PETERS BLOGG

... och jag.

.

Mellan varven så trillar det ju lite kontorsjobb ner på min "att göra lista"... och när jag väl sitter ner på mitt kontor så är det väl inte så himla farligt eller alltför mycket att göra... det är klivet in på själva kontoret som oftast sätter käppar i hjulet för mig... "ska bara"... "sen"... "i morgon".

.

Jag gillar att ha ordning på grejerna och mår alltid förträffligt när jag spenderat några timmar vid mitt skrivbord och satt in papperna på sina rätta platser i pärmarna... nu tänkte jag göra lite sådant arbete idag... men då händer det som så ofta händer... det dyker upp någonting annat som pockar på min uppmärksamhet... som gör att jag hamnar i Ljungby istället för Halmstad... men snart... "sen"... "i morgon"... för jag "ska bara" fixa en grej först.

.

... drabbar mig ibland.

.

Vissa dagar så bara finns den där... den inre oron... jag har inget att vara orolig för vad jag vet och egentligen så är det väl inte så mycket att fästa vikt vid... visst, en himla obekväm känsla som jag helst skulle vilja slippa om jag ska vara ärlig... så vad gör jag då åt det... jo... jag accepterar den... känner efter hur den känns rent fysiskt... och det räcker för mig... det är inte hela världen och jag vet med säkerhet att det bara är en tillfällig känsla... skulle säkert kunna annalysera den hur mycket som helst om jag ville... men... nä... känslor kommer och går... det fanns en tid då jag gjorde precis vad som helst för att fly ifrån dem... skönt att slippa det idag.

.

... saltare, saltast.

.

Jag lagade lite käk igår... och eftersom jag ju köpt så himla fräcka salt och pepparkvarnar så kunde jag ju bara inte låta bli att använda dessa tillbehör... detta blev den första gången som min fru slängde innehållet på sin tallrik i slasken... själv drack jag mer vatten än vad jag brukar när jag käkar... tror inte att vår nya saltkvarn är så himla bra.

.

... varje dag.

.

Jag behöver inte vara någon annan än mig själv... det behöver jag påminna mig om ibland... det hade varit så enkelt att halka in i de gamla fotspåren och hänge mig åt ytterligheter... typ vara bäst eller skita i allt... då är det skönt att kunna luta sig tillbaka och ta ett djupt andetag... påminna mig själv om att jag duger precis som den jag är... att jag behöver inte göra mig till längre... skönt.

.

... rullar på.

.

Jag blir så himla glad när jag konstaterar att vår öppenvårdsbehandling levererar... har bara hört positiva ord efter att verksamheten har varit igång i två veckor... att vi är bra på det vi gör visste jag redan... men... det känns ändå så skönt att få denna bekräftelse... jag är så himla stolt över våra medarbetare som gör ett jättejobb.

.

... man.

.

Jag vet att FB inte har så himla mycket med verkligheten att göra... och jag vet inte om jag ska störa mig på eller bara le åt alla dessa lättklädda unga tjejer som envisas med att vilja vara mina vänner på FB... att man inte respekterar min status som lyckligt och relativt nygift är väl en sak... men att bli idiotförklarad bara för att jag är en manlig varelse triggar mig... långt ifrån alla män är kåta dumbommar med en skev kvinnobild... jag är som sagt lyckligt gift med kvinnan som jag vill tillbringa mitt liv tillsammans med... så tack men nej tack... kanske skulle ni lättklädda tjejer behandla er själva med lite mer respekt och inte nöja er med att bara vara objekt till män som ni ändå inte skulle vilja leva ihop med.

.

... och framtidstro.

.

Jag tror att mina drömmar kan gå i uppfyllelse... kanske hänger det ihop med att jag tror att det mesta jag vill göra är praktiskt möjligt att förverkliga... när jag var omkring 25 år så bestämde jag mig för att bli filmstjärna i Hollywood... när jag var 80 år... och jag siktar inte på huvudrollen utan nöjer mig med en statistroll... och jag tror på riktigt att det är fullt möjligt... anledningen till den drömmen var att jag möjligtvis var en smula orolig för att gå sysslolös den dagen då jag blev pensionär... nu närmar jag mig den åldern med raketfart och det som jag lärt mig hitills i livet är att drömmar kan förverkligas... ingenting är omöjligt.

.

... ska skapas.

.

