PETERS BLOGG

... tummarna ur.

.

Igår var dagen då jag äntligen kunde färdigställa en tavla som jag började måla för säkert över 20 år sedan... och det var väl inte själva tavlan som var grejen utan det faktum att jag satte mig ner... och målade... jag har aktivt jobbat för att bli lite mer kreativ den senaste veckan... det är alldeles för enkelt för mig att skjuta upp saker på framtiden och det föder ingen bra känsla i mig... jag vill förändras och utvecklas... det kommer inte att hända någonting i mitt liv om jag inte gör någonting åt det... och som jag hörde någonstans "det går inte att bromsa sig ur en uppförsbacke".

.

... andas.

.

Märker att jag har en liten tendens att gå upp i varv och bli väldigt engagerad i lite av varje... och visst kan det vara en tillgång då och då... men också ett ypperligt sätt att stänga av mina känslor... jag springer ifrån mig själv helt enkelt... och då behöver jag bara ta det lite lugnt ett tag... stanna upp och bara andas... sitta på mina händer och observera min omgivning utan att agera... känna på mina känslor utan att annalysera dem... acceptera dem utan att göra någonting... bara vara i dem... för det finns inga "bra" eller "dåliga" känslor... det finns bara känslor.

.

... på ruta ett.

.

Jaha... det gick ju som det gick med mitt rökstopp... imorgon så är det en vecka sedan jag tände mig en cigg igen... och det är med viss besvikelse som jag konstaterar att nu är allt precis som vanligt igen... röker alldeles för mycket... igen... suck.

.

En sida i mig vill slå på mig själv för mitt misslyckande... en annan säger att det är som det är och att världen inte går under för det och att jag får ta nya tag en annan gång... att känna mig misslyckad kommer inte att hjälpa mig ett endaste dugg... saker och ting blir inte alltid som jag vill och det är en del av livet... någon sa en gång att det finns bara två misslyckande jag kan göra... det ena att plocka upp drogerna igen... och det andra att inte komma tillbaka efter ett återfall... allt annat är bara erfarenheter... någonting som jag behöver påminna mig om när livet känns som det gör just nu... även om jag känner att vissa av dessa erfarenheter skulle jag lätt kunna klara mig utan... de känns helt enkelt för jävliga... men visst... erfarenheter kan vara lärorika... och ger mig möjligheten att göra om och göra rätt.

.

.

 

... och skuld.

.

Jag känner på känslor av skam och skuld... och skulle ljuga om jag inte erkänner att det känns oerhört obehagligt... visst vet jag att det är sunt... om jag inte kunde känna dessa känslor så hade det funnits stor anledning till oro... skam är som jag ser det en sund känsla... hade jag inte haft förmågan att skämmas så hade jag verkligen haft problem av gigantisk natur... vad jag behöver göra nu är att se min del... ta ansvar för och titta på mina skuldkänslor... och göra om och göra rätt... ett av problemen är att jag är en beroende och har en förmåga att göra allting svart eller vitt... allt eller inget.

.

Skammen kan jag inte göra så mycket åt rent praktiskt men skulden kan jag jobba med... för den handlar om saker som jag gjort fel... och då finns det alltid en möjlighet att gottgöra och bli en bättre version av mig själv... så idag så tänker jag välkommna mina skuldkänslor... för även om det är obehagligt så vill jag utvecklas... ta ansvar och förändras... och ersätta dessa känslor med... hopp.

... jag faller fritt.

.

Å så kom de då... alla känslor på en och samma gång... och jag faller ner i avgrundshålet... en hissnande och mycket obehaglig upplevelse... visst jag fattar... stanna kvar i känslan den kommer att gå över... börja för fan inte att självömka... men känslorna föder tankar... tankar av skuld och skam... jag känner mig helt jävla värdelös... varför gjorde jag så... varför gjorde jag si... vem är jag egentligen... det är lätt att slå på mig själv när allt kommer på en gång... förnuftet tar semester och jag faller... fritt.

.

... på livets villkor.

.

Att sörja en förlust är inte helt enkelt... naturligtvis så är det helt okej att vara ledsen men i sorgen så finns det en bit av mig som mer än gärna vill använda denna i sig obekväma känsla till att tycka synd om mig själv... att skylla allt som händer på någonting utanför mig själv för att slippa se min egen del i varför jag är ledsen... en annan del vill att jag skyller allt som händer på mig själv... och ytterligaren en del i mig vill acceptera livet som det är... konflikten mellan alla mina jag pågår mellan mina öron... förståndet förstår och mina känslor känner... mycket och mest hela tiden... offerkoftan som vill att jag ska självömka åker fram med jämna mellanrum och ersätts lite då och då av en gnutta hopp om att allt egentligen är precis som det ska vara och att det kommer att bli bra till slut... och mitt i allt detta så fortsätter liver runt mig precis som om ingenting har hänt... bussar följer fortfarande tidtabellen och jag kan förundras över min relativa betydelse i det stora hela.

