PETERS BLOGG

... är inget jag tycker om.

.

Jag har varit hos doktorn en hel del detta året... inget allvarligt fel på mig rent fysikt men det är ändå inget som jag gillar särskilt mycket... är nog mest nojad över att få ett besked på att jag är sjuk på "riktigt" när jag är där... och idag är det dax igen... senast det begav sig så konstaterade doktorn att jag hade lite skit i ena bihålan men att det inte var värre än att jag kunde leva med det... och skulle det bli värre så lovade han mig att ta hand om det... och jag får väl lägga mitt liv och mina eventuella fysiska brister i händerna på den svenska sjukvården idag också... för hur det nu än är så är jag ingen doktor... så jag har med andra ord inget annat val än att välja tillit till doktorn... han/hon brukar veta vad de sysslar med... hoppas jag.

.

... än vanligt.

.

Det tog ett litet tag innan jag fattade att jag gått upp lite tidigare än vad jag trodde... köksklockan hade inte stannat utan istället gällde sommartid... en enligt mig helt fantastisk grej... inte bara för att jag får sova en timme längre vilket jag ju ändå inte gjorde... nej, mest för att solen går ner en timme senare än igår... kvällarna blir längre och det är någonting som gör skillnad när man bor som vi gör... äntligen så är det ljust både när vi åker till jobbet och när vi kommer hem... idag så märker jag att det kommer att bli sommar i år igen.

.

... i Göteborg.

.

Det har blivit lite av en "ketchupeffekt" när det gäller NA för mig efter Trysilresan... massa fler möten... servicekonferans förra helgen och idag en talardag... och det är inte utan att det ger resultat för mitt eget personliga välbefinnande... jag mår helt enkelt himla bra av att umgås med mina vänner i den härliga och kärleksfulla NA-gemenskapen.

.

... skojar man inte bort.

.

Läste lite i blaskan om mobilberoende nu på morgonen... och jag måste nog tyvärr medge att jag ligger i riskzonen... jag får lite panik och känner mig väldigt naken om jag skulle glömma mobilen hemma... och det händer att jag sitter och kollar på min mobil när jag träffar polarna och går ut och käkar... och helt mobilfria dagar är inget som lockar mig överhuvudtaget... inte det minsta... bara tanken får mig att känna obehag.

.

... lever vidare.

.

Idag är det åter dax för torsdagsgrupp... en lite fördjupad variant av vad vi egentligen sysslar med på daglig basis eftersom vi ju har en grupp varje dag i och med våra morgonmöte... och om det fanns någonting som jag fick rekomendera till alla som samlas varje dag för att jobba tillsammans på ett eller annat sätt så var det att ha ett morgonmöte... bättre och enklare sätt att bygga en gemenskap där man pratar MED varandra istället för OM varandra finns nog inte.

.

... är inte så himla lätt.

.

Jag besitter en hel del kunskap som jag använder mig av i mitt jobb... ändå känns det lite konstigt att säga till mig själv att jag är himla bra på det jag gör... jantelagen gör sig omedelbart påmind... berättar för mig att jag omedelbart ska hoppa ner från mina höga hästar och rätta in mig i ledet där vi alla är ungefär lika värdelösa... ingen ska ju tro att man är någonting mer än någon annan.

.

.

Ändå så VET jag med bestämdhet att jag är bra på det jag gör... precis som någon annan är bra på det han/hon gör... att vi ALLA är bra på någonting... och att en del av mångfalden är att vi är bra på OLIKA saker... tack och lov... och precis som att det finns bara en Zlatan så finns det bara en av mig... Zlatan är bra på att spela boll (och TV-spel om jag fatat det hela rätt) och jag är bra på att leva drogfritt... att föreläsa, engagera människor och en hel del andra saker... och det vill jag kunna säga utan att känna skam... och samtidigt kunna erkänna för mig själv att jag är helt okej trots att jag inte är så himla bra på att spela boll.

