PETERS BLOGG

.

Jag skulle läsa en pamflett igår... på ett annat språk (norska)... kruxet var bara att jag inte kunde se vad jag skulle läsa... jag hade drabbats av det finfina vädret... snöblind... trodde jag just då i alla fall... det visade sig lite senare på kvällen att det räckte med att skölja ur mina ögon med linsvätska... att det var mina linser som var smutsiga.

.

Tänkte att jag skulle ta med en kamera ut i backen idag... detta trots mina tidigare erfarenheter från i fjol då jag förstörde min telefon efter en vådlig vurpa... men fan... mina ord kan inte göra denna upplevelse rättvisa... det går inte att skiva så vackra ord... och eftersom det viskas om ett väderomslag till varmare väder så kanske jag ska passa på och ta det en liten smula lugnare i backen och försöka mig på att dokumentera lite på bild... och om jag ska vara ärlig så är jag helt slut i kroppen... jag är fan inte 20 år längre... det spelar ingen roll att jag åker snowboard.

.

Jaja... det gäller att passa på att njuta av livet på livets villkor... och det ska väl inte vara så svårt i ett vinterparadis som Trysil... och nu ska jag slänga mig ut i backarna... leta reda på en speciell nedfart... och åka till ett morgonmöte i snön... kanske borde jag ta på mig solskyddsfaktor... solen tar rätt bra nu.

.

Och nu undrar jag om det går att få en mer optimalt upplevelse av de Norska fjällen... det är ta mig fan helt overkligt... i morse så var vi några stycken gick vi upp extra tidigt för att få åka "Tidigski" med frukost... för några hundralappar så kom en skoter och hämtade upp oss klockan 07.00... och vi fick tolka oss en bit upp i backen för att kunna ta oss till andra sidan fjället där en lift hade öppnat extra tidigt för oss morgonåkare... helt nypreparerade backar som vi fick ha helt för oss själva i några timmar... magiskt vackert med soluppgång och gnistrande snö.

.

.

Nu ska vi bara käka middag sen bär det iväg till ett NA-möte nere i byn... för tillfrisknandet tar inte semester... nu är det konvent som gäller... möte i backen i morgon bitti... rätt häftigt med ett möte i backen... vi gräver ner oss i en cirkel snön och delar med oss av vårt tillfrisknande... rätt häftigt faktiskt... på lördag är det stor grilldag på samma ställe... pris... 7-traditionen.

.

Trodde ju inte att jag skulle blogga något på hela veckan eftersom jag ju är i Trysil på skidsemester... en för övrigt helt magisk upplevelse... idag har vi haft strålande sol från en klarblå himmel... och kunnat åka bräda i nysnön som föll i natt... jag har aldrig någonsin varit med om skönare åk... bräda och nysnö funkar väldigt bra ihop.

.

Imorgon bitti ska jag gå upp extra tidigt och käka frukost i backen... tolka efter en snöskoter och vara först av alla i backen... snacka om att ett drogfritt liv är fullt av belöningar.

.

Nu drar vi till Trysil och det innebär att jag inte kommer att skriva här på en vecka... denna blogg öppnas inte upp igen förrän den 4/4 om jag inte kommer åt att koppla upp mig på nätet innan dess... för helt medvetet så har jag fixat till min telefon och mitt modem så att jag inte kan koppla upp mig utanför Sverige eftersom det kostar skjortan.

.

Vi har precis varit och handlat mängder av käk och det är inte utan att jag undrar om vi kommer att få plats med någon annan packning nu... men det är dyrt att käka ute i Norge så även om vårt massiva lass med käk innebär att jag får sitta i kalsongerna och käka så är det smällar jag är beredd att ta... brädan ligger i alla fall redan packad i takboxen på polarens bil... och med skidkläder, käk och ett gott humör så har vi ju fått med oss det viktigaste för att få en bra resa när vi nu ger av av till fjällen.

.

. .

Jag hoppas att ni har lite tålamod med mig och fortsätter att titta in på min blogg när jag kommer tillbaka från min skidresa... det är onekligen bra mycket roligare att skriva en blogg om någon läser den.

.

Jo det är fan sant... vi var på en vad jag tror kommer att bli en klassisk punkgala igår... och det var med ett leende på läpparna jag fick se Peter Wahlbeck stå på scen och leverera gamla låtar från hans tid som punkare... ett och annat av sina "standup" skämt lyckades han givetvis få med i mellansnacket också... kort sagt... skitbra.

.

.

Det var också himla skoj att träffa så många gamla polare på ett och samma ställe... jag är ju väldigt sällan på krogen längre så det var ju ett tag sedan sist... och visst var det skoj men jag märker också att jag inte är den killen som ska hänga där... den tiden är förbi även om det kan vara skoj att gå ut någon enstaka gång med mina vänner.

.

Som vanligt är det ju både på gott och ont att träffa gamla polare... en sak som är uppenbar är att det inte har hänt så vidare mycket sen sist... samma lika för de flesta... och då kan ni ju förstå hur det ser ut för de av mina vänner som valt att fortsätta sitt missbruk... där ser jag tydligt varför det kan vara en väldigt god idé att sluta knarka... det blir fan aldrig bra för den som missbrukar... det blir bara värre... och värre... och värre... jag blir både glad och jävligt ledsen över att träffa mina gamla vänner... glad för att jag tycker om dem... ledsen och förbannad över vad dessa jävla droger ställer till med... knarket stjäl mina vänner.

.

Ja just det... om ni vill se med egna ögon när Peter Wahlbeck punkar loss så klicka på denna länken.

... jobbar jag på.

.

Sista dagen på min "vanliga" väldigt ovanliga arbetsplats i Halmstad... inte för gott... men i en vecka kommer jag att jobba med en bräda under mina fötter... i Trysil... och det är inte utan att jag lite då och då får nypa mig i armen när jag inser vilket underbart jobb jag har... när en skidresa till Norge kan vara en del av mitt arbete... för så är det... att jobba på VågaVa är som att jobba på en drömfabrik... här låter vi drömmarna bli verklighet.

.

En mycket viktig del av vår verksamhet är att ta del av samhället på samhällets villkor... det finns ett fint ord för det... integrering... och vi har tagit fasta på det ordet... på flera sätt... inte genom att bjuda alla våra anställda på en resa till Norge... nej för fan... i det "riktiga" livet blir man inte bjuden på skidresor... i det "riktiga" livet så får man jobba järnet för att få tag på stålarna det kostar att åka iväg en vecka... i mitt fall handlar det mycket om att prioritera bort en massa utgifter... för i det verkliga livet så har jag lärt mig att det bara finns två sätt att tjäna stålar... att öka inkomsterna eller vilket ofta betalar sig bättre... minska utgifterna.

