PETERS BLOGG

... ända in i benet på mig.

Jag köpte mig en kupévärmare igår... och i min fantasi så såg jag mig kliva in i bilen i skjortärmarna noncalant slängandes min jacka i passagerarsätet... varmt och skönt... så där en 22 grader eller något.

Tji fick jag... antingen är min kupévärmare sönder eller så fattar jag inte riktigt hur man gör... för inte fan kunde jag sitta i skjortärmarna och köra till stan... nä tvärtom fingrarna höll på att frysa fast i ratten och jag frös ända in i benet... jag tänkte ge den en chans till innan jag återgår till mitt vanliga sätt att få en varm bil... och det är ju nästan så att jag inte vågar skriva om hur jag brukar göra här... det är inget direkt miljövänligt allternativ... och hade nog inte funkat så bra inne i stan... för jag gör det enkelt... startar helt enkelt bilen en halvtimme innan jag ska ge mig iväg till jobbet... och så får min bil stå där och bli varm med motorn igång... jag kan tänka mig att en och annan miljökämpe har vissa invändningar emot detta.


Jag får ju för mig att en kupévärmare är mer miljövänligt... och... att den värmer upp bilen.

... bor hemma hos mig.

När jag kom in till stan (Halmstad) nu i morse så insåg jag att det är hemma hos mig det är riktig vinter just nu... för i Halmstad var det ju bara pyttelite snö... här behövde man minsann inte skotta sig fram till bilen för att komma till jobbet... nä jag hade inte ens behövt ta på de fodrade vinterstövlarna som nu gör att jag ser ut som en bonde i stan... vilket jag ju i.o.f.s. är... eftersom jag ju bor på landet.


Jag VET att jag inte är annorlunda... men ibland så känns det faktiskt så ändå.

Fattar inte varför jag som en 53-årig mogen man fortfarande kan tycka att ett par rejäla och fodrade vinterstövlar ser löjliga ut... snacka om att barndommens bojor har en tendens att haka sig fast på mig... för inte fan behöver jag göra mig till för att se cool ut längre... nä nuförtiden  borde det ju fan räcka med att jag vet att jag är en cool kille... trots mina jävligt fula vinterstövlar.

...till ett regionsmöte i Stockholm.

Idag så åker vi till Stockholm för att vara med på morgondagens regionsmöte... jag har ju blivit vald till vice-RKM (regionskommtémedlem tror jag att förkortningen står för) och ska repensentera vårt distrikt (NISNA) i regionen... intressant, spännande och skitskoj... tror jag.

I vilket fall som helst så innebär det ytterliggare några nätter hemifrån... min polare har bokat in oss för två nätter på ett hotell i huvudstaden... och någonstans så är jag attraherad av att vara på resande fot... jag har betydligt lättare för att befinna mig här och nu när jag är på väg någonstans... så jag kan mycket väl köpa begreppet att det är resan som är målet... för det är då jag aktiverar mina sinnen som mest... ser mig omkring... känner dofter... provar nya smaker... och känner hur vinden smeker min kind... och lyssnar intresserat på alla ljuden... och resultatet låter naturligtvis inte vänta på sig... omedelbums befinner jag mig här och nu.

Visst är det skönt att sova i min egen säng... och visst är jag tacksam för att jag har ett eget hem... och jag älskar att komma hem efter en resa... men ändå... jag får ett inre lugn av att befinna mig på väg någonstans... konstigt nog så är det just då som jag kan stanna upp i mig själv.



Jag tycker om att vara på väg någonstans... både på min insida och min utsida.

... för idag är det min födelsedag!

Jo så är det... idag så fyller jag 53 mänskliga år... och när jag skriver min egen ålder så känns det lite overkligt... liksom lite "gammalt" trots att jag nu har lärt mig att det "bara" handlar om min fysiska ålder... mentalt så har jag nog allt fortfarande väldigt mycket att lära eftersom min drogfria ålder ju inte är äldre än 12... och det är med en viss lättnad jag får ta del av kunskapen om att haschet gör människor dumma i huvudet på riktigt... jag var verkligen trög i mitt missbruk... det var inte min omgivning som var dum och inte fattade någonting... det var bara jag som röka för mycket brass... och kanske hade en mental ålder på ca. 7 år rent känslomässigt när jag blev drogfri... så det är kanske inte så konstigt att jag känner mig lite yngre än min fysiska ålder... eftersom min mentala ålder borde vara 12 + 7 = 29 år... jag tog ju en jättelång paus i min utveckling genom att supa och knarka bort mitt förstånd i en herrans massa år.


Till en början så var jag bara ett vanligt barn... sen hittade jag drogerna och blev narkoman.