 

... trodde jag inte att jag var längre.

.

Trodde den tiden var över... för jag minns med fasa när jag var en hysteriskt dålig förlorare... och då menar jag verkligen dålig förlorare... det började tidigt... tävlingar har jag ju alltid gillat... men när pappa piskade mig i 500 så grät jag... däremot har jag väl alltid ansett mig vara en väldigt god vinnare... kanske hänger det ihop.

.

... fortsätter.

.

Så är då helgen äventyr i service över... en fantastisk helg om ni frågar mig... jag är stolt över att tillhöra en gemenskap där vi kan behandla varandra så kärleksfullt som vi gör... och jag lär mig massor av att göra service... saker som jag har en väldigt stor nytta av i mitt "vanliga" liv... och det är nog i det sk. "vanliga" livet som jag verkligen förstår hur fantastiska vi är på att fixa ihop saker... i en sann demokratisk anda... jag tror att de flesta organisationer inklusive alla politiska partier skulle ha massor att lära sig av oss och hur vi gör.

.

... är ett bra namn.

.

Servicekonferansen rullar på... och som jag förstår det så tycker de allra flesta att detta är en riktigt kanonkonferans... namnet kunde knappt vara mer passande... "så mycket bättre"... och jag håller med... visserligen så är jag kanske lite partiskt men jag tycker att arrangemanget är helt enastående... bra lokaler... trevligt... och väldigt kärleksfullt... så tack till alla er som gjort detta möjligt.

.

... krafterna.

.

Jag är inte 20 år längre... hur svårt jag nu än har att acceptera detta faktum så hjälper mig min fysiska kropp att förstå hur det egentligen ligger till... kan ju inte direkt säga att jag studsade upp ur sängen nu i morse... nä nä... hela min uppenbarelse skriker åt mig att ta det lite lugnt... jag lyssnar... säger åt mig själv att så är fallet... och beslutar mig för att göra så... ta det lugnt alltså... sen... imorgon... för jag ska bara... fixa en grej först.

.

... hela helgen.

.

Denna helgen ska jag precis som förra helgen i Trysil tillbringa tillsammans med kärleksfulla människor som valt att leva ett drogfritt liv... tänka sig att jag har det valet... det är lyx... på riktigt.

.

... heter den nya galenskapen.

.

Ett nytt spel introduserades på VågaVa igår... många hade spelat detta redan tidigare och det tog inte lång tid innan jag förstod varför det hade införts spelförbud på vissa instutioner... hos oss på VågaVa i Halmstad så har nu både mulle och chigago fått konkurens... galenskapen fortsätter... "bara en gång till".

.

... kan låta enkelt.

.

Jag vet väl att jag aldrig kan vara någon annan än mig själv... men... hur ofta är jag det egentligen... jag kan ju bara prata för mig själv när jag vill påstå att jag ganska ofta (kanske t.o.m. för det mesta) klär på mig lite olika masker... ofta helt omedvetet och automatiskt... på gott och ont... det beror lite på vilket samanhang jag befinner mig i... på jobbet är jag väldigt ofta "VågaVapeter"... på NA kan jag lätt falla in i "NApeter-rollen"... o.s.v... i all oändlighet... jag har masker för de flesta tillfälle... och även om jag de senaste året lyckats skala av mig en hel del av dessa och faktiskt lite då och då träffat på orginalet (en för övrigt rätt schysst kille om jag får lov att säga det själv) så kan jag inte låta bli att undra hur livet hade varit helt utan masker... en rätt intressant tanke.

.

... kan bli drogfri.

.

Det finns inga "hopplösa" fall... det är jag i alla fall jag helt övertygad om... tvärtom så verkar det ju som om det är just de mest "hopplösa" fallen som blir drogfria... kanske för att de har hunnit tröttna riktigt ordentligt på att missbruka... konsekvenserna av ett missbruk tar lite olika tid... i början funkar ju drogerna och då är det ju svårt att se någon mening med att bli drogfri... allra helst om man tycker att livet i största allmänhet suger... det verkar inte spela någon störe roll att man VET att det inte är bra att missbruka... "bara en gång till"... "imorgon"... och "sen" ska jag lägga av.