På mitt arbete har vi ingen millimeter-rättvisa... alla har inte råd att haka på och åka skidor i fjällen... men det finns några av oss som har lyckats med att få så mycket balans i både våra liv och i vår ekonomi att vi har råd... och så ser ju verkligheten ut i det verkliga livet... det är fan inte rättvist... men jag har lärt mig att vi som lyckas hålla oss drogfria över en längre tid har väldigt stora möjligheter att förverkliga våra drömmar... även om några av dem kostar pengar... men om jag ska vara riktigt ärlig så kostade det rätt mycket att knarka också... jag vill påstå att jag lärt mig prioritera på ett sätt som passar mig lite bättre... ingen sprit... inget knark... inga cigaretter... ja ni fattar... det blir till slut... fler skidresor.

.

En sak som jag gillar är känslan av att det är jag själv som bestämmer över mitt eget liv.

.

Någon kanske tycker att det är orättvist och att vi på VågaVa gör saker som inte alla kan medverka på... men det håller jag inte med om... tvärtom så ser jag fördelarna med att kunna visa upp att livet som en ansvarsfull drogfri medborgare hela tiden ger nya belöningar... tillfrisknandet tar inte semester... mer kommer att visa sig... någon kanske vågar se så långt in i framtiden att den personen redan nu vågar planera för nästa års skidresa... livet är kanske inte rättvist just nu... men livet är som livet är... det är bara att acceptera... jag har lärt mig tålamod och att jag har fått förmågan att förverkliga mina drömmar.

.

Det finns bra och dåliga sidor med att ha linserna i... som att jag idag till min minst sagt stora förvåning kunde läsa en varningstext på min Ramlösa... att man inte skulle låta barn under sju år dricka vattnet... det är tydligen inte bara vattnet i Tokyo som är farligt... men jag blev faktiskt förvånad... jag har ju i min enfald fått för mig att det är rätt nyttigt att dricka Ramlösa... att det på något sätt är hälsosamt.

.

Nu finns det säkert betydligt farligare saker att stoppa i sig än Ramlösa... och jag kan lite stillsamt undra hur mycket "farlighet" som behövs för att man ska bli tvingad att skriva en varningstext på produkten för att få sälja den... för inte fan har Ramlösa själva kommit på denna idén... nej det tror jag verkligen inte... de vill nog fortfarande helst ses som en hälsoprodukt.

.

Jag har aldrig köpt knark med varningstext på... men till skillnad från Ramlösa har jag aldrig trott att knark är hälsosamt... och inte har jag väl brytt mig om att det är farligt att röka cigaretter... inte ens när de började skriva varningstexter att "rökning dödar" brydde jag mig... så jag måste erkänna att jag inte har en tanke på att avhålla mig från att dricka bubbelvatten trots varningarna... även om jag nog inte längre kommer att tro att det är vidare hälsosamt.

.

Och nu när jag skriver här så drar jag mig till minnes hur jag inbillade mig att sprit var någonting som jag drack i rent medicinskt syfte... hur jag när jag brände sprit hemma tillverkade litervis av Beska droppar vilka jag hade fått för mig (eller hört någonstans) var bra för magen... jag drack nästan en liter om dagen... och vad jag minns så hade jag inte ens ont i magen... ja jävlar.

.

Det slog mig att jag faktiskt är drogfri idag... och att jag tyvärr ofta tar det för givet... vilket ju är dumt eftersom jag ju är och för alltid kommer att förbli en narkoman och alkolist... och som ni alla vet så är ju det naturliga tillståndet för en narkoman och alkolist faktiskt att vara full och/eller påtänd.

.

Jag har varit drogfri så himla länge nu att det har blivit min vardag... och det är väl därför som jag har lätt för att glömma bort mitt tidigare missbruk... det är liksom inga problem för mig att hålla mig drogfri längre... jag minns inte ens när jag var drogsugen senast... det är flera år sedan... det hade nog varit enkelt för mig att inbilla mig att jag var "frisk" nu om jag inte påminner mig om hur det ligger till... och "frisk" vill jag inte bli... jag har ingen önskan om att kunna dricka ett glas vin till maten... helt ärligt så fattar jag inte grejen med ett glas vin... vilket ju är ett tydligt tecken på att jag är en alkolist... jag fixar inte att dricka socialt... jag dricker för att bli full.

.

Egentligen så är det nästan overkligt hur bra mitt liv blivit sedan jag valde att leva som en drogfri narkoman och alkolist... allt... precis allt har blivit bättre... på alla område i mitt liv... jag upplever en frihet som jag knappt trodde var möjlig och jag känner mig som en del av samhället på samhällets villkor... ja, jag är verkligen tacksam och tycker mycket om att vara drogfri... idag också.

.

Jag brukar gå upp exakt 07.25... men idag så gick jag upp en timme tidigare... och de känns som om jag har grus i ögonen när jag sitter här och skriver... konstigt nog förvånad över hur en liten ynka timme kan gör så stor skillnad... trots att jag vet hur glad jag kommer att vara nästa vecka när vi har ändrat våra klockor till sommartid.

.

Den timmen är guld värd... jag blir alltid lika glad över att se dagen bli en timme längre... trots detta så känner jag mig mest trött just nu när jag idag av en slump får träna på att gå upp vid samma tid som jag kommer att gå upp nästa vecka... konstigt... för egentligen är det ju samma lika... eller?

.

.

Nu är det vardag igen... och på måndagar så har jag mina rutiner... först jobb... sen Zumba innan dagen avslutas med ett NA-möte på söder i Halmstad... och det är inte förhandlingsbart... för då skulle jag kunna låta min träningsvärk som jag drog på mig redan i fredags berätta för mig att jag nog fan skulle kunna ta det lite lugnt istället... och då hade det ju varit för många timmar att slå ihjäl innan mötet började... och så hade jag åkt hem.

.

Så jag skiter i att tänka... jag bara gör som jag alltid gör på måndagar... det är mycket enklare.

.

Dagen idag har jag gått omkring som om jag befinner mig i en behaglig spa-bubbla... soft relalalaxigt skönt avslappnat... min hud känns len och mjuk och mitt sinne känns balanserat... jag uppskattar verkligen det... och kan bara varmt rekommendera er att prova en helg på spa... det är ni värda.

.

