PETERS BLOGG

.

Idag så bär det iväg till Västerås... om en timme så sitter jag i min bil för att ta mig upp och delta på ett konvent som talare... och naturligtvis så är jag nervös inför den uppgiften... mest kanske för att jag själv ställer ganska höga krav på mig själv... för visst fan har jag någonting som jag vill förmedla... och kanske är det just det som krånglar till det... att jag måste välja vad jag ska tala om... jag har ett tema "bara för idag" att utgå från... och jag har förberett ett manus med stödord... samtidigt som jag skulle vilja släppa taget och låta det bli som det blir... lita på att Gud som jag nu uppfatta Gud tar hand om att det blir som det ska bli.

.

Det är ju bara de där med att släppa taget... jag vill ju ha kontroll ;-).

.

Egentligen fattar jag inte vad jag är rädd och nervös för... för på ett NA-konvent så blir det alltid bra... hur det än blir så blir det ALLTID bra... varje gång... för i en kärleksfull gemenskap så gör vi ingenting ensamma... där stöttar vi varandra... och då går det inte att misslyckas.

.

Trots att jag vet detta så känns det inte riktigt så just nu... men det är okej... det är ju "bara" en känsla som jag skapar... för att jag vill ju som sagt ha kontroll... så det är väl nu som läge att be Gud som jag uppfattar Gud om hjälp att släppa taget.

.

Hjälp.

.

Tänka sig att jag inte längre är så rädd för att vara rädd... jag... killen som i stort sett hela mitt liv låtit min egen rädsla styra de flesta (ja, nästan alla) mina handlingar och val i livet... så länge jag kan minnas har jag gått omkring med en obekväm klump av rädsla in min mage... rädsla att inte duga som den jag är... rädsla för att få stryk av mina kompisar i skolan... rädsla för att någon skulle se hur rädd jag var... rädslan för att vara rädd.

.

Fortfarande så kommer den välbekanta känslan över mig lite då och då... men det gör inte så mycket... jag kan acceptera min rädsla som vilken annan känsla som helst den och då brukar den ganska snabbt försvinna... kanske skulle någon psykolog kalla det för posttraumatisk stress eller något annat... mig spelar det ingen roll... tycker kanske nog mest att det kan vara lite skönt att bli påmind om hur det varit... så att jag kan jämföra med ur det är idag... för det är fan sant... jag är inte längre rädd för att vara rädd... och det mina vänner... det är frihet för mig.

.

Det händer att jag "glömmer bort" att jag är drogfri... att det kan gå några dagar lite då och då utan att jag tänker en enda sekund på att jag är en nykter narkoman... och det är ju synd... för när jag stannar upp och tänker efter så fylls jag av tacksamhet över hur rikt mitt liv är nu när jag inte längre använder mig av droger... hur jag har fått tillbaka förmågan att leva och glädjas åt livet på livets villkor.

.

Allting... precis allting har blivit bättre... och även om jag kan ta min drogfrihet för givet en och annan dag mellan varven så dröjer det aldrig länge innan jag blir påmind om hur det var... det kan vara på ett möte... när jag träffar en gammal polare... eller i någon annan situation i min vardag... och även om jag inte är drogfri för att jag är rädd för att trilla tillbaka till drogerna så kan jag ju inte låta bli att se hur mitt liv förändrats... och det mesta av den förändringen ligger faktiskt hos mig själv... i mitt sätt att se på livet idag.

.

.

Jag är övertygad om att en av de största anledningarna till att jag har förmågan att leva och glädjas åt livet utan att använda droger beror på att jag lagt av mig min offerkofta... jag är inte längre ett offer för omständigheter... ni vet... jobbiga flickvänner... taskiga chefer... grannar... människorna i affären... trasiga bilar... otur... idioter... ja ni fattar... allt och alla som kom i min väg.

.

Min bil går fortfarande sönder ibland... men då gör jag det enkelt för mig... jag lämnar den hos min bildoktor och så får han laga den åt mig och skicka en räkning till mig... som jag till skillnad från förr numera betalar och inte använder som en anledning till att förvandla honom till ännu en idiot bara för att han vill ha betalt för sitt arbete... mina grannar stör mig inte längre och jag är min egen chef... i affären smyger jag inte längre omkring längst väggarna och vissa dagar så finns det inte en enda idiot i mitt liv... och vem vet... en dag så kanske jag t.o.m. träffar en flickvän som inte är jobbig... men det kanske är att be om lite väl mycket ;-).

.

Jag är också en otroligt lycklig lottad kille... på många sätt och vis... kanske först och främst för att jag tillhör en av de alltför få utvalda som har fått gåvan att bryta mig ur ett missbruk... och att jag av hela mitt hjärta kan förstå vilket mirakel det är att vara en narkoman som inte längre har någon som helst lust att peta i sig någon form av droger... det är ju nästan overkligt om jag tänker efter... det naturligaste som finns för en narkoman är ju faktiskt att peta i sig droger... allting i en narkomans liv handlar ju för fan om det... fixa stålar... knark... och att knarka... dygnet runt... 7 dagar i veckan.

.

Idag har jag lyckats att hålla mig drogfri i exakt 4735 dagar... att jag håller så noga koll på hur många dagar jag varit drogfri beror mycket på att jag inte på något sätt tar min drogfrihet för givet... jag är en beroende och kommer för alltid att förbli en beroende... jag tillhör inte den kategorin av befolkningen som tror att jag är frisk bara för jag inte knarkar eller super längre... däremot så kan jag välja att tillfriskna från mitt beroende... vilket är en helt annan sak om ni väljer att fråga mig.

.

Det finns säkert en och annan som undrar om det inte snart är dax att lägga det där gamla livet bakom mig... att sluta gå omkring och kalla mig för narkoman... att helt enkelt gå vidare i livet.

.

