... kliar.
.
Det är bara att erkänna... offerkoftan sitter som fastklistrad på mig och jag vältrar mig i självömkan när jag kommer hem till mitt hus och lider i min ensamhet... att isolera mig med mig själv och mina "tycka synd om mig själv tankar" är inte bra för mig... offerkoftan måste av... livet ligger fortfarande och väntar på mig... ledsen, arg och besviken är okej och en helt naturlig reaktion när man ställt till det för sig som jag gjort... men... om jag tar av mig den blöta gråa kliande offerkoftan så kommer jag att se att gräset fortfarande är grönt... att mina vänner är kvar... och att jag fortfarande är en väldigt lyckligt lottad kille.
.
Livet är inte slut... det har bara tagit en annan väg än den som jag planerade.
.
Jag kan välja att tänka tacksamma kärleksfulla tankar... livet är en väldigt spännande resa trots allt... jag får uppleva underbara dagar... träffa fantastiska människor... uppleva otroliga känslor... och vet ni vad... hur det än känns så behöver jag inte fly ifrån mig själv längre... jag är fri att uppleva livet på livets villkor... offerkoftan ska bara av... hängas längst in i garderoben... så att jag kan andas in långa djupa andetag av levande liv igen.