.

... över mitt jobb.

.

Jag har utan att tveka ett av världens bästa jobb... och att få åka ut i landet som idag och repensentera VågaVa är en gåva... för även nu när mitt privatliv har havererat så har jag inga problem med det... livet på livets villkor är stuntals en riktigt plågsam historia... fast det brukar ju jämna ut sig i längden... efter regn kommer ju som bekant sol hur tröstlöst det än kan verka för stunden... och ni ska veta att det är lite skönt att "pausa" lite i privatlivet och kasta mig in i jobbet en dag som idag... just nu sitter jag på tåget på väg till stockholm där jag ska föreläsa på rättspsyk om några timmar... och det ser jag fram emot med viss spänning... och trygg i min förvissning om att det kommer jag att klara galant oavsett hur jag mår... skönt med lite trygghet någonstans i mitt för tillfället lite osäkra liv... skönt att ha fantastiska medarbetare som sköter verksamheten på hemmaplan... jag är stolt över vår fina förening... och jag kan känna stor tacksamhet över alla fina människor som jag har omkring mig... både i mitt privatliv och på jobbet... för hur det än känns inom mig så VET jag att det kommer att bli bra till slut... så stort tack till alla er som finns i mitt liv... jag är aldrig ensam... det bara känns så ibland

.

... vara en rökare.

.

Min rökfria dagar betyder något för mig... de ger mig hopp... hopp om att jag trots allt har ett val... och helt ärligt så blev jag lite besviken under de två dagarna som jag rökt... för ciggen ger mig inte det jag vill ha... tvärtom... igår så tänkte jag många gånger på varför jag röker egentligen... och jag kan nog inte hitta någon direkt anledning till att jag tänder en cigg... jag blir ju besviken varje gång... och anledningen till att jag tänder ciggen är oklar... okej nu kanske jag startat igång det rent fysiska suget igen... men varför jag tände min första cigg efter 35 rökfria dagar är ju en mental grej... jag har mått skit och känns på väldigt obehagliga känslor i några dagar... trodde jag verkligen att ciggen skulle hjälpa... i så fall fick jag tji... ciggen gjorde ingen skillnad... jo föresten... skam över mitt misslyckande är kanske också en känsla.

.

... igen.

.

I 35 dagar var jag då en rökfri rökare igen... men efter ett intensivt röksug i några dagar så föll jag då till slut och satt där med en cigg i min mun igen... och ja... jag är grymt besviken på mig själv även om jag snabbt hittar på 100 anledningar till att det gick som det gick... och att nu vara tillbaka på ruta ett suger fett... jag vill ju inte vara slav under nikotinet... eller någonting överhuvudtaget egentligen... när jag tittar i backspegeln så ser jag hur jag triggar igång ett närmast maniskt beteende av något slag... och tro det eller ej... men jag är övertygad om att mitt återfall startade med att jag började proppa i mig läkerol... jag köpte inte ett paket jag köpte massor... och ju mer jag stoppade i mig dessto mer ville jag ha... så vad kan jag då lära mig av det här... jo... en är inte tillräckligt och 1000 inte nog... vad det än gäller.

.

... öppnas en ny.

.

Eftersom det sker stora förändringar i mitt liv så ändras ju livets spelplan för mig... och jag känner att jag har lite val att göra... typ... vad ska jag göra nu... vart är jag på väg... och inte minst... vad VILL jag göra med mitt liv.

.

... över".

.

En kommentar man ofta får när livet krachar är att det kommer att "gå över"... och jag måste medge att jag själv också slängt ur mig de orden mer än en gång... naturligtvis så är det ju sant... det går över till slut... men i stunden så känns det inte riktigt så... inte på långa väger... livet ÄR slut... allting HAR gått åt helvete... och att tro att det ska gå över är ju mer än vad jag klarar av att ta in... just nu... tack och lov så tror jag på att stanna kvar i känslan även om hela mitt väsen skriker åt mig att fly... och till slut så lär jag väl acceptera att saker och ting är som de är... och då mina vänner... då börjar förändringen och till slut så kanske det går över då... även om jag tvivlar på det.

.

... kliar.

.

Det är bara att erkänna... offerkoftan sitter som fastklistrad på mig och jag vältrar mig i självömkan när jag kommer hem till mitt hus och lider i min ensamhet... att isolera mig med mig själv och mina "tycka synd om mig själv tankar" är inte bra för mig... offerkoftan måste av... livet ligger fortfarande och väntar på mig... ledsen, arg och besviken är okej och en helt naturlig reaktion när man ställt till det för sig som jag gjort... men... om jag tar av mig den blöta gråa kliande offerkoftan så kommer jag att se att gräset fortfarande är grönt... att mina vänner är kvar... och att jag fortfarande är en väldigt lyckligt lottad kille.

