"Bara för idag...

... ska jag tänka på mitt tillfrisknande, leva och glädjas åt livet utan att använda droger".
.
Det händer att jag "glömmer bort" att jag är drogfri... att det kan gå några dagar lite då och då utan att jag tänker en enda sekund på att jag är en nykter narkoman... och det är ju synd... för när jag stannar upp och tänker efter så fylls jag av tacksamhet över hur rikt mitt liv är nu när jag inte längre använder mig av droger... hur jag har fått tillbaka förmågan att leva och glädjas åt livet på livets villkor.
.
Allting... precis allting har blivit bättre... och även om jag kan ta min drogfrihet för givet en och annan dag mellan varven så dröjer det aldrig länge innan jag blir påmind om hur det var... det kan vara på ett möte... när jag träffar en gammal polare... eller i någon annan situation i min vardag... och även om jag inte är drogfri för att jag är rädd för att trilla tillbaka till drogerna så kan jag ju inte låta bli att se hur mitt liv förändrats... och det mesta av den förändringen ligger faktiskt hos mig själv... i mitt sätt att se på livet idag.
.
Det är härligt med möjligheten att njuta av alla de fina vitsipporna i min trädgård.
.
Jag är övertygad om att en av de största anledningarna till att jag har förmågan att leva och glädjas åt livet utan att använda droger beror på att jag lagt av mig min offerkofta... jag är inte längre ett offer för omständigheter... ni vet... jobbiga flickvänner... taskiga chefer... grannar... människorna i affären... trasiga bilar... otur... idioter... ja ni fattar... allt och alla som kom i min väg.
.
Min bil går fortfarande sönder ibland... men då gör jag det enkelt för mig... jag lämnar den hos min bildoktor och så får han laga den åt mig och skicka en räkning till mig... som jag till skillnad från förr numera betalar och inte använder som en anledning till att förvandla honom till ännu en idiot bara för att han vill ha betalt för sitt arbete... mina grannar stör mig inte längre och jag är min egen chef... i affären smyger jag inte längre omkring längst väggarna och vissa dagar så finns det inte en enda idiot i mitt liv... och vem vet... en dag så kanske jag t.o.m. träffar en flickvän som inte är jobbig... men det kanske är att be om lite väl mycket ;-).

Kommentarer :

#1: Gabriella

Hej Peter, när man läser vad du skrivit har du ju lyckats med det du bestämt dig för. bara en liten bit kvar ju. Kram gabriella.

skriven
#2: peter

Jag kan hålla med om att jag kommit en bit på vägen... men det är fortfarande en bra bit kvar till målet... tack och lov för det är väl resan som är själva målet? ;-)



kram

peter

skriven
#3: gabriella

hela livet är ju en resa från det man föds till man dör. men någonstans på vägen vill man ju bli färdig med sig själv vad man nu "kämpar" för. Och kunna känna sig nöjd och tillfreds med livet. Man lär så länge man lever. jag förstår att du har ett mål men vad är slutmålet om man får vara nyfiken?Kram,

skriven
#4: peter

Slutmålet måste väl ändå vara att få reda på vad slutmålet är... för jag har inte en blekaste aning om den saken... men jag tror mig förstå att det handlar lite om att leva fullt ut här och nu och lämna över resultatet till en kraft starkare än vi själva ;-)..



kram

peter

skriven
#5: åsa

tänker en del på sånt just idag...har återigen kännt att det går troll i grejerna" o som vanligt då.upptäckte jag "på riktigt idag, så reagerar jag med att då försöka ännu mer,jobba som fan på att få det att fungera trots dåliga odds..innan har jag ofta hamnat i nån slags "fan vad det är synd om mig som alltid ska behöva kämpa så hårt för allt jag vill-kan inget komma gratis nångång-tycka synd om mig själv känsla, o det har gått åt helvete ändå förr eller senare...idag ändrade jag mitt beteende---så när jag nu skulle på den där kursen som jag strulat i flera timmar med igår för att ändå komma iväg på o sen när jag sätter mig i bilen i morse o ska iväg med blandade känslor o nystruken blus--då är bilens batteri helt dött!! tänker först.jaha jävla strul alltså-är det ändå inte meningen (en högre mening, ja kanske då) att jag ska iväg trots allt..jo klart det ,måste fixa starthjälp--kollar efter nån granne som kanske också är vaken--men ett tu tre så kommer känslan--detta är min chans att ändra på mig--släppa taget-låta det bli som det blir o ändå känna mig lugn-jag kan bara göra mitt bästa men jag behöver inte lägga mig platt o köra 300 knyck för att få det att fungera-jag duger som jag är o vet jag bara att jag är sann så får jag väl duga eller inte,det är inte mitt problem,de högre krafterna ger mig en chans här att lära mig nåt om mig själv o växa som människa,tack,tack tack för det o så jävla skönt att äntligen få en verklig känsla av detta. Nu är det nog snart tio år sen jag första gången grät o det på riktigt gjorde sååå jävla ont, jag tackade då o gör det nu igen..har insett att för mig kommer det nog ta kanske flera liv att ens lära känna mig själv igen...MEN det känns hoppfullt, för det finns en chans att komma dit där jag kan känna mig som en hel o kärleksfull varelse som kan sprida ringar i universum av kärlek precis som så många andra här på jorden. Tack för det kosmos! :)krammmm åsa

skriven
#6: peter

"Vi slutade inte att kämpa... vi gav upp!"



Visst är det en skön känsla att kapitulera inför livets alla spratt och se på dem lite så där från "sidan om" ibland... det är ju sååååå jävla lätt att "glömma bort"det och köra på i 190 km/tim av gammal vana... ochdet enda jag brukar få av det beteendet är ju mest att jag blir... bara trött...



kram

peter

skriven
#7: Camilla

"Bara för idag" blev det jag tog till mig ikväll på mitt allra första NA-möte.

skriven
#8: åsa

ja just prexis eller o så sitter man(jag i detta fall,hahha vill ju inte anklaga dig för ett sånt utseende!) där o ser ut som en blandning av urvriden skurtrasa/ledsen hund o är just det jättetrött. o ibland slänger man,oops jag, till lite skuld till nån som man kan säga vara en del av skulden till att det blev sådär,,ja livet e gött när man kommer på det iaf...krammm o välkommen hem till Svedala igen! kram

skriven
#9: peter

Tack... ja det är skönt att vara hemma igen... lite förkyld men det kan jag jú inte skylla på någon annan än mig själv... även om jag mer än gärna hade velat ha det till att det AC:n på hotellet som bär skulden ;-)...



kram

peter

skriven

Kommentera inlägget här :