Att rensa bort...

... är inte alltid så lätt men oftast väldigt skönt.
.
Att rensa bort sånt som man inte behöver längre är ju aldrig helt fel... kommer ihåg sist jag flyttade ihop med en tjej och det beslutades om att mitt hus skulle rensas på all gammal skit... hon var verkligen en riktig rackare på att ta tag i grejer och det rensades så det stod härliga till... Vi eldade upp det mesta i en stor brasa i trädgården... och när jag säger stor brasa så menar jag stor brasa... tror nog att vi höll på att elda där från och till i flera år faktiskt... och till en början så brann det dygnet runt... det var med andra ord en helvetes nassa skit som eldades upp.
.
Allt... och jag menar ta min fan allt... kastades på elden och brann upp... LP-skivor... böcker... möbler... plus en hel köp, byt & sälj-affär som jag hade haft för en massa år sedan... jag var ju en kille som inte hade slängt någonting utan istället resonerade som så att "det kan vara bra att ha"... ett helt vansinigt resonemang eftersom ingenting någonsin kommer att vara "bra att ha"... när man behöver någonting nytt som är "bra att ha" så går man ju bara till affären och köper det... eller hur?
.
I Indien är man ruskigt bra på att elda upp det som inte behövs längre...
.
Igår så konstaterade jag at jag knappt hade något minne kvar på min mac... och att jag hade fyllt mtt fotoprogram med nästan 35 GB bilder... jag beslutade mig för att föra över dessa till ett externt minne för att frigöra lite minne till nya bilder och annat som jag kan tänka mig ha på min dator... stilla undrar jag om jag någonsin kommer att bläddra bland alla dessa bilder igen... för jag har kommit på att jag nästan aldrig saknar någonting som jag slängt... detta trots att jag ofta hade så himla svårt för att slänga det.
.
Ibland så är det likadant med bekanta... att jag av någon outgrundlig anledning behåller "vänner" som mest ger mig skit... sådana sk. "vänner" som inte tillför mitt liv någonting... "energitjuvar"... och är det någonting som jag faktiskt behöver ta ett eget ansvar för så är det just "energitjuvar"... det finns ju inte någon anledning för mig att ha dem kvar i mitt liv... och jag har all rätt i världen att rensa bort de "vännerna" ur mitt liv.
.
Jag kan rekomendera er att rensa bort "energitjuvarna" i era liv också... de har ändå inget att ge er... för de "vännerna" är verkligen ingenting som är "bra att ha".

Äntligen...

... kan jag blogga som vanligt igen.
.
Rackarns vad jag har vant mig vid att kunna blogga varje dag... och det var ju liksom själva meningen då jag började skriva på denna sidan för några år sedan... jag får nästan nypa mig i armen när jag ser att jag hållit på att skriva en blogg sedan september 2008... det är ju helt overkligt... jag är ju en kille som inte kan skriva överhuvudtaget... det fick i alla fall jag lära mig i min skola... var bra på matte men helt värdelös på svenska... och visst... fattar inte så mycket om hur man bygger meningar och vet väl inte så mycket mer än vad ett substantiv, verb eller adjektiv är för någonting... som ni säkert har lagt märke till... för t.o.m. jag fattar ju att de här tre prickarna som jag med en dåres envishet håller fast vid när jag skriver här inte är någonting som man lär sig i skolan när det pluggas svenska... för mig är det mest en liten paus-markering... tror jag.
.
I en perfekt värld behöver inte allting vara så himla perfekt hela tiden.
.
För mig är det viktigt att jag inte behöver vara så himla duktig och perfekt hela tiden... att det är okej att skriva en blogg trots att man var värdelös på svenskan i skolan... för i vad jag vill kalla för en perfekt värld är det helt okej att vara en smula mänsklig... att få ha lite fel och brister... och att känna att man duger helt perfekt ändå.

Argggghhh...

... nu börjar jag tröttna.
.
Visst kan det vara skönt att leva utan att ha någon som helst kontakt med yttervärlden... Men fan... Helt ärligt... Jag börjar tröttna på att inte kunna ringa eller koppla upp mig på nätet.
.

Det telefonlösa samhället...

... existerar fortfarande i Brännebassalt.
.
Att svara i min mobil hemma i Brännebassalt är inte skoj... jag vet ju aldrig hur många sekunder jag hinner prata innan det bryts och det är ganska stressande... minst sagt... och att inte kunna ringa upp från min fasta telefon i de lägena gör ju inte det hela bättre... egentligen så skulle jag naturligtvis skita i att svara... men det är svårt... jag hoppas ju varje gång att det ska funka... vilket det aldrig gör... det finns helt enkelt inte tillräckligt bra täckning för en mobil där jag bor.
.
Igår så ringde jag till Telia för att fråga om hur det egentligen låg till med lagningen av min telefonledning... hon berättade för mig att själva ledningen är det ett helt annat företag som har hand om... och att de hade mycket att göra eftersom det ju hade blåst några stormar när jag var i Indien... egentligen så finns det en garanti från Telia som säger att det max ska ta tre arbetsdagar innan ett telefonfel ska vara åtgärdat... men att detta tydligen är ett alldeles extra krångligt läge och att de inte har en aning om hur lång tid det kan ta innan jag har telefon igen... visserligen så kommer jag att få ersättning för att det tagit så lång tid... d.v.s. om jag själv hör av mig när min telefon börjat fungera igen och kan göra anspråk på att bli ersatt för mitt relativa "lidande" när jag varit utan min telefon och mitt internet.
.
I Sverige får jag inte ta några egna beslut och koppla ihop min telefonledning själv.
.
På vardagarna så bryr jag mig inte så mycket om att jag inte har internet och telefon eftersom jag ju kopplar upp mig på dagtid... då kan jag betala mina räkningar på min dator och både svara och ringa i min mobil... men på helgen så är jag numera helt isolerad från omvärlden... för jag lever ju i det telefonlösa samhället... och visserligen så spelar det väl inte så stor roll att inte telefonen funkar... vad jag däremot har fått erkänna den senaste tiden är att det känns väldigt konstigt att inte kunna vara uppkopplad på nätet... alltid... en ganska intressant iakttagelse må jag säga.

Politik...

