PETERS BLOGG

... från VågaVa

.

Satt för ett litet tag sedan och kollade upp alla de anställda på VågaVa i Halmstad som jag hade papper på från arbetsförmedlingen... svart på vitt och bara ren fakta... jag hittade papper på 60 anställda som jobbat på VågaVa sedan 2004... visst jag vet att det varit fler men detta var vad jag hittade... och då fick jag fram rätt intressanta siffror... och det var en hel del som fortfarande var drogfria (vilket naturligtvis är ett huvudmål för oss även om vi tar emot anhöriga till missbrukare också)... i vilket fall som helst här är siffrorna.

.

Av dessa 60 st som jobbat hos oss i Halmstad fick jag fram detta resultatet:

 

41 st är fortfande drogfria idag.

5 st var anhöriga och räknas inte in bland de drogfria.

4 st vet jag tyvärr inte hur det har gått för.

Sorgligt nog så valde 10 stycken att återgå till ett aktivt missbruk och av dessa är 2 på behandling idag och vad värre är... 3 stycken är döda.

.

Men säga vad man vill... jag är rätt nöjd över vår statistik och tycker att vi gjort ett fantastiskt jobb... det hade jag väl varit även om bara en hade lyckats bli drogfri också eftersom siffrorna också med skrämmande tydlighet visar att beroendet är en dödlig sjukdom... tillsammans räddar vi livet på varandra och ni ska veta att denna statistik "bara" gäller de som jobbat hos oss... våra besökare inte med i statistiken.

.

... jul.

.

Vart tar tiden vägen kan jag undra... tyckte inte det var så länge sedan jag låg på stranden och helt plötsligt så är det snart jul... vattnet rinner onekligen allt snabbare under broarna när man blir äldre och snart är det väl midsommar igen... en kombinerad julgran och midsommarstång kanske vore något för mig.

.

... är bra.

.

Det finns så mycket omkring oss som påstår att vi blir lyckligare om vi är unga... inte minst skönhetsprodukter... och jag kan inte låta bli att undra varför vi ska försöka se unga ut när vi blir äldre... och det blir nästan ännu konstigare när jag tänker på hur lätt det är att påverkas av den trenden... allra helt när man helt uppenbart blir visare med åren.

.

Jag har börjat acceptera verkligheten... jag kommer inte att bli yngre... bara äldre... och ta mig fan... det tänker jag njuta av i fulla drag.

.

... hurra.

.

För 59 år sedan så såg jag då för första gången världens ljus... en hel del vatten har runnit under broarna sedan dess och mycket har hänt i mitt liv... 30 av dem tillbringade jag i dimman av ett missbruk eftersom jag tidigt hittade drogerna som kunde förändra min syn på livet... eller ska vi säga skydda mig från verkligheten?

.

Idag lever jag på livets villkor helt utan skyddsglasögon och det är ett av de bästa besluten jag fattat i hela mitt liv... det är onekligen en gåva att få ta del av det som vi kallar för livet... att bli äldre har sina sidor... vissa saker blir bara bättre och bättre... jag tar inte mig själv på så stort allvar längre och det är skönt... saker som var livsviktiga för mig när jag var yngre har tappat sin betydelse... idag så har jag en sundare distans till mig själv och livet i största allmänhet... det känns skönt.

.

Att fylla år känns väl sådär... lite väl mycket focus på mig för att det ska kännas helt bekvämt... men visst är jag samtidigt glad över att få denna uppmärksamhet... men egentligen så borde vi väl alla fira varje dag som vi får leva... livet är ju den största gåva som vi fått.

.

... föder motstånd.

.