Jag tycker om att bli äldre... visserligen så säger min fysiska kropp till mig lite då och då att jag inte är 20 år längre och protesterar med all tydlighet om jag trotsar den... men det finns andra saker som jag lärt mig med åldern... som att det är inte längre så himla viktigt att ha rätt... nu för tiden är det betydligt intressantare att vara lycklig.

... spela teater.

Vi har ju som vanligt delat in oss i några grupper här på Korpberget som ska redovisa  sina uppgifter inför de som går primären här nu... och gruppen som jag tillhör ska redovisa steg 5, 6, 7 och 8 i form av en teaterpjäs... vi har snickrat ihop ett starkt kriminaldrama i bästa Lars Noren anda... med mycket skuld och skam och en hel del guderi... varvat med en inre strid där andliga principer har en tuff fight att gå mot karaktärsdefekterna... igår repeterade vi för fullt och nu så hoppas vi att vårt drama sitter som det ska... vi räknar med att pjäsen kommer att ta ca. 10 minuter... och vi ser med skräckblandad förtjusning fram emot premiären... och jag hoppas att jag inte tagit vatten över huvudet...

... jag ska nämligen gestalta... GUD.


Vi har ju alla friheten att välja vad vi vill tro på... sen kan vi om vi vill kalla det för Gud.

Efter vår redovisning så åker vi hem... och jag fick precis ett sms som bad oss om att köra försiktigt för att det är halt på vägarna i våra hemtrakter... här uppe i Kramfors är det mest kallt... och vi håller tummarna för att bilen ska starta... inget som vi kan ta för givet... vi fick ju inte liv i den igår... men med leffe bildoktor som chafför är oddsen goda... han är en rackare på bilar.

... vaknar upp till en ny dag.

Och det var skönt att ställa sig på berget denna tidiga morgon och se hur det började ljusna när jag stod där och tittade ut över Ångermansälven... och blev lite filosofisk... för många, många år sedan så tillbringade jag ett gäng månader vid denna älv... jag tillhör nämligen den skaran som har gjort lumpen... på KA 5 i Härnosand.

Och jag minns första veckan... hur jag redan första dagen hade träffat de killarna som skulle bli mina bästa vänner under dessa månader... och vi var kanske 18 år... satt på en Pizzeria och snackade... fortfarande så vågade vi inte riktigt visa vilka vi var för varandra... så det dröjde ända till vecka två innan vi kunde berätta att vi alla tre var narkomaner (även om det inte var det vi kallade oss vid den tidpunkten) och att vi allihop hade suttit på pizzerian med varsin bit brass på fickan.

För så var det... redan första dagen så drogs jag till narkomanerna... och på den fronten har det inte hänt så mycket under alla dessa år... men det finns en väldigt avgörande skillnad från 1978 då jag var här uppe sist... nu år 2010 så umgås jag med nyktra narkomaner... och igår så fick jag lära mig att det kan bero på att vi delar en fysisk sjukdom... en biokemisk sjukdom... men det tänker inte jag så mycket på... nä jag gillar nog mest att umgås med narkomaner för att jag känner mig trygg i det sällskapet helt enkelt... ni vet... samma lika.


Det är lätt att bli lite filosofisk när jag sitter vid älven och tänker tillbaka på hur det var.

... var någonting som det pratades om idag.

Vi har haft en helt fantastisk föreläsning som bl.a. handlade lite om vad det är vi äter och varför vi bör äta vissa saker för att må bra... och det har också pratats en hel del om sockerberoende... grymt intressant... jag har lärt mig massor idag.


På vår skola lär vi oss lite om allt möjligt... om både ditten och datten... massa olika insikter.

Dagens lektioner tog alldeles för snabbt slut... det var så grymt intressant och lärorikt att ta del av Bitten Jonssons kunskaper om hur vi funkar... hon var väldigt kunnig och lärde mig att jag nog allt fick ta och kolla upp lite av mina kunskaper om både det ena och det andra... om t.ex. den fysiska sidan av mitt beroende... att jag har en fysisk sjukdom och att alla faktiskt inte kan bli alkolister även om de skulle vilja... en för mig helt ny kunskap.

Vi fick också lära oss massor om sockerberoende... och jag blir faktiskt lite rädd för mina nya kunskaper... socker är fan inga ofarliga grejer... men å andra sidan så gillar jag att jag kan styra mitt mående och få min hjärna att fungera på ett sätt som hjälper mig att må bra genom att tänka lite grann på vad jag stoppar i mig...

... socker är inte så himla nyttigt.

Visste ni att socker inte tillhör våra naturliga artfödor och från början (4000 år sedan) började odlas i Persien... ungefär samtidigt som men började odla vallmo... och sen så lärde man sig att raffinera dessa båda naturliga produkter... till vitt socker och heroin.

... är jag nykter och drogfri idag?