Det är skillnad på måndagarna nu för tiden om jag jämför med hur det var när jag söp och knarkade... då stapplade jag mig upp på måndags morgonen (om jag nu ens en gång kom upp) helt slut och urlakad efter en helg... nu brukar jag för det mesta hoppa ur sängen med ett leende på läpparna och se fram emot att träffa mina jobbkompisar... i dag så är det med ett extra stort leende och med massor av energi som jag sätter mig i bilen och åker till mitt jobb... en helg på spa gör skillnad... jag mår helt enkelt som en prins just nu.

.

Hurra för livet och allt som det har att erbjuda mig... det är verkligen gött att leva idag.

.

Ibland så kommer verklighetens verklighet och hälsar på... idag så tittar jag på nyheterna och ser att det är fullt krig ute i världen samtidigt som jag tar på mig morgonrocken för att ta mig ner till en Ayuervedisk Marmabehandling... när jag tänker på det så känns det minst sagt overkligt... rent moraliskt så undrar jag om jag får lov att njuta ännu en dag på Tylösand när världen står i brand?

.

.

En spahelg på Tylösand är helt okej... jag lovar... så jävla cool och relalalaxigt... att köra ett yogapass i solnedgången eller bada utomhus i bassäng och känna den kalla marsvinden svepa över det varma vattnet är helt okej... eller att sitta i en ångbastu och se sina medmänniskors siluetter genom ångmolnet samtidigt som en minst sagt behaglig känsla sprider sig genom min kropp fixar jag också... lätt... jag kan lugnt säga att jag har det precis så där lagom lyxigt för att jag ska vara nöjd just nu.

.

.

Visst låter det helt jävla underbart... gå omkring i morgonrock och chilla på hotellet i Tylösand... men ska jag vara helt ärlig så har jag ingen aning om vad en spa-upplevelse innebär... för det är nämligen första gången som jag är på spa... men... som vanligt finns det ett men... så har jag lite erfarenhet av några av prylarna som erbjuds... zumba... yoga... och att bada i bassäng och käka middagar... resten lär jag väl mig under tiden.

.

Det är häftigt att prova nya saker... att det hela tiden finns någonting nytt som jag kan lära mig uppskattar jag... för jag är ju av den bestämda uppfattningen att sanningen är någonting som hela tiden är i förändring... att det som var sant för mig igår inte nödvändigtvis är sant idag... ta bara det där med Tylösand... för en himla massa år sedan så kunde jag inte åka till den stranden eftersom den enbart var befolkad av snobbiga idioter som tyckte illa om mig... och hur vansinnigt den än låter nu så var detta faktiskt sant för mig... tack och lov så tog jag mod till mig och åkte ner till stranden en dag... idag så är Tylösand en av mina absoluta favoritplatser... och jag ser fram emot att tillbringa en helg på spa där... detta är möjligt bara för att jag vågade omvärdera mina egna värderingar... och skapa en annan sanning.

.

I morgon bitti så ska ni få en rapport om hur det är att chilla på spa i Tylösand... och jag måste erkänna att jag ser fram emot detta äventyr... massor... även om jag inte vill ha förväntningar så kan jag inte låta bli att känna hur de finns där och pockar på ändå... det är också sant... men i morgon då VET jag... spännande.

.

Vi ska nämligen fixa käk tillsammans... och vi har kommit på ett system som samtidigt kommer att bli en spännande utmaning och tävling... några av er har säkert sett det på TV:n... "halv åtta hos mig"... ett spännande matlagningsprogram där deltagarna får sätta betyg på varandra... och vi kommer att tävla i lag... ett lag tar hand om allting från frukost till middag under en hel dag... alla andra blir serverade och kan bara ta det lugnt under den dagen eftersom maten blir serverad av ett lag... naturligtvis så ska det sättas betyg... och idag så blev jag lite rädd när jag fick smaka på min kollegas fisksoppa på VågaVa... den var nämligen skitgod och han är inte med i mitt lag.

.

.

Så blev det då vinter igen... och det gör ju inte så mycket eftersom jag fortfarande har mina vinterdäck på... det är inte så himla många dubbar kvar på mina framdäck... men mina däck funkade fortfarande när jag ska tog mig fram genom den snö som föll i natt... vilket jag är tacksam för... denna vinterdag.

.

Om lite drygt en vecka så åker vi iväg på vintersemester... med min bil... på en skidresa och då hoppas jag ju verkligen att det finns massor med snö trots att det kan vara lite halt på vägarna... så även om jag gillade våren som ju hälsat på i några dagar så gör det inte mig någonting om det är vinter i några veckor till... trots att jag blir glad över att det snart är vår med allt vad det innebär... varmare... grönare... lite mer av allt.

.

Jag tycker mycket om att leva här och nu... egentligen så har jag ju inget val eftersom allting utanför mitt eget huvud sker nu... nuet är ju det enda som existerar... och då kan det vara intressant att träna tålamod och ilska när jag plumsar omkring i gymnastikskor genom en decimeter slask... naturligtvis så blir jag väldigt blöt om fötterna trots att jag gör mitt bästa genom att försöka balansera i hjulspår och liknande för att undvika vattnet... vilket får mig att riskera att trilla omkull och bli ännu blötare när jag hoppar omkring mellan dessa öar där jag bottnar med mina skor... slask är också halt... och ganska tålamodskrävande att plumsa omkring i... här och nu i Halmstad.

.

Vi på VågaVa ska gå på en föreläsning idag... och det är en föreläsare från en ideell förening... maskrosbarn... en förening som stödjer ungdomar som vuxit upp i familjer med missbruk eller psykisk sjukdom och som jag ser fram emot att lyssna på... så klart... människor som vuxit upp i trasiga familjer har ju alltid intresserat mig... av någon underlig anledning... kanske för att jag själv vet hur det är att växa upp i en sådan miljö.

.

När jag slog på nätet så hamnade jag på Wikipedia... och fick lära mig en synonym till maskrosbarn... en synonym som omedelbums föll mig i smaken... asfaltsblomma... och jag tror mig veta varför jag föll pladask för den.

.

Ibland när jag förklarar att jag är tacksam över att ha varit narkoman och alkolist... för det är jag... så är det en och annan som höjer lite på ögonbrynen... de undrar väl vad jag menar med det... för det är ju mest skit att vara missbrukare... och ingenting som jag skulle vilja rekommendera någon att satsa på... men... för det finns faktiskt ett men... hade jag inte levt på livets skuggsida så är jag tveksam över om jag förmått att uppskatta många av livets vardags-skatter... ni vet allt det där som de flesta tar för givet och inte lägger märke till...

.

... som t.ex. lukten av blöt asfalt efter ett sommarregn.

.