Och det är inte alltid som jag orkar förklara varför jag envisas med att gå på mina möten... jobba i mina steg... ringa min sponsor... eller varför jag är tacksam och glad över att ha ett program för tillfrisknande som funkar i alla möjliga och omöjliga situationer... inte heller lägger jag någon större energi på att förklara varför jag anser mig behöva allt detta... att det till stor del beror på att jag ser mig själv som ett mirakel... för jag är ju faktiskt något så ovanligt som en nykter narkoman... som har fått en ny chans i livet... och att det enda sättet för mig att behålla det som så frikostigt givits till mig är genom att ge det vidare.

.

Jag kan utan att tveka en enda sekund berätta för er att det finns inga "hopplösa fall"... att alla som har en önskan om att leva ett drogfritt liv kan idag göra det med hjälp av ett mycket enkelt program... och vill ni veta mer om det så är det bara att höra av sig till mig... för det finns alltid en extra plats för ett mirakel.

.

Verkligheten utanför mig själv är egentligen oftast ganska enkel... inta alls lika krånglig som den kan verka mellan mina öron... paradoxalt nog känns det oftast mest stökigt när jag försöker ha koll på vad som händer utanför dessa två hörseltrattar... och det går snabbt för mig att krångla till sakler och ting om jag inte passar mig... oftast alldeles för snabbt... jag hänger helt enkelt inte med i mitt eget tempo.

.

Jag har inga som helst problem med att umgås med mig själv... men... för det finns verkligen ett men... ett riktigt jävla stort men... jag är i dåligt sällskap när jag är ensam... för en ensam beroende är i dåligt sällskap... inget jag märker av när jag går hemma och skrotar... nej... det är först när jag träffar andra människor som jag kommer på mig själv med att vara lite... ja vad ska vi kalla det för... "off"... introvert (finns det ett sådant ord? och vad betyder det egentligen då?)... jag kunde inte låta bli så jag googlade på det... och introvert betyder alltså...

.

..."som fokuserar sin energi främst på egna känslor; inåtvänd, sluten"...

.

... vilket är ett mycket passande ord för min sinnesstämning när jag varit ensam i några dagar.

.

Förklaringen till varför jag känner så är nog ganska enkelt... jag tänker helt enkelt för mycket... och att tänka är ju aldrig någonting som har fått mig att må så mycket bättre... eller nu ljög jag nog lite... om jag tänker på positiva affirmationer så mår jag ju faktiskt betydligt bättre... men jag tror ni fattar vad jag menar... jag föredrar att befinna mig här och nu... i upplevelsen... och det gör jag väldigt sällan när jag är upptagen av att tänka (frånsett när jag spelar schack)... för när jag tänker flyttar jag allt som oftast in i mina fantasier... de där vanligaste av alla vanliga fantasier...

.

... ni vet... då och sen.

.

Sen har jag lite hemliga tankar också... men de ska jag berätta om en annan dag ;-).

.

Slog på TV:n nyss... det pratades om något bröllop... en prins skulle gifta sig i England och "experterna" diskuterade runt det temat... jag personligen blir nog mest intresserad av "experterna"... de verkade veta mer om både prinsen och den blivande prinsessan (för om man gifter sig med en prins måste man väl bli en prinsessa... eller?) än vad de själva troligtvis vet... för de var verkligen minst sagt kunniga på dessa personers personligheter... och det drogs upp jämförelser med en annan prinsessa... samma prinsessa som hade varit prinsens mamma.

.

Man berättade också för mig att det var helt annorlunda nu... prinsessan hade minsann skolats in för sin uppgift... och jag kan inte låta bli att undra lite över vad den uppgiften kan bestå i... kanske att visa omgivningen hur lycklig man blir om man får prinsen och halva kungariket... för vad skulle alla dessa "experter" göra om inte sagan är sann... om prinsar och prinsessor visar sig vara helt vanliga människor... som du och jag... för inte fan vill väl "experterna" sitta i TV-studion och berätta om sig själva istället... eller har jag fel nu... är det bara mina egna fördomar som spelar mig ett spratt?

.

.

Frågan ställdes i blaskan och det handlade naturligtvis om vädret... jag blev inte så förvånad när jag läste att en överväldigande majoritet ansåg sig njuta av det fina vädret... däremot blev jag ganska nyfiken på de drygt 15 % som tydligen inte tyckte om det fina vädret... och jag funderade på... varför?

.

.

Det första som slog mig var att dessa 15 % nog var rätt bra på att hitta det negativa i det mesta av sina med all säkerhet väldigt tråkiga liv... sen tänkte jag lite till... kanske var de bara sura för att de var tvungna att jobba i det fina vädret... eller så kanske de var sjuka och var tvungna att ligga nerbäddade... då kan det ju vara svårt att njuta av ett fint väder.

.

Sen tänkte jag lite till (nu började det faktiskt lukta bränt mellan öronen på mig) och kom fram till att det var en ganska konstig fråga... för egentligen så finns det ju åtminstone en möjlighet att njuta i vilket väder som helst... och kanske är det rentav på det sättet att det kan kännas lite extra jobbigt att må skit en solig dag... eller tvärtom lycklig när regnet öser ner... jag personligen tror vi kan må precis hur som helst oavsett vädret.

.

Sen vill jag nog ändå säga att jag njuter oerhört mycket i det fina vädret just nu... troligtvis lite mer än jag hade gjort om det regnade... eller så beror mitt välbefinnande på att jag faktiskt lyckades med att plantera lite blommor i min trädgård idag... vi får se om jag är lika lycklig om en månad... för de (blommorna) ska ju överleva också.

.

