.
I missbruket så lärde jag mig att inte lita på någon... där var det verkligen "ensam är stark" som gällde... visserligen så fanns det hela tiden en stor längtan efter tillhörighet som ofta fick mig att stundom leva i relationer som kunde liknas vid symbioser... d.v.s. väldigt intensiva med massor av förtroende som det sedan naturligtvis "skvallrades" om i nästa intensiva relation... så funkar det ju i de flesta missbruksrelationer... man snackar skit om varandra och den enda sanna hjälten och superbästa polaren råkar alltid vara samma kille/tjej som håller i den största påsen med droger... jag anar ett samband mellan att ha massa droger och vara väldigt populär i missbrukskretsar.
.
Hur stor påse knark du än har så är det inte samma sak som att ha riktiga vänner.
.
Illusionen om de sanna "vänner" som dessa relationer gav mig gjorde mig naturligtvis väldigt ensam... visserligen så är jag som vanligt en väldigt lyckligt lottad kille som mot alla odds faktiskt har och alltid har haft några riktiga vänner som alltid velat mitt bästa... det jag beskriver här är en lite förenklad bild och det är jag medveten om... men jag vill lik förbannat skriva om det för att detta är vad drogerna och ett missbruk leder till... drogerna får oss att blåsa våra bästa vänner och förstör i längden alla våra relationer... och till slut så sitter vi där ensamma och isolerade i en lägenhet (om vi inte redan har blivit vräkta) med nerdragna persienner och kurar... livrädda för människor smyger vi ner till vår langare när drogerna tagit slut för att sen återvända hem... låsa dörrarna och lura oss själv genom att fortfarande tro på att "ensam är stark".
.
Ensam är nog faktiskt mest bara... ensamt.