Det gör inte alla... ibland så stöter jag på människor som inte är så vana vid att kramas och en och annan gång så har jag faktiskt stött på någon som inte alls gillar att kramas... och det händer att jag blir förvånad... förvånande nog eftersom jag ju också har varit en kille som inte gillat kramar... jag tyckte nog mest att det var en inkränkning på mitt livsrum... armslängds avstånd tyckte jag var tillräckligt nära... förutom när det gällde sex... men även där hade jag problem när det gällde närhet... puss och gulligt var mest jobbigt... jag hoppade gärna över den biten och gick direkt på den lite med intensiva delen av akten... och efteråt så tände jag gärna en cigarrett för att få lite distans.

.

Jävligt sorgligt... men tyvärr alltför sant.

.

Jag vet att jag inte är ensam om att ha stora problem med att våga släppa in någon på livet (hit men inte längre-symtomet)... och jag är glad över att jag har fått lära mig att rent fysiskt göra detta genom att kramas... en kram är oftast helt kravlös och ett ypperligt sätt att på ett praktiskt enkelt sätt visa min omgivning att jag är glad över att träffa dem... visst tog det tid för mig att lära mig att kramas... och i början så kändes det minst sagt skevt och helt fel att krama en kille förutom på fotbollsplanen och efter att han gjort det avgörande målet... jag var ofta stel som en pinne och det kändes skitskumt att ta emot alla dessa jävla kramar till en början... utom när det gällde mina barn förstås... de var liksom undantaget som bekräftade regeln.

.

Men idag så är kramarna ett naturligt inslag i mitt liv... och någonting som jag inte skulle vilja vara utan... de berikar mitt liv och när jag då och då träffar på någon som inte gillar att kramas så blir jag nästan förvånad... men så kommer jag på hur det var för mig för ett gäng år sedan... tar ett kliv tillbaka och minns hur de var att inte kunna kramas... och då kan jag känna tacksamheten över att jag har förvandlats till en kille som vågar ta emot kramar och andra kärleksfulla handlingar... och faktiskt... känna mig värd dem.

.

Vet ni föresten hur man behåller en kram?

.

Genom att ge bort den... och då får du ju samtidigt en bonuskram.

.

Men jag kan märka en förändring... kanske håller min taktik med att göra mitt bästa för att föräta mig på fläsksvålar att lyckas... en av mina danska vänner gav mig ett tips som gick ut på att jag skulle öka mitt intag av dessa krispiga läckerbitar... och ta mig fan... de senaste dagarna så smakar de inte lika gott som de alltid gjort... det verkar som jag håller på att tröttna på dem... de danska fläsksvålarna.

.

Det finns nog en och annan som skulle vilja kalla mig för besatt av de krispiga svålarna... och jag måste nog allt erkänna att... de har rätt.

.

Jag blir lite mörkrädd när det går upp för mig hur himla allvarlig ett kärnkraftshaveri är... när t.o.m. en fruktansvärd katastrof som tsunamin bleknar vid jämförelsen... hur den på något skevt sätt känns hanterbar vid en jämförelse... och ändå så fattar jag att jag håller på att jämföra pest och kolera... kanske för att jag känner mig helt jävla maktlös... och nästan lite smutsig när jag tittar på TV:n och läser i blaskan om tragedierna... jag vill inte vara en kille som frossar i katastrofer men kan naturligtvis lik förbannat inte låta bli att kolla på det som händer i Japan just nu.

.

För ett litet tag sedan så gnällde jag lite över att min elräkning var så himla dyr... men i dagens perspektiv så är det ett lyxproblem utan dess like... priset som människorna i Japan får betala för sin elektricitet är ofattbar för mig... men jag förstår så mycket att det som händer i Japan idag kommer att få konsekvenser... konsekvenser som drabbar väldigt många... och att kärnkraft kan vara helt ofattbart farligt... länge... längre än vad jag kan förstå.

.

Om någon timme så ska jag ännu en gång stå framför en publik som är där för att lyssna på mig... jag är som vanligt en smula spänd inför uppgiften... och det spelar liksom ingen roll att jag varit ute och föreläst i över 10 år... rädslan har inte blivit mindre med åren som gått... tvärtom så blir jag allt mer nervös med åren... och det är väl precis som det ska vara... inget som förvånar mig längre... mina egna krav på mig själv ökar ju hela tiden... så klart.

.

Jag hörde någonstans att en av de saker som människor i allmänhet var räddast för var just att stå framför en grupp människor och prata... och det kan jag bara hålla med om... men jag tycker samtidigt att det är bland det roligaste jag vet... jag älskar att föreläsa... att använda min rädsla som ett drivmedel och att kasta mig in i en känsla av att balansera på gränsen där rädslan skulle vilja få mig att fly... men där förståndet säger åt mig att stanna kvar... och peppar, peppar... än så länge har jag inte låtit rädslan ta över och flytt fältet.

.

Så det är ganska skönt på ett lite konstigt sätt att sitta här och känna hur rädslan kommer på besök... att inte låta den styra mig utan istället acceptera rädslan för vad den är... en känsla bland alla mina andra känslor... att vara rädd och nervös är inte hela världen... det är väl de flesta av oss människor lite då och då... hade jag däremot aldrig varit rädd... ja då hade jag verkligen haft anledning att vara rädd.

.

Konstiga grejer händer... som att jag går och lägger mig tidigt en lördagskväll utan att reagera på det... och det kan förvåna mig på flera olika sätt... dels det där vanliga... "det är ju lördag och då ska vi slå klackarna i taket"... att det liksom ska hända något extra bara för att det är det är helg... men mest för att jag verkar ha fått en helt ny gen... en gen som säger konstiga saker till mig... som... "det är nog dax att dra sig tillbaka nu"... eller... "sängen väntar på mig"... redan klockan tidigt en lördagskväll... och det som förvånar mig mest är att jag gillar att gå och lägga mig.

.

Jag som alltid varit killen som klev upp först och la mig sist (annars så fanns det ju en liten risk att jag skulle missa något)... har blivit en gubbe som inte längre behöver ha den kollen... och jag har ingen annan förklaring till det mer än att jag har blivit drabbad av någonting som jag aldrig riktigt trott skulle drabba mig... jag tror det kallas för... ålderdom.

.

Nu är ju inte jag killen som inte tycker om förändringar... de flesta förändringar (ja nästan alla faktiskt) innebär för mig utveckling... att jag färdas framåt på resan som vi kallar för livet... visst är jag oftast lite rädd för förändringar och har en tendens att hålla kvar lite för länge i det "gamla"... innan jag tar klivet ut i det okända och tar för mig av det äventyr som en förändring ju för det mesta innebär... och mer än en gång så har jag ställt mig frågan om... "varför jag inte gjorde detta tidigare".

