Mirakel...

... händer hela tiden.

Och det är inte de gigantisk STORA miraklen jag tänker på nu... som att Zlatan nätade sist... nä jag kom att tänka på alla dessa mirakel som vi liksom "glömmer bort" för att vi vänjer oss... det är inte alla dagar jag tänker på att jag är en drogfri narkoman och att det är ett jättemirakel i vardagen... för om jag stannar upp och tänker på hur många av mina gamla knarkarvänner som är drogfria idag så slår det mig... herregud... jag är verkligen ett mirakel.

Jag kunde inte låta bli att göra en liten egen marknadsundersökning när jag var på NA-konventet i Barcelona för några veckor sedan... där fanns det ju drogfria knarkare från hela världen så underlaget för min undersökning var det bästa tänkbara (över 60 olika länder från överallt på vår jord)... jag kom bara att tänka på mig som ett mirakel... att jag var ganska ensam i mitt knarkargäng om att fått en chans till ett drogfritt liv... min fråga till mina nya vänner från hela världen var...


-"Hur många av dina gamla kompisar som du knarkade ihop med lever drogfritt idag?"

Och det fanns ingen variation i svaren... det var likadant runt hela världen... för trots att vi var så många på konventet (mellan 6000-8000 personer har jag fått uppgift om) så var de flesta av oss de enda av sina egna gamla vänner som var drogfria... man kan lite enkelt säga att vi var massa ensamma människor... som samlades för att visa våra gamla vänner att det finns ett allternativ... för hur många är det inte som stannar kvar i sitt missbruk för att de inte ser något allternativ.


Jag har ett allternativ att erbjuda mina gamla vänner... för de ser miraklet i mig.

Konvent är bra... det finns en oerhörd styrka i att samlas så många drogfria människor som valt att tillfriskna tillsammans... men jag får inte glömma bort det viktigaste... själva grundbulten i vårt program om ni frågar mig... att föra budskapet om tillfrisknande vidare till den beroende som fortfarande lider... att ge bort det som jag fått... så jag hoppas att jag kommer ihåg det när det kommer in en nykommling i min hemmagrupp nästa gång... för jag har någonting att ge bort... jag är en narkoman som inte har några drogsug... 

... det är ett mirakel.

Kommentarer :

#1: Ebba G

Ja visst är det ett mirakel!

Vi är vandrande mirakler. Och suget... för min del är det en ständig "kamrat" jag måste förhålla mig till. Tänker mig att det är en osedvanligt sliskig kompis, en såndär som bara tjatar om sig själv.

En dag ska jag väl slippa höra det där tjatet. Tänker jag och går ett par steg till.

skriven
#2: peter

Tro det eller ej... men det är länge sedan jag hörde tjatet från min följeslagare... det tog ett tag innan mina sug lämnade mig ifred... men idag är det fan länge sedan jag hade ett drogsug...



... kanske beror det på att att jag inte är rädd för att få ett sug... för mina sug lämnade mig när det "bara" stannade vid sug... jag petade ju inte i mig något fast jag var sugen...



... å du... jag har nu även testat samma grej på ciggen... jag är ganska ofta röksugen... men fan... jag röker inte ändå L... eller som jag brukar säga till mig själv... "jag väntar 5 minuter till"...



... det är skönt att veta att det är fler som promenerar på denna stigen... och bland de jag träffar är faktiskt de flesta rackrarns trevliga också L...



(((kram)))

peter

skriven

Kommentera inlägget här :