... kan jag göra idag.
Och det är jag stolt över... stolt över att ha besegrat min stolthet... som hindrat mig från att be om hjälp.
Mitt "gamla liv" kom och hälsade på igår... det damp ner ett brev från fogden som berättade för mig att jag nu äntligen tjänade mer pengar än jag behövde enligt deras beräkningar... och det överskottet ville de naturligtvis ta i beslag... varje månad när jag får lön.
Jaha... först fick jag en klump i magen när jag tänkte på min ekonomiska situation för tillfället... den ekonomiska ångesten kom genast på besök igen... kändes inte så bra... så jag ringde min vän... snackade om hur det kändes och berättade för honom om min oro... det hjälpte... ångesten släppte sitt grepp och jag kunde se ett ljus i tunneln... och jag gick till handling...
...ringde fogden... fick prata med en trevlig handläggare och bad honom om hjälp... han kollade upp lite grejer och ringde tillbaks... med beskedet att det fanns inget att göra... och det kändes okej... jag hade gjort vad jag kunde och mer kan jag inte göra... så jag accepterade faktum och det kändes som en befrielse... jag var inte längre ett offer... nä nu tänkte jag inte längre på pengarna som försvann varje månad längre... istället så kändes det viktigt att börja betala för mina parkeringar... jag har varit usel på detta och resultatet finns ju hos fogden eftersom mina p-böter till slut hamnat där.
Så jag gick till banken... och bad om hjälp... ville ha ett VISA-kort (jättebra att ha när man ska betala parkeringsavgifter bl.a.) trots att jag fått avslag p.g.a. mina betalningsanmärkningar tidigare... och ta mig fan... det löste sig... VISA-kortet kommer på posten nästa vecka.
Dagen var inte slut där... min telefon strular med mig... jag behöver köpa en ny... så jag knallar in i en telefonbutik och bad om hjälp för att hitta en lösning som kunde passa oss bägge... resultatet blev över förväntan... för nästan samma pris som jag betalar för mitt abonemang idag (jag la till en försäkring som täcker allt inklusive ren dumhet) kom vi överens om att förlänga avtalet i två år och då fick jag en riktig värstingtelefon med alla de funktioner som jag ville ha (telefonen är ett viktigt arbetsredskap för mig och mitt kontor på fickan) med mig därifrån... de vet om mina betalningsanmärkningar men har ändå tillit till mig eftersom jag sköter mina räkningar och har gjort det en längre tid.
Glad över mitt nyförvärv kastar jag mig givetvis över den för att få igång den direkt... petar in mitt SIM-kort... men här blir det nåt fel... jag lyckas stoppa in det fel helt enkelt och SIM-kortet fastnar... å vad gör jag då?
Jo jag går tillbaka till affären... och... ber om hjälp... detta hade definitivt varit helt omöjligt för mig för några år sedan... då hade jag med all säkerhet pillat sönder telefonen... i affären skakar de på huvudet och viker sig dubbla av skratt... de lyckas inte heller få loss SIM-kortet och är tvingade att skicka den till telefondoktorn... innan jag ens slagit på strömmen... suck...
Jag är tvungen att köpa ett kontantkort... och ringa kundtjänst... be om hjälp med att vidarekoppla mitt vanliga telefonnummer till kontantkortet... så att det går att nå mig... å det löser sig såklart... jag har fria samtal på mitt abonemang så det kostar mig ingenting... ja mer än kontantkortet *L*.
Så jag är trots allt rätt nöjd nu... behöver inte oroa mig längre för att fogden ska ta mina pengar... för nu är det ett faktum... och det känns helt okej... det är konsekvenser som jag själv har skapat å det känns fan bra att ta tag i dem nu... å det löser sig alltid på något sätt... såklart... å telefonen... ja det får väl bli en julklapp till mig själv när den är klar.
Å det känns himla bra att få ett VISA-kort... att kunna betala parkeringen direkt... men bäst av allt är nog känslan av att få göra rätt för mig... och att jag är betrodd... inte bara av telefonaffär och bank... utan även av mig själv... jag vet ju att jag kan... be om hjälp... om det skulle knipa...och att det finns hjälp att få...
Kommentarer :
#2:
peter
Ja du hajar vilket kaos jag hade kunnat ställa till med i den telefonen L... det där känner vi ju till L.