Idag så ska jag fixa till en annons för VågaBo... och i mitt huvud så strömmar det nu tankar om hur man kan få en sådan att sticka ut från alla andra annonser... någonting som jag väl i ärlighetens namn delar med alla andra som sätter in annonser i en tidning... egentligen så skulle väl detta vara enkelt för en människa som större delen av sitt liv kännt sin annorlunda... men... jag känner mig ju inte annorlunda längre... mer som en del av allting... betyder det då att jag kommer att göra en annons som ser ut som alla andra annonser?

.

... över att vara hemma igen.

.

Även tacksam över att ha tillbringat en vecka i Trysil... och hör och häpna... jag är även tacksam över att sitta på mitt jobb igen... ja, det finns mycket jag känner tacksamhet för... och det glädjer mig.

.

... så händer det.

.

Trodde väl inte att det skulle bli någon offpiståkning detta året i Trysil... men ack så fel jag hade... sista dagen bjöd på ett fantastiskt väder och några riktigt sköna åk utanför de markerade pisterna... bättre avslutning på denna veckan kunde vi knappast få... nu sätter jag mig strax i bilen för att ta mig hemåt... och även om det varit skoj att vara i fjällen så tycker jag att det ska bli skönt att komma hem till min fru och vårt vackra hem... borta bra men hemma bäst.

.

... i backarna.

.

Så sjunger då årets Trysiläventyr på sista versen för denna gången... sista dagen i backen med grillning vid vår mötesplats på sedvanligt sätt står på schemat innan vi avslutar kvällen med middag och talarmöte i skolan... sen bär det iväg hemåt igen i morgon bitti... och helt ärligt så ska det bli skönt att komma hem till min vardag igen... jag har ju ett liv värt att leva nu för tiden... visst är det skönt att komma ut och resa lite emellan varven... inte minst för att förstå att jag har någonting att längta hem till.

.

 

... nya människor.

.

Visst kan jag känna av lite hemlängtan då och då när jag är på resande fot... vilket jag tacksamt konstaterar eftersom det ju visar mig att jag har mycket att vara tacksam över i mitt "vanliga" liv... en fru som jag älskar och ett hem där jag trivs... kanske är det också därför som det är så skoj att träffa nya människor... jag har inte längre ett liv fyllt av hemligheter och lik i garderoben vilket naturligtvis är skönt när jag snackar med någon som jag aldrig träffat förut... det är lätt att vara peter idag... jag behöver inte göra mig till på något vis utan kan slappna av i att bara vara jag.

.

... att ta bilder.

.

Jag har ju en väl fungerande kamera i mobilen... och mycket enklare att ta en massa bilder kan det ju knappast bli... och nu när jag är i Trysil så finns det ju onekligen gott om tillfälle att ta fina kort... men... inte fan tar jag upp kameran för jag är ju fullt upptagen med att integrera med den verklighet som jag upplever just nu... därför så är det ju tur att jag varit här förut... så jag kan ju alltid lägga ut en gammal bild här.

.

Och egentligen så kan jag ju inte låta bli att reflektera lite över hur enkelt det är att fastna i våra telefoner och datorer... om jag känner mig lite obekväm så är det ju lättare att plocka upp telefonen och trilla in på FB... då slipper jag ju titta människor i ögonen och känna att jag inte har någonting att säga... det skrämmer mig... för jag förstår ju att är det någonting jag behöver i mitt liv så är det kontakt med andra människor... mina känslor kan ibland försöka lura mig att det är precis vad jag har via FB... och visst... så kan det vara... men när jag använder mig av det för att jag kan känna mig obekväm i en grupp... då är det nog lite farligt för mig.

.

Nä, nu är det färdigbloggat för mig denna gång... så nu slår jag ihop datorn och umgås lite med mina vänner... här och nu i verkligheten.

.

... i backen.

.