.

... att trivas i.

.

Jaha... så var jag då tillbaka i vardagen igen... och jag måste få lov att säga att jag är himla tacksam över min vardag... att få vakna upp sidan om kvinnan jag älskar och sedan åka in till ett jobb som jag trivs med är en lyx att kunna njuta av... att jag sedan kan starta veckan med att knalla ner på mitt gym för ett yoga-pass gör väl inte det hela sämre direkt... även om jag just nu inte har så stor lust att praktisera yoga så vet jag ju att jag kommer att må hur bra som helst av det efteråt.

.

.

Just nu sitter jag på Burger King i Svinesund... Vi har precis passerat gränsen och är tillbaka i Sverige igen... Om några timmar är jag hemma hos min älskling... Skönt.

.

Borta bra men hemma bäst... Skönt att ha ett hem att längta till.

.

Det har snöat inatt... Och jag hoppas att vi får en fin sista dag i backarna trots att det blåser en hel del utanför hotellfönstret just nu... Det är väl bara att hålla tummarna för att liftarna tar mig dit jag vill för i övrigt så är det ännu en solig dag som väntar oss... Annars så är min reflex över denna dag bl.a. att min kropp gillar att röra på sig... Visst gör det ont både hör och där men det gör inte så mycket... Är det någonting jag borde göra annorlunda till nästa år så är det att träna mer innan jag åker hit... Helst på regelbunden basis kan jag förstå eftersom min kondis är under all kritik... Och jag märker ju hur mycket bättre det går för min åkning när jag har lite ork kvar.

.

.

En annan sak som jag fått med mig från denna resan är att det alltid är någon mening med att göra det där lilla extra... Ett extra möte... En extra kram... Ett extra utsträckt hand... En liten extra påminnelse till mig själv om vilken lyckligt Lottad kille jag är... Och att jag också har någonting att ge bort... En extra gång.

.

Har sovit lite oroligt inatt... Vridit och vänt på mig mest hela natten... Ont i mina axlar och efter ett tag så kom "hjärnspökena" på besök... Kan börja med ett liten obetydlig tanke sen är karusellen igång... Det spelar ingen roll att jag VET att mitt i natten är ingen bra tid för grubblerier... Hur obetydliga de än kan vara... På natten behöver jag sova... Jag saknar sängen hemma i Brännebassalt och tryggheten att sova sidan om min älskling.

.

.

Men nu är det morgon och jag är på väg ut i backarna för en dag på brädan... Det har börjat blåsa upp och det snackas om ett väderskifte under dagen... Och det är ju som det är med det... Vädret är inget som vi kan ändra på... Bara att gilla läget.

.

Solen strålar från en klarblå himmel... Snön gnistrar och om några timmar så ska spänna på mig min bräda och kasta mig utför backarna i Trysil... Det känns enkelt att ta på sig ett leende och känna tacksamhet över vad min drogfrihet har givit mig en dag som idag.

.

Det känns rätt självklart att låta brädan ta mig till ett NA-möte i backen om en stund... Att sitta utomhus i snön och njuta av solen på ett tillfrisknandemöte tillsammans med mina drogfria vänner är inte helt fel... Och kanske tänker jag säga några ord om hur jag uppfattar mitt liv som drogfri... Berätta att jag idag lever ett liv värt att leva.

.

