Att VågaVa Vacker & Värdefull...

... är bland det viktigaste som finns tycker jag... å ett mantra som jag jobbar på.


Varför det kanske någon frågar sig?

-För att jag är så jävla vaaaaaanlig, svarar jag.

Låt mig förklara *L*... det finns en story *L*

jag har hört detta uttryck en massa gånger... å så kom det sig att vi fick gåvan att vara lärare (eller ja... lärare och lärare... vi var väl oss själva *L*) på en skola i stan.
Å så var det en tjej som ville dra lite tidigare... å då hoppade det ut en läxa ur min mun... jag sa åt henne att hon fick i läxa att sätta upp en lapp på sin badrumspegel där det skulle stå... "jag är en vacker och värdefull människa".

På vägen hem kom jag på att jag... INTE... hade en sån på min badrumspegel... å så kan vi ju inte ha det... så jag satte upp en jag med... som en liten parantes så kan jag berätta en lite rolig grej som hände efter att den suttit där i fyra dagar... telefonen ringde... å jag fick en förfrågan om jag kunde tänka mig att ställa upp på en grej eftersom det hade kommit ett sent återbud... de ville ha mig som ersättare för... FRÖKEN SVERIGE!!!... woow tänkte jag... att få ersätta fröken Sverige... snacka om att min text på spegeln funkade över all förväntan *L*... jaja, efter ett kort ögonblick så insåg jag att det var nog inte mina yttre färdigheter som man sökte *L*.

Men texten hängde kvar... å det började trilla ner poletter mellan mina öron... hur det funkade.

Jag har i hela mitt liv sagt elaka saker till mig själv... det finns ingen i hela världen som varit taskigare mot mig än jag själv... det är bara jag som sagt och verkligen menat saker som... "du är värdelös"... "du duger inte"... ja listan kan göras lång... jag har alltså matat mig själv med en massa negativa budskap... å min hjärna är ju inte annorlunda än någon annans... d.v.s. programerbar... säger jag åt min hjärna att jag är dum så tror ju den på det... så är det bara.

Jag behöver behandla mig själv shysst... mata mitt huvud med bra grejer... som...
att säga åt mig själv att jag är en vacker och värdefull människa.

Det som händer och vad mina poletter fick mig att fatta var att jag började titta mig omkring... se på mina vänner som... ja *L*,,, Vackra & Värdefulla... o vipps så hände det... JAG kände mig vacker och värdefull när jag såg på min omgivning på det sättet... å det är en skön känsla *L*.

Jag har fortfarande samma text på spegeln...

Mina rutiner är viktiga...

... för mig.

Å idag så lyckades jag för andra dagen i rad komma iväg till min...


Yoga.

Jag mår skitbra när jag lyckas komma iväg på sånt som är bra för mig... som yogan.
Varje gång så känner jag ett motstånd för att ta mig ner på yogan... å då vet jag ändå att jag fullständigt älskar att gå därifrån... härligt nöjd med mig själv.

Å naturligtvis så förstår jag att mitt motstånd mot att gå på yogan är något underligt tankefel jag besitter... min hjärna verkar vara inställd på att jag ska hitta anledningar att inte gå dit... å detta har verkligen inget med förnuftet att göra *L*... å det är ju inte bara yogan som min hjärna försöker förhandla bort... nä det är mycket som den vill skjuta på framtiden... ni vet... "sen"... "ska bara"... å "imorgon".

De flesta av mina rutiner gör jag bara utan att tänka... som att gå upp på morgonen... åka till jobbet... borsta tänderna... å sånt... för om jag börjar tänka så blir det bara snurrigt *L*... bättre att bara göra det *L*.

Märker också hur lång tid det tar för mig att bygga upp en rutin... å hur förbluffande snabbt det går att sumpa den.

Att sälja sig själv...

... är inte det lättaste.

Snackade precis med en kille som jag bett om hjälp för att sälja föreläsningar åt mig... å då ska det ju skrivas något som får människor att välja just mig som föreläsare... å fy fan vad det tar emot... att det ska vara såååå svårt att säga bra grejer om sig själv.

Vill bara lämna bort det... låta människor som sett mig ta hand om den biten... så att jag slipper.

Har ju lyckats med att komma en bit på vägen då det gäller att ta emot komplimanger...oj vad svårt jag har haft för det... att ta skit har jag aldrig haft några som helst problem med... eller nja... det var väl snarare så att jag blev så jävla van vid det i mitt missbruk så att jag lärde mig hantera det på olika sätt... typ med knytnävarna eller liknande... för eftersom jag var så rädd för att inte duga som den jag var så hanterade jag ju den rädslan genom att bli arg... nu bryr jag mig inte så mycket om att inte precis ALLA i hela världen tycker om mig... jag tycker ju faktiskt inte om alla människor jag stöter på heller *L*.

