Offerkoftan...

... är ofta blöt, tung och kliar.
.
Vill jag leva ett jobbigt och tungt liv så kan jag ju alltid slänga på min offerkoftan... men att vara ledsen, sorgsen och arg är inte samma sak som att klä sig med detta plagg... "jobbiga" känslor är något helt annat... men att sitta ner och tycka synd om mig själv, vältra mig i självömkan och söka bekräftelse och tröst hjälper sällan... är jag ledsen så kanske jag behöver vara det... eller glad... lycklig, arg eller vad det nu kan vara jag känner... visst kan det vara synd om oss ibland... och visst kan vi vara offer för både det ena och andra... men att klä på oss en offerkofta och lägga allt ansvar utanför oss själva är ofta ingen bra idé... i alla fall inte om man vill ha en förändring... men... tro det eller ej... ibland kan man behöva lite hjälp att ta av sig den blöta offerkoftan... inte för att man trivs så himla bra med den på utan mer för att det känns så himla tryggt att ta på den om man har haft den som sin bästa vän för länge.
.
En halvtimme i veckan är väl okej... men sen får det jävla räcka.
.
Acceptans är ofta bättre än offerkoftan... tycker i alla fall jag.
 

Kommentera inlägget här :