Det är himla lätt att fastna i fällan om för eller emot någonting... vad som helst... åsikterna har ofta en tendens att spåra ur lite grann och då försvinner sakligheten och vi pratar inte längre om fakta... vad som är ännu värre är att mångfalden som jag personligen förespråkar fastnar i en "rätt" eller "fel" fälla... detta gäller i allra största grad missbruksvården... och de som drabbas är naturligtvis de som vill bryta sig ur ett missbruk... jag tror att det finns många fler sätt att bli drogfri än det som jag anammat... även om jag naturligtvis förspråkar det som fungerat för mig... men skulle någon enskild individ tycka att det funkar med att banka sig själv med en sten i huvudet så har jag inget att säga om det (kanske skulle jag lite försiktigt undra om inte det gjorde ont men det är en helt annan sak).

.

Jag skulle välkommna en saklig debatt om rätt mycket i vår värld... ta bara det här med alla dessa mediciner som skrivs ut varje dag... är vi verkligen så sjuka eller lever vi i ett samhälle som gärna vill ha en diagnos på det mesta... eller är det kanske som så att vi människor har vissa olikheter utan att behöva vara så himla sjuka för den sakens skull... att jag personligen har lite svårt för att lita på en läkemedelsindustri som tjänar ofattbart mycket pengar på alla möjliga mediciner är ju snart någonting jag knappt vågar nämna... konspirationsteorier är ju lite farliga kan jag tycka... men... jag skulle välkommna en oberoende saklig debatt om detta känsliga ämne... inte minst när jag trots allt inte vill ha viss medicin utskriven och säger det till min doktor med motiveringen att jag hellre behandlar orsaken än symtomet (i detta fall hade jag ont i mina axlar)... vad händer... jo, jag får ett recept på smärtstillande medicin... suck... varför lyssnar inte doktorn på mig?

.

... och en mun.

.

Att göra skillnad i en annan människas liv är fullt möjligt... men det är kanske alltid inte en så bra idé att berätta för den personen vad den ska göra eller inte göra... ingen vill väl bli behandlad som förståndshandikappad... nä jag tror nog att man kan göra mest skillnad för någon annan genom att ta sig tid och sitta och lyssna på vad den personen har att säga istället... när vi kommuniserar med ord har vi några naturliga verktyg... som mun och öron... att vi har två öron och en mun kanske kan betyda att naturen vill visa oss att lyssna ibland kan ge mer än att prata.

.

... bra.

.

Allting i livet blir inte alltid som jag vill att det ska vara... men vissa grejer trillar faktiskt på plats... jag är himla nöjd med vår undervåning och vårt nya stora kök... njuter faktiskt redan i stora drag trots att det fortfarande är lite kvar innan det är helt färdigt... men det funkar trots att diskmaskinen behöver repareras... vi kan laga riktig mat igen... i en miljö som faktiskt nästan blev bättre än vad jag vågade drömma om.

.

... så har vi ett fungerande kök igen.

.

Efter många mödor och stort besvär så har vi då ett kök igen... visserligen så blev lyckan en aning kortvarig då diskmaskinen valde att haverera redan under första disken på sin nya plats... efter en lite panikartad räddningsaktion lyckades vi till slut torka upp vattnet som läckte ut över det nya golvet och kunde konstatera att vår diskmaskin var trasig... det blir nog till att införskaffa en ny maskin med samma mått.

.

Men glädjen var stor när vi till slut då äntligen kunde koppla på vattnet och avloppet till diskbänken... ett fungerande kök är trots allt hjärtat i ett hus.

.

... föreläsning.

.

Idag så ska jag iväg och föreläsa igen... och det ser jag precis som vanligt fram emot... så länge som jag tycker att jag har någonting att berätta och brinner för är det inga problem för mig... den dagen då jag själv tycker att jag är passé slutar jag... det är ett löfte.

.

... på att vara trött.

.

Har ju varit lite hängig i en veckas tid nu... och fan det tar på krafterna... jag vet att det kostar energi för att få energi och att det finns en hel del jag skulle kunna göra åt saken... fast å andra sidan så kan det nog vara bra att krascha lite och bara tillåta sig att göra ingenting åt saken... men då får jag vara på min vakt så jag inte låter tröttheten jag känner ta över mitt liv för mycket... jag fattar att jag kanske borde stannat hemma denna veckan och tillåtit mig att vara sjuk och att det kanske inte är så nyttigt att "ta igen" den tid jag tappat när det gäller allt det där jag velat göra i veckan på en gång... det är bättre för mig att acceptera det faktum att det finns saker som jag helt enkelt fått skjuta upp och göra en annan gång.