Men det där med komplimanger... det har liksom vuxit fram för mig... ju mer jag förlikar mig med mig själv och tycker att jag är okej så har jag också lärt mig att ta emot beröm... rätt enkelt egentligen... räcker ofta med ett enda ord... tack *L*.

Däremot så kan jag fortfarande ha väldigt svårt för att sälja mig själv... visst jag VET att jag är en uppskattad föreläsare... och jag ÄR väldigt stolt över den bekräftelsen jag får... ändå känner jag mig som en prosituerad när jag ska sälja mig... skäms över att säga bra grejer om mig själv.


Idag så ska jag välja att vara en VINNARE!!!

Ja, idag ska jag välja att...


... NJUTA av livet på livets villkor.

Jag ska tänka tacksamma tankar... om...
alla mina fina vänner...
mina underbara barn... och barnbarn *L*...

att jag älskar mitt jobb på VågaVa...
bor där jag vill bo...
har käk i kylskåpet...

att jag slipper känna ångest...
tar mitt ansvar efter bästa förmåga...
och känner mig så jävla skönt VAAAAAAAAANLIG... en av ALLA.

att jag har ett val... är fri att leva på livets villkor... å att jag älskar livet.

Påminna mig själv om att ALLT... precis ALLTING... har blivit bättre sen jag valde att bli drogfri.

För då förstår jag... att jag kan välja att vara en VINNARE!!!

Vi snackade relationer...

... på den Indiska festen hemma hos min vän idag.

Visst är det SPÄNNANDE att snacka relationer *L*... ofta handlar det om tvåsamhet... men relationer är ju så mycket större... jag har ju MASSOR av olika relationer med hur många människor som helst.

Å så slog det mig... när jag mår toppen... känner mig värdefull och vacker... då har jag inga som helst relationsproblem... när jag är lycklig så är jag oerhört förstående *L*... när jag ser kärleksfullt på min omgivning har jag inte svårt att acceptera olika åsikter.

Kommer ihåg när jag var i en tvåsamhetsrelation senast och det blev lite tjafs å så... så hände det sig att jag ringde min sponsor... å han sa ofta till mig att göra något annat än att stanna i problemet... "baka en chokladtårta" sa han åt mig.

Å det funkar... när jag slutar vara en del av problemet... då öppnar jag för lösningen.

MINA PROBLEM... handlar VÄLDIGT sällan om andra människor... nä mina problem handlar oftast om mig själv... och paradoxalt nog så är det när jag ser på min omgivning med kärlek som jag kan ta del av lösningen.

Å så kom jag att tänka på det här med Ex...

... vilket jävla ord... ex...


... låter egentligen inte något vidare egentligen tycker jag... ex.

Som om att det är någon jag kryssat över... förbrukat... lite av "töm å glöm"... något som jag utnyttjat och sen använder som trofé... ja ni vet... "jo jag känner henne, det är mitt ex"... å så låter det ungefär som att den människan dög inte för mig.

Å det är ju inte sant... för när jag tänker på de fantastiska tjejer som valt att ha en relation med mig så kan jag känna tacksamhet... (kanske inte alltid under tiden vi var tillsammans.. det medges *L*)... å kärlek... tänker på hur mycket de har hjälpt mig att förstå hur jag funkar eller inte funkar i en relation... ja jag kan bli förundrad över dessa människors tålamod... jag är nog inte så lätt att leva med *L*.

Jag vill inte kalla de människor som gett mig kärlek för ex... jag skulle vilja kalla dem för mina bästa lärare i livet... människor som berört mig så mycket som de tjejer jag levt med finns ju knappt... så om det är något som jag vill ha sagt med detta så är det... TACK!!!... ni kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta... och när jag tänker på er är det med kärlek.

Jag ser inte på er som ex... nä för mig är ni gåvor som alla på ett eller annat sätt har berikat mitt liv och gjort mig till den jag är idag... en VAAAAAAAAANLIG... vacker och värdefull människa... för jag ser på er som vackra och värdefulla människor... å det känns skitbra *L*.

Älskar... älskar inte...

... är verkligen något att tänka på ibland tycker jag.

Tänk om det hade varit så enkelt...

... plocka på blomman så var det klart.

Jag sitter här och funderar lite... om jag är singel så kan jag sakna tvåsamheten... å när jag är ihop med någon så saknar jag singellivet... nån som känner igen sig?

Å det handlar ju inte bara om det... det finns massor av område i livet då jag har svårt att bestämma mig... ni vet... vill både ha kakan och äta den... helst samtidigt *L*.