Kan inte riktigt bestämma mig för vilka kläder jag ska ta på mig... arbetsbyxorna eller de "vanliga" jeansen... det är ju inte utan att jag får lust att påta lite i trädgården när jag sitter här hemma på min trappa och låter morgonsolen väcka mig... just nu hänger jag i min morgonrock och hade tänkt mig att duka fram en frukost efter att jag skrivit här... det är "bara" 14 grader i skuggan ute så den kommer jag att äta inomhus... för även om det redan är behagligt varmt i solen så behöver jag inte överdriva men att käka min frukost utomhus... det räcker gott med en kopp kaffe på trappan.

.

Jag släpade faktiskt fram lite utomhuskrukor och grejer igår... och det finns en liten möjlighet för att jag kommer att handla mig lite blomsterjord och några flippade blommor att plantera i dem... den som lever får se... för det är inte utan att jag tycker att det skulle se trevligt ut... och passa in fint här hemma i mitt alldeles egna paradis.

.

Påsk är ju egentligen en religiös högtid om inte jag minns helt fel... det var väl då som man spikade upp Jesus på ett kors och med reservation för att jag kan ha fel så har jag för mig att han lite senare drog iväg från sin grav som värsta rymdgubben och återuppstod... och nu så samlas människor i kyrkor för att höra någon präst prata om det... igen (det är ju inte direkt en ny nyhet)... eller är jag helt ute och cyklar nu?

.

I vilket fall så kan jag inte låta bli att undra om inte alla dessa religiösa högtider hade blivit bortrationaliserade för länge sedan om det inte funnits en massa stålar att hämta i firandet av dem... för hur många procent av befolkningen bryr sig egentligen så mycket om Jesus idag... det verkar nog mest vara för de allra mest inbitna kyrkobesökarna... och om jag minns rätt så är väl inte våra kyrkor direkt fullsatta längre... men jag kan ju ha fel... för vad vet jag?

.

Jag är ju inte någon religiös kille även om jag har en tro på att det möjligtvis skulle kunna tänkas finnas någonting i universum som kanske är en liten, liten aning starkare än mig... och det kan vi ju kalla Gud då... i vilket fall som helst så vill min alldeles egna uppfattning om Gud att jag ska ta del av denna dagen... njuta av att kunna sitta i mina trädgårdsmöbler och för första gången i år käka min middag utomhus.

.

Ni kanske har en annan slags Gud som vill att ni ska gå i kyrkan... och det är helt okej för mig... för jag gillar att vi alla har möjligheten att fixa oss en Gud som passar våra egna behov... så kan jag fortsätta att ha en väldigt abstrakt uppfattning om en kraft starkare än mig själv... en kärleksfull kraft som enbart vill mig väl.

.

Här sitter jag på mina rengjorda trädgårdsmöbler och bloggar samtidigt som jag kisar med mina ögon mot solen... så skönt att känna vårens värme i min trädgård... humlor som som surrar och fåglar som kvittrar... ibland så hör jag även mänskliga ljud från någon traktor som passerar en bit härifrån eller ljudet från en såg långt borta... annars så är det helt lugnt... inte en levande själ så långt ögat kan nå... bara jag och min trädgård.

.

Tekniken får gärna följa med mig ut i trädgården... det passar mig väldigt bra.

.

Jag har precis slängt i mig en korv som jag grillade på tunnan där jag eldar upp vinterns skräp... jag och min dotter skrattade gott när vi grillade korvarna... det var väldigt varmt och gick i ett rasande tempo... vi lyckades i alla fall få av dem från grillnätet innan de blev helt förkolnade... men ack så mumsigt det var att äta årets första utomhus-grillade korvar.

.

Detta är nog den bästa tiden på året i Brännebassalt... inga knott och precis lagom skönt varmt i solen... kan man ha det bättre?

.

Tycker inte att det var så himla länge sedan det var långfredag senast... kanske beror den känslan på att det inte har hänt så himla mycket sen förra året... fast om jag tänker efter så har det ju hänt en hel del... livet är ju i ständig förändring hela tiden... även om jag kan tycka att det inte har hänt någonting... allra helst om jag fokuserar på vissa vardagsprylar som hela tiden återkommer... typ städningen som hela tiden ligger som en våt blöt filt över mitt i övrigt ganska rymliga samvete... då är det lätt att glömma bort att jag faktiskt hade riktigt fint städat en vår för några år sedan... en vår då jag levde i en relation med en tjej som gillade att pyssla och fixa här hemma... då städades det jävlar i det... ja herregud vad det städades.

.

Och tro det eller ej... det är fortfarande hyfsat städat i mitt hus... för även om inte fönstren är putsade så lärde jag mig faktiskt att tycka om när det är städat hemma... visserligen så håller inte min städning samma klass som jag lärde mig de åren då jag levde i den relationen... vilket å andra sidan kan bero på att jag inte riktigt tillbringar lika mycket tid hemma när jag är singel... som ensamstående så är jag ofta på resande fot och det är inte så många helger som jag faktiskt tillbringar här hemma när jag jämför med tiden då jag levde i en relation... kanske berodde det på att vi la mycket tid på att vara hemma och fixa för det mesta... städa, snickra, måla och fixa i trädgården var vardagssysslor som tog mycket tid... det blev väl inte så mycket tid över för något annat helt enkelt.

.

Det är ett strålande vårväder utanför min öppna ytterdörr och jag har tänkt att elda upp lite skräp som jag vill bli av med i den under dagen... papperskartonger och sådant som bara tar en massa plats här inne... och det är ganska trevligt att elda skräp... det går alldeles utmärkt att kombinera med att läsa en bok i mina trädgårdsmöbler... det är ju inte helt fel att sitta ute och känna solens strålar denna fina varma vårdag... och det är inte utan att jag uppskattar att bo ute på landet idag.

.

En gammal klassiker som jag bara inte kan låta bli att bjuda er på... detta klippet är från min tid som den tandlösa "pundarsnubben"...  jag gömde mig ju bakom den masken rätt länge innan jag gjorde slag i saken och förvandlade mig till den vackra nya uppdaterade versionen av mig själv... även kallad "snyggpeter".