.

Visst hade jag tänkt att åka in på ett möte ikväll... men det blir inget med det... jag väljer att ha en väääääldigt lugn hemmakväll istället... bädda rent sängen efter en veckas sjukdom... basta lite försiktigt... slänga mig i TV-soffan och bara njuta av insikten att världen ser fortfarande ut att fungera trots att jag inte riktigt gjort allt jag ville få gjort.

.

... skillnad.

.

Ibland räcker det att finnas till och bara vara sig själv för att göra skillnad... och det terapeftiska värdet av att en beroende hjälper en annan beroende är utan tvekan mycket stort... det trillar ju ner en och annan hjälpsökande till vår förening som tröttnat på drogerna... och jag kan förstå hur skönt det kan kännas att bli förstådd och välkomnad med värme när man befinner sig ute i kylan... vi har kanske inte de ekonomiska och sociala resurserna att hjälpa till med de ofta akuta praktiska problemen som ett missbruk orsakar... men... vi har hopp, förståelse och kärlek i överflöd... och sist men inte minst... vi har tid att lyssna utan att för den delen vara dömmande vilket väl inte är så konstigt eftersom vi själva befunnit oss i samma situation... det räcker långt för att göra skillnad för den beroende som önskar att göra en förändring.

.

... tar tid.

.

Vi har en del kvar att göra här hemma i Brännebassalt innan vi får ett fullt fungerande hem... men ibland så kommer verkligheten på besök och den sa åt oss att vi fick ta en liten paus i arbetet av olika anledningar... och vem vet... kanske var det bra för oss... vi har helt enkelt varit tvungna att prioritera helt andra saker som också behövs göras... allt har sin tid.

.

Någonstans så trodde vi nog att vi skulle vara helt färdiga nu men när man börjar röja i ett gammalt hus uppstår det hela tiden nya problem som ska lösas... och det tar sin lilla tid... tålamod är kanske inte min bästa sida men någonting som jag ständigt får träna på att praktisera... och som det sagts så många gånger förr... det är resan som är målet... och långsamt kommer man längst.

.

... är makt.

.

För en herrans massa år sedan så jobbade jag och Leffe på FMN (Föräldraföreningen mot narkotika)... vi hade fått någon form av en arbetspolitisk åtgärd... hur det än kom sig så startade vi ett projekt som vi döpte till "Kunskap är makt" där vi gick ut och föreläste för ett gäng 6-klassare och deras föräldrar... det kom att bli en vändpunkt i våra liv... responsen fick oss att tänka till ett extra varv och efter några veckor så beslutade vi oss för att starta en egen förening... den 16 september 1999 föddes VågaVa.

.

Nu har det gått några år och mycket vatten har flutit under broarna... inte ens i våra vildaste fantasier så kunde vi väl ana vart denna resa skulle föra oss... i fredags så satte jag mig ner och gjorde någonting som jag skulle gjort för länge sedan... jag gick igenom alla papper på de som varit anställda hos oss... det är en hel del människor som passerat genom VågaVa under åren som gått... resultatet som jag väl redan hade på känn var helt fantastiska och att se detta svart på vitt fyllde mig med stolthet... många "hopplösa fall" är idag produktiva medborgare i vårt samhälle... ni vet allt det där med jobb, bostad och familj och vad det nu kan vara... typ "svenssonliv"... tillsammans så har vi tagit makten över våra egna liv... lärt oss att leva på livets villkor... så visst ligger det något i att kunskap är makt... och vad jag lärt mig under dessa år är att allt är möjligt... drömmar kan förverkligas... och att jag är en kille som kan ta ansvar för mitt eget liv.

.

Tack till alla oss som gjort det möjligt.