Blev nästan lite överraskad av min egen fråga till mig själv... naturligtvis eftersom jag inte funderar så mycket på varför längre... jag bara är nykter och drogfri... inte för att vara duktig eller för att jag är tvungen... nä jag är nykter och drogfri för att det funkar bättre än att vara en aktiv narkoman och alkolist... svårare än så är det inte.

Allting... precis allting har blivit bättre sen jag slutade att knarka och supa... egentligen en smula förvånande om jag tänker efter riktigt noga och minns min första drogfria dag... den var allt annat än behaglig... jag mådde som ett svin... kände mig som ett svin... och jag kan fortfarande riktigt känna den ångesten som jag hade då... hua, hua... så vill jag inte att min värsta fiende ska må... om jag haft någon värsta fiende... för det är mycket som är annorlunda i mitt nyktra liv jämfört med mitt liv som aktiv missbrukare... en av de sakerna är att mina värsta fiender har försvunnit... ja konstigt nog så har typ alla idioter försvunnit... jag har väl inte så mycket att dölja längre ;-)... och då försvinner ju de flesta jobbiga människor har jag märkt.

Mmmmm... jag gillar min fråga till mig själv allt bättre... för nu när jag tänker efter på varför jag valt att leva nykter och drogfri så kommer jag ju automatiskt i kontakt med massa saker som jag tar för givet idag... alla dessa belöningar som det innebär att få vara med i livet på livets villkor... för idag så är jag med i livet... tar för mig av livet... och vågar leva livet... fullt ut... i glädje och i sorg... och jag fattar fan inte varför jag väntade så himla länge med att leva... "på riktigt"... det finns ju så himla mycket att uppleva... hela tiden... överallt.


Livet är verkligen en gåva att njuta av... och jag är tacksam över att få leva "på riktigt".

Ta bara det här med att gå ner på gymmet... och att vi på VågaVa kan göra det tillsammans beror på att det finns fler som gillar att vi håller oss drogfria... mitt gym (FORM i Halmstad) har visat oss detta genom att sponsra oss på ett VIP-kort så att vi kan gå och träna där på dagarna... så nu ska vi snart gå ner till gymmet och träna i grupp på lite konstiga maskiner som står i en cirkel... jag tror att det heter "Easy line"... och även om jag inte är så himla mycket för fysisk ansträngning så vågar jag prova nya saker... för jag har ju lärt mig att förändringar oftast gör mitt liv bättre.

Så mitt eget svar på min egen fråga om varför jag är nykter och drogfri är att jag utan att ljuga kan säga att... allt... precis ALLT har blivit bättre sen jag blev nykter och drogfri.

... var min vardag för några år sedan.

Jag var i stort sett alltid drogad när jag körde bil... var jag inte full så var jag påtänd... eller i "bästa" fall bakfull... och givetvis helt och hållet livsfarlig för mina medtrafikanter och de som satt i min bil... helt hänsynslöst och ingen som jag är vidare stolt över som ni säkert förstår.

Att jag åkte fast för rattfylla och rattonykterhet några gånger spelade ingen som helst roll... jag fortsatte att köra bil i drogat tillstånd ändå... om och om igen... och det är först nu när jag är drogfri som jag fattar att det inte "bara" var när jag druckit massor av sprit som jag var rattfull... och att det inte var okej att peta i sig amfetamin bara för att det skulle köras långa sträckor... eller att det var bara i min egen lilla värd som brass var någonting som fick mig att köra försiktigt... jag skäms när jag tänker på det.

Det händer ganska ofta att jag läser i blaskan om att någon känd artist "råkar" åka dit för rattfylla... han/hon har ofta haft lite "otur" och i bästa fall så kanske människan i fråga erkänner att han/hon möjligtvis dricker lite för mycket... att det har varit lite stressigt den sista tiden efter den senaste skillsmässan eller vad det nu kan vara för något...

... och jag tänker på mig själv... hur jag i stort sett alltid körde bil med någon form av drog i min kropp... och ändå inte hade en blekaste aning om att jag både var narkoman och alkolist... jag trodde ju också att jag "bara" hade lite otur... och blev väldigt orättvist behandlad av grannarna, tjejerna, poliserna och de flesta andra runt omkring mig...

... ja jävlar... vilken tur att jag slipper de problemen idag.


Ibland så undrar jag hur många som kör omkring på våra vägar utan att förstå sitt problem.

... är ett härligt tillstånd tycker jag.

Jag känner sinnesro lite då och då... faktiskt... ofta som ett resultat av att jag gjort saker som jag kanske inte riktigt hade lust att göra... ni vet det där prylarna som man gärna skjuter upp för att göra sen... imorgon... för att man ska bara fixa med något annat väldigt viktigt först... typ mulle eller nåt.