.

För visst är det väl lite konstigt att jag låter min rädsla för förändringar få mig att stanna kvar en dag extra i en dålig relation... på ett riktigt skitjobb som ger mig ont i magen bara jag tänker på det... eller vad det nu kan vara för någonting som jag krampaktigt håller mig fast vid... allra helst om jag tänker tillbaka på vad förändringar gjort för mig i mitt liv... då är det svårt för mig att förstå varför jag kämpade så hårt med att få behålla t.ex. mina droger i mitt liv... jag var fan livrädd för att bli nykter.

.

Och kanske är det så med åldrandet också... att jag är rädd för att bli gammal.

.

Vi på VågaVa ska springa ett marathon... ja, ni läste rätt... "VågaVa go marathon" kommer att bli en realitet den 2 juli i år... och det är inte vilket marathon som helst som vi ska springa utan Båstad Marathon ... och jag snackade med min kompis som sprungit massor av marathon och han berättade för mig att det är ett väldigt tungt lopp att springa eftersom det är väldigt kuperat... vi ska ju faktiskt springa på hallandsåsen... samma "berg" som jag åker snowboard på.

.

Det hela började med att en kille ringde till mig och frågade om jag ville bli konferencier på Båstad Hälsomässa som hänger ihop med marathonet... och i förra veckan så träffades vi och bestämde att så skulle ske... jag tackade ja med förbehållet att få vara helt dum och inte behöva fatta någonting när det gällde både hälsoprodukter och marathon... för det gör jag ju inte heller... jag är inte killen som förknippas med hälsoprodukter.

.

Det var med en viss overklighetskänsla som jag hörde mig själv ställa ett krav för min medverkan... och att det kravet var att vi på VågaVa skulle få en plats och kunna medverka i marathon-stafetten... och där föddes projektet... "VågaVa go Marathon"... för tillsammans kan vi ju fixa vad som helst... det är jag helt övertygad om... och om vi tar en liten bit var så är ju faktiskt inte ett marathon så himla jättelångt... eller???

.

Om man som jag gillar att spana in människor så finns det massor att titta på just nu... och eftersom jag sitter på Arlanda flygplats så är utbudet hur stort som helst... det är betydligt fler människor här än på Halmstads flygplats... vilket jag uppskattar... allra helst eftersom jag är här i väldigt god tid innan mitt plan lyfter... och om det inte funnits massor av väldigt intressanta människor att studera så hade det varit jävligt tråkigt att sitta här... minst sagt.

.

För det är inte skoj att vänta... eller rättare sagt... jag har fortfarande en hel del att lära mig om hur man njuter av att få lite extra tid att göra absolut ingenting... och ha riktigt tråkigt... på en flygplats.

.

När jag sitter här och kollar mig omkring ensam bland massor av folk så flyter mina tankar iväg... jag hittar på och skapar min egen verklighet med mina medmänniskor som aktörer... de fyras gäng sitter snett framför mig och pratar på ett annat språk... polacker eller ryssar... säkert knarklangare och grovt kriminella som inte skulle tveka en enda sekund att göra processen kort med mig... blir nästan nervös eftersom jag ju kan vara en måltavla i min nya kofta från tullen... texten på bröstet lyder... "Narkotikatipset Ring 112"... så de grovt kriminella knarksmugglarna måste ju uppfatta mig som ett stort hot.

.

Så visst kan det vara tråkigt att sitta och vänta på en flygplats... men... mellan mina öron så är det full fart... och visst är det konstigt att ju mindre jag har att göra och ju tråkigare jag har... desto mer mer ös skapar jag mellan mina öron... det är nog tur att min omgivning inte är tankeläsare... för hade ni kunnat se mina tankar... ja då är det risk för att polarna som har skjortan med de långa armarna hade velat ta ett snack med mig... men å andra sidan så är det nog bättre än att hamna i klorna på den ryska maffian.

.

Jag kan ju visserligen ha fel... jag kanske sitter och tittar på ett gäng helt vanliga polska arbetare... men det hade ju inte varit en lika spännande fantasi att tänka på en helt vanlig ganska tråkig flygplats en helt vanlig dag... och så länge jag inte agerar ut på mina fantasier och överfaller mina medmänniskor så gör det ju inte så mycket vad jag än tänker och fantiserar om.

.

Och vet ni vad... jag tycker om att fantisera.

.

Och den frukosten balanserar upp själva vistelsen på ett hotell... för att ligga på hotell är inte så himla skoj... jag sover hellre hemma i min egen säng... och det är väl bra att det är på det viset... jag hade ju haft ett problem om jag hellre sov borta än hemma... ett ganska stort problem faktiskt... tycker jag.

.

Men allting är ju relativt... och här snackar vi verkligen om ett lyxproblem när det finns så många människor som inte har någon bostad... och kanske inte ens tak över huvudet... de skulle med all säkerhet jubla över att ha mina lyxproblem... att jag tycker att det kan vara lite tråkigt att sova på hotell skulle jag inte ens vilja nämna i vissa sammanhang... det skulle ju vara som att spotta några av mina vänner i ansiktet... vänner som inte har några egna hem att åka hem till på kvällen utan är helt utlämnade till andra människors välvilja.

.

Och ibland så funderar jag på hur många som stannar kvar i väldigt destruktiva miljöer enbart p.g.a. att ha tak över huvudet... jag kan ju tycka att det vore en mänsklig rättighet att ha tak över huvudet och en egen dörr att stänga om sig... men jag förstår att det är långt ifrån verkligheten för hur många människor som helst... även i vårt rika land finns det fattigdom och orättvisor... det finns människor som far väldigt illa och lider överallt... hela tiden.

.

Jag tillhör inte den lidande skaran... tvärtom så tillhör jag en lyckligt lottad grupp som inte har några större problem överhuvudtaget... mina problem är lyxproblem... som att välja vad jag ska ha på mig idag... eller vilken juice jag ska välja till frukosten... om jag ska gå eller ta taxi till föreläsningen... ja ni fattar... jag har problem som inte är några problem... egentligen.

.

Men om jag ska vara riktigt ärlig så tror jag att jag hade kunnat haft en hel del riktiga problem om jag fortsatt att peta i mig massor av droger... för droger har verkligen en förmåga att dra till sig problem... av alla de slag... och för de flesta narkomaner som jag känner upphör inte dessa problem förrän de dör... eller gör som jag... väljer att bli drogfria.