Jag kommer till många T-kors i mitt liv... där jag är tvungen att välja... höger eller vänster.
Mitt problem kan vara att jag inte riktigt kan släppa taget om hur det hade blivit om jag gått åt andra hållet... det spelar liksom ingen roll att det gång på gång har visat sig att det känns så himla skönt att ha gjort ett val... att liksom vara på väg *L*... första biten är skitlätt... nytt... spännande... å så.
Det är oftast när det har gått ett tag... när jag har kommit en bra bit på vägen så att säga... då kan det bli lite tråkigt... känns som om det inte händer något å jag börjar bli trött i benen.

Så har det varit många gånger i min drogfrihet också... i början så var det fantastiskt och jag kände mig så stolt över mig själv... varje dag var en vinnardag... sen började jag vänja mig... det hände inte så mycket längre... en sida i mig ville att jag skulle "glömma bort" vad jag fått... å få mig att vilja göra förändringar... helst omedelbart... igår.

Jag har tack å lov någon slags kontakt med mitt förstånd... å då säger det till mig att ställa en fråga till mig själv... "vad skulle kärleken göra nu?"

Den frågan får mig att stanna upp... lyfta blicken... å fortsätta att gå... framåt.
För även på den drogfria vägen kommer jag fram till T-kors... nya val... och förstår att jag behöver inte titta bakåt... tänka så mycket på hur det hade blivit om jag valt den andra vägen... å att livet pågår nu... inte för en stund sedan... lever jag inte här och nu så missar jag T-korsen... å går rakt fram med blicken i marken... rätt ner i diket på andra sidan *L*.

Älskar... älskar inte... är lätt för mig idag... jag väljer älska *L*.

Att "släppa taget"...

... är ett uttryck som jag ofta slänger mig med.

Å rätt ofta så råkar jag ut för människor som tror att det betyder typ "skit i allt"... å jag behöver kanske ta mig en funderare på att hitta ett annat ord för vad jag menar.


Jag kan ju kanske göra något för att slippa känna mig missförstådd... för visst kan jag förstå att det kan vara problem med att tolka in termer som... ansvar... att gå till handling... och liknande i en term som "släppa taget" *L*.

Det är inte alla människor som vet vad sinnesrobönen är t.ex. *L*

"Gud ge mig sinnesro,
att acceptera det jag inte kan förändra.
Mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.

Å egentligen så är det ju det närmsta jag kan komma när det gäller att förklara vad jag menar med "släpp taget".

Vet att jag använt mig av väldigt konstiga uttryck för att förklara grejer ibland... ta det här med "flummigt"... hur jag beskrev VågaVa:s verksamhet med det ordet... klart att det kan missförstås *L*... det är inte alla som beskriver seriöst nyskapande på det sättet *L*... å efter att ha kämpat på i min förhoppning om att kunna förklara vår verksamhet genom att beskriva den som flummig har jag nu äntligen istället börjat säga seriös... å inte alls känns mig missförstådd längre *L*... jag fick helt enkelt "släppa taget" om att göra om ett välkänt begrepp till något som jag ville att det skulle betyda... och istället använda mig av det svenska språket för att få sagt det jag ville... å det funkade *L*.

Blöjbyte...

... kan vara en helt fantastisk upplevelse... jag VET *L*.

Bytte blöja på mitt barnbarn idag... å det var några år sedan det hände senast.
Han klagade inte en sekund *L*... morfar kunde sina grejer *L*.

Mitt barnbarn visar mig med all tydlighet de grundliga behoven... mat... sömn... å en torr rumpa *L*.
Å när han ligger i mitt knä och bara är... helt fantastiskt *L*.

Jag ser hans mamma... min dotter... vart tog den lilla flickan vägen?
Nu ser jag en mamma som alldeles nyss var en liten flicka som jag kunde byta blöja på... ge honom mat... kärlek... omtanke... och närhet... så självklart... så naturligt.

Livet är ett mirakel... och jag tar del av det... miraklet... idag genom att få byta blöja på min dotters son... mitt barnbarn *L*.

En höstpromenad...

... i skogen där jag bor gjorde jag idag... bland vackra färger och med förhoppningar om att få komma hem med en korg fylld av svampar... men ja... jag är ju ingen expert... kantareller vet jag hur de ser ut... å champinjoner brukar jag handla i affären.

Å de kantareller jag hittade var väldigt små så de fick vara kvar i skogen och växa till sig lite... de andra svamparna såg giftiga ut tyckte jag...


... å inga som jag tänkte stoppa i min mun.

