Kom hem för en timme sedan efter att ha umgåtts med mina vänner på en födelsedagsfest i stan... å visst är det helt fantastiskt att tänka på att ALLA utom barnen som var där var narkomaner... å vi var inte påtända... eller skitfulla... vi slog inte varandra på käften... inte heller blåste vi varandra på stålar eller grejer... vi skrek inte på varandra... vi smörade inte för någon som "satt" på påsen... å vi hade inga baktankar när vi pratade med det motsatta könet.
Vi drog inga "rövarhistorier"... vi försökte inte överträffa varandra med att vara coola å smarta... vi planerade inga brott... å vi såg oss inte heller om axeln och vaktade vår egen röv.
Så vad gjorde vi då?
Vi åt gott... skrattade... sjöng kariokie... åt ännu mer... kramades... trivdes... sjöng ännu mer... eller ska jag vara riktigt ärlig så skrålades det en hel del *L*... kort sagt vi umgicks på ett mycket kärleksfullt sätt... drogfria... tillsammans... och vi visade varanda respekt för alla våra olika egenheter... så har det minsann inte alltid sett ut i mitt liv.
Jag har alltid velat känna gemenskap men fick i tidig ålder snabbt lära mig att jag var annorlunda... att jag inte riktigt dög som den jag var... och jag kände mig väldigt ensam... vi flyttade rätt ofta när jag var liten så jag hann aldrig riktigt med att bygga vänskapsband... å när vi till slut hamnade i en liten byhåla i Skåne för en lite längre tid så blev allt värre... jag kan fortfarande känna ondskan (detta är min känsla och hur jag uppfattade denna byhåla) när jag åker igenom det samhället... här startade en hemsk tid för mig... jag var rädd 24 timmar om dygnet... ja jag var alltid rädd.
Jag var mobbad under hela tiden då jag bodde där... riktigt mobbad... jag ska inte gå in på det här och nu men det har satt stora spår i mitt liv och en regnig dag så ska jag blogga om det...
... och ge er min uppfattning om mobbing.
När jag började 9:an flyttade jag till Göteborg... slapp mobbingen och fick mina första riktiga vänner... många av dessa är fortfarande mina vänner... grejen var att jag och mina vänner tyckte att droger var himla skoj... så vi blev fullblodsnarkomaner... å fullblodsnarkomaner beter sig underligt även mot sina vänner... knarket blir liksom styrande i umgänget med allting... synd egentligen eftersom jag tycker så mycket om mina vänner från denna tiden... å jag är glad över att det finns några av dem som lever hyfsat "normala" liv idag och har det bra... och jag är ledsen över alla de som har dött i förtid på grund av sitt missbruk... för det är mina vänner jag skriver om nu.
Jag skulle vilja att de var med mig idag... och fick träffa mina drogfria vänner... de som lärt mig att jag duger precis som den jag är... att jag är en vacker och värdefull människa... som inte är så rädd längre...
Jag tror på fullaste allvar att det är svårt för någon som inte varit rädd under nästan hela sitt liv att verkligen förstå... vilken gåva det är att slippa rädslan... så tack ni som mobbade mig och gjorde mitt liv till ett helvete... tack för att ni inte har någon makt över mig längre (det hade ni vääääääldigt länge ska ni veta)... för någonstans så har jag ju er att tacka för att jag kan uppskatta det jag har idag...
Ibland så kan jag undra lite hur ni har det... skulle någon av er må dåligt över hur ni behandlade mig så behöver ni inte göra det längre... ni är förlåtna...
Åhhhhhh Jag ville varit med och skulle varit det oxå, ju.
skrivenMen men det hade tagit massor av energi och tid att ta sig till H stad och i synnerhet hem, hit ut på "bystan" ja så känns det fast det bara är några km från centrum å tåget.
Jag har ju varit lite skruttig med värk å lite elände sista tiden, så det fick bli prioriteringar.
Men styvene å sist så var det bil det hängde på och kl 22 fick jag veta att jag kunde lånat bil, då min fina Vän C tagit fel på sina jobbtider, ja ja så kan det vara.
Fanns väl en mening med det också. Jag fick i alla fall bjuda henne på lite mat innan hon skulle på nattajobb, å det var trevligt det oxå.
Vi hinner ju inte umgås så mycket nu förtiden, med "knäppa" jobbtider å relationer familjer mm.
Ja allt sånt som hör livet till.
Det är i alla fall långt utan bil och väldigt långt mellan bussarna vi snackar två-tre timmar i bästa fall så är det så i alla fall på en helg.
Inte som i H stad en kvart/tjugo minuter mellan turerna.
Ibland längtar jag "hem" igen, snyft snyft.
Ja du min Vän jag blir i alla fall glad att ni hade trevligt och jag vet att med er som mina vänner så blir det fler fester och evenemang där jag oxå får/kan vara med å kramas.
Ha en underbar Söndag................:)