.

.

Men jag är ledig i några extra dagar i påsk... och jag vet väl inte riktigt vad jag tycker om det... för till skillnad från förr i tiden då påsk ju var ännu en anledning till att supa skallen i småbitar och peta i sig droger av alla de slag så är ju livet som drogfri lite annorlunda... minst sagt.

.

När jag kämpar fram lite bilder på hur påskarna såg ut på den tiden då det begav sig så får jag en klump i magen... det är nästan så att jag riktigt kan känna den ångest som 100 gånger av 100 följde i spåren efter en påskledighet när jag var aktiv i mitt missbruk... och det är med en skön känsla av lättnad jag inser att denna påsken är helt annorlunda... för allting är ju annorlunda när jag är drogfri... verkligheten ser precis likadan ut men min uppfattning av verkligheten är helt förändrad.

.

Jag inte längre ett offer... vaknar aldrig upp i en fyllecell utan att ha en endaste aning om hur jag hamnat där... hamnar inte längre i slagsmål... blir inte utkastad från krogen... är aldrig bakfull... slipper förnedra mig och krypa för langaren... jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst med att räkna upp saker som jag slipper utsätta mig för bara för att jag är drogfri... men det är faktiskt inte därför som jag valt att leva drogfritt... nej även om jag idag förstår hur många konsekvenser jag fick av mitt missbruk så är det faktiskt inte anledningen till att jag valde bort drogerna... helt ärligt så tyckte jag nog inte ens att det var så farligt med mig... på fullaste allvar så inbillade jag mig faktiskt att jag hade rätt bra koll på mitt liv.

.

Jag hade träffat några vänner som levde sina liv utan att peta i sig några som helst sinnesförändrade substanser... och de såg ju ut att ha det bra... och det tyckte jag såg spännande ut... och jag började fundera på hur mitt liv skulle se ut utan droger... sagt och gjort... den 10 maj 1998 tog jag ett beslut om att prova om det skulle kunna vara någonting för mig... så jag blev faktiskt drogfri av ren nyfikenhet.

.

Det finns så mycket mer än att slippa konsekvenserna av missbruket att vinna på drogfriheten... som att få ett liv som innehåller mycket mer än jag någonsin vågade drömma om... allt... precis allt har blivit bättre... mycket bättre.

.

Om en halvtimme så drar vi iväg till Falkenberg för att förhoppningsvis bilda ett brukarråd i Halland... ett brukarråd är precis som det låter ett råd för brukare... som är tänkt att fungera på ett sätt som gör att vi brukare får göra vår röst hörd... vem som däremot räknas som en fullvärdig brukare kan det kanske råda delade meningar om eftersom vi ju faktiskt är några stycken som valt att bli drogfria utan landstinget eller kommunens hjälp... bara som ett exempel... vi brukar ju då inte den statliga eller kommunala hjälp som finns att tillgå och skulle kunna få vissa svårigheter att få lov att kalla oss brukare.

.

Men va fan... kommunalt, statligt eller privat... bra eller dåligt... rätt eller fel... brukare eller icke brukare... huvudsaken måste väl ändå vara att det funkar... och som jag ser det är väl det meningen med brukargrejen... att någon smart har kommit på att det vore kanske bra att fråga de som sitter i rullstol hur rullstolsrampen ska se ut... eller som i detta fall... fråga oss som är drogfria vad som funkat för oss... oavsett vad det var... hur det gick till... eller varför det funkade.

.

Jag gillar idén om att ta vara på den erfarenhet som finns lite här och var i samhället... det skulle ju vara för jävligt om vi var tvungna att uppfinna hjulet gång på gång bara för att vi vägrade att lyssna på den erfarenhet som redan finns... och eftersom jag själv tillhör en gemenskap som inte har ett endaste dugg med stat, kommun eller för den delen någon annan organisation att göra så är jag glad över att det ska bildas ett forum för brukare där vi kan dela med oss av våra erfarenheter till varandra... för som ni ju säkert alla vet... det enda sättet som jag kan behålla det jag har fått är genom att ge bort det.

.

Det är ju ett strålande väder för utomhusaktiviteter och redan igår bestämdes det att vi skulle ge oss ut på golfbanan idag... så jag har packat ner mitt golfset i bilen och laddar för fullt upp för att svinga mina golfklubbor på ett sätt som skulle få min pappa att le i sin golfhimmel... han var ju om man skulle uttrycka det väldigt lindrigt... en entusiastisk golfspelare... och naturligtvis också var en väldigt ordentlig kille som hade koll på sakler och ting... som fullkomligt älskade statistik (i synnerhet då det gällde golf) och han berättade stolt för mig att han under ett kalenderår hade gått 372 stycken 18-håls golfrundor... betänk detta... vi bor i ett land där det inte går att spela golf på vintern av naturliga skäl (snö)... även om han givetvis hade ett vinterset med färgade bollar... så ni förstår att det är en helvetes massa rundor han spelade det året... flera om dan eftersom vi som bor i Sverige ju bara har 365 dagar om året... i golfhimlen där min pappa garanterat håller till nu för tiden så finns det säkert inga sådana begränsningar.

.

Jag får hoppas att de hade nya klubbor till min pappa i himlen... för klubborna han använde i sitt jordiska liv är ju kvar här nere... de kommer jag att använda mig av idag... och kanske så kan jag få lite hjälp från "ovan" när jag dammar iväg bollarna i eftermiddag... för klubborna jag använder är väl inspelade... mycket väl inspelade.

.

Denna dagen känns konstig... det beror troligtvis på att jag glömt mina träningsgrejer och kommer att missa en av mina måndagsrutiner... mitt zumbapass... det är fan nästan så att jag har funderingar på att åka hela vägen hem (typ 8 mil fram och tillbaks) för att hämta min träningsväska... jag får ta en funderare på detta senare idag.

.