.

... och arg.

.

Det är så himla lätt att vara efterklok... tänka och tycka att jag skulle gjort si eller så... och så blir jag arg på mig själv och tycker att jag är den dummaste människan på denna jord... men egentligen så är jag nog mest bara ledsen... och har lite svårt för att acceptera sanningen som den ser ut.

.

... ifrån mig själv.

.

Vill inte känna på de känslor jag ligger inne med just nu... vill bara fly, fly, fly, fly... samtidigt som jag kan känna hur skönt det är att göra tvärtom... stanna kvar... inte just då men efteråt... jag har nog aldrig någonsin gråtit så mycket som jag gjorde igår... och som tur är så har jag massor av fina vänner omkring mig som finns där för mig... visst... det blir lite jobbigt att älta efter ett tag... och som någon klok människa sa till mig igår... "det går över"... ni vet den där meningen som är helt omöjlig att ta in när man är under isen.

.

... suger.

.

Vissa dagar är dagar som jag mer än gärna skulle vilja vara utan... idag är en sådan dag... och jag kan inte låta bli att undra lite över vad Gud har för plan åt mig nu... jag vet inte riktigt om jag är med på noterna... känns inte riktigt så... vill nog mest bara lägga mig ner och dö... men det tänker jag inte göra.

.

... att börja blogga igen.

... lättare och lättare för varje dag.

.

Kan nästan gå en hel dag utan att jag tänker på det nu... och det börjar kännas väldigt naturligt för mig... jag pratar om livet utan cigg... visst kan det komma ett sug över mig lite då och då men jag måste säga att det idag känns relativt enkelt att vara rökfri... lite lurigt kanske för det finns ju alltid en liten röst inne i mig som berättar för mig att jag fixar att röka bara en cigg... och att den ciggen skulle vara samma sak som en otrolig njutning... och jag kan förstå processen... den fysiska abstinensen är över för denna gången... mina sug är från detta nu enbart psykiska... rösten i mitt huvud är min mentala besatthet... som försöker inbilla mig att jag egentligen har koll... att jag på något underligt sätt har förändrats och skulle kunna röka på ett annat sätt idag... typ någon cigg lite då och då... men nä... den rösten ljuger... jag har ingen koll alls... det är allt eller inget som gäler för mig... och jag klappar mig på axeln för att fira min 26:e rökfria dag.

.

... tillit.

.

Tålamod är någonting som jag ibland påstår mig inte ha... men egentligen så är det helt fel... jag har hur mycket tålamod som helst... och det hade jag även under alla dessa år i missbruket... hur många gånger gav jag inte pengar till någon som skulle åka och fixa grejer... och väntade i dagar på att denne någon skulle dyka upp igen... så jag hade inte bara tålamod... utan även tillit... för även om det "strulade" till sig förra gången tvekade jag nog inte en enda sekund när jag gav samma någon pengar igen... och blev lika förvånad som förra gången över att ingen dök upp ens efter några dagar... ja herregud... jag blir matt bara jag tänker på det... det är väl bara ren tur att tålamod och tillit fortfarande är någonting som jag besitter... eller så har jag lärt mig att det är betydligt lättare för mig att lita på människor sedan jag blev drogfri... kan förvisso också bero på mitt umgänge idag.

.

... att leva drogfritt?

.

Det är en relevant fråga tycker jag... om jag inte ifrågasätter mina egna beslut så kan det ju hända att jag "glömmer bort" varför jag tog beslutet från allra första början... och när det gäller min drogfrihet så var det faktiskt inte så mycket konsekvenserna av mitt drogande som var avgörande för min drogfrihet... visst konsekvenserna av mitt missbruk var avsevärda och förbannat jobbiga att leva med... men... att leva drogfritt för mig handlar om så mycket mer än att plocka bort någonting... snarare tvärtom faktiskt... det handlar nog mest om vad jag väljer att fylla det livet med... från allra första början tog jag ett beslut om att göra allt som står i min makt om att fylla mitt liv med mening istället för droger... det i sig innebär en hel del... ta bara det där att göra om mina rädslor till tillgångar... att inte låta mina rädslor styra alla mina beslut... det har fått mig att växa som människa... och gjort att jag vågade börja tillämpa vissa andliga pronciper i mitt liv... som ärlighet, öppet sinnelag och villighet... och med dessa är vi som bekant en bra bit på väg.

.

... la jag drogerna på hyllan.

.

Idag så firar jag 17 drogfria år... och det är inte utan att jag själv blir en liten smula förvånad över hur åren har rullat på... och hur mycket bättre mitt liv blivit på alla plan... att det funkar att leva drogfritt står ställt utom alla tvivel... men att ett drogfritt liv kunde vara så här bra var nog ingenting jag ens vågade drömma om den där dagen för 17 år sedan... nä... då undrade jag nog mest över om ångesten jag kände just då någonsin skulle försvinna.