Men de gånger då jag får tummarna ur och får gjort mina "måsten" så är känslan av befrielse i det närmaste total... jag vill nog kalla det för en form av sinnesro att bli befriad från stress.

En annan gång när jag kan uppleva ett inre lugn är efter ett yoga-pass... så jag har stora förhoppningar på att jag kommer att få känna sinnesro ungefär ganska exakt kl.12.55 idag... för då kommer jag att ligga på ett golv på gymmet efter ett stenhårt, brutalt och fysiskt ansträngade yoga-pass... för onsdagar är det Uffe som håller i passet... och när han håller i det så blir jag svett... varje gång... och precis som vanligt så har jag inte ett endaste dugg lust att anstränga mig fysiskt (det vill jag ju aldrig)... men eftersom jag vet hur bra jag mår efteråt så kommer jag att trotsa denna känslan och befinna mig på rätt ställe på rätt tid för att få uppleva sinnesro när jag knallar från gymmet om några timmar.


Det är fan häftigt att kunna planera in en stund av sinnesro att njuta av idag.

... vill regeringens "experter" dela ut till narkomanerna.

Och ni som känner mig vet ju vad jag tycker om det... eller rättare sagt vad jag inte tycker om det... jag är ju livrädd för alla dessa kemiska "lösningar" på mänskliga problem... för jag tror på fullt allvar att vi människor är mer än biologi... och vem är det som som bestämmer vad som är "normalt"?

Anledningen till att man vill skriva ut mer Metadon och subutex är att det räddar liv... ett ganska tungt argument eller hur?

Och visst är det säkert en och annan som slipper dö av sitt missbruk... men till vilket pris?

Personligen så tycker jag att det är helt sinnessjukt att dela ut mer "medicin"... och då vet jag ändå att det funkar för en och annan... men jag tycker att det är att underskatta människan... för det behövs inga droger för att bli drogfri... det är min absoluta uppfattning... och jag påstår inte att mitt sätt är rätt sätt... jag säger bara att mitt sätt är mitt sätt... och enligt mig så är det bästa sättet att bli drogfri väldigt enkelt... ja förbluffande enkelt faktiskt... sluta peta i dig droger så blir du drogfri.

Att du kanske blir sugen på droger när du lägger av är inget att oroa sig för... drogsug är helt ofarliga... däremot så kan du behöva hjälp med att trappa ner ett benzomissbruk... och jag rekomenderar en alkolist att be om hjälp för att bryta sitt missbruk eftersom det kan vara direkt livsfarligt att sluta supa omedelbums... däremot så tror jag att de flesta andra droger (inklusive heroin) bara är att plocka bort och sluta peta i sig... du kanske blir väldigt sjuk i några dagar... men det går över ganska snabbt.

Sen tycker jag att man kanske har fått en möjlighet att ta itu med själva problemet... som naturligtvis inte har ett skit med drogerna att göra... vi knarkar ju inte för att vi är dumma i huvudet... nä vi petar i oss droger för att slippa ta ansvar för våra egna liv.


Det finns säkert någon som tycker att jag är helt dum i huvudet nu... det bjuder jag på.

... guldbollen.

Allt annat hade ju varit helt sinnessjukt... han är vår absolut bäste fotbollsspelare... kanske genom tiderna... det är ta mig fan så jag börjar fundera på om han inte t.o.m. är bättre än vad Torbjörn Nilsson var på sin tid... eller åtminstone lika bra... och det vill inte säga lite.


Det tog några år men nu har Torbjörn Nilsson äntligen fått en värdig arvtagare... Zlatan.

... har skrivit en jävligt bra bok.

Another Chance (Hope and Health for the Alcoholic Family) heter boken... och det är en av de bästa böckerna jag har läst om beroendesjukdomen... grejen är kanske bara att när jag och mina kolleger som också pluggar för att bli addiktologer snackar om "discobruden" så kanske en och annan höjer lite på ögonbrynen... och tycker att det låter lite oseriöst... "discobruden" är ju inte hennes egentliga namn... nä det är nog bara vi som kallar henne för det... bara för att vi tycker att hon påminner till utseendet om en typisk 70-tals discobrud...


... för discobruden har ju ett namn och heter egentligen Sharon Wegscheider Cruse ...

... men när jag försöker mig på att säga det namnet högt... eller ännu värre komma ihåg det... ja då får det nog fan bli "discobruden" i fortsättningen också... jag tar risken att bli bedömd som oseriös... men va fan... det viktiga är ju inte vad hon heter... nä det mest flippade av allt är att en "discobrud" kan skriva en så klok bok som hon gjort... och det konstaterar jag samtidigt som jag inte kan låta bli att undra om hon är en jävel på att dansa... också.

... av Milano.