... kan vara både intressant och underhållande.
.
Vi hade ju invigning på vårt senaste projekt VågaBo igår... samtidigt som AU (socialnämndens arbetsutskott) inte riktigt kunde enas om hur man vill stötta verksamheten... ett nytt förslag om att istället för att köpa upp enskilda platser ge oss ett föreningsbidrad dök upp... ett förslag som vi inte kan aceptera eftersom vi vill driva detta akutboende i samarbete med socialsekreterarna i Ljungby... den enda möjlighet som vi ser för att det ska finnas en garanti för en fortsättning efter du har nyktrat till och blivit drogfri på vårt akutboende... skulle vi bara ta emot ett föreningsbidrag så är risken uppenbar att vi "bara" har byggt en värmestuga... eller som vi säger här i Ljungby... ett nytt kategoriboende (ett gammalt klassiskt misslyckande i vår lilla kommun) där man istället för att vara ett stöd för de missbrukare som verkligen vill lägga av att missbruka... snarare möjliggör och underlättar för ett fortsatt missbruk... och det vill vi ju naturligtvis inte vara en del av... vi är ju faktiskt mer en förening som vill finnas för dem som väljer att leva ett drogfritt liv.
.
Vi vill ju inte att VågaBo "bara" ska bli en värmestuga där missbrukare vilar upp sig.
.
Det här är politik och jag tycker att det är mycket intressant... och det är inte utan att det finns ett visst underhållningsvärde i det heller... politik rör upp känslor och det kan ju vara rena rama "kriget" när olika åsikter driftas... det är lätt att fastna i "rätt eller fel" träsket... som alltid när det gäller åsikter.
.
Någon i AU tyckte annorlunda än oss... den människan är inte en idiot för det utan bara en människa som har en annan åsikt om en sakfråga... det är viktigt för mig att komma ihåg... och istället för att envist försöka prata ner den människan och försöka få henne att tycka som jag måste jag nog allt istället först lyssna på hennes agrument... för trots allt så är nog allt oftast din "fiende" som är din bästa "lärare".

Invigt...

... Och klart.
.
Nu är VågaBo invigt... Så nu hoppas vi bara på att kommunen hoppar på tåget mot tillfrisknandet.
.

Magsjukebloggen...

... är snart ett minne blott.
.
Att blogga är ett ypperligt tillfälle för en självcentrerad människa som mig att berätta om vilka ovesäntligheter som helst... som ni säkert har märkt så har de senaste inläggen förvandlat min blogg till en "magsjukeblogg"... och det är ju på både ont och gott som jag konstaterar att på en egen blogg kan jag skriva om precis vad fan som helst... vad som kanske är underliggare är när jag kollar in på min statistik över bloggen och ser att det finns människor som läser vad jag skriver... även när det som nu handlar om något så till den milda grad ointressant som mina magbakterier... ska jag skratta eller gråta?
.
"Det är inte var vi varit som betyder något utan vart vi är på väg"
.
Nu ska jag upp till doktorn en sista gång sen hoppas jag att jag kan skriva om lite mer intressanta saker... som t.ex att det idag är invigning i Ljungby på vårt VågaBo... en i sig helt unik händelse... jag är så jävla stolt över att vara en del i detta projekt... istället för att som på vanligt lite "svenskt" maner vänta på att "någon annan" ska fylla ett behov så tog vi på VågaVa saken i egna händer... att det finns behov av akutboende lite överallt i vårt land visste vi... men istället för att berätta det för alla vi mötte och gnälla över att det inte fanns så gjorde vi lite tvärtom... vi byggde ett akutboende genom att renovera ett gammalt rappigt hus som vi lyckades få tag i... fixade med tillstånd under resans gång... något vi aldrig hade klarat utan en hel uppsjö av de engagerade människor vi har stött på i de olika myndigheter som vi har haft kontakt med i Ljungby... den sista lilla flingan av mitt myndighetsförakt har nästan helt försvunnit... tack vare de människorna som valt att ställa sig på vår sida... kanske är det så enkelt att när man gör någonting med hjärtat så smittar det av sig... ja kort sagt det har varit en fantastisk resa... och även om alla beslut inte är tagna ännu (vi hoppas att politikerna tar det sista positiva beslutet idag) så är det invigning... idag.
.
Så nu släpper jag förhopningsvis taget om min magsjukeblogg och förvandlar den till en lite mer politisk blogg... kanske t.o.m. en blogg som visar att det finns något som kan kallas för "praktisk politik"... som vi kan använda oss av i vår vardag... för så är det... "det är inte var vi varit som betyder något... utan vart vi är på väg".

Äntligen...

... så har jag svalt min medicin.
.
Känner mig redan mycket bättre... och då är det bara en timme sedan jag svalde de 4 stycken piller som jag fått mig ordinerat av doktorn... snackade på nätet med en kompis som hade samma symtom och han berättade samma sak... att det redan efter några få timmar kunde kännas en märkbar förbättring... vi snackar nog rena rama dundermedicinen... och det gillar jag... för som en sann beroende så vill jag jag ha resultat snabbare än snabbt... helst igår.
.
Nu slipper jag vara rädd för att vara en smittbärare som ingen vågar snacka med.
.
Jag är ändå rätt stolt övet att ha gjort allting enligt "regelboken"... att jag inte hittar på en massa egna lösningar utan istället gått till doktorn och lyssnat på vad hon hade att säga... tagit emot den hjälp som erbjudits mig och gjort det som förväntats av mig... gått till apoteket... inte flippat över bara för att de inte hade min medicin på studs utan istället väntat ett extra dygn... tålmodigt och fylld med tillit till att det kommer att lösa sig till slut... och kanske jag inbillar mig... men fan... jag känner mig redan mycket bättre... äntligen.

Medicin...

... ska jag få idag.
.
Medicinen mot min giardiainfektion fanns ju inte att tillgå på ett enda av alla Halmstads apotek igår... men idag vid 16.00-tiden så ska det ha kommit in på apoteket vid stora torg... specialbeställd för att jag ska kunna bli frisk... jag känner mig utvald... och kan knappt vänta på att få proppa i mig mina fyra piller Fasigyn som tydligen ska hjälpa mig att bli frisk efter bara en dags pillerknaprande... ja, jag tror t.o.m. att jag ska svälja alla tabletterna på en gång.
.
1-(2-Etylsulfonyletyl)-2-metyl-5-nitroimidazol

eller med ett annat ord... Tinidazol.

.