Undrar om jag håller på att bli senil?

.

Igår när jag sov på ett vandrarhem i Göteborg så sprang jag omkring som en yr höna hela morgonen och glömde bort grejer mest hela tiden... visserligen så tror jag att mycket av det berodde på att jag stressade... och att jag inte hade mina vanliga morgonrutiner att luta mig mot... men idag så glömde jag ju trots att jag befann mig i mitt egna hem... mina träningsgrejer... och då faller ju hela min måndagsplanering... träningen på eftermiddagen kan jag visserligen klara mig utan... men rutinen efter jobbet... jag slutar klockan 17.00... går till gymmet... dansar zumba klockan 17.30 - 18.30... duschar går till MC Donalds och handlar mig en hamburgare... några kycklingvingar... och en milkshake... sen drar jag till ett NA-möte där jag lite lätt skamfyllt smaskar i mig denna måltid medans det läses pamfletter och delas ut brickor för drogfri tid.

.

.

Så sitter jag då på ett RSK-möte... efter en morgon som jag inledde med att stiga upp i god tid har det mesta blivit lite si och så... rent tidsmässigt... och därför så blir det inte så mycket skrivit just nu... och allt tycks bero på att min högre makt har velat lära mig att jag troligtvis har betydligt mer i mina ben än i mitt huvud... för jag har glömt det allt från grejer på mitt rum till att lämna tillbaka nycklarna till mitt vandrarhem... och har sprungit hit och dit mest hela morgonen.

.

Nu hinner jag inte skriva mer för nu börjar mötet.

.

.

Tillbaka på brottsplatsen... Göteborg... staden där jag lärde mig att missbruka på allvar... och det känns lite konstigt när jag tänker på att det faktiskt var här som det började... och att det är väldigt få (nästan ingen) av mina gamla vänner som hittat till gemenskapen... tyvärr eftersom jag mycket mer än gärna skulle vilja ge bort det som jag fått till många av mina gamla polare... och att jag vet en hel del som skulle behöva uppleva den kärlek och omtanke vi har i NA.

.

.

Jag startade en videoblogg för några dagar sedan... en ganska jobbig grej som visar högljudda reklamsnuttar innan man kan se själva filmen... men det är väl inte det värsta... det jobbigaste med en videoblogg är enligt mig att blogga in i min egen telefon... det känns helt sjukt att stå och prata samtidigt som jag filmar mig själv... och inte nog med det... har jag aldrig haft hjärnsläpp tidigare så är detta en ypperligt metod att bli helt blank mellan öronen.

.

Tack och lov så har jag också något annat att göra i mitt liv... som idag då jag är på väg mot Göteborg för att göra service som RKM på servicekonferansen där vi ju har ett RSK-möte... och detta varar i dagarna tre... dagar då jag kommer at träffa massor av kärleksfulla varma och underbara människor... tänk att vi nyktra narkomaner kan vara så himla trevliga... det var det nog ingen av oss som vågade hoppas på när vi fortfarande var aktiva i vårt missbruk... då handlade det mesta om att ta vara på våra egna intresse och överleva... inte sällan på bekostnad av någon annan som vi blåste... stal av... eller på annat sätt manipulerade för att få tag i medel till våra droger... och den vi behandlade sämst och blåste mest var oftast oss själva.

.

Jag är så grymt tacksam över att få tillhöra vår gemenskap... en gemenskap som älskade mig tills jag lärde mig att älska mig själv... jag hoppas att jag ska kunna förmedla lite av denna kärlek till min omgivning... för jag har lärt mig att kärlek växer när man ger bort den... och att jag bara kan behålla det jag fått genom att ge bort det.

.

Jag ska sitta i möte större delen av dagarna... det ser jag fram emot... och är helt övertygad om att det enda jag behöver göra är mitt bästa... att jag inte behöver vara "duktig" en enda sekund eftersom jag är omgiven av kärleksfulla, hjälpsamma människor som mer än gärna hjälper mig om jag inte riktigt fattar vad vi håller på med... det är häftigt tycker jag... slippa vara så jävla duktig hela tiden... att bara kunna slappna av och vara sig själv.

.

När jag häromdan snackade med min personliga tränare Hasse så lovade han mig att säga till om jag tränade för mycket... jag tittade nämligen in i det lilla rummet där han sitter för att berätta att jag nog aldrig i hela mitt liv tränat så intensivt som den senaste veckan... att han fortfarande är min personliga tränare vet jag inte om han har en aning om... jag har snackat med honom två gånger om min träning... en gång för en massa år sedan när jag började gå på gymmet... och en annan gång för någon månad sen... jag är inte killen som sliter ut en PT i första taget.

.

I vilket fall som helst så lovade han mig på stående fot att han omedelbums skulle berätta för mig när han ansåg att min träning överskred det nyttiga... blicken han gav mig visade med all önskvärd tydlighet att han nog tyckte att jag hade en bra bit kvar innan jag nådde dit.

.

Men faktum kvarstår... sedan jag kom hem från skidresan i Trysil har min inställning till fysisk aktivitet förändrats... för det hände nämligen något för mig helt overkligt när jag åkte bräda hela dagarna... först var allt precis som vanligt när det gäller fysisk aktivitet och mig... en nära döden upplevelse... min kropp protesterade vilt och ville inget annat än vila... men jag struntade i det och fortsatte åka bräda bara för at det var så skoj... och efter fem dagar så hände det något... det vände och jag kände mig istället stark och frisk... en helt overkligt galen men skön känsla för mig... och jag fattade att min kropp svarat positivt på den fysiska ansträngningen.

.

Och jag gillar att känna mig stark... så i måndags startade jag dagen med att gå på ett löparband i 40 minuter... och inte nog med det... senare på kvällen så dansade jag Zumba... och så har det fortsatt... yoga... easy line... löparbandet... och jag känner mig fortfarande frisk, pigg och stark... och inte nog med det... det verkar som om jag blivit något kilo lättare också... det är lättare att andas helt enkelt... och det beror inte enbart på att jag börjat skölja min näsa varje morgon... vilket jag definitivt tänker fortsätta med.