Jag hade några fantastiska dagar för några veckor sedan här uppe i Trysil... Off-pist i djup lössnö... Och jag var i det närmaste lyrisk över att ha fått uppleva sådan brädåkning... Nu är det helt annorlunda förhållande... Och jag trodde nog allt att det inte skulle gå att åka utanför pisten... Stenhård skare är ju inte det bästa underlaget... Men dra på trissor... Vårsolen mjukade upp backarna idag... Så till den grad att det gick att styra brädan och testa lite off-pist igen... Och tro mig när jag säger magiskt... Några helt underbara åk och ännu en gång har livet visar mig att det finns så mycket att uppleva om jag bara vågar ta för mig... Idag är det lätt att känna tacksamhet... Jag är sannerligen en väldigt lyckligt Lottad kille.

.

.

Fjäll... Bräda... Snö... och en otränad snubbe ger ett inte oväntat resultat... Nämligen... Smärta.

.

Jag har ont i hela kroppen... Men det är inget som hindrar mig från att vakna med ett leende på mina läppar... Om en och en halv timme så sitter mina fötter fast på brädan och jag kastar mig utför pisten för ännu en dags intensiv träning... För så är det... Att åka bräda är att träna HELA kroppen... Jag känner muskler jag inte ens visste att jag hade.

.

Viss smärta är relaterad till bristande kompetens... Jag trillar en hel del och det kan också göra ont... Att dunka i baken i backen känns vill jag lova... Varför finns det inget rumpskydd till oss brädåkare?

.

Det är inte utan att jag märker av en viss avsaknad av fysisk träning på daglig basis... Träningsvärk och åldrande är ingen bra kombination.

.

.

.

Så har vi då checkar in på vårt lägenhetshotell i Trysil... Frächt, nytt och väldigt, väldigt... Trångt.

.

Idag är jag först uppe och det känns lite skönt att få vakna i lugn och ro... Är ju van att ta det ganska lugnt på morgnarna hemma... Ska rota fram skidgrejerna och förbereda mig på en dag i backarna... Det ser jag fram emot... Åka bräda är himla skoj.

.

.

En hel vecka utan dator... Herregud... Detta måste vara bland det bästa som hänt mig ... Men det fattar jag inte riktigt än... Jag är fortfarande i chock.

.

... kan jag göra vad jag vill.

.

Idag så sätter jag mig i min bil och åker till fjällen för att åka lite bräda... att jag överhuvudtaget kan göra det beror helt och hållet på att jag valt att leva drogfritt... när jag knarkade och söp så kom jag visserligen lite då och då iväg på en resa någonstans... men jag tvivlar stark på att jag varit på väg till Trysil idag om jag inte valt bort drogerna... för det första så hade jag nog inte haft råd... och för det andra så tror jag inte att jag haft något större intresse av att åka bräda heller... möjligtvis av att sitta i en fjällstuga och supa skallen i småbitar... nä... jag hade nog valt att stanna hemma... om jag haft något hem... det är ju inget som man kan ta för givet när man är innne i ett aktivt missbruk.

.

... å klart.

.

Nu ljög jag lite... men ikväll så ska jag vara packad och klar för att kunna dra iväg till fjällen för att åka lite bräda igen... denna gången ska jag göra mitt allra, allra bästa för att inte packa ner alldeles för mycket grejer... jag har ju en fallenhet för att packa mina resväskor fulla med en massa kläder jag inte kommer att använda mig av... här har mitt "bra och ha" tänk inte utvecklats så himla mycket sedan missbruket... på den tiden var ju i princip ALLT bra att ha... jag hade hela huset full av skräp som jag aldrig använde mig av... ett beteende som bara innebär en onödigt tung väska att släpa på om man är ute och reser och packat med inställningen "kan vara bra att ha".

.

 

... är på G.

.

Var ju nere i Kristianstad och föreläste igår... och det första som jag la märke till var att blommor som redan slagit ut... och jag kunde känna riktiga vårkänslor... behagligt så klart... och när jag kom hem lite senare på kvällen så pratade min älskling om att det var läge för att påta lite i trädgården till helgen... lämna in gräsklipparen på lagning och annat som hör trädgårdsarbete till... och jag förundras över hur snabbt tiden går... redan vår... igen.

.