.

... med människor.

.

I mitt arbete på VågaVa så träffar jag många intressanta människor... och jag kan bara inte låta bli att slås av hur lika vi är i alla våra olikheter.

.

... är inte alltid så himla enkelt.

.

Egentligen är det rätt konstigt... att be om hjälp borde ju vara den enklaste sak i världen när jag tänker på hur jag själv reagerar om någon väljer att be mig om hjälp... om jag kan hjälpa någon fylls jag av sköna känslor som jag verkligen tycker om att känna... men att ge dessa känslor till någon annan genom att själv be om hjälp är betydligt svårare för mig... underligt... vissa saker sitter djupt.

.

... idag.

.

Vill inte, vill inte måste... har lite grejer på jobbet som inte låter vänta på sig så även om jag inte känner mig helt kry idag så bär det strax iväg till jobbet... hade nog helst stannat hemma och krupit ner under täcket eftersom jag inte känner mig helt frisk idag... jaja, det är som det är med det och så får det vara... jag tänker göra mitt bästa med att få en så bra dag i alla fall... för övrigt är det min vackra frus födelsedag... hon är visserligen bortrest denna veckan men jag ser fram emot att gratta henne när hon kommer hem... och då är jag förhoppningsvis helt kurant igen.

.

... nya möjligheter.

.

Saker och ting är som de är... kanske är det mitt intensiva bastubadande den sista tiden som tar ut sin rätt... eller något annat... i vilket fall som helst så känner jag mig helt utpumpad och trött långt in i benet... krafterna har helt enkelt tagit slut... skönt att det är söndag och att jag inte behöver ställa en massa krav på mig själv... jag är inte tvungen att jobba häcken av mig här hemma bara för att få klart med vår renovering... nä... idag så lutar det nog allt mot att ta en heldag i morgonrock och göra absolut ingenting... bara för att jag kan.

.

Det känns bra att kunna ge mig själv denna möjlighet... kapitulera inför min egen mänsklighet och acceptera att jag inte hela tiden pallar att vara på topp med energi i överflöd... och må bra i det.

.

... en av alla mina drömmar.

.

Kallt ute idag... efter en promenad med de små vovvarna ute i kylan var det helt underbart att slänga av mig alla mina kläder och sätta mig i en varm bastu... tänka på alla dessa år då jag har drömt om kunna göra det jag precis gjort... belöningarna med att leva drogfritt fortsätter trilla över mig... visst har det varit en lång resa... från ett aktivt liv som missbrukare med allt vad det innebär... ekonomin i ruiner... kronofogden... inkassobreven som fyllde min brevlåda... för att inte tala om min låga självkänsla... hopplösheten... oförmågan att ta något som helst ansvar överhuvudtaget... ett liv fyllt av idioter och den ständiga offerkoftan som jag bar omkring på... alla dessa drömmar som det aldrig blev något av med.

.

Och idag... drömmar blir verklighet... det känns bra att se sig själv i spegeln... betrodd när jag går i på banken och vill ha ett lån för att renovera vårt hus och äntligen bygga den där bastun jag drömt om i så många år... jag behöver inte längre vara perfekt utan kan slappna av och bara vara jag... med vetskapen om att jag duger precis som den jag är... med mina brister och tillgångar... idag bär jag inte omkring på en enda stor offerkofta utan har av erfarenhet lärt mig att det mesta löser sig till slut om jag bara gör min del... att ansvar ger mig den frihet som jag sökte i drogerna... en frihet att förverkliga mig själv och göra... vad jag vill... allt... precis allt... är ta mig fan möjligt så länge jag inte petar i mig den där första drogen.

.

Idag så lever jag min dröm... och inte bara det... jag drömmer nya drömmar väl medveten om att de går att förverkliga... tack till er som gått före och visar att det funkar... och tack till min fantastiska sponsor som tror inte bara på sig själv utan även på mig.

.

... och kompromisser.

.