.

Jag är ingen träningsnarkoman... och tränar inte för att bli bra på någonting annat än att kunna må bra i min egen kropp... vilket ger mig energi och möjligheter att njuta en smula mer av den resan som vi valt att kalla för livet.

.

Jag skrev ju om att jag skulle göra ett försök att ta upp en gammal rutin... att städa 15 minuter om dagen... men mitt minne kan vara lite kort ibland så det hade jag inte en endaste liten tanke på när jag kom hem igår... utan jag satte mig istället framför min dator och trixade och fixade med ett sätt att få in egna filmer på bloggen... tills jag fick ett samtal om ett oväntat besök... och då blev det fart på mig... för även om besöket blev inställt så räckte det med tanken på ett besök för att jag skulle få syn på min disk... och att det låg rätt mycket skräp lite här och där.

.

I en rasande fart försvann både disk och skräp... för inte fan ville jag att mina besökare skulle se hur stökigt det var hemma hos mig just då... och det finns väl en hel del att säga om att det... både på ont och gott... men jag tror fan inte att jag är ensam om att hellre visa upp en lite mer putsad fasad än den som jag själv kan nöja mig med... och det är en sida av mig själv som jag kan leva med... men... vad skönt det var att bli av med disken och skräpet... och även om jag nu inte hann med att dammsuga innan jag fick besked om att besöket var inställt och jag återgick till filmfixandet... så slog det mig att jag hade fixat mina 15 minuter den dagen... och jag tror nog att jag är kapabel att göra det idag också... för fan... 15 minuter är ju ingenting... men tillräckligt länge för att jag ska hinna dammsuga stora delar av mitt hem... och sätta på en maskin tvätt.

.

Idag vad det första gången som jag sköljde min näsa... för säkerhets skull gjorde jag det två gånger... och jag blev faktiskt förvånad över hur skönt det känns med en sköljd näsa... så nässköljning är någonting som jag verkligen kan rekommendera... det ska bli spännande att se hur det påverkar min yoga... det var länge sedan det var så här lätt att andas genom näsan... en stor skillnad... fan vad mycket skräp jag vant mig vid att ha i min näsa... också... och när det gäller nässköljningen så är det samma sak som med mina 15 minuter städning om dagen... det bli bara gjort om jag gör det.

.

... någon gång lära mig videoblogga.

.

Efter att ha haft ett samtal med en vän på en resa jag gjorde för någon vecka sedan fick han mig intresserad av någonting som jag inte trodde fanns i min värld... nämligen nässköljning... och eftersom jag gör mitt bästa för att tillämpa ett öppet sinne så kan jag ju bara inte låta bli att prova... har jag en sagolik tur så kanske mina krånglande bihålor kommer att krångla lite mindre med mig.

.

Jag har dragit upp mycket skit i min näsa under årens lopp... skönt att kunna göra tvärtom... skölja rent istället.

.

För ett litet tag sedan hade jag ett projekt... 15 minuter om dagen... det var den tid som jag ägnade åt att städa i mitt hem varje dag... varken mer eller mindre... måste erkänna att jag blev lite förvånad när jag kikade in under en av mina kategorier här på min blogg... en kategori som faktiskt heter just 15 minuter... och även om jag fattade att det hade gått några månader sedan jag höll på med mitt projekt senast så trodde jag knappt mina ögon när jag såg att det var flera år sedan... närmare bestämt 2009.

.

Herregud vart tog tiden vägen?

.

Att jag påminner mig om detta projekt beror givetvis inte på att jag ska komma till insikt om att tiden rusar på allt snabbare ju äldre jag blir... även om det blev himla uppenbart just ni i denna stund... nej naturligtvis så skriver jag detta som en liten påminnelse till mig själv för att jag ska komma igång med min städning... och måste jag också erkänna... lite grann för att kunna skriva här en annan dag och känna mig en smula duktig när jag startat min dammsugare... för så funkar jag... även om jag aldrig skulle erkänna det så gillar jag att vara duktig.

.

Men det skulle jag så klart aldrig erkänna.

.

Innan jag satte mig här så fungerade mitt huvud rätt bra... eller åtminstone som vanligt... ni vet... tankarna kom och gick... jag kunde föra ett samtal med mina kollegor... svara i telefon och t.o.m. bestämma ett och annat... sen så satte jag mig här för att skriva en blogg... och det blev helt tomt mellan öronen... nästan så att jag blev lite rädd faktiskt... hade jag råkat ut för en härdsmälta?

.

Någon enstaka gång på den senaste tiden så har detta tillstånd drabbat mig när jag spelat mulle... vilket inte ses med blida ögon av min medspelare... för mulle är viktiga grejer... inget man skojar bort hur som helst... det kan nog alla som sett oss diskutera regler och eventuellt misstänkt småfusk intyga... jag kan berätta för er om en episod förra sommaren på Tylösand när jag och min kollega hade ett sådant samtal... under våra kärleksfulla hjärtflaggor lyckades vi hetsa upp varandra så till den grad att de flesta människorna som låg närmare än 100 meter flydde fältet... vi blev något högljudda och kanske lite lätt aggressiva... vilket i detta fall innebar att vi stod framför varandra och skrek högröda i ansiktet och så att saliven sprutade... något som inte är så himla ovanligt när det spelas mulle... till vårt försvar vill jag berätta för er att vi inte slog på varandra... bara nästan... och att vi efter fem minuter fortsatte spelet som om ingenting hade hänt... i en vänskaplig anda.

.

Vad vill jag då säga med detta?

.