Tinidazol är den verksamma substansen i Fasigyn som används för att ta död på Giardia lamblia (synonymt G. intestinalis, G. duodenalis), ett encelligt "urdjur", protozo... och det är inte utan att jag tröttnat lite på min encelliga polare som ju valt mig att bo i... nu är det dax för honom/henne/det att... flytta.

.

Ett annat verksamt "botemedel" som säkert funkat hade ju varit att brännas på bål.

.

Jag måste faktiskt erkänna att det börjar lite jobbigt att vara småkrasslig en längre tid och att jag verkligen hoppas att min medicin ska lösa detta problem för mig... inte för att jag varit så himla sjuk eller för att jag tappat 5 kilo i vikt... de 5 kilona vill jag ju inte ha tillbaka... utan mer för att få tillbaka lite av min energi som jag tror sjukdommen har snott från mig... den energin vill jag jag hellre lägga på roligare grejer.

Giardiainfektion...

... blev min diagnos.
.
Idag så fick jag då reda på vad det är för fel på mig... jag har drabbats av en... giardiainfektion... vilket tydligen är en parasit... eller som jag läste på nätet... "Giardiasis är en tarminfektion orsakad av Giardia lamblia (synonymt G. intestinalis, G. duodenalis), ett encelligt "urdjur", protozo. Flera genotyper avGiardia lamblia finns, men endast genotyp A och B infekterar människa. Parasiten invaderar ej vävnaderna."... ord och inga visor.
.
Men det var ändå skönt att få reda på vad det var som var fel på mig... och att det fanns ett botemedel för mig... en dunderkur på fyra piller antibiotika att ta på en och samma dag ska tydligen vara tillräckligt enligt min doktor... visserligen så blev jag en smula besviken när jag kastade mig till apoteket för att hämta ut botemedlet... och fick reda på att inget apotek i Halmstad eller Ljungby hade denna medicin i sitt lager... jag ville naturligtvis bli frisk omedelbums och blev så klart inte glad över det... men vad kan jag göra åt det... ingenting.
.
Snyltande gäster som valt min kropp som transportmedel för att flytta till Sverige.
.
Vad som också kunde skrämma mig lite var när jag fick reda på att det är en "allmänfarlig sjukdom"... så här står det på nätet om "min" sjukdom... "Giardiainfektion är enligt smittskyddslagen en allmänfarlig sjukdom, och inträffade fall anmäls till smittskyddsläkaren i landstinget och till Smittskyddsinstitutet (SMI). Vid inhemsk smitta bör man söka utröna om smittspridning skett på daghem, om smitta spritts via dricksvatten etc. Vid misstanke om vatten- eller livsmedelsburna utbrott skall miljökontoret eller motsvarande i kommunen kontaktas. Giardiainfektion är en smittspårningspliktig sjukdom. Den sjuke behöver inte isoleras men ska ha hygienrekommendationer."
.
Ja jävlar... är det inte det ena så är det det andra... som hon sa... flickan som blödde näsblod.

Maktlös...

... över min egen magsjuka.
.
Nu börjar jag tröttna på min magsjuka som jag drog på mig i Indien... för en vecka sedan gick jag till doktorn för att kolla så att det inte var något allvarligt... lämnade massor av prover och snackade med en doktor... hon berättade för mig att om jag inte hörde någonting av henne så skulle jag bara vänta och inte göra någonting... en vecka... och om det inte hade gått över till idag så skulle jag höra av mig igen... och nu har det gått en vecka och jag är fortfarande inte frisk.
.
Det har varit alldeles för mycket tid för mig på toaletter den senaste tiden.
.
En sak som jag lärt mig i min drogfrihet är att be om hjälp... jag kan inte fixa min magsjuka själv utan behöver be om hjälp... därför så har jag precis ringt för att beställa en ny tid hos doktorn (precis som hon sa att jag skulle göra om jag inte var frisk efter en vecka)... och har jag tur så kanske hon kan hitta på ett sätt för mig att bli frisk... typ en medicin eller nåt... man är ju inte så glad i att skriva ut pencillin längre men nu har jag varit magsjuk i över tre veckor och det börjar bli lite tröttsamt... tycker jag.
.
Det är lite frustrerande att vara maktlös över sin egen kropp... och det är tur att det finns doktorer att be om hjälp... så nu håller jag tummarna för att det finns ett botemedel som gör mig frisk på nolltid... jag känner hopp.

Ett Gullbrannakonvent...

... ska det ju bli i år igen.
.
Och idag så träffas vi på ett KKM-möte (konventkommitemöte) för att planera sånt som behöver planeras... själv har jag blivit vald till ordförande i en underkommite... jag har i år ansvaret för programkommiten... vilket i huvudsak innebär att jag ska rodda ihop talare til vårt konvent... och än så länge har jag gjort ungefär... ingenting... frånsett att jag redan innan jag blev vald har lagt ut några små krokar till människor som jag skulle vilja se som talare på vårt finfina sommarkonvent.
.
En sak som jag vill fortsätta med är traditionen med strandyoga... oavsett väder.
.
Vårt sommarkonvent i Halmstad är verkligen någonting som jag kan rekomendera... har ni möjlighet så tycker jag att ni ska avsätta tid för ett besök... vill ni bo i en stuga på konventet får ni hänga er på telefonen den 1 februari då stugorna släpps för uthyrning under konventet... att det blir kommer att bli fullt kan ni ta för givet... men det finns även möjligheter att tälta på området... och när ni nu ändå är där så hoppas jag att ni hakar på min strandyoga... skulle det råka bli regn (vilket inte har hänt tidigare) så blir det paraply-yoga... en mycket trevlig aktivitet kan jag lova.

Ett paket från Indien...

... har jag precis hämtat.
.
Spännande... Sitter i bilen och försöker komma ihåg vad som finns i paketet som jag ju skickade för några veckor sedan.
.

Mitt liv...

