... som försvarare av självrespekt.
.
Var ju hos terapeuten igår... och vi kom att snacka om ilska... hon är rätt vass min terapeut och hittar snabbt de lite mer obekväma områdena i mitt liv... för ilska är väl ingenting som jag vill prata om... nej... på med locket så vi kan le och se glada ut istället har väl tyvärr varit min melodi genom livet... frånsett en period i min ungdom då jag var ute och slogs var och varannan helg... då var slagsmål min vardag... och det var kanske inte så konstigt eftersom den perioden föregicks av en längre tids mobbing av mig då jag tog emot stryk utan att röra ett finger... vilket naturligtvis var en fruktansvärd upplevelse... jag gick omkring och var rädd i många år... och när jag säger rädd så menar jag verkligen rädd.
.
Det är naturligtvis inget fel i att vara arg... tvärtom så är ju det hur sunt som helst.
.
Det finns tillfälle i mitt liv då det verkligen har varit på sin plats att bli förbannad... mobbingen är ett typexempel... men det dyker fortfarande upp tillfälle då lite hederlig ilska är befogad... och jag har fått lära mig lite om vad jag ska tänka på när jag blir arg... om jag blivit illa behandlad... begränsad i mitt handlingsutrymme... eller hindrad att nå ett mål... för i går lärde jag mig att ilska är en försvarare av självrespekt... och när jag tänker på det så blir jag nästan lite ledsen... fan vad jag har trampat på min egen självrespekt genom åren... och ännu hemskare... fortfarande gör mellan varven.
.
Gör om... gör rätt.
Tack Peter