.

... kan vara riktigt bra.

.

"Jag klarar det inte längre"... tanken slog mig för några veckor sedan... igen... precis som med drogerna för en herrans massa år sedan så kom jag till en punkt då jag på riktigt förstod att jag inte kunde kontrollera mitt rökande... otaliga gånger har jag försökt att få kontroll över mitt rökande... och varje gång går det bara käpprätt åt helvete... att en är för mycket och tusen inte tillräckligt stämmer verkligen in på mig... allt eller inget... jag var helt enkelt tvungen att ge upp... kapitulera totalt... för jag är chanslös och tillhör inte skaran av människor som kan dricka ett glas vin till maten... röka en cigg efter maten... eller vad det nu kan handla om... och idag är jag tacksam över den insikten... rökfri i 22 dagar... vilket jag är stolt över... och när jag tänker på det så är det egentligen helt fantastiskt att jag även har lyckats hålla mig helt drogfri en himla massa dagar också... närmare bestämt 6207 stycken... allt detta bara för att jag till slut lyckades med att... ge upp.

.

... behöver service.

.

Jag drog och drog... om och om igen... ingenting hände... gräsklipparen ville helt enkelt inte starta... och eftersom jag gjort allt som står i min makt för att få igång den är det läge för att göra som förra året... lämna in den på service på lantmännen i Lidhult... de gjorde underverk med samma maskin för en billig penning förra året.

.

... var rätt flippad.

.

Killen som valt att leva som munk i 17 år var rolig att lyssna på... och det är ju alltid lite tänkvärt att lyssna på någon som valt att ha en liten smula distans till vardagslunken för ett tag... insikter och upplysning hänger ju ofta ihop med distans om ni frågar mig... och visst har jag fortfarande med mig lite av det han pratade om igår... det är jag tacksam för.

.

... av narkotika?

.

Det är namnet på föreläsningen som jag ska gå på lite senare idag... och onekligen så ska det bli lite spännande att se om jag har något nytt att lära mig om det ämnet... ett öppet sinne är ju bra att ha om man vill lära sig något nytt här i livet... och att lyssna på föreläsningar kan vara oerhört givande... som igår när vi lyssnade på en snubbe som hade levt som munk i 17 år... det var riktigt roligt att lyssna på hans berättelser... inte minst de om när han försökte meditera... naturligtvis sa han även en massa kloka saker... men ingenting om hur man dör av narkotika... men det kommer jag ju att få lära mig någonting om idag... förhoppningsvis... jag ska i alla fall göra mitt bästa... öppna öronen och stänga munnen kan vara en bra början.

.

... i Varberg.

.

Dag två på anhörigmässan i Varberg... och det är med spänning och viss tillförsikt som jag åker dit idag efter Leffes succéföreläsning igår... han fick stående ovationer... idag är det skoj att repensentera VågaVa.

.

... att tjäna.

.

Idag så har jag varit rökfri i 18 dagar och det har i sin tur inneburit att jag sparat en hel del stålar... eftersom jag ju rökte kopiösa mängder cigg märks det rätt snabbt i min plånbok... och jag kan inte annat än bli förundrad och väldigt förvånad över hur i hela friden jag hade råd att röka... vi snackar om tusentals kronor varje månad.

.

... och göra rätt.

.

Förra veckan bokade jag in en helg på Tylöbäck för att vi ska kunna hålla en workshopshelg och göra lite service... efter massa strul fram och tillbaka så gick jag till slut till handling... det blev rätt dyrt... och igår så hade vi ett möte där vi kom fram till att jag kanske kunde ta och försöka göra om och göra lite mer rätt... försöka fixa ett lite billigare allternativ helt enkelt... i morse när jag kollade upp avtalet så satte jag hjärtat i halsgropen... detta är vad jag hittade och läste på bokningsbekräftelsen...

 

"AVBOKNING

... ska vi vara.

.

Efter att ha lyckats hålla mig rökfri i 15 dagar så känner jag mig faktiskt stolt... och det är himla fräckt att vi har lyckats göra det tillsammans jag och min älskling... för att bli rökfri innebär samtidigt en känslomässig resa för mig av rang... mitt tålamod har varit lite naggat i kanten kan man väl säga... och min toleransnivå något begränsad... med andra ord... mitt känsloliv är väldigt aktivt... man kan väl säga att jag är väldigt nära mina känslor... på gott och ont... jag tycker att vi är fantastiska som kan stötta varandra genom att tillämpa massor av acceptans och ödmjukhet... och jag måste nog lite motvilligt få erkänna att jag tvekar om jag fixat detta ensam.

.