... utan telefon och internet fortsätter.
.
För 12 dagar sedan ringde jag till Telia och felanmälde min telefon (vilket ju också samtidigt är mitt internet) och då sa rösten till mig att det skulle ta 9 dagar innan det blev lagat... idag när jag ringer och kollar varför ingen har lagat den trasiga ledningen som ligger ca 100 meter från mitt hus... säger samma röst till mig att den kommer att vara lagad inom 7 arbetsdagar... på Telia har man rätt långa dagar.
.
Det är nog på både ont och gott som jag nu tillbringat snart två veckor utan varken sig telefon eller internet i Brännebassalt... eftersom jag inte har någon täckning på min mobil där jag bor så är det rätt lugnt när jag kommer hem... och det kan jag faktiskt tycka om... visserligen så har jag ju vant mig vid att kunna vara uppkopplad mot världen hela tiden även mitt ute i skogen men det kan jag ju inte göra så mycket åt just nu... istället så får jag ju helt enkelt "gilla läget".
.
Det hade snöat en decimeter hemma i skogarna runt Brännebassalt inatt.
.
Jag tror inte att det kommer att gå snabbare nu för Telia att laga min telefonledning nu när vintern kommit och hälsat på... och även om jag kan sakna min uppkoppling till yttervärlden så kan jag inte göra ett endaste dugg åt saken... förvisso finns det en sida i mig som mer än gärna skulle vilja ta chansen att störa sig järnet på den uppkommna situationen... påminna mig om att jag inte kan kolla min E-mail... gå in på FB... eller blogga hemifrån... men eftersom jag inte gillar den sidan av mig själv så väljer jag att välja bort den... skulle suget bli för stort så kan jag ju alltid sätta mig i min bil... åka en liten bit dit det finns täckning och logga in... men det räcker att jag vet att den möjligheten finns för att jag istället ska välja att göra det... sen... imorgon... för först så ska jag bara fixa en grej först... som typ kolla en film till... eller göra... ingenting.
.
Att göra ingenting är underskattat... tack till Telia som lär mig det.

Vinterlandet...

... mötte mig i morse.
.
Snön låg vit och vacker över min trädgård när jag tog ett kliv ut mot min bil i morse... en decimeter snö hade förvandlat Brännebassalt till ett vinterland... dubbdäcken hade inga problem med att ta sig ut på min helt oskottade väg... och det var mest bara så där tyst och vackert som det bara kan bli när snön lägger sig som ett täcke över naturen... och jag log med hela ansiktet... kanske tänkte jag på att det snart är dax för en liten resa igen... en skidresa.
.
Snö är en förutsättning för att ta på mig utrustningen för att åka bräda.
.
Förvisso så har jag knappt hunnit landa från min resa till Indien och det var inte många dagar sedan jag låg och plaskade i det varma vattnet utanför stranden på Agonda Beach... men eftersom jag är en ovanligt lyckligt lottad kille så har jag förmånen att få uppleva mångfald på många sätt... ett av dessa är att jag kan byta ut en strand i Goa mot en skidbacke i Trysil som resmål... och kunna njuta av det... fullt ut... men mest av allt känner jag mig väldigt lyckligt lottad över att kunna "gilla läget" var jag än befinner mig... en förutsättning i mitt mål att kunna resa omkring i den enda verklighet som finns... nämligen den som pågår här och nu... hela tiden... året runt vart jag än befinner mig... och det är den resan som jag vill uppleva... hela tiden.

"Varför klampa omkring i lera och sörja...

... när man kan gå på hal is och ha det glatt".
.
Ungefär så skrev han... ryssen med det krångliga namnet (Fjodor Dostojevskij)... och visst är det tänkvärda ord tycker jag... varje dag kan jag faktiskt välja hur jag väljer att se på tillvaron... t.ex. positivt eller negativt... inte för att det på något sätt tar bort de jobbiga situationer som drabbar oss människor lite då och då utan mer för att det är ett sätt som funkar för mig när det gäller att ta sig igenom alla de situationerna... många är de stunder då jag kännt mig helt förtvivlad och inte sett någon utväg men summa summarium så har jag ju faktiskt överlevt ända till nu... och inte bara överlevt... jag lever idag ett liv som är värt att leva... jag brukar säga till mig själv att alla mina val och händelser i livet har fört mig till det som jag har precis här och nu... och med det perspektivet finns det ju ingenting att vara rädd för.
.
Fjodor Dostojevskij
.
Det som jag känner är viktigast för mig just idag är att flytta ut ur mitt eget huvud och ta del av verkligheten som pågår utanför mig själv... att observera min omgivning visar mig ofta med all önskvärd tydlighet vilka val jag har i alla möjliga situationer som ju kan uppkomma i mitt liv... och visst ser jag att det finns många som väljer att gå omkring i lera och sörja... men fan vet om jag inte tycker att det verkar mycket mer spännande när jag tittar på de människor som vågar ge sig ut på hal is och ha det glatt.

Att leva drogfritt...

... är egentligen rätt enkelt.
.
Det enda som krävs för att jag ska fortsätta att leva ett drogfritt liv är ju att jag inte petar i mig den där första... och det låter väl inte så svårt... eller hur?
.
Då kan man ju inte låta bli att undra varför inte fler narkomaner och alkolister väljer att leva drogfritt... jag menar om det nu är så enkelt... men visst är det väl som så att det är just det enkla som kan bli hur krångligt som helst... ta bara det där med att "sluta röka"... egentligen så måste ju jag vara helt "dum i huvudet" som inte tog emot all "hjälp" som fanns tillgänglig när jag av en ren slump kom på idén om att bli en rökfri rökare... jag använde mig inte av doktorer... hyptnotisörer... kognetiv beteendeterapi... nikotinplåster... tuggummi... snus... eller någonting av allt det där som finns till hands för människor som vill sluta röka... nä... jag bara struntade i att tända nästa cigg.
.
Det var väl egenligen ungefär samma sak med drogerna... jag slutade att peta i mig sinnesförändrande substanser och blev på köpet drogfri... att jag sen till en början mådde... skit... är en helt annan sak... men så är det ju... att börja leva drogfritt är ju samtidigt så mycket mer än att sluta peta i mig droger... drogerna var ju "bara" ett symtom på vad som var mitt problem... de hade ju tvärtom istället varit "lösningen" på mina problem... nämligen att göra allt som stod i min makt för att slippa umgås med mig själv... eller rättare sagt slippa se sanningen om vem jag med hjälp av drogerna hade förvandlat mig själv till... och det kan jag väl förstå... vem vill gå omkring och vara rädd för allt och alla... alltid.
.
Det kan verka väldigt krångligt att bli drogfri... men egentligen är det rätt enkelt.
.
Att bli drogfri är enkelt... det är bara att sluta peta i sig droger... sanningen är att om du inte dricker sprit blir du inte full... och om du inte knarkar så blir du inte påtänd... rätt enkelt egentligen.
.

5000 dagar...