Även om det blåser lite grann på toppen så var det faktiskt riktigt skönt att tillbringa en dag på brädan... det tar liksom ett litet tag innan gubben funkar... lite trögstartad med ålderns rätt... men idag så lossnade det lite grann på eftermiddagen och då är det ju så himla skoj att åka bräda... och jag ser fram emot morgondagen med tillförsikt... visst känns det att jag rör på mig men jag är ändå väldigt tacksam för att min kropp funkar så bra som den gör... fan jag ar trots allt snart 60 bast och t.o.m. jag fattar att känna tacksamhet över mitt hälsotillstånd... träning är fortfarande ett okänt begrepp för mig... eller rättare sagt... min bastuträning och TV-sittningarna när Zlatan spelar fotboll räcker fortfarande för mig... och okej då... en veckas brädåkning varje år i Trysil och två yogapass på stranden i Gullbranna är ju faktiskt en fysisk aktivitet där jag använder mina muskler... så helt otränad är jag ju inte... och kroppen är jag nöjd med... acceptans är nog fan en andlig princip som passar mig bra.

.

.

Jaha... brädan är på vallning och alldeles strax är vi på väg upp i backen... det spritter lite i benen och jag undrar hur det här ska gå... det var ju trots allt ett år sedan jag sist stod på brädan.

.

... till.

.

Teknikens under funkar inte alltid som jag vill... som nu när jag redan har skrivit en text på detta forum och datorn fick för sig att strejka... jaha... bara att börja om från början... och då märker jag att det jag skrev tidigare redan är historia för mig... och inget jag vill upprepa.

.

Många gånger kan det vara precis tvärtom... jag är nog inte ensam om att kanske någon gång skrivit om någonting som jag egentligen skulle struntat i att lägga ut på nätet... en statusuppdatering på FB t.ex... detta forum som är som gjort för missuppfattningar... och ibland så skrämmer det mig lite att vi tenderar till att sluta prata med varandra i det riktiga livet för att istället kommunicerar via nätet... och utan ansiktsuttryck och kroppsspråk kan ju en hel del av budskapet vi vill leverera gå förlorat.

.

... och lite nervöst.

.

Det handlar ju trots allt om vår ekonomi... idag så kommer det då ut en tjej som ska värdera vårt hus och det är ju nu som vi vill att huset ska vara värt massor av pengar... för då kan vi få in våra lån till den bästa (läs lägsta) räntan... och det gör ju stor skillnad på månadskostnaden.

.

Jag är i vanliga fall skitnöjd med hur det ser ut hemma hos oss... men just nu så hittar jag lite småfel överallt... och det är väl kanske inte så konstigt... det är med väldigt kritiska ögon jag granskar vårt boende... och alla som bor i ett eget hus vet ju att det alltid finns någonting som man borde ha gjort bättre... eller som behöver fixas till... men... saker och ting är som de är... det ska bli skönt när det är över och jag behöver påminna mig om att släppa taget och låta det bli som det blir... kanske även påminna mig om att vi trivs förträffligt med vårt boende och att det ju trots allt är huvudsaken... eftersom det ju är vi som bor här.

.

Snacka om lyxproblem.

.

... runt.

.

Idag så bär det iväg till Kristianstad för en föreläsning... ännu en dag med några timmar i bilen tillsammans med en ljudbok... och så ser det ofta ut i mitt liv... jag sitter ganska många timmar i min bil på väg någonstans i detta avlånga land... träffar oändligt många väldigt trevliga och intressanta människor även om det finns massa egentid att reflektera över mitt eget liv bakom ratten... och vad kommer jag då fram till... jo... att jag trivs ypperligt med tillvaron... och kan känna tacksamhet... jag är i sanning en lyckligt lottad kille.

.

... vecka till.

.

Om jag får bestämma så varar vintern precis en och en halv vecka till... för då kommer jag att befinna mig i Trysil med min bräda... sen kommer våren... förhoppningsvis... det brukar faktiskt vara så vad jag minns från de föregående åren... vi kör upp till vintern och sedan ner till våren... en perfekt avslutning på denna vintern enligt mig... det är ju så himla kul att hänga på konventet i Trysil... massa dagar i pisterna med trevliga människor i vår drogfria gemenskap... det enda som saknas denna gång är Zlatan... hans lag är ju inte med i Champions League detta året... jag håller tummarna för att det blir en ändring på det till nästa år.

.

... och ansvar.

.

Är det någonting jag alltid strävat efter så är det frihet... i mitt missbruk så missuppfattade jag det så till den milda grad att jag fick för mig att det var att slippa ta ansvar... vilket i sin tur gjorde att jag förlorade all min tillit... både till mig själv och andra... och jag var verkligen ingen man kunde lita på till 100%.

.

Idag så har jag en helt annan uppfattning... om jag tar mitt ansvar och låter min omgivning ta sitt så bygger jag tillit... och som ett resultat av dessa handligar så känner jag... frihet.