Det fanns en tid då jag gladeligen stoppade lite av varje i min mun... i förhoppningen av att de skulle förändra min uppfattning av verkligheten på helst väldigt dramatiska sätt *L*... så är det inte längre... jag gillar den verklighet som jag lever i... å som sagt... champinjoner hade jag redan handlat i affären... och de smakade utmärkt utan att förvränga min syn på tillvaron *L*.

De vita på bilden ovanför... de gjorde sig rätt bra i sin verklighet... så jag lät dem stå kvar.

Runar å jag...

... satt å käkade kinakäk idag... dagens på vårt vaaaaanliga kinahak.

Ja om det är Runars stamställe vet jag väl inte... glömde faktiskt bort att fråga honom om det.

Han sa faktiskt inte så mycket om någonting till mig... jag har inga tunga nyheter att förmedla... ni vet lite hett skvaller å sånt *L*.
Ska jag vara riktigt ärlig så sa han inte ett enda ord till mig.
Han satt inte ens vid samma bord som mig.
Å egentligen så är jag faktiskt inte riktigt hundra på att det verkligen var Runar ens en gång.

Men ändå... det känns lite som om jag å Runar känner varandra lite grann... eller ja... han känner väl inte mig så bra som jag känner honom... eller känner å känner... jag vet ju vem han är... å satt ju idag å käka på samma kinahak... om det nu var Runar... eller någon som var väldigt lik honom.

Betyder detta att jag också är en kändis nu?

Detta här läste jag om lathet *L*...

... kanske för att slippa ta tag i städningen här hemma *L*.


"LATHET
Om hela världen blir lat, kommer vi att ha en sån vacker värld utan krig, utan atomvapen, utan kärnvapen, utan kriminalitet, utan fängelser, utan domare, utan poliser, utan presidenter, utan premiärministrar. Människor kommer att vara så lata att de inte behöver allt detta nonsens.

Fundera bara över det en stund: finns det över huvud taget någon enda lat människa i världen som någonsin gjort något fel? Och ändå så fördöms fattiga, lata människor.

Lata människor har aldrig skadat någon annan - de kan inte. De vill inte göra sig så mycket besvär. Det är de aktiva människorna som är det verkliga problemet."


Jag kan inte låta bli att le lite åt denna text... tycker faktiskt att den är lite tänkvärd... å i allra högsta grad tillräckligt rebellisk för att jag ska tänka till *L*... men jag ska inte använda den för att skita i att städa... tror inte att det var budskapet *L*.

Att ge upp och...

... KAPITULERA... är något jag kan göra dagligen *L*.

Trodde länge att det betydde typ förlora... att det var ett nederlag att kapitulera... men det är det inte längre.
Tvärtom så kan det kännas oerhört befriande att ge upp ibland.

Ta det här med sommaren...


... det är läge att släppa taget om den för i år *L*.

Å genom att ge upp så öppnas ju nya dörrar... det finns massor av fördelar med att kapitulera för att sommaren är slut... t.ex. att se fram emot...


... vintern *L*... det är ju inte helt fel att leka i snön *L*.

Ja fan... nu kan jag ju inte hänga kvar i sommaren som har tagit slut... verkligheten ser jag utanför mitt fönster... sommaren är slut... vara sig jag vill eller ej... å det är när jag KAPITULERAR inför detta faktum som de nya möjligherna visar sig.

Det var likadant med drogerna... visst var jag ledsen över att det inte funkade att droga sig längre... hade ju massa positiva upplevelser från då allt började... kunde sakna möjligheten att fixa till mitt självförtroende snabbare än snabbt... drogerna fick ju mig till en början att slippa se verkligheten som den var... hur rädd jag var å allt det där... det var inte lockande att träffa mig själv på riktigt... i verkligheten.

Kändes skitjobbigt att ge upp och KAPITULERA... som om jag liksom hade kastat bort det mesta av mitt liv.

Idag så är jag skitglad över att jag hade modet att ge upp... ALLTING har förändrats till det bättre i precis ALLA område i mitt liv... jag hade faktiskt inte ens i mina vildaste drömmar vågat tro att livet kan vara så här bra... är det någonting jag möjligtvis kan ångra (å egentligen så finns det ju ingen mening med det *L*) så skulle det vara att jag inte lärde mig vinsterna med att KAPITULERA tidigare.

Det är så jävla skönt att slippa stå och stånga sig blodig på en massa skitgrejer och se möjligheterna istället för att fastna i problemen.

Att KAPITULERA ger mig friheten att välja lösningen istället för problemet *L*... så nu ska jag kolla om jag har mina vinterkläder kvar *L*.

..."tyckte farsans föreläsning vart jävla bra"...

... skrev min son på sin Facebooksida idag.

Å det betyder såååååååååååå mycket för mig att få den komplimangen... oerhört mycket.