Nja... egentligen ingenting... men även när det är tomt mellan öronen så känner jag mig tvingad att fylla min blogg med bokstäver, ord och meningar ändå... och då kan det bli som det blev idag... mycket om ingenting.

.

Vi i NISNA ska ha ett DSK-möte idag... och det finns en jättestor möjlighet att jag kommer att väljas till RKM... och då kommer jag att åka på RSK-möte i Göteborg nästa vecka... och då behöver jag lära mig ännu fler förkortningar... för det kryllar av förkortningar i NA... nästan som när jag gjorde lumpen faktiskt... för i det militära så gillar man ju också att göra om ord till enstaka bokstäver.

.

Nu har jag varit med rätt länge i NA och hunnit lära mig en hel del av alla våra förkortningar... men jag skulle ljuga om jag påstod att jag har koll på alla... för det har jag inte... och tack och lov för så är jag inte längre är rädd för att inte ha full koll... jag vågar t.o.m. erkänna när jag har gjort fel... och det är skönt.

.

Om jag kommer att klara av att vara RKM och representera  distriktet på RSK-mötena vet jag inte... än... men jag vet att jag vågar göra mitt bästa... och det räcker långt... för jag behöver inte kunna alla dessa förkortningar... det finna massor av människor som jag kan be om hjälp och fråga om det är någonting som jag inte fattar... för en sak har jag lärt mig... och det är att jag tillhör en gemenskap där vi hjälper varandra... jag kommer inte att behöva göra någonting ensam... det räcker att jag gör mitt bästa... och ber om hjälp när jag behöver det... och jag behöver inte låtsas att jag fattar alla förkortningar... vilket jag inte gör... än.

.

Det finns olika sorter av ensamhet... säkert en hel hög av olika nyanser men vad jag tänkte på just nu var två ytterligheter... den påtvingade och den självvalda... och den ensamhet som jag känner när jag sitter här ensam i mitt hus är självvald... och det är en behaglig känsla av att kunna koppla av i mitt alldeles egna sällskap... något som jag lärt mig att uppskatta allt mer mer tiden... jag tycker om att vara ensam hemma.

.

Jag har naturligtvis också känt av en annan slags ensamhet... en ensamhet som är allt annat än behaglig... den sortens ensamhet som ställer mig utanför och får mig att känna mig fel, dum och annorlunda... den ensamheten som berättar för mig att det inte finns någon som skulle vilja umgås med mig egentligen... den ensamheten som får mig att förstå att jag inte duger och att jag är värdelös... och att jag förmodligen är dömd till ett liv i ensamhet i all evighet... och den känslan av ensamhet är inte vidare behaglig.

.

Idag... bara för idag... så känner jag mig inte ett endaste dugg utanför och annorlunda... och jag känner mig inte heller ensam trots att jag just i denna stund sitter ensam hemma i mitt hus... tvärtom så uppskattar jag lite egentid och lugn och ro i mitt eget sällskap... och det är inte utan att jag nästan får nypa mig i armen för att se om jag inte drömmer... detta är inget annat än ett mirakel... ja ta mig fan... ett stort jävla mirakel.

.

Vi tog en sväng till Tylösand nu på eftermiddagen... helt jävla magiskt underbart... blåsigt friskt och minst sagt uppiggande både för själ och kropp... vilka krafter... woow... det var inte mycket strand kvar att gå på eftersom vattnet nästan hade blåst ända upp till dynorna... men det var helt ljuvligt att vara där och uppleva vädret.

.

Vi hade med oss lite fika och åkte ner och satte oss i lä på Tjuvahålan efter att vi hade låtit vinden blåsa bort all trötthet ur våra kroppar... och medans vi mumsade på kanelbullar och nyponsoppa kunde vi njuta av att se på det stormande havet en alldeles underbar blåsig och solig fredagseftermiddag... livet är vackert.

.

Jag hann aldrig sätta mig i bilen... mina ögon fastnade direkt på mitt framdäck som med all önskvärd tydlighet visade mig att just denna morgon så skulle jag inte köra in som vanligt till stan... jag hade fått punktering... och min första tanke var... öhhh... det blev helt blankt mellan mina öron... det enda som hördes var en stor... suck.

.

Men eftersom jag ju är en kille som gärna vill leva ett liv i lösningar istället för problem så tog det inte många sekunder innan jag kom på att min närmsta granne också är min däckverkstad... att han redan har mina sommardäck liggandes hos sig... och att vi faktiskt redan i förrgår bestämde att han skulle byta däck på min bil i helgen... jag fick tag på honom på hans mobil direkt... och om en halvtimme så rullar jag försiktigt bort till honom på den minimala gnutta luft som jag har kvar i mitt punkterade däck för att byta till mina sommardäck.

.

.

Jag har vissa rutiner som gör mitt liv lite lättare att leva... och jag kan inte komma ifrån att det som alltid måste komma i första hand är min drogfrihet... allt annat i mitt liv hänger på att jag gör en "inte-handling"... att jag inte petar i mig den där första ölen... holken... fixen... pillret... eller vad fan jag nu skulle kunna tänka mig att peta i mig för slags drog... vad och hur är faktiskt helt oväsentligt... huvudsaken är att jag inte petar i mig någonting.

.

Men jag vill faktiskt påstå att jag inte nöjer mig med att "bara" vara drogfri... jag vill ju ha kvalitet på mitt liv och för mig är det viktigt med vissa rutiner för att uppnå detta... och det finns en sak som jag har haft med mig sedan dag 1 i mitt drogfria liv... och det är mina NA-möten... där träffar jag vänner som också vill leva drogfritt... och det är genom att ta del av den gemenskapen som vi tillsammans fixar att leva drogfritt... och... få kvalitet på livet... samtidigt som det är skönt och tryggt att veta att jag aldrig behöver gå igenom någonting ensam.

.

.