.

... på öppenvårdsbehandlingen i Halmstad.

.

Och jag funderar lite på hur jag ska lägga upp det... egentligen så är ju jag inte den som ska presentera vår förening... låter det konstigt... jag och Leffe startade ju faktiskt upp denna förening redan 1999... men det är samma sak som med mina föreläsningar om ni frågar mig... att det är människorna som använt sig av oss som är de som har någonting av värde att säga... det är ju svårt att sälja sin egen produkt med trovärdighet.

.

Att det gått himla bra för väldigt många sedan de kommit till VågaVa är ställt utom all tvivel... frågar ni mig så vill jag nog påstå att hela denna resan har gått över all förväntan... vi var två killar som startade denna förening för att vi ville leva ett drogfritt liv värt namnet... idag har vi massor av anställda... sedan några år tillbaka ett boende som funkar skitbra... och nästa vecka så startar vi en öppenvårdsbehandling i Ljungby... och allt detta är egentligen helt oviktigt när jag idag ska presentera VågaVa... vad som däremot är viktigt är att få fram budskapet om att det finns inga hopplösa fall... att alla som har en önskan om att leva drogfritt kan förverkliga denna dröm... och att livet inte tar slut och blir skittråkigt när man plockar bort drogerna... tvärtom... ett drogfritt liv är fyllt av möjligheter, fler än du någonsin vågat drömma om... fråga mig... jag vet.

.

 

... nu?

.

Jag får känslan av att nu är det nog snart färdigbloggat för min del... hela det här projektet startade för en himla massa år sedan av en anledning... jag fick för mig att jag skulle börja skriva någonting på daglig basis... bara för att visa mig själv att det var möjligt... någonstans inom mig finns det ju en önskan om att skriva en bok... nu vet jag ju inte vad den skulle handla om men det var inte det som var grejen... grejen var själva rutinen... att skriva någonting oavsett vad... men jag ska ärligt säga att jag inte riktigt vet varför jag skriver här mellan varven... jag har liksom inte så mycket att säga... och att skriva en bok känns om möjligt ännu mer avlägset än någonsin.

.

Kanske skulle jag börja käka frukost istället?

.

... av huset beställd.

.

Det är mycket med att renovera ett hus... inte bara själva byggeriet... idag så har jag beställt en värdering av vårt hus så att banken kan fixa med lånen på rätt sätt... detta är ett av de tillfällena då jag vill att vårt hus ska vara värt jättemycket pengar för då blir ju lånen billigare... hade vårt hus legat inne i stan så hade det säkert varit värt hur mycket som helst men nu bor vi ju ute på landet och då är prissättningen en annan... lugn och ro har inget större värde när det gäller hus... egentligen så tycker ju jag att det är värt en hel del att kunna gå ut naken i trädgården utan att det stör någon... men nä... att bo i en glesbygd är tydligen inte så attraktivt... konstigt egentligen när man tänker efter... vi lever i en allt mer stressad värld med allt vad det innebär... utbrändhet är vardag för allt fler... tid har blivit en lyxvara... och lugn och ro en bristvara.

.

Vår lyx med att bo ute på landet har helt enkelt inget ekonomiskt värde... men... för mitt eget välbefinnande så skulle jag nog vilja kalla det för obetalbart... jaja... vi får väl se vad värderingen säger... jag håller tummarna för att värderingsmannen ser vad jag ser... det skulle betyda mycket för min ekonomi.

.

... stolta.

.

Jag hängde i Ljungby igår... vi hade ett möte med några människor från region Kronoberg och som vanligt så blev det ju en liten rundtur också... och jag kan inte låta bli att förundras över hur VågaVa har vuxit genom åren... det verkar som en evighet sedan jag och leffe satt uppe i den lilla lägenheten på olofsgatan och drömde om vad vi skulle kunna göra med vår nystartade förening... och jag får nästan nypa mig i armen för att se att jag inte drömmer när jag vandrar runt och inser hur långt vi kommit... det är på riktigt... ibland så överträffar verkligheten de vildaste drömmarna.

.

... och 100-klubben.

.

Jag har visst tur både i kärlek och spel eftersomjag och min älskling satte våra vänner Christin och Hasse i 100-klubben när vi spelade mulle nyss... en bra start på dagen om ni frågar mig.

.