.
Innan jag satte mig här så fungerade mitt huvud rätt bra... eller åtminstone som vanligt... ni vet... tankarna kom och gick... jag kunde föra ett samtal med mina kollegor... svara i telefon och t.o.m. bestämma ett och annat... sen så satte jag mig här för att skriva en blogg... och det blev helt tomt mellan öronen... nästan så att jag blev lite rädd faktiskt... hade jag råkat ut för en härdsmälta?
.
När vi spelar kort (mulle) på jobbet så händer det ibland att jag får hjärnsläpp.
.
Någon enstaka gång på den senaste tiden så har detta tillstånd drabbat mig när jag spelat mulle... vilket inte ses med blida ögon av min medspelare... för mulle är viktiga grejer... inget man skojar bort hur som helst... det kan nog alla som sett oss diskutera regler och eventuellt misstänkt småfusk intyga... jag kan berätta för er om en episod förra sommaren på Tylösand när jag och min kollega hade ett sådant samtal... under våra kärleksfulla hjärtflaggor lyckades vi hetsa upp varandra så till den grad att de flesta människorna som låg närmare än 100 meter flydde fältet... vi blev något högljudda och kanske lite lätt aggressiva... vilket i detta fall innebar att vi stod framför varandra och skrek högröda i ansiktet och så att saliven sprutade... något som inte är så himla ovanligt när det spelas mulle... till vårt försvar vill jag berätta för er att vi inte slog på varandra... bara nästan... och att vi efter fem minuter fortsatte spelet som om ingenting hade hänt... i en vänskaplig anda.
.
Vad vill jag då säga med detta?
.
Nja... egentligen ingenting... men även när det är tomt mellan öronen så känner jag mig tvingad att fylla min blogg med bokstäver, ord och meningar ändå... och då kan det bli som det blev idag... mycket om ingenting.