... av total drogfrihet.
.
Nummer ett i mitt privata tillfrisknande och grunden som jag bygger mitt liv på är min drogfrihet... och en dag i taget har fram till idag blivit exakt 5000 dagar... och givetvis en milstolpe i mitt liv som drogfri alkolist och narkoman... det har hänt en hel del på alla dessa dagar... konstigt vore det ju annars... förvisso så räcker det inte för mig att "bara" hålla mig drogfri men utan min drogfrihet är jag oförmögen att göra någonting överhuvudtaget... för när jag väljer att peta i mig droger så väljer jag samtidigt bort allt annat i mitt liv... det är verkligen en sanning för mig att drogerna tar över mitt liv totalt... det får jag aldrig glömma bort... min drogfrihet måste alltid komma först.
.
Genom att hålla mig drogfri öppnar jag mina ögon för nya upplevelser.
.
Jag är skitstolt över mig själv som lyckats med detta konststycke... 5000 dagar är himla lång tid... och i det perspektivet så ska jag nog fan klara av att betala min gamla skuld till trafiksäkerhetsföreningen på 1095 dagar (vilket motsvarar 3 år)... trixet är ju detsamma... att ta en dag i taget och låta tiden gå... för det finns ingen genväg... 5000 dagar tar alltid 5000 dagar att få... varken mer eller mindre... men när jag focuserar på en dag i taget så hinner jag med att leva under tiden och även om jag kanske inte tycker att det händer så himla mycket i mitt liv just idag... så vet jag att det inte är sant när jag tittar på vad som har hänt under dessa 5000 dagarna som jag lyckats hålla mig drogfri... vi snackar inte om några små förändringar... vi snackar om en total förändring.
.
Jag har idag en stark tro på att lyckas bli den killen som jag alltid velat vara... på riktigt.
.
Fan... fatta...5000 dagar... woow!!!!!

Skuldsanering...

... har jag ingen.
.
Däremot så ringde jag idag till Intrum Justitia... och gjorde upp en deal med dem... de hade köpt en skuld som jag hade till trafiksäkerhetsföreningen på 70 000... och en skuld till trafiksäkerhetsföreningen låter sig inte skrivas av hur som helst... tro mig jag har verkligen försökt... förra året så lyckades jag med hjälp av Insolvens i Göteborg få ca. 25 000 avskrivna från mitt skuldberg till Intrum Justitia... men sen så tog det slut... tills idag... då jag ringde upp och föreslog en avbetalningsplan på 3 år... jag erbjöd mig att betala 1000 kronor i månaden i tre år... det gick de inte med på... de ville ha minst 1200 i månaden... vi enades om 1100 och saken var klar... 1100 i månaden är 39 600... min skuld var på 70 800... jag måste få lov att säga att det känns okej... jag har visserligen slutit ett avtal som säger att jag ska betala massa pengar i månaden... men efter 3 år är jag fri min skuld.
.
Det känns nästan lite overkligt att göra upp en privat skuldsanering för mig.
.
Ta mig fan... jag känner mig nästan vuxen nu... skum känsla.

Att kapitulera...

... brukar ju vara bra.
.
Så idag har jag gjort just det... kapitulerat... efter att ha gått omkring med ont i min mage i nästan två veckor nu så var det dax... jag plockade upp telefonen och ringde till vårdcentralen i Ljungby för att boka en tid... och blev faktiskt en smula förvånad när de upplyste mig om att jag inte tillhörde den vårdcentralen... och ännu mer förvånad blev jag när de bad mig om att åka till Lidhult för att bli undersökt... faktiskt så till den milda grad förvånad att övervägde att friskförklara mig direkt... efter den påtryckningen så fick jag till slut en tid... så om en dryg timme sitter jag nog hos en doktor.
.
Kanske står det skrivet i mitt karmahjul att jag behöver kapitulera... om och om igen.
.
Det är lätt att vara efterklok och klandra mig själv för att jag inte gick till doktorn redan när jag var i Indien... förra gången jag var där så var jag ju också magsjuk... gick till doktorn och fyra timmar senare så var jag frisk... den indiska medicinen var helt enkelt ruggigt effektiv... men nu gjorde jag inte så och får lägga min tillit till den svenska sjukvården istället... det där med att lära gamla hundar att sitta verkar ju stämma på mig också... kan själv funkade visserligen inte denna gången heller... men... ja ni fattar... suck.

Distriktsmöte...

... är finfina grejer.
.
Nu sitter jag på vårt lokala Thai- hak och väntar på käk... Det är paus i vårt Distriktsmöte... Och vi är många servicevilliga NA-medlemmar som väntar på att få fixa till vårt blodsocker med lite mat... Möten tar på krafterna... Hur kärleksfulla de än är.
.

Inget internet...

... ingen blogg.
.
Mitt internet är fortfarande ur funktion hemma i Brännebassalt... Det är ett träd som trillat ner över min telefonledning... Och väntetiden innan Telia lyckas ta sig ända ut till mig var igår... 8 dagar... Men jag är van... Och glad över att min strömleverans numera är via en nergrävd kabel.
.

Här & Nu...

... är det enda som finns.
.
När man som jag har varit ute på en liten resa så hör det ju till vanligheterna att det ställs en del frågor... om hur det var och om det har varit bra på resan... och det är väl inte så konstigt... däremot så märker jag hur jag börjar fundera över vad jag har fått ut av min Indien-resa denna gång... förra gången jag var i Indien så var det ju närmast att likna vid en "buskar började att brinna-upplevelse"... och så känns det inte riktigt denna gång.
.
Däremot så är en sak helt uppenbar för mig... och det är att min resa hela tiden fortsätter vart jag än befinner mig på vår runda värld... här och nu är faktiskt det enda som finns... att jag sen kan använda mig lite av erfarenheter och lärdommar som jag lär mig på min väg genom livet är ju närmast att ta för givet... och är det någonting som jag vill ta med mig från denna senaste resan så är det acceptans och mångfald... för det finns det i överflöd i Indien... och acceptans och mångfald är verkligen någonting som berikar mitt liv... hela tiden och överallt.
.
Jag behöver andra åsikter än mina egna för att kunna utvecklas... och tycker om att ha många valmöjligheter... att acceptera andras åsikter är inte samma sak som att hålla med... och mångfald betyder ju bara att det finns ett större utbud för mig att välja mellan... och visst är det väl äkta frihet att ha en möjlighet att ändra sin egen åsikt när man tagit del av någonting som känns bättre... nu tycker jag inte att rätt eller fel är så jävla viktigt eftersom jag hellre väljer att vara lycklig än att ha rätt... och vem vet föresten vad som är rätt och fel imorgon?
.
Jag gillar mångfald... vi kanske skulle släppa in kor även i SJ:s väntsalar.

