utan att på något sätt försöka tycka synd om mig själv att så här sjuk var det vääääldigt länge sedan jag var... nu när jag legat och svettats, frusit och sovit i två dagar kan jag då äntligen känna att det börjar vända... febern har gått ner och jag kan sitta vid köksbordet och dricka tee samtidigt som jag skriver här... idag ska jag försöka få i mig lite näring... vakna upp och landa i lyckolandet där vi i stort sett inte saknar någonting.

.

.

Så var vi då på väg hem igen efter ett äventyr i Nepal... Och det var ett väldigt känslosamt avsked när våra vänner vinkade av oss på flygplatsen... Och helt ärligt... Jag har aldrig i hela mitt liv varit med om något liknande... Från vi landade i Katmandu tills vi lämnade landet har vi blivit omhändertagna... Det har varit en intensiv resa och det har hänt grejer hela tiden... Jag tror minsann att vår resa blev ännu bättre av att konventet var inställt... Umgänget med våra vänner har varit obetalbart... Vi har skrattat... Gått på en massa möten... Klättrat i berg... Käkat all sorts käk... Pratat allvar... Spelat kort... Blivit välsignande... Besökt hur många tempel som helst... Shoppat... Ja listan kan göras hur lång som helst och kanske bäst av allt kan sammanfattas med ett enkelt ord... Vi har helt enkelt hängt med väldigt trevliga människor.

.

.

Det är naturligtvis med ett visst vemod vi vinkar av våra fina vänner i Nepal och flyger hem till Skandinavien samtidigt som det ska bli skoj att komma hem till nära och kära... Men så är det ju i livet... Upplevelser tar slut och andra börjar... Som någon sa... Det är resan som är målet... Och denna gången så kommer det nog att ta ett litet tag bara att smälta alla intryck... Som hur väl vi har blivit omhändertagna... Gästvänligheten i den Nepalesiska gemenskapen var helt enastående... Jag har fått vänner för livet här nere... Jordbävningen och allt vad det har inneburit för människorna här... Den rent magiskt vackra naturen på världens tak... Ljuden... Lukten... Alla dessa synintryck... Men mest av allt människorna... Gåvan av att få se Nepal i våra vänners vardag har öppnat mina ögon... Och paradoxalt nog kanske för att jag fått lära mig hur lika vi är trots våra så olika förutsättningar.

.

... Vackert.

.

Att vakna upp högt uppe i de magiskt vackra bergen i Nepal var verkligen någonting alldeles extra... Väl värt jobbet att knalla dit även om jag faktiskt blev lite trött i mina gamla ben lite då och då... Inget som störde mig så mycket då hela promenaden upp hit var ett trevligt äventyr med våra fiNA vänner... Och att sedan knalla ner för att gå på ännu ett möte var som att sätta pricken över i:et... Det är en gåva att få uppleva vad vår gemenskap står för och hur lika vi egentligen är... Jag har lärt mig mycket på denna resan.

.

... I bergen.

.

I går kväll kom vi fram till Pokhara och kontrasten mot Katmandu var slående... Mycket lugnare och det kändes faktiskt lite grann som att åka på semester... Bussresan i en liten minibuss hit var ett äventyr i sig... Mycket handlade om som jag förstår det om att chauffören jagade bensin på den svarta marknaden till ett pris som passade honom... Bensin är bara en av produkterna som köps dyrt i Indien för att senare säljas vidare i Nepal till hutlösa överpriser till de fattiga Nepaleserna som gör att det har blivit en strålande affär för svartabörshajarna... De rikare blir allt rikare på katastrofen och de fattigare fattigare... Har ni hört det förut?

.

... Gör livet svårt för Nepaleserna.

.