Det var nervöst att föreläsa idag... det är det väl alltid men idag var en mycket speciell dag... min son satt i publiken... å det betydde väldigt mycket för mig ska ni veta... han hade själv valt att vilja komma och lyssna på mig... det är fan modigt... hallå... jag föreläser om mitt liv... och han är ju en del av det livet.



Jag gillar att föreläsa... kanske för att jag faktiskt har någonting jag vill säga *L*.

Å egentligen så är det ganska skoj... när jag tänker på vad det är jag vill ha sagt... att jag är en vaaaaanlig kille...  att det är viktigt att prata om vaaaaanliga grejer... för att de vaaaaaanliga grejerna visar oss hur lika vi är varandra *L*.

Fattar inte riktigt varför det är så ovanligt med vanlighet *L*... vad är det som är så svårt med det vanliga?

För jag har äntligen fattat att det inte bara är jag som kan känna rädsla, skam eller alla de andra känslorna som ibland kommer och hälsar på i mina tankar... å hur skönt det är att slippa känna mig ensam om allt detta... att känna mig vanlig är bland det största som hänt mig *L*... någonsin.

Tack ALLA ni underbart vackra och värdefulla människor som har fått mig att förstå att jag också duger precis som den jag är... att jag är en av ALLA!!!!

Snart dax...

... för ett nytt avsnitt av IDOL.

Jag hatar att älska detta program *L*.

Mina känslosvängningar över hur illa jag kan tycka att några blir behandlade... kontra hur mina ögon fylls av glädjetårar när någon blir glad.




mmmm... lite förundrar är jag allt över att jag reagerar så stark.

En sida i mig gör fullständigt uppror över hela idén med programmet... det är sidan som slåss för vårt lika värde... som lider över att människor blir dissade offentligt... som VET att vi ALLA är bra på något... och som inte för ett ögonblick går på någon myt om att vi skulle bli lyckliga över att bli IDOLER.

Men någonstans så gillar jag det mänskliga... det sårbara mänskliga som jag också kan uppleva i detta program... hur vi ALLA bär en önskan om att bli SEDDA... hur viktigt det är med bekräftelse... och hur djupt detta behov är.

Låt mig komma ihåg hur viktigt det är för mig att berätta för dem jag älskar hur mycket de betyder för mig... låt mig få känna mig VACKER och VÄRDEFULL genom att se på min omgivning med KÄRLEK.

"NYA" Facebook...

... strular med mig.

Vilken KATASTROF... eller... vänta nu...

Hur kan jag som levt här ute i skogen utan både bil, telefon och el känna det som en KATASTROF när inte min facebooksida funkar som den ska?

Vad hände egentligen?


Jag trodde nog att jag och Ronny Pettersson...

... hade det där med att köra fort gemensamt... ja jag vill inte ens säga att jag trodde det... det var nog mer en total ÖVERTYGELSE från min sida.

Men den inställningen åkte jag iväg till Go-Kart-banan... vi skulle tävla... å jag skulle VINNA... LÄTT *L*.

Mina meriter inom racingen bestod i att jag kommer ihåg att jag hade en bild på väggen i mitt rum när jag var en liten pojke... en bild på Ronny Pettersson i en racerbil... så jag tyckte allt att jag hade kompetensen för att göra processen kort med mina vänner... va fan... Ronny Petterson... ni hajar.



Jag kom trea... av fyra tävlande... inte riktigt nöjd.


Vi hastade vidare... skulle på ett föreningsrådsmöte på soc.

Å där sitter vi... massa repensentanter från olika föreningar i stan... snackar om vad vi gjort och vilka planer vi har.
Jag pratar om vår verksamhet på VågaVa... lyssnar på vad de andra på mötet har att säga och känner mig som en fullvärdig medlem i samhället... det är ingen tävling.



Jag fick vara med... som en av alla... å jag var riktigt nöjd.

Ronny Pettersson var bra på att köra fort... å jag är bra på att känna mig delaktig i samhället... ALLA är vi bra på någonting *L*.

Drogfri...

... idag också.

Glömmer ofta bort det... tar liksom min drogfrihet för givet eftersom jag i väääääldigt många dagar har varit helt befriad från någon form av drogsug... å visst är det skönt att slippa dessa.
Grejen är att jag genom att glömma bort att jag är drogfri och missar en helt ljuvlig gåva...min TACKSAMHET.

När jag stannar upp och tänker till på att jag faktiskt är befriad från drogsug och ÄR drogfri... så är det lätt att hitta min tacksamhet... alla dessa belöningar jag fått genom att sluta peta i min droger.