Kanske skulle Mona fråga honom om han inte skulle vilja bli partiledare för sossarna... han är ju en vinnare och skulle säkert ge Fredrik en match... eller?


För en Zlatanist som mig så skulle jag gärna se honom som president... Zlatan är kung.

... är ju bra att ha på sig.

Jag vill t.o.m. påstå att en positiv livsyn är helt nödvändig för en kille som mig... och jag har ibland funderat över varför det är så... och tror faktiskt att det som så mycket annat handlar om paradoxer... att jag helt enkelt behöver kompensera min ganska realistiska syn på livet i stort... för jag är väldigt medveten om min relativa obetydlighet som människa... att hela mänskligheten i den form som vi ser den idag är försumbar i det stora hela... inte för oss människor naturligtvis men som livsform i ett betydligt större samanhang... och med den insikten så vill det fan till att kunna ta på sig de positiva linserna... det är ju lite som ståupparen Peter Wahlbeck sa när han underhöll oss på konventet i somras...

... "vi föds ur ingenting och är på väg till ingenstans"...

... jag kanske citerar honom lite fel men ni förstår säkert vad jag menar... det finns tillfälle i livet då jag drabbas av en viss cynism och på riktigt kan fundera på vad om är meningen med livet... egentligen.

Nu behöver jag ju inte tänka så länge på den saken eftersom jag ju egentligen vet vad som är meningen med livet... och på fullaste allvar så vill jag påstå att jag inte tror mig veta... nä jag vet... och det är skönt att slippa fundera så mycket på det längre... det finns ju så mycket annat som jag behöver lägga min energi på... som att ta på mig de positiva linserna... helst varje dag... och då är det bra med paradoxer... som att kunna ställa mig i min trädgård en stjärnklar natt och blicka upp mot himlen... och riktigt kunna känna hur stort det är att få uppleva min egen litenhet som människa i universum... för jag tycker att det är snudd på magiskt att förstå att himlen inte är "där borta" utan att jag befinner mitt i allting... och då kan jag känna en väldigt stor ödmjukhet inför livet... och att få lov att under en så relativt kort period som jag lever få ta del av detta mirakel som det innebär att få vara... levande.
.

Livet har så många skepnader... men en sak har alla livsformer gemensamt... att vi lever.


Meningen med livet?
Enkelt... meningen med livet är enligt mig helt enkelt att...                             ... leva.

... att kunna vara bara... jag.

Igår så lyckades jag då få lämnat in vår föreningsbidragsansökan... personligen levererad efter att tillsammans med min kollega lekt vältränad snubbe med järnkondis och spungit upp till sjätte våningen på soc. i Halmstad... den fantasin kunde vi snabbt rasera för vi var inte ens i närheten av något som skulle kunna förväxlas med vältränade...  flämtande och snudd på döende kunde vi lämna över ansökan tillsammans med en blomma... till en trevlig tjej som med ett något förundrat ansiktsuttryck såg på när två medelålders, flämtande och leende killar försökte få ur sig några ord efter sin nära döden-upplevelse... efter några minuters hyperventilerande lyckades vi ge henne en kram och tacka henne för att hon hjälpt oss att överleva ännu ett år... förhoppningsvis... vi har ju inte fått något besked om vi får något föreningsbidrag än... men nu har vi i alla fall ansökt om det.

Och det skönaste med alltihop är nog att jag inte behöver göra mig till... lägga på mig en mask... eller spela en roll... nä det är så jävla skönt enkelt att bara kunna slappna av och vara sig själv... i alla samanhang... det spelar ingen större roll vem jag träffar... jag behöver inte göra mig till eller förändra mig på något sätt... gillar inte personen i fråga mig så är det inte mycket jag kan göra åt det... det är ju liksom inte mitt problem... och det är så jävla skönt att äntligen kommit till den insikten och att kunna praktisera den i mitt liv... allt jag behöver vara i mötet med en annan människa är mig själv... ingenting annat... vilken frihet.


Efter en herrans massa år så har jag då äntligen blivit kompis på riktigt... med mig själv.

Jag har full förståelse för att det finns massor av människor som tycker att jag är ett pucko... det har jag ju själv tyckt större delen av mitt liv... och jag måste faktiskt erkänna att det finns en och annan person som jag valt bort i mitt liv... jag älskar inte ALLA i min omgivning... visst gör jag mitt bästa för att respektera de flesta och är barnsligt förtjust i olikheter... men jag har faktiskt svårt för vissa beteende och även om jag skulle vilja så pallar jag inte att lägga så mycket energi på dessa personer... och jag påstår inte heller att mitt sätt är rätt sätt... nänä... jag säger bara att mitt sätt är mitt sätt.

