PETERS BLOGG

... blir jag ibland.

På både det ena och andra... dock var det vääääääääldigt länge sedan jag var sugen på droger... och det är ju både förvånande och skönt *L*... förvånande när jag tänker på att jag ju trots allt är både narkoman och alkolist... då är det ju helt naturligt att få drogsug... men peppar, peppar det var flera år sedan jag hade ett drogsug senast.

Nu tänker jag verkligen inte sitta här och tro att jag har blivit frisk... nä... min sjukdom är mycket listigare än så... det var bara ungefär ett år sedan som jag var grymt tacksam över att jag inte hade alkohol eller någon annan drog här hemma hos mig... för hade jag haft det då så hade jag nog tagit droger... inte för att jag var sugen... nä bara för att jag inte riktigt trivdes med att vara peter just då... jag hatade faktiskt att vara i min egen kropp vid det tillfället.

Har inga som helst problem med att minnas just det tillfället... hur jag bara på några dagar i min ensamhet lyckades att få mina karaktärsdefekter att ta över mitt liv... hur jag till slut föll ner på knä i mitt kök och bad på mina bara knä att bli befriad från mitt kontrollbehov som höll på att bokstavligt talat ta livet av mig... då hade jag i tre dagar försökt att kontrollera mitt kontrollbehov genom att tänka på det... det blev bara värre... och värre... och värre...

... jag är inte reliös... men den gången bad jag till Gud... för jag fixade inte det själv.

Jag har ingen aning om vad det var som hjälpte mig... men jag har mina aningar... jag tror att det var samma sak som gör att jag inte har några drogsug idag... att jag kapitulerade... att jag gav upp... lämnade över till något annat... som kan vara precis vad som helst... vissa kallar det nog för Gud... jag valde att kalla det för kärlek.

För så här är det för mig... och som vanligt... jag säger inte att mitt sätt är rätt sätt, jag säger bara att mitt sätt är mitt sätt... när jag ser kärleksfullt på livet runt omkring mig så tar jag del av något som är mycket större än mig själv... det är när jag flyttar in mellan mina egna öron som jag får problem... det är där mina karaktärsdefekter bor... ingen annanstans *L*.

Något som hjälp mig i alla dessa år är min flygning... att flyga vinge är så konkret... så direkt... för när jag svävar i det blå så måste jag vara närvarande i vad som händer... lufthavet är så stort och mäktigt... något som jag inte alltid är medveten om när jag står på marken... men uppe i luften är jag inte stor... där får jag känna på en kraft som är mycket större än mig själv... men när jag väljer att anpassa mig efter den verklighet som jag befinner mig i... ja då blir jag en del av den...

Och när jag sitter här och tänker på mina flyg... så kommer känslan tillbaka... jag kan riktigt känna hur jag svävar högt uppe i det blå... å då blir jag sugen... på att känna hur marken förvinner...
 

...under mina ben...

Och jag glider ut från berget...


... och svävar som en fågel...

... högt där uppe... och jag minns en gång när jag var och flög i Österrike... flera tusen meter upp i luften... under mig ringlade sig en väg i dalen... och långt långt där nere körde en bil på den vägen... jag kom ihåg vad jag tänkte då... att här uppe i luften existerar inga andra problem för mig än att hålla mig vid liv genom att fortsätta flyga... och jag kände då... hur jag levde här och nu...

Ja jag sitter här och är sugen... på att leva här och nu... i det blå...