Mitt magonda...

... vill inte riktigt släppa.
.
Blev ju lite dålig i magen de sista dagarna i Indien och även om min mage "stabiliserat" sig de senaste dagarna som jag käkat svensk husmanskost  så är den inte riktigt bra... än... men även om jag mår lite illa så är det inte hela världen... det kunde ha varit värre... betydligt värre.
.
En av "fördelarna" med min krånglande mage såg jag när jag ställde mig på vågen... jag har gått ner 5 kilo på denna resan... nu är det väl inte riktigt säkert att det beror på min magsjuka... det kan lika gärna vara ett resultat av att jag rört på mig ganska regelbundet... långa strandpromenader och massor av bad har nog säkert gjort sitt... och kanske även det faktum att jag haft lite andra matvanor... inget godis på en månad och massor av nyttigt vegkäk (med en och annan kycklingbit)... faktum är att nu när jag för en timme sedan åt min första skinkbit så kändes det nästan lite skumt.
.
Jag har faktiskt motionerat lite på min semester... här en roddtur på Gagnes.

En försenad och lugn bloggning...

... blev det idag.
.
Verkligheten kommer och hälsar på hos mig... och dra på trissor... jag har fan inte ens hunnit med att blogga idag... ändå så har jag ju avsatt en tid på morgonen till just denna uppgift... men idag så kom det ett besök och sen har det bara rullat på... verkligheten i 110 kilometer i timmen... vilket inte för en enda sekund känns stressigt för mig... kanske beror det på att jag lärt mig lugn i ett relativt kaos under en månad i Indien.
.
För så var det ju... för en månad sedan så var jag lite nervös för hur det skulle vara att komma ner till Delhi... hade hört talas om att det skulle vara ett minst sagt kaotiskt ställe att landa på... vilket till min förvåning jag inte kunde hålla med om... tvärtom så uppfattade jag Delhi som en väldigt lugn stad... förvisso så kunde jag förstå att staden kunde uppfattas som ett fullständigt kaos... men det var inte min upplevelse... Varanasi var nog i så fall ett mycket mer kaotiskt ställe... men inte ens där fanns det fog för någon oro... tvärtom så uppfattade jag även Varanasi som väldigt lugnt... helt lugnt men ändå fullständigt kaotiskt... skulle jag få för mig att försöka ha någon som helst kontroll över situationen så hade jag säkert flippat över och fått panik... men jag försökte inte kontrollera någonting och då blev det väldigt lugnt eftersom det ju bara var att hänga med i flödet.
.
En dag som idag hade nog stressat mig en smula för några veckor sedan... men inte idag... nä det var ju bara flyta med i flödet... och uppleva livet en helt vanlig dag på VågaVa i Halmstad... en dag fylld med händelser och en mycket levande dag... det är skönt att kunna uppleva lugnet i en väldigt händelserik dag... ett inre mycket behagligt lugn... nästan meditativt... det är skönt att vara Peter idag.
.
Mycket ljud, rörelse, lukter och intryck kan också vara en form av meditation.

Iskallt...

... med snö och is.
.
Ja det är inte utan att det känns en liten smula kallt att komma hem igen... om jag förstår det hela rätt så har det inte barit så mycket snö hemma i Svedala när vi har varit borta... men igår så passade det så klart på att snöa hemma i Brännebassalt... inte så att jag fick skotta mig in på gården... men det var vitt på marken och det blev fina spår i snön när jag körde in med min bil på gården... parkerade... och frös häcken av mig bara genom att tömma bilen på resväskor och låsa upp ytterdörren... fan det är kallt med snö.
.
Det är en viss skillnad på stranden i Agonda och hemma i Brännebassalt i januari.
.
Nu ska jag snacka lite med mina kollegor på jobbet och ta tag i allt det där som lägger sig på hög om man är borta från vardagen i en månad... för vardagen tar minsann inte semester.

Hissmusiken...

... på lyxhotellet.
.
Naturligtvis finns det hiss på lyxhotellet i Delhi... Men precis som själva lyxen här är det rätt mycket fasad... En sprucken högtalare brölar ut något gammalt James Bond-tema på full diskant... Behöver jag säga att det låter skrattretande fruktansvärt... Och Det är inte allt som inre riktigt ser ut som på Scandic hemma i Sverige... Vi tryckte oss en våning för högt när vi skulle till vårt rum igår... Och hamnade på ett tak som mest liknade en sopstation... Men en sak är sim i Sverige på detta hotell... Priserna... Men det är faktiskt inre den största orsaken till att jag känner en stor tacksamhet över att vi INTE valt att bo lyxigt på vår resa... Nä... Den största vinsten med att bo lite mer "ekonomiskt" är att då har bi befunnit oss i Indien... Inte som på detta hotell... Omgiven av jättestora amerikanare... Jag vill egentligen inte skriva detta men de är faktiskt jättetjocka allihop... Jag trodde knappt mina ögon.
.
Om en kvart åker vi till flygplatsen för att ta planet hem... Ja jävlar... En månad går fort.
.

Lyxhotellet...

... I Delhi.
.
Vi tog ju in på ett enligt våra Indiska mått sett helt sinnessjukt dyrt hotell i Delhi nu inatt... 6500 rupier för tre personer motsvarar en väldans massa nätter nere på Agonda beach... 6500 rupier är ca 850 kronor... Det är knappt 300 per skalle men det är mycket pengar i Indien... Men va fan... Varm dusch och riktiga sängar... En gubbe som gör honnör när man går in genom dörren och massa människor som bär väskor och grejer... Service är Indierna helt grymma på... Arbetskraft finns det i överflöd och hjälpsamhet vet inga gränser.
.
Men bäst på hotellet var nog ändå grillen som se hade tänt utanför... Där stod personalen och en tysk bilförsäljare och värmde sig eftersom det ju är svinkallt i Delhi på nätterna nu... Honnörsnubben tog en paus och satt och rökte en cigg och var mest som vem som helst för en stund... Och tysken passade på att berätta för oss att han resan nästa vecka skulle ta lite semester och dra till Nepal för att flyga falmskärm... Han drog hissnande historier om hans vän som hissades upp av en sanslös termik till 6500 metet över havet... Vi drog alla efter andan... Honnörskillen, hisspojken, min dotter och jag... Fan vad jag kommer att sakna dessa underbara spontana möten som Indien hela tiden bjuder på.
.
Men allting har sin tid... Och imorgon åker vi hem... Det är både med saknad och glädje... Det är roligt att komma hem och träffa mina vänner men lite tråkigt att skiljas från detta underbara och mångfacetterade land... Indien är ju som jag resan sagt... Mycket mer av... ALLT.
.