Men det finns stunder då jag fattar innebörden i frågan om jag vill ha rätt eller vara lycklig... och då är det väldigt enkelt att leva tycker jag... för idag så kan jag välja... jag är inte längre ett offer... skönt.

... som händer typ hela tiden nu.

Idag så kan jag avsluta ett av alla mina projekt som jag har att göra nu... nämligen att åka till soc. och lämna över vår föreningsbidragsansökan tillsammans med en blomma till den fina mäniskan som påminde mig om denna helt otroligt viktiga angelägenhet... utan hennes påminnelse så hade jag väl bara stått där om några månader och undrat vad det var som hände... det blir ju ofta så när det är mycket som händer samtidigt... någonting glöms bort och kommer som en otrevlig överraskning lite senare...

... saker och ting försvinner ju inte bara för att jag glömmer bort dem.

Det är skolan, fattigprojekt och gud vet allt just nu... är det inte underligt att ALLT ALLTID händer samtidigt... eller att det åtminstone känns så... och det spelar ingen roll att jag vet att det som kan verka livsviktigt idag kan vara helt oviktigt imorgon... att de flesta prylar i mitt liv inte skulle betyda särskilt mycket om någonting riktigt viktigt hände... typ en katastrof eller något... för när det verkligen gäller är mina behov väldigt mänskliga... och inte ett enda dugg likt vad som är viktigt i mitt liv just nu... Hur konstigt det än låter så är faktiskt inte Zlatan helt livsviktigt för mig... även om det inte känns på det viset så tror jag mig kunna överleva utan TV:n... faktiskt.


Vad är det egentligen som är viktigt i mitt liv... är det tak över huvudet eller är det Zlatan?

Det mesta i mitt liv handlar om att prioritera... och idag så är faktiskt en ansökan viktigare än Zlatan... men på lördag... då är det helt andra prioriteringar som gäller... Milan - Inter... derby... Zlatan... woow...

... är det bråttom.

Efter att jag har skrivit denna blogg så ska jag sätta mig och skriva en föreningsbidragsansökan... inte sen... eller imorgon... utan nu... eller... fan... jag ska bara skriva färdigt här... nu.

Jag kan bli lite stressad då och då... allra helst när jag gör grejer för att slippa göra det jag borde göra... jag har fan inte tid att sitta här och skriva blogg egentligen... nä... jag har ju bestämt mig för att göra klart vår ansökan idag... tänker inte ge mig innan den är klar... och likförbannat så sitter jag här och bloggar... om att jag har bråttom... imorgon så ska ansökan nämligen vara inlämnad och klar... och jag längtar efter att slippa känna den stress som jag känner just nu... och det finns ingen genväg... det enda jag kan göra åt saken är att sluta blogga och göra det jag borde göra istället...

... inte sen... utan nu... omedelbums.


Vad tänkte jag på när jag valde denna bilden... långsamt kommer man längst kanske?

... blir det ibland.

Igår var jag och pratade inför ett gäng människor i Ljungby och var inte hemma föränn vid 22.30... och det är sent för en så gammal gubbe som mig... för jag har blivit lite känslig för det här med att få den sömn jag behöver... det tar på krafterna att bli äldre... rent fysiskt... tack och lov så kompenseras ju det med ett allt större lugn för livet i övrigt... det finns helt enkelt inte så många katastrofer längre... färre katastrofer och betydligt fler axelryckningar helt enkelt... skönt.

Och även om igår var en lååååång dag... så är tendesen i mitt liv att tiden bara springer iväg... och fan... det har väl också med åldern att göra... jaja... som det kan va...


Ålderdomen är en intressant upplevelse... på många sätt och vis.

... värre.

Inte mellan öronen... eller... nja... det var i alla fall inte det jag tänkte på när jag skrev om snöeriet denna gång... utan att jag fick köra in till stan på vintervägar för första gången i år... och jag njöt av att ha vinterdäck (med dubb *L*) på min bil.

Det är inte så att jag gillar att köra bil när det är halt... nä, jag tycker faktiskt att det är rätt jobbigt och sitter ofta och spänner mig när jag kör då... och ser inte fram emot att köra till Ljungby senare idag... för ikväll så ska det bli ett möte där jag ska informera allmänheten om någonting... jag vet inte riktigt vad jag ska prata om mer än att vi på VågaVa ska starta ett anhörigmöte i Ljungby... och att det var ett stort reportage om det i Småläningen igår... tror jag.

Så visst... snöigt både utanför mina öron och mellan dem... men va fan... det kan jag leva med.


Fan vad snabbt tiden går... hann ju knappt fotografera hösten innan vintern rasade in.