Som att kunna titta människor i ögonen utan att behöva vika bort blicken...
eller att VETA att man kan lita på mig när jag bestämmer något med någon...
å inte att förglömma... att jag vågar lita på min omgivning *L*.

Jag brukar säga att drogfriheten inte ger mig någonting... mer än möjligheterna att göra vad jag vill med mitt liv.

Drogerna har aldrig varit mitt problem... nä tvärtom så var de ju lösningen på mina problem.
Visst fick jag MASSOR av problem tack vare mitt drogande... men det var inte själva drogen som var problemet... nä det var ju snarare att jag inte kunde titta någon i ögonen utan att vika bort blicken...
eller att ingen kunde lita på mig när jag bestämde något med någon...
å att jag inte litade på någon.

Hängde ni med? *L*

Mina helt underbara vänner...

... betyder hur mycket som helst för mig.

Vi sitter på en pizzeria i stan... Tobbe, Mankan, Roberto å jag... som vanligt så blandar vi allvar och skratt.
Det är så enkelt... inga fördömmande... bara kärlek *L*.

En timme tidigare så har de fått lyssna på en skämmig hemlighet som jag har gått och burit på... ingen av mina vänner använder detta mot mig... nä inte en chans... i detta gänget får man verkligen kämpa hårt för att kunna känna sig utanför... undrar om det är möjligt överhuvudtaget?

Jag kan känna mig accepterad... precis som den jag är... å det är såååå jävla skönt med riktiga vänner... de håller verkligen inte med mig om allt *L*... nä här är det högt i tak... det ges och tas... men det är med kärlek... vi kan munhuggas... ha olika åsikter... tycka ditten och datten om både det ena och andra... men så kommer det helt plötsligt något känsligt ämne upp på tal... och det pratas allvar... om livet på riktigt... det blir intimt... äkta... å så känner jag det... känslan av ÄKTA vänskap... hur vi finns där för varandra... i vått och torrt... hur vi låter var och en växa... tillsammans.

Jag är oerhört tacksam över att vara en sådan lyckligt lottad kille att jag har fått den STORA gåvan av att ha VÄNNER.

TACK för att ni finns i mitt liv.

Trampar på...

... i livet.



Ett steg i taget blir en lång resa till slut *L*.

Känns lite grann som att rutinerna börjar trilla på plats efter sommaren... å jag behöver ju mina rutiner... visst är det underbart med en intensiva sommaren där det hela tiden händer massor av saker... å det är alltid med ett visst vemod jag säger farväl till den årstiden... det tar ett litet tag sen vänjer jag mig vid hösten... lite lugnare... och skitviktigt med mina rutiner... annars så hade jag ju kunnat dra täcket över huvet å fastnat i vedmodsträsket.

Men det gör jag inte... nä nu börjar ju vardagen rulla på... å jag gillar min vardag på VågaVa... träffar massor av människor... många intressanta möten... det är spännande att aldrig riktigt veta vad som händer på mitt jobb... och det är skoj att komma ut å föreläsa igen *L*.

Fan vad tacksam jag är över att ha detta jobb att gå till...

Hemligheter...

... är mycket farliga för mig.

Hemligheter är vad min missbrukspersonlighet vill att jag ska ha massor av... så att den får bränslet som är så viktigt för att den ska kunna växa... SKAMMEN.

Å den är lurig min missbrukspersonlighet... den vet att det är svårt att lura i mig någon drog eftersom jag tack å lov är medveten om att jag är narkoman och alkolist... så min sjukdom söker sig andra vägar... den triggar på mina defekter... som t.ex. min lathet... ta ett exempel... jag VET att jag behöver städa här hemma men jag har ingen speciell lust just nu... så jag kör med det vanliga... "sen"... "imorgon"... och "ska bara"... en klassiker *L*.

Naturligtvis så föder detta stress i mig... för min stress beror oftast på saker jag borde göra men inte gör... jag blir väldigt sällan stressad av att det är full fart... nä det är grejerna som jag borde gjort som stressar mig... och stress är en obekväm känsla... den vill jag inte känna på.

Så jag flyr genom att göra grejer som jag vill göra istället... mer och mer intensivt ju längre jag väntar med att göra det jag borde... varför tror ni att jag gjort så mycket på denna bloggen på så kort tid *L*?

Till slut så räcker det inte att bygga bloggar eller vad det nu är jag sysselsätter mig med... nä när stressen vuxit till en malande känsla av inre oro så krävs det mer för att "stänga av"... å då viskar min missbrukspersonlighet till mig... "kom här så ska jag visa dig någonting som får dig att slippa känna på din stress"... och är jag inte vaken då så har jag snart gjort någonting som jag skäms för... å min missbrukspersonlighet säger åt mig att hålla det hemligt... att inte säga någonting till någon.