Flyg till Delhi...

... Innan vi åker hem.
.
Om några timmar lyfter vårt plan till Delhi... Och eftersom vi inte landar där förrän i kväll efter en mellanlandning i Bombay så handlar det mest om att bara hitta ett ställe att sova på innan vi drar hemåt i morgon bitti... Man kan säga att vår semester är slut nu och att det enda som återstår är att transportera sig själv och en packning en herrans massa mil... Sen väntar ju... Tjoho... Vardagen.
.
Men var sak har din tid... Idag har jag surfat på de häftiga vågorna... Imorgon sitter jag på planet hem... Och i övermorgon kanske jag skottat snö i Brännebassat... Visst är det häftigt med kontraster... Nästa semester är att åka bräda i Trysil... Fan... Mitt liv är ett överflöd på kontraster... Jag är en mycket rik människa... Allra helst eftersom jag har vänner att uppleva dessa kontraster tillsammans med.
.

Sista dagen...

... på Agonda beach.
.
Då börjar vår resa leda mot sitt slut... bara en natt kvar i hyddan på Agonda beach för imorgon bär det iväg till Delhi med flyger... Bara för att sova över där i en natt innan vi flyget hem till Sverige igen... Och det känns... Bra.
.
Allting har sin tid och nu är det dax att dra vidare på resan som kallas för livet... Och det är som vanligt ett spännande äventyr vart man nu än befinner sig... Om man väljer att se det så vill säga... Det är ju ett val som var och en får göra... Själv tänker jag nog göra mitt bästa för att trivas var jag än befinner mig även fortsättningsvis... Jag har ju lärt mig att gilla de positiva glasögonen.
.
Jag var på ett mycket givande NA-möte igår... Människor från lite överallt i världen delade med sig av varandras erfarenheter... Och det är häftigt att se hur mycket som är sig likt för oss människor oavsett var vi bor eller vilka liv vi levt... Vilken gåva att få vara med i denna fiNA gemenskap... Och efter att ha träffat ett gäng ryssar som bjöd in oss till Moskva i augusti blir jag väldigt sugen på att åka dit.
.
Världen är inte så stor... Idag Indien... Imorgon Sverige... Sen kanske Moskva... Fan vilken frihet jag känner inför mina helt egna val... Men först av allt... Här och nu... Det får bli ett morgondopp nu direkt.
.

Magsjuka...

... hör väl till en Indienresa.
.
Har i några dagar varit lite småkrasslig... Och min mage mår väl... Så där... Men jag är inte tillräckligt krasslig för att orka ta mig till doktorn för att få lite Indisk dundermedicin... Mest bara lite energilös och så har jag väldigt dålig aptit... Får försöka tvinga i mig lite käk eftersom jag inte är ett endaste dugg hungrig... Och det har jag inte varit på några dagar... Jag har med mig magmedicin från Sverige som jag använt mig flitigt av... Och som funkar ganska bra.
.
Om någon timme bär det iväg norrut... Till Calangute för att gå på ett NA-möte i eftermiddag... Vi åker så att vi är uppe i god tid... Då hinner vi ju med ett dopp och en litet tur på stan också... Men det viktigaste först... Tillfrisknandet... På alla de sätt.
.

Fredagsmötet...

... är ju väldigt speciellt.
.
På fredagarna så brukar vi i en av mina hemmagrupper (Halmstad) oftast gå ut och käka efter mötet... Ett i alla fall av mig väldigt uppskattat litet äventyr... Hur det bli i morgon med ätandet vet jag inte just nu... Dels för att jag känner mig lite matt och inte haft så stor aptit de senaste dagarna... Att vara en smula energilös gör faktiskt inte så mycket här eftersom det krävs väldigt lite energi här överhuvudtaget... Men vad jag vill berätta är att jag tänker åka upp till värsta turisthaket i norr i morgon för att gå på ett NA-möte... Och då ska vi passa på att bada på stranden i Calangute är det tänkt... där har jag badat förut och det ska bli skoj att hälsa på en snabbis igen... Innan vi avslutat vårt Indienäventyr med en sista dag i Agonda innan bi drar till Delhi för att flyga hem till Sverige igen... Vilket jag faktiskt kan tycka ska bli skoj.
.

Möte...

... har det varit tunt med.
.
Jag märker i mig själv att jag saknar mitt mötesgående... Sakta, sakta flyttar jag in fler och fler av mina tankar i mig själv... Och det är inte bra för mig... Jag är inte en kille som mår bra av att befinna mig för lång tid mellan mina egna öron... Behöver istället ta del av det som händer utanför mig själv... Ja ni vet... Det där som kallad för livet.
.
Mitt bästa trix för att kunna göra det är att avsätta en tid (helst varje dag) där jag kan sätta ord på mina tankar och säga dem högt inför en eller fler människor... Gärna strukturerat som våra morgonmöte på VågaVa eller som på ett NA-möte... Det funkar bra för mig.
.

"Hemma"...

... igen.
.
Efter en rekordsnabb bilfärd från Hampi har vi då kommit "hem" till Agonda igen... Det var mycket glädje och sång i bilen utmed vägen när vi väl hade vaknat... Vi sjöng och skrålade för full hals till kända Goa-schlagers... Plus att vi la in lite extra lokala sånger från reklamen här nere... Vilken reklam har jag inte den blekaste om men det spelar mindre roll... Huvudsaken var att ha skoj.
.
Det är faktiskt med en smula saknad jag lämnar Hampi... Den upplevelsen var verkligen väldigt speciell... På många sätt... Blandningen av västerländska turister och den lokala befolkningen var på sitt flippade sätt helt naturlig... Och det var också intressant att se pilgrimerna som vallfärdat till Hampi av religiösa skäl blandas med skolklasserna som var som galna av att få träffa västerlänningar... Man kände sig som värsta filmstjärnan... Att sedan omgivningen med alla tempel i en makalöst fantastisk miljö slår ut det mesta jag sett (om inte allt) gör ju det inte mindre flippat... Hampi var väldigt mycket Indien och ändå så väldigt mycket mer... Av det mesta.
.