Det är nästan overkligt när jag inser att det snart är midsommar igen... ja fan vad tiden går... egentligen så borde jag också förstå att jag samtidigt blir äldre men det känns inte riktigt som jag hinner med det... inte än... för jag ska bara fixa lite prylar först... men sen om ett litet tag kanske imorgon... jaja... mer kommer att visa sig... kanske redan till jul...

... är det definitivt... INTE.

Jag har haft semester från min blogg i några dagar... och det känns konstigt... för jag har ju bestämt mig för att skriva här varje dag... jag är livrädd för att bryta den rutinen... för ni som läst min blogg ett tag vet ju hur det går när jag tar ett litet uppehåll från en rutin... behöver jag påminna er (eller mig själv) om... mitt springeri... mitt städprojekt "15 minuter om dagen"... eller vad det nu kan vara för någonting som jag får för mig... de enda rutinerna som verkar funka... är ju de som innebär att INTE göra något... ja ni vet att INTE peta i mig några droger oavsett vad som händer... eller det att INTE tända en cigg de närmsta fem minuterna hur röksugen jag än är.

Och egentligen så kanske jag borde vara nöjd med att jag fixar dem... för trots allt så är det viktigaste jag kan göra att INTE peta i mig några droger.

Men jag tänker INTE ge upp mitt bloggande... så färdigbloggat är det definitivt INTE.


INTE för att jag har så mycket att säga... nä mest för att jag faktiskt gillar att skriva blogg.

... och jag behöver vila .

Det är mycket på jobbet nu... och jag har inte riktikt hunnit med allt som jag skulle vilja ha hunnit med... ja jag har t.o.m. missat att göra sådant som jag skulle gjort... viktiga prylar... och som vanligt när jag försöker komma ikapp blir jag bara stressad... och får inte gjort ett skit.

Så jag har tagit långledigt... slutade tidigare igår och tänker börja några timmar senare på måndag... för jag har lärt mig att det kan vara bra att göra tvärtom när det kör ihop sig... istället för att rusa på i 110 kilometer i timmen dra åt handbromsen och få lite distans... så idag tänker jag ta det lugnt... åka ner till havet och göra ingenting medans mitt undermedvetna tar hand om stressen... lägger saker och ting till rätta så att jag kan göra upp en plan... en strukturerad handligsplan som ska ta hand om min stress... men var sak har sin tid... och nu är de tid för... att ta det riktigt. riktigt lugnt... för jag tänker minsann ta det viktigaste först... och det viktigaste för mig är att jag känner ett inre lugn när jag ska ta viktiga beslut.


Idag så får det bli en promenix på stranden för mig... och njuta av lugnet vid havet.

... och VågaVa-reklam.

Jag hinner med en snabb blogg innan det är dax för att dra... idag så ska vi vara på UAE (Utredning och akutenheten i Halmstad) och informera om vår verksamhet... och jag tycker sånt är skitsvårt... det är betydligt enklare att låta någon annan beskriva vår verksamhet tycker jag... det är samma sak med mina föreläsningar... det är betydligt enklare at låta någon annan göra reklam för dem.

Igår så blev vi intervjuade av en tidning i småland... och det var en rätt flippad intervju... vi satt mest och funderade över hur man ska kunna få igång en fungerande anhöriggrupp framför en journalist som antecknade och stack in ett inlägg lite då och då... det ska bli mycket spännande att läsa den artikeln... och skoj att se hur vårt samtal uppfattades... och om det kan bli ett inlägg i tidningen som lockar människor till ett möte nästa vecka där en av målsättningarna är att starta en fungerande anhöriggrupp.

Egentligen så är det rätt konstigt att det ska vara så jävla svårt att få igång en anhöriggrupp... vi brukar räkna lite lågt med att en av tio är alkolist eller narkoman... och att var och en av oss har ca. 4-5 stycken personer som vi kan kalla för anhöriga runt oss... fatta det är fan halva Sveriges befolkning... och ändå så är det skitsvårt att få en grupp att funka som har som mål att stödja denna gigantiskt stora grupp... *suck*.


Finns det någon idé som kan hjälpa oss att hitta ett sätt för att nå fram till de anhöriga?

... är fan magiskt.

Jag får akta mig så att jag inte fastnar i ett "kollapåfotbollsberoende"... och håller mig till mina principer... så gott jag kan i alla fall... och jag har faktiskt ganska klara gränser när det gäller fotboll... landskamper... EM och VM-fotboll... och så naturligtvis Zlatan.

Ibland så händer det att det trillar ner någon extra match... som FC Köpenhamn mot Barcelona i förrgår... men i stort sett så har jag begränsat mitt fotbollstittande till ovanstående... och det är inte hela världen om jag missar någon match heller... en annan sak är att jag föredrar att kolla på fotboll... ensam... ja faktiskt... jag njuter mer av att kolla på en match ensam... kanske inte så himla vanligt eftersom de flesta polare jag har använder sig av fotbollen för att umgås socialt... men jag har svårt för det... och jag tror att det finns en anledning till varför det är så... och att den anledningen inte har ett skit med fotboll att göra.