Jag vet att jag borde måla lister idag... men nu när jag sitter här vid vår köksö och vaknar upp med en kopp kaffe och några cigg känner jag också att det hade varit så himla skönt att bara göra ingenting en hel dag... det har varit rätt mycket jobba med huset under en längre tid... och en hel del förändringar på jobbet som tagit mer energi än vad jag vill erkänna för mig själv... jag behöver samla lite krafter för att slutföra det som är påbörjat... möjligtvis så finns det en kompromiss i sikte... allt behöver ju inte vara svart eller vitt... jag har ju möjligheten att ta det lugnt och samtidigt gå och plocka lite här hemma utan att sätta igång ett stort projekt.

.

Fick ju äntligen hem vår gamla diskbänk igår efter att den hade varit på service och kapats några cm på bredden... när jag väl får den på plats så är det bara att konstatera att köksbänken sidan om behöver transporteras in till "snicken" i Ljungby... byggas på och göras lite längre... det har sina sidor att blanda gammalt och nytt... men tack och lov så finns det lösningar på de flesta problem... prioriteringar och kompromisser... att det tar lite extra tid innan allt blir klart är ju något vi får leva med... huvudsaken är ju trots allt att det blir bra till slut.

.

... och skvaller.

.

Ibland så blir jag bara matt över att få höra på omvägar över någonting som kanske kunde sagts direkt till mig... jag vet inte riktigt vad som är värst... att jag då och då kan ta lite illa vid mig... eller det faktum att vissa människor verkar bygga hela sina liv på skvaller och skitsnack i största allmänhet... "jag hörde att den sa det om den"... suck... men som sagt det händer att jag kan ta illa vid mig... allra helst om det drabbar någon annan än mig... personligen så brukar jag för det mesta förstå att skitsnackaren kanske inte mår så bra och inte fästa så stor vikt vid skvallret... men när jag ser hur dåligt någon annan än mig själv kan må så blir jag lite arg... och detta är lite farligt för mig... för ilska föder motstånd och jag vill inte lägga för mycket tid till att vara mot saker... motstånd föder bara mer motstånd och snart är konflikten i full gång... då handlar det väldigt sällan om att vara lycklig utan mycket mer om att ha rätt... och tro mig när jag säger att jag trivs mycket mer med att vara lycklig än ha rätt.

.

Det är inget fel med konflikter om man hanterar dem rätt... något som jag tycker kan vara på sin plats när man vill lösa en konflikt är att prata med varandra istället för om varandra... skvaller och skitsnack löser väldigt sällan någonting.

.

... natt.

.

Det är inte så ofta men det har hänt någon enstaka gång... att jag hoppar in och jobbar natt... och jag måste säga att det funkar hur bra som helst trots en viss ovana... inte så konstigt egentligen eftersom vi har så fina boende hos oss på VågaBo... tillsammans är nyckelordet... och tillsammans så fixar vi ju som bekant det mesta.

.

Nu ska jag bara vänta på att jag kan hämta min bil som varit ute på ett litet äventyr... sen bär det iväg till Ljungby för att då äntligen hämta hem vår diskbänk... hoppas bara att jag lyckas få in den i bilen... och då förstår ni säkert att helgen är inbokad för att då till slut få den på plats... och få till ett fungerande kök (även om det finns lite kvar att göra innan det är helt klart)... ja, det finns att göra för mig... både på jobbet och hemma... en sak som jag gillade var när jag satte mig ner för att få ihop lite statistik över hur det gått för de som jobbat hos oss... det var inget annat än en mirakelläsning... fan vad bra vi är när vi gör saker tillsammans.

.

... tror jag inte på.

.

Jorden är rund och någonstans så har väl vi människor en viktig uppgift i att bevara den... det är ju trots allt där vi alla bor och andas... att bygga murar och skydda oss från varandra är enligt mig helt vansinnigt... det betyder ju att vi väljer att leva i rädsla istället för kärlek... är det verkligen så vi vill ha det?

.

... när man sabbar något fint.

.