Politik kan göra mig förbannad... Indiens regering gillar inte regeringen i Nepal och sätter tydligen något slags stopp för exporten dit... Bensin och andra livsviktiga grejer till ett land där befolkningen lider efter en gigantisk jordbävning... Och efter att ha pratat med några som var där när det hände så fattar jag (så mycket som det nu går att fatta) lite av vidden av en sådan upplevelse... Det är inte "bara" den uppenbara fysiska upplevelsen av själva skalvet och alla som dog... eller traumat av att hela tiden vara rädd för fler skalv... Nä allting slutar ju att fungera... Infrastrukturen kollapsar och ganska snabbt så blir det brist på en hel del varor... Svarta börshajarna jublar och tjänar mer pengar än någonsin på den lidande befolkningen vars vardagsliv under den leende ytan i stort sett kollapsat... Priserna rasar i höjden och de redan fattigare blir ännu fattigare... Jag är starkt berörd av berättelserna jag fått höra av mina vänner här... Och djupt imponerad av deras inställning till livet trots katastrofen.

.

... Kan vara på sin plats.

.

Idag så är ordningen återställd... Eller hur Jonas 😉?

.

... Tar hand om oss.

.

Snacka om att vara lyckligt lottade... Att tillhöra en världsomfattande gemenskap som våran ger oerhörda förmåner... Som nu när vi är i Nepal... Min reskamrat ringer ett samtal och det dröjer inte länge innan vi blir upplockade på vårt hotell för att hänga med på ett av våra möten... Efter det så sticker vi och fikar innan vi tas med på en liten rundvandring i Katmandu som vi avslutar med en trevlig middag innan det är dax att dra sig tillbaka för nattens sömn... Och idag så blir vi på nytt blir hämtade på hotellet för fortsatta äventyr i Katmandu... En natt till här sedan drar vi iväg några dagar för att vandra lite på landsbygden i Nepal... Vi har blivit lovade att få träffa på det "riktiga" Nepal av vår kompis som kommer att guida oss... Jag ser fram emot detta... Och är oerhört tacksam över att bli så väl omhändertagen av våra vänner som också valt att leva i tillfrisknandet... Snacka om att välja rätt när jag valde att bli drogfri.

.

... Väntar på mig.

.

Det är med spänning som jag stigit upp denna morgon... Inte så konstigt egentligen eftersom jag ju just nu befinner mig i Kathmandu i Nepal... Det var mörkt när vi anlände och vi hann inte med mycket mer än att käka en liten bit innan vi gick och la oss... Min resekamrat vill att jag ska skriva om schackspelandet igår men jag väljer att inte riktigt förstå vad han pratar om... Det finns viktigare saker i livet... Tror jag.

.

... Och sömn.

.

Efter några minuters spridda sömnglimtar så är det väl inte utan att jag längtar lite efter en säng... Golvet är hårt här trots heltäckningsmattan... Och att sova i sofforna går ju inte eftersom de är effektivt utrustade med armstöd som omöjliggör alla försök till sömn... Men så är det ju... Flygplatser är byggda för att vi ska kunna hålla oss vakna hur trötta vi än är... Pricken över i:et denna natt var när en hysterisk röst började be i högtalarsystemet... Det räcker fullständigt med de vanliga utropen för när vi ska gå ombord på de olika planen... Killen som kapade högtalarsystemet tidigt, tidigt i morse för att förkunna sin bön tilltalade INTE mig.

Vi fick i alla fall en fin stund i går natt då vi passade på att ta en taxi in till Dubai och käka en bit... Och kolla in världens högsta byggnad... Den var jättehög.

.

Nu sitter jag i den oerhört tidiga morgontimmen på ett tåg som ska ta mig till Oslo... Och resan började bra med att jag träffade några trevliga konduktörer som inte bara bjöd mig på kaffe utan även såg till att jag bara behövde betala halva prisen för att komma till Gardemoa (flygplatsen).

.

Känns himla bra att vara på väg... Och lite spännande faktiskt... Nepal har alltid varit ett önskeresemål för mig.

.

.