Och vipps så har jag skapat mig en hemlighet.

Å vad gör då hemligheten med mig... jo den bygger upp en bubbla runt mig... en bubbla byggd av skam... och den skammen isolerar mig... får mig att flytta in i mig själv... rädd och på min vakt för att ingen ska komma på mig med min hemlighet... och tar den rädslan över så är det bara en tidsfråga innan jag börjar bli irriterad på min omgivning... och börjar känna mig utanför och annorlunda... nu börjar det bli riktigt farligt för mig.

Gör jag ingenting åt detta så kommer jag att fortsätta mitt flyktbeteende... skapa större och större hemligheter... fylla mig själv med min missbrukarpersonlighets bränsla... skammen... skammen som får den sjuka sidan i mig att växa... till slut så blir den känslan så stark att jag är beredd att göra vadsomhelst för att slippa känna som jag gör... å helt plötsligt så kan jag få drogsug... och om jag nu fortsätter att isolera mig och göda min hemlighet så är det bara en tidsfråga innan jag petar i mig den där första drogen... och har jag väl gjort det... ja då är det kört... då har min missbrukarpersonlighet greppet över mig... å min missbrukarpersonlighet är ingen trevlig typ... nä det är den destruktiva kraften i mig som vill att jag ska skita i mina vänner... tycka att alla är idioter... ge fan i allt... och till slut känna mig så värdelös att jag inte ser någon mening med att leva... å till slut... ta livet av mig.

Hemligheter är farliga för mig... livsfarliga.

Jag har ett skydd... mina vänner... min sponsor... människor som jag kan berätta mina hemligheter för... för när jag berättat mina hemligheter för någon... så är det ingen hemlighet längre *L*.

Jag behöver inte berätta mina hemligheter för hela världen... jag behöver bara berätta det för en människa som jag valt att lita på... för jag behöver ta chansen att välja någon att lita på... inte minst för min egen skull.

När jag ringer min sponsor och berättar vad som händer i mitt liv så kan jag få råd om vad jag ska göra... i detta exempel så skulle han säga åt mig att städa... idag... nu!

Ibland så kan det räcka att jag skriver om det... som jag gjorde nu... för då får jag ofta den distansen jag behöver för att kunna ta vettiga beslut.

Funderar...

... lite på saker som jag börjar ta för givet...



... som det här hur det har förändrats att gå in i affären där jag bor.

Jag går inte längre och smyger längs väggarna... tittar ner i golvet när jag möter någon.
Det känns inte längre som om jag är i centrum för allas blickar.

Kom ihåg att det kändes som att det blev alldeles tyst när jag klev in i affären, att det liksom kändes som att allt stannade upp och att jag var den mest hatade personen i universum... något som katten släpat in.

Idag så tar jag del av verkligheten... tittar mig omkring... hejar på de jag känner och känner mig som en del av verkligheten, blir glad när någon grattar mig för att jag blivit morfar *L*.

Det känns inte längre som om jag är misstänkt för att ha snott hela affären... nä... jag är "bara" en av alla som behöver handla något som finns i denna affär... en vaaaaaanlig produktiv och ansvarsfull medborgare i detta samhälle *L*.

Vilken frihet... att få vara en del av.

Lätt att glömma bort hur det var i det aktiva missbruket... att ta min drogfrihet för givet.

Ibland så kan det vara bra för mig att stanna upp och fundera lite... jämföra och se vilka vinster jag fått... och känna på den sköna känslan av tacksamhet för min drogfrihet... inte glömma bort hur det faktiskt var... att ta allt detta som jag fått för givet... som att kunna gå och handla utan att vara nojad *L*

Lite av nyhetens...

... behag känner jag väl nu när jag då äntligen startat en alldeles egen blogg.

Å egentligen så är det ju rätt sanslöst att skriva en massa skit bara för själva skrivandets skull... jag menar... HALLÅ!!... vem är intresserad av att jag klippt gräset.

Kanske om jag vunnit IDOL... räddat 10.000 människors liv på ett hjältemodigt sätt... åkt fram och tillbaks till månen i en ombyggd volvo... ja gjort en jääääävla massa ovanliga grejer... då hade det nog varit intressant att läsa att jag gjorde vanliga grejer... typ klippte gräset *L*.

När jag läser tidningarna å sånt... tar del av allt skvaller... så ser jag att det verkar vara rätt ovanligt att vara vanlig... å för att det vanliga ska bli intressant så måste jag vara ovanlig... hua... jag vill ju gärna vara med... delta i snacket å så... känna gemenskap... å det kan väl inte vara ovanligt?

Får jag fast jag är så vanlig vara med ändå?