Jag monterade beslag på vårt nya kök igår... hade en mall som jag använde mig av för att se var skruvarna till de fina handtagen som vi har på våra lådor skulle hamna... eftersom jag är en effektiv kille så använde jag även samma mall till dörrknopparna och borrade ett extra hål i mallen... efter att ha märkt upp var handtagen hamnade så gjorde jag små hål för att få skruvarna att dra... och jag är ju snickare så jag gör ju inte en låda i taget utan alla på en gång... känslan som uppstod när jag började montera det första handtaget och inser att jag använt fel hål på mallen var... ja... overklig... där står jag och tittar på mina små hål... och ser att jag mätt fel... inser att jag nu har ett gäng kökslådor med ett hål där det inte ska vara något hål... jag löste det genom att spackla igen de små hålen... och tackade gudarna för att Lidhultkök även hade levererat en liten färgburk... la på en klick färg... och visst... vet man inte om missen så ser man den nog inte... men jag... har svårt att se helheten i vårt fina nya kök... jag ser mest några övermålade hål.

.

... igen.

.

Tiden rullar på i ett snabbare tempo känns det som... hann knappt stoppa unden badbyxorna innan det var dax för vinterjackan... och även om jag förstår att året har precis lika många dagar som när jag var liten så kan jag inte låta bli att förundras en smula över hur jag uppfattar att tiden går allt fortare med åren... ta bara det här med vår renovering... ett "litet" sensommarprojekt som vi nu hoppas ska bli klart innan jul... veckorna rullar på i ett rasande tempo och idag är det då måndag... igen... tur att jag gillar måndagar.

.

... flyter på.

.

Mina gamla kunskaper som snickare kommer väl till pass när jag nu lägger golv... det är en hel del mätande och sågande när nu äntligen golvet börjar komma på plats... det är ju inte direkt ett litet fyrkantigt rum jag håller på att lägga och allt tar sin lilla tid... förhoppningen är väl att jag ska bli klar idag även om jag har en hel del kvar... men, men... det får ta den tid det tar och jag kan bara göra mitt bästa... fint blir det i alla fall.

.

Nu ser jag fram emot att vi inom en hyfsat snar framtid kan färdigställa vår renovering och återgå till ett lite mer normalt liv... för även om det är resan som är målet så tar det på mina krafter att dubbelarbeta som vi gjort nu en längre tid... visst är det avkopplande att jobba lite praktiskt med händerna helger och kvällar... men jag är inte mer än människa och behöver nog trots allt vila lite mellan varven.

.

... golv.

.

Sakta men säkert så håller vi på att färdigställa vår renovering och idag så står det golvläggning på schemat... först så ska golvet i klädkammaren bli klart sen sätter vi igång med det stora projektet... vårt numera gigantiska kök... där vi för övrigt är klara för att sätta spisen på plats... tyvärr så blev inte vår gamla diskbänk klar förra veckan (vi fick ju lämna in den till en firma som ska bygga om den så att den passar) så ett helt fungerande kök kan vi inte få än... "den som väntar på något gott"... fast helt ärligt så börjar vårt tålamod tryta... nu vill vi kunna laga hemlagad mat och sitta vid ett köksbord igen... det var ju ett tag sedan sist.

.

Men som man säger... "en sak i taget"... golvet och alla lister är det sista riktigt stora projektet även om det finns massor av "smågrejer" kvar att göra... jag ser fram emot att ha en fungerande klädkammare till alla våra kläder... och att flytta ner från vår övervåning så att vi kan använda hela huset igen... det var nog tur att vi inte riktigt förstod hur mycket jobb det var innan vi startade upp detta projekt.

.

... på livets villkor.

.

Att anpassa sig efter verkligheten är att föredra om jag vill ha ett hanterbart liv... ta bara en sådan sak som vinterdäck till bilen... idag så tittar jag ut och ser att det snöar i Brännebassalt... förr i tiden så hade jag reagerat med den största förvåning på detta faktum... men eftersom jag nu tränat mig i att leva på livets villkor så var jag beredd... vinterdäcken sitter redan på min bil... och jag behöver inte halka omkring på mina sommardäck nu när den första snön faller... jag kan kanske tyckas lite tråkig med min förnuftiga framförhållning... men idag så ler jag inom mig själv och åker säkert till jobbet.

