PETERS BLOGG

... att kunna vara bara... jag.

Igår så lyckades jag då få lämnat in vår föreningsbidragsansökan... personligen levererad efter att tillsammans med min kollega lekt vältränad snubbe med järnkondis och spungit upp till sjätte våningen på soc. i Halmstad... den fantasin kunde vi snabbt rasera för vi var inte ens i närheten av något som skulle kunna förväxlas med vältränade...  flämtande och snudd på döende kunde vi lämna över ansökan tillsammans med en blomma... till en trevlig tjej som med ett något förundrat ansiktsuttryck såg på när två medelålders, flämtande och leende killar försökte få ur sig några ord efter sin nära döden-upplevelse... efter några minuters hyperventilerande lyckades vi ge henne en kram och tacka henne för att hon hjälpt oss att överleva ännu ett år... förhoppningsvis... vi har ju inte fått något besked om vi får något föreningsbidrag än... men nu har vi i alla fall ansökt om det.

Och det skönaste med alltihop är nog att jag inte behöver göra mig till... lägga på mig en mask... eller spela en roll... nä det är så jävla skönt enkelt att bara kunna slappna av och vara sig själv... i alla samanhang... det spelar ingen större roll vem jag träffar... jag behöver inte göra mig till eller förändra mig på något sätt... gillar inte personen i fråga mig så är det inte mycket jag kan göra åt det... det är ju liksom inte mitt problem... och det är så jävla skönt att äntligen kommit till den insikten och att kunna praktisera den i mitt liv... allt jag behöver vara i mötet med en annan människa är mig själv... ingenting annat... vilken frihet.


Efter en herrans massa år så har jag då äntligen blivit kompis på riktigt... med mig själv.

Jag har full förståelse för att det finns massor av människor som tycker att jag är ett pucko... det har jag ju själv tyckt större delen av mitt liv... och jag måste faktiskt erkänna att det finns en och annan person som jag valt bort i mitt liv... jag älskar inte ALLA i min omgivning... visst gör jag mitt bästa för att respektera de flesta och är barnsligt förtjust i olikheter... men jag har faktiskt svårt för vissa beteende och även om jag skulle vilja så pallar jag inte att lägga så mycket energi på dessa personer... och jag påstår inte heller att mitt sätt är rätt sätt... nänä... jag säger bara att mitt sätt är mitt sätt.

Men det finns stunder då jag fattar innebörden i frågan om jag vill ha rätt eller vara lycklig... och då är det väldigt enkelt att leva tycker jag... för idag så kan jag välja... jag är inte längre ett offer... skönt.