... är spännande.

.

Idag så bär det iväg ner till skåneland (Kristianstad) för en föreläsning... jag har varit där i några år nu och det är alltid lika spännande att se hur min föreläsning tas emot... och det är inte utan att jag är lite nervös just nu... dels för att det var några veckor sedan jag föreläste sist... men mest faktiskt för att det har funkat så himla bra hitills... mina föreläsningar är bra och tas väldigt väl emot av åhörarna... och det gör ju att ribban ligger på en nivå där jag inte längre har så mycket att vinna utan mest massor att förlora... mina krav på mig själv har inte minskat med tiden... och jag blir allt räddare och räddare för att misslyckas.

.

... är spännande.

.

Jag går ju på terapi och det är sannerligen en spännande resa vill jag lova... och jag måste faktiskt få lov att säga att jag får allt större förståelse för mig själv och mina beteende ju längre tiden går... visst skulle jag väl vilja att det gick lite fortare att tillfriskna från mina tillkortakommande mellan varven... men. men... tid tar tid och jag är inte längre så intresserad av snabba lösningar... jag vill ha en permanent förändring... och då finns det inga genvägar... och även om det inte alltid så behagligt att med proffisionell hjälp bearbeta mina trauma... så jag känner ett stort hopp om att kunna befria mig själv från mina inre demoner och slippa vara så påverkad av mitt förflutna... samtidigt som det naturligtvis känns bra att förstå att jag inte är så speciell... bara väldigt mänsklig.

.

... kan jag också bli.

.

VågaVa växer så det knakar... och det händer grejer mest hela tiden... naturligtvis så innebär ju även detta att jag får svårt att hinna med... och att jag känner mig stressad eftersom jag ju missar att göra sådant som jag redan borde ha gjort... känslorna som infinner sig som ett brev på posten är otillräcklighet och kontrollförlust... och även om jag vet att jag bör kapitulera och be om hjälp så drar jag mig för det... stress har ju tyvärr den egenskapen att jag av gammal vana (läs ovana) försöker mig på "jobba ikapp" allting... helst redan igår och allt samtidigt... resultatet låter inte vänta på sig... ingenting blir gjort... jag har ju redan glömt bort min huvudregel som brukar funka alldeles utmärkt i dessa situationer... nämligen att göra precis tvärtom... mindre... för om jag istället tar och lugnar ner mig... stannar upp och observerar situationen... så kan jag acceptera att det är som det är... och förstå att ju mindre jag gör dessto mer får jag gjort... alltså tvärtemot vad min stresskänsla vill påpeka.

.

... och förståndet.

.

Förståndet fick mig att gå upp i morse... känslan sa tvärtom... "ligg kvar och dra dig ett tag till"... och så är det rätt ofta... att min känsla och förstånd vill helt olika saker med mig... om en och en halv timme så börjar mitt yogapass som jag bestämt mig för att starta mina veckor med... men här har känslan fått bestämma och då blir det ju ingenting med det... för även om förståndet VET att det är en bra start på veckan och någonting som jag mår skitbra av att göra... så... hade känslan ingen lust... det sa precis som vanligt... "sen"... "ska bara"... och "imorgon"... och jag själv säger nog mest bara... "suck".

.

... observera, acceptera och släpp taget.

.

Det är nog det viktigaste jag lärt mig under det året som jag gått i terapi... och jag kan inte låta bli att fascineras av hur mycket som händer när jag gör... ingenting... jag lider fortfarande av vissa minst sagt obekväma känslor som kommer och hälsar på lite då och då... men nu så börjar det hända grejer när jag känner på de känslorna... i alla fall de gånger då jag lyckas hålla en liten smula distans till mig själv... då kan jag ana någon form av sanning som jag tror kommer att göra mig fri... en sorts acceptans som fyller mig med hopp om frihet... en frihet att leva i nuet utan rädsla för vad som kommer att hända eller för vad som redan har hänt.

.