.

... utanför boxen.

.

Det finns rätt mycket... fina ord och evidens... om vad som funkar och inte funkar när det gäller missbruksvård... någonstans så kan jag tycka att vad som än gäller så är det väl ändå upp till den enskilda individen att själv kunna välja den väg som fungerar för honom/henne själv... att våga tänka utanför boxen och hitta nya lösningar är någonting som jag personligen är mycket intresserad av... när vi på VågaVa för ett gäng år sedan tyckte att vi mycket väl kunde gå ut på krogen och ha "firmafest" så var det en och annan som höjde på ögonbrynen... "det verkar inte vara en bra idé att utsätta sig för en miljö där man dricker sprit" var en av kommentarerna... men när jag sitter här och tänker tillbaka och minns vilka som följde med oss ut på detta äventyr så slås jag av en sanning... vi var ca. 10 stycken som var ute och dansade och hade skoj... nu massor av år senare så konstaterar jag att av alla oss som var med på den tiden så är det "bara" en som fallit tillbaka i sitt missbruk... alla andra är fortfarande drogfria... naturligtvis så finns det vad jag vet ingen forskning på detta faktum... men... jag kan bara konstatera att ibland så kan det nog fan löna sig att våga tänka utanför boxen.

.

... san.

.

Att skriva en blogg har sina sidor... vissa dagar så har jag inga som helst problem med att få ner några ord här andra dagar så ekar det tomt mellan öronen... en liten stunds eftertanke är inte att föringa... jag är glad över att jag tog ett beslut för några år sedan att gå upp en timme tidigare på morgonen... istället för att förvånat vakna upp sittandes i bilen på väg till jobbet så har jag nu gett mig själv möjligheten att vakna i lugn och ro... det är ganska skönt att sitta här framför skärmen med en kopp kaffe och en cigg... vakna upp till en ny dag och tänka efter före... och inse att vissa dagar har jag helt enkelt inte så mycket att skriva om.

.

... låter fint.

.

Det snackas mycket om samarbete i alla dess former... tyvärr så är det visst inte så enkelt som det låter alla gånger... det blir ofta mycket snack och lite verkstad kan jag tycka... men... jag tvekar inte en enda sekund om att samarbete är rätt väg att gå... ofta är vi bra på lite olika saker och tillsammans så är vi ännu bättre på fler... att fastna i rätt ellr fel fällan gör sällan någon lycklig... inte alltid så enkelt som det låter... men jag har hopp om mänskligheten och tror på att vi fixar det mesta... tillsammans... och handen på hjärtat... har vi något val?

.

... när jag träffar vissa människor.

.

Stod precis och pratade med en tjej som varit med här hos oss på VågaVa... det är ju så skoj när våra gamla medarbetare kommer ner och hälsar på oss som fortfarande jobbar kvar... och att se denna unga kvinna idag och fått vara med på hennes resa tillbaka in i samhället är fan stort... det finns en och annan som undrar lite över vad det är vi sysslar med här nere i källaren egentligen... åsikter finns om att detta inte är ett "riktigt" jobb... och jag kan inte låta bli att bli en smula förundrad över hur man tänker då... vi har skapat en mötesplats för människor som vill göra förändringar i sitt liv... mest handlar det om att bryta ett aktivt missbruk... och när jag ser resultatet över hur bra det fungerar så ser jag samtidigt vilket bra jobb vi gör tillsammans... vi lyckas trots allt med något som doktorer, psykologer och samhället har väldigt svårt att lyckas med trots alla resurser man lägger ner på att hitta lösningar på problemet... för mig personligen så är det helt enkelt på det viset att vi på "riktigt" gör ett förbannat bra... jobb.

.