.

Jag gick givetvis på ett NA-möte så fort jag kom till Stockholm... och jag blev naturligtvis inte besviken denna gången heller... det är verkligen en stor gåva ha dessa möten att gå på när jag ute och reser... för jag har ju vänner överallt... så inte behövde jag sitta och käka ensam i den stora staden... för jag är en väldigt rik kille... att ha vänner att kunna umgås med är att vara rik på riktigt.

.

.

Eller nja... det kanske mer är jag som väntar på Stockholm om jag ska vara ärlig... men, men... faktum kvartstår att jag är på väg till huvudstaden om jag nu inte hinner bli helt insnöad här hemma i brännebassalt... för det snöar ymnigt utanför mitt fönster just nu... våren har tagit långledigt och vintern har fortfarande sitt grepp över oss här ute på den småländska landsbygden... det är ett riktigt busväder.

.

Men med vädret så är det ju som så att jag aldrig någonsin kommer att kunna göra någonting åt det... mer än att se till att ta på mig kläder som passar... och i extrema situationer stanna kvar inomhus... vänta... och som en åskådare luta mig tillbaka och acceptera vad jag ser... att acceptera betyder ju inte att jag lägger någon värdering i upplevelsen... bara att jag accepterar verkligheten precis som den faktiskt är... lite som när jag accepterade för mig själv att jag var alkolist och narkoman... inte så skoj kanske men ändå en livsavgörande insikt... för det var ju först när jag fattade "på riktigt" som jag kunde kapitulera... och sen den dagen har jag faktiskt varit helt drogfri.

.

Det är när jag accepterar någonting (i stort sett vad som helst) som jag får möjlighet att förändras... ofta räcker det med att acceptera för att en förändring ska ske... det räcker ju att jag tittar ut genom fönstret just nu för att jag tar ett beslut om att ta på mig varma kläder så att jag inte fryser i snöyran... eller att jag beställer en alkoholfri drink i baren eftersom jag ju accepterat att jag är alkolist... vilket ju kan vara bra för mig att minnas nu när jag är på väg till Stockholm... för jag är ju inte mindre alkolist i Stockholm än i Brännebassalt... jag är ju samma människa var jag än befinner mig.

.

Men om jag ska vara riktigt ärlig så är inte det helt sant... visst är jag samma människa men jag är också en kille som anpassar mig efter min omgivning... som tur är... för jag kommer inte ner till hotellfrukosten i min morgonrock (jag tar inte ens med morgonrocken när jag är ute och reser)... eller beter mig på samma sätt bland människor som jag gör när jag är ensam hemma... jag lovar att ni skulle märka skillnaden... troligtvis så skulle jag bli hämtad av killarna som vill ta på mig skjortan med de långa armarna och få vissa problem med att komma hem från stället dit de hade kört mig.

.

För jag har vissa lite privata grejer för mig när jag är ensam... saker som jag inte talar så högt om... som att jag kan prata med mig själv... på skånska eller hittepå-danska... dansa framför mina speglar... eller några andra lite mer eller mindre småtokiga prylar som jag helst inte vill prata om... och de små egenheterna tar jag inte med mig när jag visar mig ute bland folk... så anpassningsbar är jag när jag kan acceptera var jag befinner mig... galen räcker det att jag är på hemmaplan... åtminstone galen så det syns... för det är ju inte bara jag som har förmågan att kunna välja vara åskådare... det måste jag också acceptera.

.

.

Igår så bar det iväg till Båstad för att kolla på min vän skådespelaren eftersom han hade ett gig där... för mig var det första gången som jag fick se honom spela live... jag har visserligen sett honom skymta förbi i en film för ett tag sedan men det är ju inte samma sak som ett framträdande i det verkliga livet... och jag blev imponerad... inte förvånad men imponerad av hans framförande och kompetens... han lyckades trollbinda oss i en timme.

.

Och visst är det en rätt skön känsla att vara stolt över att vara vän med "hjälten".

.

Det kan låta lite löjligt att erkänna just den känslan... för i landet Sverige har vi ju våra sk. "jantelagar" där helst ingen får framställas som hjälte... något som är väldigt tydligt om ni läser kommentarerna som alltid står under ett reportage om Zlatan i nätversionen av blaskan... där kan man med all önskvärd tydlighet få ta del av den bitterhet som jag för min del tror är själva drivkraften bakom våra "jantelagar"... herregud vilka människor det finns... tänk att jag hade kunnat välja att leva med detta hat som min bästa/sämsta följeslagare... och fan vad skönt det är att jag valt att vara glad och lycklig istället... även om det innebär att jag kan vara lite stolt över att det var MIN polare skådespelaren som gjorde succé igår.

.

Att Zlatan är min polare vet han nog inte om... men visst är han som en god vän... han kan få mig att jubla av lycka... slita mitt hår i förtvivlan... få mig att hoppa upp och ner och krama alla runt omkring mig... och att han kan få mig att känna alla möjliga känslor... gör att det känns som om jag har känt honom hur länge som helst... ni vet... som en kär gammal vän som jag både kan gråta och skratta tillsammans med.

.

De vännerna är väldigt värdefulla för mig.

.

Visserligen så fanns Internet redan på den tiden då jag var aktiv narkoman... men eftersom jag lyckats hålla mig drogfri i rätt många år nu (det är fan snart 13 år sedan jag petade i mig en drog) så ser det ju helt annorlunda ut nu än vad det gjorde för alla dessa år sedan... och jag är tacksam för att jag inte hade tillgång till alla dessa droger på nätet... då hade jag nog inte fixat att bli drogfri lika enkelt... och anledningen till det är att jag hade kunnat hålla mitt knarkande hemligt på ett helt annat sätt.

.

Låt mig förklara hur jag menar... jag är av den åsikten att vi alla har vår egen lilla "favoritdrog"... och att det är just den drogen som vi gillar mest är vår egen privata "tyngsta drog"... d.v.s. den drog som vi kommer att ha svårast att skilja oss från... den drogen är ju faktiskt vår största kärlek och vem kan glömma den förälskelsen vi kände när vi först träffade på den drogen... vilken sorts drog det är varierar från människa till människa... jag personligen gillade att bli så berusad som möjligt... helst helt väck... medvetslös.

.

Men eftersom min absoluta favoritdrog inte ens var accepterad bland mina polare kunde det ta flera år mellan gångerna jag använde mig just av den drogen... istället så använde jag samma droger som mina polare... i mitt fall råkade det mest vara hasch, amfetamin och alkohol.

.