Proppmätt...

... å ingen som helst lust att kasta mig på gräsklipparen för att avsluta vad jag påbörjat *L*.

Fan jag är en rackare på Stinas kyckling *L*... lärde mig lite trix för att få ihop en sås som smakar kanon om jag får säga det själv *L*... å det blir skitgott... ungarna som är här håller med... å eftersom det inte längre bor en massa fyllisar här så är det ju barnen jag får lyssna på för att höra sanningarna *L*.

Å jag vräker i mig... slutar inte när jag är mätt... å nu håller jag på att spricka.

Just nu är det jääääävligt lätt att ta till några "gamla" vanor... som "sen"... "ska bara"... "imorgon".

Jag tar disken "sen"... "ska bara" vila mig lite... å vad fan jag kan klippa klart gräset "imorgon" *L*.

Tur att jag har barnen här... inte för att jag tänker tvinga dem att diska å klippa gräset... eller???
Nä låt dem leka... och mig växa genom att ta ansvar... så att jag får känna mig som en vaaaaaaanlig pappa *L*.

Sitter på trappan...

... utanför mitt hus.

Det är HÖST... solen skiner men det är inte mer än 13 grader ute... FRISKT... skönt.

Det är en gåva att kunna sitta här och dricka mitt morgonkaffe å röka en cigg... sinnesro *L*.
Visst känns det lite sorgligt att sommaren är över för denna gången... jag kan känna ett visst vemod varje år vid denna tiden... jag gillar verkligen sommaren... fart och fläkt... INTENSIVT.

Men det är en gåva att bo i ett land med årstider... ytterligheterna... som nu... lugnet på trappan... tystnaden.

Min historia lite kort...

... kan ju vara på sin plats här *L*

För lite drygt 10 år sedan så kom jag till insikt om ett problem jag hade...


... insikten om att jag var narkoman och alkolist var väl inte så upplyftande direkt...
kände mig nog lite dum när jag fattade hur jag slösat bort mitt liv på droger...



...Det var nog minst sagt en smula rörigt mellan öronen på mig...



... jag gömde mig bakom mina masker...



... och hade vissa besvär med att identifiera mina känslor...




... men jag är en kille med tur... och väldigt fina vänner som hjälper mig.
En av dessa var Leffe och tillsammans med honom startade vi en förening 1999... den fick namnet VågaVa...



... å i denna förening kunde vi börja använda våra erfarenheter på ett konstruktivt och positivt sätt... kunde vi vara drogfria så kunde ta mig fan vem som helst... för vi var ju "hopplösa fall" bägge två *L*.
För att driva VågaVa behövdes stålar... så vi började föreläsa...



... å det gick strålande *L*... självkänslan växte och jag började inse att så länge jag struntade i att peta i mig droger så var ta mig fan ALLT möjligt... drömmar kunde förverkligas och jag vågade gå emot mina rädslor... som att t.ex. dansa nykter *L*... 



... utveckla intressen...



och börja LEVA... fullt ut *L*... vilken befrielse... jag har långt kvar tills jag är färdig... men som någon sa...
"det är resan som är målet"... å vem vet... en dag så sitter jag där... fullständigt nöjd *L*...



... på en strand i Indien... med ett rött streck i pannan... utan ångest över vad som hände igår *L*.

Jipperdidooo...

... nu börjar det likna något *L*.

Jag blir så himla glad när jag får nåt att funka... å det ska bli skitskoj att börja blogga.

Vad det kommer att handla om på denna bloggen har jag inte den blekaste aning om... kanske om stillastående gräsklippare och en allt vildvuxnare gräsmatta... eller om... ja... något inte fullt så viktigt *L*.

Varför inte om att VågaVa VACKER & VÄRDEFULL... hur jag gör mitt bästa för att bryta mitt gamla mantra om att jag är fel och värdelös... å hur enkelt det är egentligen *L*

Jag tänker liksom som såhär... om jag har förmågan att se vackra och värdefulla människor i min omgivning... ja då... är jag ju VACKER & VÄRDEFULL *L*... så jävla enkelt... det svåra är att bryta den gamla vanan att klanka ner på mig själv... eller svårt... det är liksom bara att upprepa mig tillräckligt många gånger så ställer ju mitt huvud om sig... flippat egentligen så lättmanövererat huvudet är... positiva tankar - positivt mående ... negativa tankar - negativt mående.



hur vill DU må???

(((kram)))
peter

Varför inte...

... krångla till det en smula?

Har ju precis skapat min första blogg... å det är inte denna... så med två kan jag ju alltid skapa en liten smula beslutsångest... detta härliga frustrerande och intensiva tillstånd *L*.