... för allt.
.
Satt precis och skrev i mitt stegarbete... och svarade på en daglig inveteringsfråga om jag varit rädd idag/igår... och jag blev faktiskt rädd för att jag skulle kunna göra den listan precis hur lång som helst... och nu gråter jag... nu gråter jag för att jag känner hur rädd jag egentligen är... jag är fan rädd för det mesta verkar det som... inte hela tiden... men... när jag vågar öppna mig och se på min egen rädsla... ja då blir jag rädd.
.
Det finns dagar då jag känner att jag är rädd för allt... precis allt... inklusive min egen skugga.
.
Nu är det inte så att jag går omkring och känner mig rädd hela tiden... absolut inte... men det beror ju heller inte på att min rädsla har försvunnit... nej den ligger ju kvar som ett slummrande spöke i mitt inre... och jag springer på genom livet i allt snabbare takt för att slippa få känna på den känslan... för jag vill ju inte vara rädd... inte någongång... jag vill känna mig trygg och harmonisk... jag vill vara den peter som jag är egentligen... för jag är en kanonkille... på riktigt... och har ingenting att vara rädd för... det vet jag... samtidigt som jag fortfarande kan förlamas av rädslan när den slår till.
.
Jag är samtidigt glad över att jag idag ser och känner min rädsla... och att jag har ett stort hopp... ja... t.o.m. full tillit om att den till stora delar kommer att avlägsnas... för det mesta av min rädsla är gammal... väldigt gammal... jag har använt mig av denna gamla rädsla som drivkraft i hela mitt liv... och när jag tittar helt ärligt på mig själv så kan jag se hur många av mina defekter som har sin grund i denna rädsla... kontroll... att inte släppa in andra människor nära... bla, bla bla... den listan kan också göras alltför lång... kort sagt... massor av självcentrerad rädsla... själva grunden i min sjukdom... beroendesjukdommen... en sjukdom som jag aldrig kommer att bli frisk ifrån... men där det tack och lov går att tillfriskna... jag kommer att slippa gå att bära omkring gammal rädsla från förr... och jag kommer att slippa ur det fängelset de rädslorna bygger runt mig... jag kommer att bli fri.
.
Men först ska jag acceptera... och nu gråter jag igen... över hur stor plats jag ger till mina rädslor i mitt liv... och vilka fruktansvärda konsekvenser det ger mig... hela tiden... och nej... det är inte självömkan... inte för en enda sekund... detta är precis tvärtom... en liten stund av objektiv total klarsyn... sedd genom mina egna tårar... och i detta nu så känner jag... hopp.
Jag har en vän som är nykter alkoholist. När jag lärde känna honom så sa han alltid att han var rädd. Det förstod aldrig jag för han var ju en ganska självsäker kille och jag brukade inte hålla med honom. Nu plötsligt förstod jag vad han menade då tack vare det du skrev nu.
Kan inte detta vara en slags läkningsprocess egentligen? För att rensa ut gammalt och få in ny energi? Förresten så tror inte jag att man kan gråta när man är rädd om man inte är stark. Så då är det ju faktiskt en bra grej med. Dessutom är du ju oerhört modig som bejakar dina känslor och som dessutom delar med dig till andra!
*kramar*