Den drogen som jag tyckte fungerade absolut överlägset bäst för att ta mig till det tillstånd som jag föredrog var den inte ens bland pundare accepterade drogen... thinner och lim... jag gillade helt enkelt att droga ner mig tills jag svimmade och blev medvetslös... och för att lyckas bli medvetslös på ett bekvämt och snabbt sätt så var sniffning helt överlägset tyckte jag... och jo... jag hör hur vansinnigt det låter.

.

Att sniffa lim och thinner är inget som är accepterat på Stureplan... det är ju ingen direkt "innedrog"... och mitt sniffande var någonting som inte ens mina pundarpolare visste om... den drogen intog jag i största hemlighet hemma i mitt hus... och naturligtvis helt ensam... och ska jag vara ärlig så hade en möjlighet att kunna få hem den drogen lite diskret i min brevlåda efter att ha beställt den på nätet fått mig att isolera mig totalt... och jag hade i mitt aktiva knarkande valt att fly in i medvetslösheten om och om igen i min ensamhet... min beroendesjukdom hade gjort vågen... för den vill ju att jag ska isolera mig från omvärlden... peta i mig droger... och till slut dö av min sjukdom.

.

Precis som jag förstår att det finns en hel del människor som gör idag då de beställer sina favoritdroger direkt hem i brevlådan via internet... fy fan för droger... de är så jävla listiga... falska... och så förbannat lurigt starka.

.

Det har blivit lite modernt att lyssna på brukarna innan man fattar viktiga beslut bland våra politiker... någon smart har kommit på den lysande idéen att man kanske kan ta ett snack med de som kör rullstolen innan man bygger en rullstolsramp... eller att man kanske som i vårt fall ska ta ett snack med missbrukarna om när man planerar för missbruksvården... kort sagt... och möjligtvis en smula cyniskt av mig... någon har kommit på att det finns stålar att tjäna om man går till källan innan man fattar beslut... förhoppningsvis så ligger det en mänsklig aspekt i själva resonemanget också... det både hoppas och tror jag i alla fall.

.

Så vi håller på att skapa ett brukarråd i Halland... och visst låter det väl helt underbart demokratiskt... och själva tanken är ju helt underbar... äntligen så kommer vi som berörs av alla beslut att få någonting att säga till om... men... ja, det finns tyvärr ett stort men... vi brukarorganisationer har nämligen ett problem... vi har förbannat svårt att enas om någonting... vi tycker en jävla massa om ditten och datten... åsikter råder det verkligen ingen brist på... nej vårt problem är att komma överens om en minsta gemensamma nämnare som vi kan driva... vilket vi faktiskt har lyckats med i halland... vi har kommit överens om att vi vill ha en fungerande tillnyktringsenhet... ett ställe dit människor som vill sluta knarka och supa ska kunna komma och tända av... oavsett drog... eller hur påverkad du råkar vara just då.

.

Tro det eller ej... men ett sådant ställe finns inte i halland.

.

.

Jag ser dammet dansa över mina golv när solen strålar in genom mina fönster som jag borde putsat redan för några år sedan... och jag förstår att jag egentligen borde dammsuga och putsa fönster istället för att sitta här och blogga... men va fan... spela roll... idag så tänker jag inte löpa amok och dra på mig ett dåligt mående bara för att jag vill ta det lugnt och lata mig... var sak har sin tid... och att jag känner mig en smula stressad har inte ett skit med mina dammiga golv eller oputsade fönster att göra... nej för fan... att jag känner mig stressad beror visserligen på en sak som jag inte gjort... och borde gjort för typ en vecka sedan.

.

Jag behöver ringa ett telefonsamtal... till min sponsor.

.

Jag har under en liten tid gått omkring och fixat mitt liv på mitt sätt... och eftersom jag är en beroende är detta inte alltid så himla bra... jag har nämligen en liten tendens att skapa en och annan liten hemlighet om jag håller på att "hålla på med" alldeles för mig själv... och nu har jag trixat till lite prylar som jag helst inte vill prata med någon annan om... i alla fall inte med min sponsor eftersom han ju är den människa som jag valt ut för att vägleda mig i mitt tillfrisknande... och om jag är ärlig mot mig själv så fattar jag att mina små hemligheter inte har ett skit med tillfrisknande att göra.

.

Så idag så ska jag ringa min sponsor... och rent känslomässigt så jag håller tummarna för att han inte svarar så att jag slipper att berätta min hemlighet... förståndsmässigt så vet jag att jag kommer att må betydligt bättre om jag får ta ett snack med honom... för med hemligheter är det som så här... de försvinner när jag berättar om dem... och eftersom det allt som oftast finns en gnutta skam begravd i mina hemligheter så kommer den skammen också att blekna när jag tar bort min hemlighet genom att förvandla den till ett förtroende.

.

Att berätta på min blogg om vad jag borde göra är ett bra trix för att få det gjort... så tack till er som som genom att läsa min blogg hjälper mig att få ordning på mitt mellan varven rätt så skruvade liv.

.

Idag så bär det iväg till fläsksvålarnas förlovade land... Danmark... vi är några stycken som ska åka och kolla på en Picasso-utställning på Louisiana... och det är ju alltid skoj med utflykter... men det innebär också att jag inte hinner sitta här och blogga just nu... för det är bråttom... jag ska vara i stan om lite drygt en halvtimme... och jag har inte hunnit duscha än... bråttom, bråttom.

.

En gång i tiden ville jag bli konstnär... och eftersom jag nu inte orkade gå i en massa konstskolor i flera år så hittade jag på en genväg... jag kom på att om jag gör någonting konstigt... kallar det för konst... så har jag blivit en konstnär.

.

Jag kan tycka om träningsvärk i lagom doser... inte den där fruktansvärda träningsvärken jag fick en gång när jag sprang en löpartävling i Österrike... jo det är faktiskt sant... jag har deltagit i en spring-tävling en gång... en 14 kilometer lång runda runt Zell-sjön som ligger vid Zell am Zee... min pappa ägde ett hotell där för en massa år sedan och det hände att jag var där på besök någon gång... och det var vid ett av dessa tillfälle som jag fick för mig att springa en tävling som var öppen för allmänheten... ett årligt spektakel som gick ut på att man skulle springa runt sjön så fort man kunde... eller om man så önskade... i ett lite behagligare tempo.

.

Jag vill minnas att jag var rätt kacksig dagen före loppet... någonting som hade gått över när jag stapplade in som sista man efter att till min stora förvåning faktiskt lyckats ta mig i mål... tre dagar efter loppet kunde jag inte gå rakt ner i trappor... jag fick backa nerför alla trappor som kom i min väg... uppför var lite enklare... den träningsvärken var inte skön att känna.