Overkligt...

... ar det narmaste jag kan komma en beskrivelse.
.
Jag vet inte vad som ar mest flippat... landskapet vi ar i eller alla dessa tempel som vi kor runt i... de ar overallt och hur fantastiska som helst... Akropolis och allt annat jag besokt tidigare bleknar vid en jamforelse... eller rattare sagt det gar inte att jamfora detta med nagot... tank er bara grejen att kora omkring pa en moped i ett museum... eller att bostader och ovardeliga kulturskatter smalter samman... Indien ar verkligen speciellt nar det galler kulturskatter... hade detta varit i Sverige sa hade allt varit inhagnat bakom galler och bevakat av vakter dygnet runt... men har ar det en del av vardagen.
.
Men fan vet om inte landskapet slar ut allt som jag tidigare upplevt... mojligtvis sa har jag sett liknande strenformationer i en back eller flod dar vattnet slipat stenarna runda... grejen ar bara att har ar samma sorts stenar typ 20 meter hoga... och har format ett helt landskap... det ar helt enkelt sagoligt vackert.. narmast overkligt... jag kanner mig forminskad till en pytteliten manniska.
.
En grej som vi gjorde idag var att klattra upp for en jattelang trappa... dar lag "Monkeytempel"... och vi hade med oss kex som vi matade de ganska krasna aporna med... de foredrog bananer... en av Agonda-killarna blev bestulen pa sin vattenflaska av en apa som med van hand skruvade av korken och drack en skvatt innan han av nagon anledning ville uttrycka sin besvikelse och puffade till min van nagon aggresivt... pa vag ner fran berget fick vi aven vanta ett tag pa en guide eftersom vi inte vagade passera ett helt gang av valdigt nargagna apor.
.
Sjalva byn Hampi ar ocksa vart nagra ord... jag ar ju van vid en ganska chill vardag efter ett tag pa Agonda Beach... men fan vet om inte Hampi ar annu coolare i sin saliga blandning av olika slags turister (som ju pallat ta den lite jobbiga resdan for att komma hit) och byborna... mixen passar ganska bra till blandningen av natur och kultur far ovrigt.
.
Eftersom jag sitter pa ett Internetcafe sa kan jag inte formedla nagra bilder harifran... fast a andra sidan sa kan inte bilder formedla denna... helt overkliga upplevelse.
.
image description
Taj Mahal var haftigt men faktiskt ingenting jamfort med Hampi om ni fragar mig.

Hampi...

... slar ta mig fan ut det mesta jag upplevt.
.
Vi akte ju ivag tidigt som tusan fran Agonda i morse (04:00 for att vara exakt) i en taxi... och nar vi fick se att han trots allt hade valt den lilla taxin sa forberedde vi oss pa en skrackresa... men dar fick vi tji... det gick som en dans trots att (eller tack vare kanske) jag valde att jagga mig bland bagaget... somnade ganska snabbt och sov i nagon timme innan det var dax for ett frukoststopp langs vagen... Highway hotell hette langtradarfiket och pa skylten var ett mariuanablad en del av loggan... undrar hur det hade funkat i Sverige... var chaffor rokte faktiskt inte pa forran vi bara hade nagon mil kvar till Hampi och jag tycker nog att det var bra att han vantade sa lange... allra helst eftersom vi ju fardades pa Indiska landsvagar... visserligen sa vi "bara" tva olycker pa resan... och jag vet inte om de ocksa hade kakat frukost pa Highway hotell.
.
I vilket fall som helst sa hann vi inte mer an blinka innan vi var framme i Hampi vid 12.00 tiden (rekordsnabbt enligt chafforen)... och dar hittade vi snabbt ett hotell och en restaurant dar vi kunde kaka... sen skulle vi bara softa lite och kolla runt i var omedelbara narhet... och jag har precis kommit hem nu... och jag har da aldrig varit med om maken... helt sinnessjukt haftigt... sa himla vackert och det ar som att vandra omkring i en film fran 15.00-talet... vi var bara precis i narheten och hela tiden sa vaxte upplevelsen... precis som Indien i vanliga fall ar mer av allt sa ar Hampi ocksa det... tyvarr kan jag inte lagga upp nagra bilder just nu... men a andra sidan sa tror jag inte att nagra bilder i varlden kan beskriva denna upplevelse... ska ni besoka Indien sa rekomenderar jag er ett besok i Hampi... det speler ingen roll att det har hittat hit lite mer turism de senaste aren... den marknaden forsvinner faktiskt i upplevelsen... jag ar glad over att jag satte mig i taxin i morse.

Nu drar vi till Hampi...

... tidigt, tidigt i morgon bitti.
.
Någonstans så känns det bara så himla rätt att bryta upp från det totala lugnet och ge sig ut på äventyr... och 10 timmar i en bil rakt in i landet är inget annat än ett äventyr... Att målet sedan är Hampi gör ju inte saken sämre... Massor av tempel är i stort sett allt jag vet... Och det räcker... En upplevelse ska inte upplevas i förtid.
.

Nyårsfirandet...

... Nådde upp till nya rekordhöjder.
.
Mycket oväntat så blev underhållningen på vårt eget hak någonting som jag sent ska glömma... En kille med en mick och lite förprogramerade låtar... Typ karioke... Och så helt befriande dåligt ljud och kvallitet på ett uppträdande har jag nog aldrig sett... Först så kunde vi inte låta bli att skratta men efter ett litet tag så upptäckte vi en helt ny dimension... Här var det inte fråga om att vara så jävla duktig för att kunna uppträda inför en publik... Här i Indien duger man precis som den man är... Och gör man sitt bästa (vilket denna kille onekligen verkligen gjorde) så gillar omgivningen det... Kanske t.o.m. Bättre än det perfekta (vad vet jag?).
.
Resultatet lät inte vänta på sig... Kunde han få ha skoj och uppträda så måste det ju vara helt okej att haka på... Så vi skrattade och dansade... Skrattade och sjöng med... Skrattade och hade hur skoj som helt... Inte för att underhållningen var så kvalitativ... Nä... Mer för att den var så befriande tillåtande och inbjudande... Mer sånt till folket... Alla får vara med.
.