Jag förstår att solen lyser över de tunga molnen som ligger över Halmstad denna dag... även om det inte riktigt känns så... för visst har vädret en viss inverkan på oss som går omkring här nere på marken under de regntunga molnen på staden gator... det är onekligen färre människor med leende på sina läppar en mulen dag... konstigt egentligen om man tänker efter... det är ju dessa mulna lite trista dagar som vi verkligen behöver sprida lite värme genom att le åt varandra.

.

Jag tänker göra mitt bästa för att detta ska bli en bra dag... och jag har en plan som innefattar både fysisk ansträngning och en stund i bastun nere på FORM... efter min skidresa så kan jag riktigt känna hur bra jag mår av att röra på mig och låta min kropp jobba lite... kort sagt så känner jag mig starkare än på länge... och jag fattar att precis som min drogfrihet är en färskvara är det likadant med min fysik... så peppar, peppar... i måndags så körde jag zumba... igår ett yoga-pass... och idag så hade jag tänkt mig några kilometer på löpbandet bara för att jag gillar att känna mig stark... inte för att jag har så stor lust att springa på bandet... utan mer för att jag tycker om mig själv efter jag gjort det... och kanske bli en av de människor som ler mot sin omgivning även en mulen och regnig dag.

.

Även om det kan komma lite regnstänk på de positiva glasögonen så är de användbara... alla dagar.

.

Och nu så har jag hittat ett program på min mac som hjälper mig... iMovie är väldigt spännande och jag har så smått blivit lite lätt manisk i mina försök att skapa film av en blandning av både rörliga och orörliga bilder från Trysil... och när jag lyckades få in ett ljudspår så visste glädjen inga gränser... jag hoppas att jag inom kort ska kunna visa er en kortfilm här på min blogg... men det är lite att tänka på innan det kan bli verklighet... min skidfilm går tyvärr inte eftersom jag av princip försöker att undvika att lägga ut bilder på mina vänner... just nu så håller jag på att ladda upp den till YouTube... men som en privat film och mest som ett sätt för mig att se om jag fixar att få över en egen film från min dator.

.

Det spelar inte så stor roll om mina försök att skapa film blir bra... visst hade det varit skoj men det är inte huvudsyftet för mig... nej jag gillar helt enkelt skaparprocessen... för det är ju som sagt ofta resan som är målet.

.

Ähhh... fan... vill ni kolla hur det går för mig i mitt filmskapande så klicka på länken här nedanför.

.

.

eller varför inte denna versionen... kommentera gärna och ge mig era synpunkter.

.

.

På väg in till jobbet i morse så kom den över mig... helt överväldigande... en känsla av... fullkomlighet... det måste bara vara denna känsla som de pratar om... ni vet de där som ser ljuset... upplever frälsningens rent fysiska kraft... förvisso så fick jag känna efter lite  för att kunna förnimma denna känsla av njutning över att finnas till... men likväl så kunde jag känna den... känslan av att njuta av livet så som jag uppfattar det.

.

Det har inte hänt något speciellt i mitt liv... kanske är det ett resultat av att jag tagit hand om mig själv en vecka i de norska fjällen och andats in sådana mängder av frisk luft att jag kickar på det... eller så är det kanske att jag för första gången lyckades att göra någon form av filmliknande skapelse på min dator igår... eller så är det bara... livet i sig själv som jag njuter av... i vilket fall som helst så är det skönt att vara peter idag... och kanske ska jag nöja mig med det.

.

Jag är övertygad om att jag själv besitter möjligheten att kunna välja hur jag vill må... inte på det sättet att jag kommer att slippa alla motgångar och elände som livet kan föra med sig... nej men genom att kunna välja hur jag reagerar och agerar på livets alla skiftningar... för livet drabbar ju oss alla... det finns inga genvägar... vi kommer alla att möta sorg och motgångar... och det finns ingen rättvisa... vissa får mer skit än andra.

.

Jag mår skit ibland... det är helt okej... för jag är inte ett endaste dugg annorlunda än någon annan... och hade jag inte mått skit så hade jag nog inte kunnat förstå motsatsen... och helt ärligt... det händer att jag får lite dåligt samvete för att jag så himla ofta är lycklig... allra helst när jag träffar vänner som har sorg... jag känner empati med dem samtidigt som jag inte kan göra någonting för att lindra deras sorg... mer än bara finnas där och lyssna om de vill prata med mig... alla känslor är okej... jag kan vara ledsen och känna med mina vänner och vara lycklig samtidigt... jag är ingen dålig människa för att jag kan njuta av livet trots allt lidande som finns i vår värld.

.

Frågan är verkligen befogad då jag tänkte köra en liten runda igår... svängde runt på min gårdsplan och det sa bara "sug" sen satt jag och min bil fast i leran... våren har kommit till brännebassalt.

.

Det var inte utan att jag kände lite saknad av snö och is... efter en helt underbar vecka i de norska fjällen med allt vad det innebar så kändes det lite lätt frustrerande att sitta fast i leran med min bil... lite väl vardagligt så där direkt efter hemkomsten... som vanligt när jag drabbas av livet på landet så använde jag mig av en av mina livlinor... jag ringde en vän (min vän Leffe har ryckt ut för att hjälpa mig otaliga gånger under årens lopp)... vi letade länge men hittade inte det lilla hålet där man skulle skruva fast öglan för att kunna bogsera... så till slut fick vi kapitulera i mörkret... men nu på morgonen så lyckades jag få fast öglan... hade en otrolig tur då jag ringde min granne... han var hemma och kom över och drog loss mig med sin fyrhjulsdrivna rackarbil.

.

Det är med blandade känslor som jag skriver här... samtidigt som det är skönt att vara hemma kan jag redan längta tillbaks till skidbackarna i Trysil... jag kunde onekligen känna kontrasterna när jag körde fast min bil i leran... men som någon klok människa sa... allt har sin tid... och nu är det hög tid för mig att åka till jobbet.