.

Men idag så har jag en ganska behaglig träningsvärk efter att ha varit och åkt bräda i förrgår... och i morgon så tror jag att jag kommer att känna av det strax stundande passet på gymmet med mina polare... Easyline... som ju är allt annat än Easy... för efter det passet har jag alltid haft träningsvärk... en lagom skön känsla av att jag rört på mig och tränat min kropp... den känslan är faktiskt skön.

.

.

Ingen vill att jag ska börja blogga om mitt mode och min outfit... det är jag helt säker på... visserligen så är jag fåfäng som få... även om det nog inte är många fler än jag själv som ser att jag är väldigt intresserad av vad jag har på mig för kläder... jag skulle t.o.m. vilja påstå att jag är något av en klädsnobb... kanske inte på ett sätt som alla dessa modebloggare är... utan på mitt lilla egna sätt och vis.

.

Jag ska villigt erkänna att jag kan prova en hel del kläder innan jag har bestämt mig för vad jag ska ta på mig innan jag går utanför dörren... så visst är jag påverkad av min omgivning och vill se ut på något sätt som känns bekvämt för mig själv när jag är bland andra människor... så jag förstår verkligen varför det är så poppis med modebloggar... outfits & "snygga bilder"... det kunde lika gärna varit jag som skrivit en sådan blogg... om inte verkligheten sett ut som den gör... 53-åriga gubbar skriver inte modebloggar... och de lägger definitivt inte ut några "snygga bilder" och en tilltalande outfit... av naturliga och ganska självklara skäl... det finns ingen som skulle vilja läsa en sådan blogg... och definitivt ingen som skulle vilja se de bilderna... det kan jag garantera er.

.

Visst vill jag vara snygg, smart och sexig... och inte fan hade jag tackat nej till ett VISA-kort som aldrig kunde tömmas... då hade jag kunnat visa upp skitsnygga bilder och en alldeles ny outfit varje dag... men... helt ärligt så tror jag inte att jag varit lyckligare om jag var snygg, smart och sexig och hade fickorna fulla av stålar... nej... jag vill inte ta några genvägar... jag vill lära mig att trivas med mig själv... att kunna gå upp på morgonen ta på mig min morgonrock... vara helt nöjd med den outfiten... och känna mig snygg, smart och sexig precis som den jag är... en 53-årig gubbe som är en smula fåfäng och trivs ganska bra med det.

.

Den texten kunde jag läsa på en tröja i Sundsvall för en massa år sedan... och de orden har jag haft med mig på min resa i tillfrisknandet... och för mig betyder de en hel del eftersom jag gillar att kämpa... tro det eller ej men en av de största "kickarna" jag kan få på gymmet... inträffar på fredagarna då vi är några stycken som tränar tillsammans på någonting som paradoxalt nog som kallas för Easyline... vilket är en massa maskiner som står i en ring där man kan träna en hel del av sina muskler... vi hade döpt det till pensionärsträning och hade en hel del fördomar vad det gällde denna träningsform innan polletten trillade ner.

.

Vi började lugnt i några veckor... och tyckte att den träningsformen var jävligt soft... innan en kompis till oss hakade på... och hon visste bättre än att ta det lugnt... nu plockades det fram lite mer grejer att gå på och några nya träningsrörelser introducerades... på med musik på hög volym... och allt som var soft var borta... nu var det full fart... svetten lackade och jag fick plocka fram en mental styrka som jag inte behövt använda på väldigt länge... i slutet på varje station och då jag höll på att trilla ihop av utmattning så ökade jag min insats och gav järnet... jag fick verkligen kämpa... och märkte till min stora förvåning att det var en väldigt behaglig känsla... jag kände mig stark... energin strömmade genom min kropp.

.

Att ge upp är för mig en väldigt användbar och positiv egenskap... missuppfatta mig inte nu... att ge upp behöver absolut inte betyda att jag skiter i allt... tvärtom så kan ge upp betyda att jag struntar lägga min energi på helt fel saker... som att försöka kontrollera mitt drogande t.ex... hur många år har jag inte slösat bort på det innan jag till slut gav upp och kapitulerade inför faktumet att jag var en klockren alkolist och narkoman... att jag aldrig kommer att kontrollera mitt drogande... någonsin... för mig var det en befrielse att ge upp... och kunna lägga min energi på bättre och helt andra saker i mitt liv... som typ... att leva.

.

Idag så ska jag njuta av livet på livets villkor... jag och min alldeles egna snöbräda ska åka till Vallåsen och lära känna varandra ännu bättre... jag har döpt min bräda till "bajsbrädan" efter den bruna färgen den av någon för mig helt oförklarlig anledning är målad i... vem fan hittar på att måla en snowboard i en bajsbrun färg?

.

När jag såg den för första gången så bestämde jag mig för att inte köpa den för att den var för ful... sen spände jag på mig brädan för att prova den i ett åk... och blev till min stora förvåning omedelbart blixt-kär i den... den var så himla skön att åka på... så nu har jag lagat till bindningarna... slipat stålkanterna... och bara för att jag tycker så mycket om den vallat min alldeles egna "bajsbräda".

.

Jag har haft den stora äran att få göra riktigt häftig service den senaste månaden... telefonservice... att lyssna av NA-Sveriges helpline och ringa upp de som har ringt dit... föra budskapet vidare kallas det för... och nu snackar vi verkligen om att jag på ett enkelt och väldigt praktiskt sätt får känna mig som en del av någonting större än mig själv... vår fiNA gemenskap.

.

Det är verkligen en gåva att göra någonting för en annan människa helt kravlöst... det ger mig så oerhört mycket och jag får ett helt annat perspektiv på min egen tillvaro... och som grädde på moset så känner jag mig faktiskt som en riktigt fin människa som bryr mig om min omgivning... någonting som jag aldrig ska underskatta eftersom jag ju trots allt är en beroende... och att ha beroendesjukdomen innebär ju bl.a. en ganska stor portion av självcentrering... och det bästa botemedlet mot självcentrering är ju att göra någonting för någon annan... kravlöst.

.

Tillsammans är vi starka... att ensam är stark är en lögn... och jag personligen är helt övertygad om att det är ett gammalt fyllo som myntat det uttrycket... rent skitsnack om ni frågar mig... jag är en människa och av uppfattningen att vi människor behöver varandra för att må bra... någonting som jag med all önskvärd tydlighet märker när jag gör NA-service... då jag vågar vara en del av någonting mycket större än mig själv.