Jag pallar nämligen inte riktigt med när det skälls på någon... eller när man dissar en speciell spelare... det är själva "mobbmentaliteten" som får mig att få ont i magen... den påminner alldeles för mycket om när jag var mobbad... det är samma mekanismer... missnöje och någon att skylla på... värst är det när det skälls på någon i det "egna" laget som gör bort sig... och jag pallar inte... kom ihåg när Sverige spelade en viktig match mot Ryssland i ett mästerskap... och Ryssarna var skitbra... spelade ut Sverige efter noter... jag satt bland alla mina kompisar... och höll på att flippa över känslomässigt av den "dåliga förlorarstämmningen" och gnället på det egna lagets spelare... jag fixar det inte... det knyter sig i magen på mig.


Men jag älskar att se på fotboll ensam hemma i min TV-soffa... för fotboll är fan magiskt.

... är en stenhård träning.

Herregud vad han (Uffe på Form) kör med oss på gymmet... onsdagsyogan är fan brutal... och jag är inte den enda som svettas järnet på hans entimmes-pass... och för första gången så trillade jag ihop mitt under passet... jag pallade fan inte att stå i en position hela tiden ut... och det har jag aldrig tillåtit mig att göra tidigare.

Men det är så jävla shysst att lite då och då praktisera en yoga som är allt annat än lite flum flum... vilket nog en och annan kanske tror att yoga är... flum flum... tji fick ni säger jag då... yoga kan vara en brutal träningsform... tro mig.

Men det är skönt att känna att jag trots min träningsvärk... som jag tydligen lyckades med att skaffa mig genom att stretcha lite grann efter att ha sprungit på löparbandet lite långsammare än jag brukar... och att gå nerför trappor är inte så jävla skoj idag... tur att det är Zlatan som ska spela boll ikväll och inte jag... och att ligga ner framför TV:n i min soffa klarar jag ju av... såklart.


Idag så håller jag tummarna för att Zlatan fixar att näta mot Real Madrid... forca Zlatan.

... lät det när jag steg ut bilen nyss.

Som en blixt från en klar himmel kände jag till min stora förvåning av att jag tränade igår... träningsvärk... va fan... jag är ju en Zumbasnubbe... inte fan ska väl en Zumbakille kunna få träningsvärk?

Men så är det... ajaj,ojoj när jag kliver ur bilen... och jag blev helt ärligt väldigt förvånad.

Vi på VågaVa har ju blivit sponsrade av mitt gym (Form) och fått ett vip-kort som gör det möjligt att tre stycken åt gången från VågaVa kan träna gratis på gymmet... och som ni förstår så är jag jätteglad och tacksam över att vi har fått denna möjlighet... men... (ja det finns ett men)... det innebär ju samtidigt att jag själv kommer att tillbringa mer tid på gymmet... och inte bara dansa Zumba eller yoga mig... nä nu ska det ju tränas på "riktigt".

Jag gick omedelbart till min PT (personliga tränare) Hasse och bad om hjälp... och han la upp ett program till mig... så att jag förhoppningsvis slipper få ont i knäna när jag springer på löparbandet... och stretchar ordentligt efter min träning... om ett tag funderar jag på att be honom berätta hur man bär sig åt för att få tillbaka sexpacket som jag vill minnas att jag hade på min mage innan jag blev rökfri... hur svårt kan det vara egentligen?


Om några veckor så är jag säkert lika vältränad som vilken landslagskille som helst.

... har jag inte längre.

Läste på en blogg igår om drogsug... och då slog det mig att jag fan inte har några drogsug längre... kommer inte ens ihåg när jag var sugen på droger sist... måste ha varit många år sedan nu... tack och lov så blir jag röksugen lite då och då så att jag blir påmind om hur det var... och ni som läser min blogg vet ju att jag tycker om mina röksug... eller tycker om och tycker om... jag är kompis med dem kanske är en bättre beskrivning... och det är fan ett mirakel det också... det var ju inte länge sedan jag kunde gå över lik för att få tag på en cigg.

För mindre än två år sedan så var ciggaretter prio ett för mig... viktigare än mjölk och dasspapper... det var på den tiden då mina röksug bestämde över mitt liv... och det är kanske på sin plats att påminna mig själv om att det en gång i tiden var likadant med drogerna... att de styrde över mitt liv... jag var en fånge som satt i ett kemiskt fängelse... och det är ett slaveri utan dess like att sitta fast i det fängelset.. fy fan.


Frihet är att slippa vara slav... att slippa mina drogsug är en frihet från mitt eget fängelse.