Det är inte det enklaste att be om hjälp... mycket träning L.
(((kram)))
peter
#3:
Eva T
Hej min Vän !
Välkommen till "min" verklighet. Läskig i början, men det går det oxå..........
Men jag sparkar mig trött och är ovillig till att dom höjer införslen varje vår i samband med lönelyft.
Då greppar jag luren å talar om för min härdade (vid det här laget) fogde: Att nu minsann ger jag upp! Jag slutar jobba! Det är inte ok å så mal jag på en halvtimme å han nickar med ett leende på andra sidan tråden ( är jag helt säker på) ok så avslutar vi samtalet och han skickar en bekräftelse, jag skickar in om ev höjd hyra lite fördyringar i min vardag ( som dom ibland tar hänsyn till och godkänner)varje år lite mer till dom å samma belopp till mig. Konstaterande sen kapitulerar jag, år efter år.........å det går det också, om än lite surt efter många år.
Kram på dig
#4:
Kicki
...d e såå svårt att be om hjälp...jag har känt mig "svag" för att jag någongång halvhjärtat försökt...men nu vet jag att JAG ÄR STARK som klarar av att se att jag inte fixar vissa saker som nu när jag bett om hjälp för att komma till rätta med mitt matmissbruk...hoppas på att jag får komma igång snart för jag behöver HJÄLP!!!...Du e stark på många plan Peter och du delar med dig av dina tankar å funderingar som i sin tur får mig att reagera...kanske jag oxxå kommer dit du kommit en dag...
#5:
peter
Ja det är inte så skoj att pröjsa stålarna till fogden... men samtidigt på något sätt befriande att slippa trixa å hålla på för att slippa... en paradox av rang L.
Men va fan... det är smällar man får ta... jag har ju själv ställt till det från början.
Det fodras en hel del styrka för att våga be om hjälp... å ännu mer för att våga ta emot hjälpen... som ju ibland innebär att låta någon annan bestämma över mitt liv... och jag ska ärligt säga att det är långt ifrån alla dagar jag pallar det L.
(((kram)))
peter
#6:
naken Snigel
Ibland så kanske man inte kan be om hjälp, även om man vill. Man kanske behöver hjälp för att få hjälp. För man vet inte hur man gör. Även om alla håller upp svaren i ansiktet. Man kanske måste få en extra hand ibland.
#7:
peter
Jag tror så här... att det första man bör vara medveten om för att kunna få hjälp är att man har ett problem... sen tror jag att det är bra om man kan få tag i någon som haft ett liknande problem och lyckats lösa det... å typ... göra likadant.
I mitt fall betydde det att jag blev attraherad av vad som hände med min kompis när han blev drogfri... och att jag efter visst besvär kom underfund med att jag hade samma problem... å efter en helt vansinnig kamp med min egenvilja för att få det som han hade(ville ju göra på "mitt sätt") helt enkelt gav upp och öppnade mig för möjligheten att göra annorlunda... d.v.s. göra som någon annan sa åt mig att göra... det var inte lätt att gå emot min egenvilja och jag har fortfarande problem med det.
Jag kan inte hjälpa någon annan människa än mig själv... det är när jag gör det som andra människor kan be mig om hjälp... då hjälper de mig... att hjälpa mig själv.
Det går inte att hjälpa någon som inte vill ta emot den hjälpen... inte i längden... man kommer bara att känna sig misslyckad.
(((kram)))
peter
#8:
naken Snigel
Hmmmm, det förutsätter ju att ALLA är likadana. Och det är vi väl ändå inte.Finns en del människor som VILL bli hjälpta men inte kan få fram orden pga (inte missbruk, utan andra orsaker, och dom människorna tror jag ofta man inte ser deras utsträckta hand.
Alla händer ser ju olika ut.
#9:
Kicki
Att ta emot hjälp trots att man får en utsträkt hand kan va svårt att ta...trots att man vill men vågar inte, man har sitt invanda mönster och e rädd för vad som finns bortom d man inget vet om...rädslan för d okända kan va lika skrämmande som att be om hjälp...
#11:
peter
Jag tror... och naturligtvis så finns det alla möjliga olika sorters människor... men jag tror ändå att det bästa sättet att sträcka fram en hand är genom att visa tillit och bjuda på sig själv... sakta kan man då bygga upp ett förtroende som öppnar för en möjlighet att få tillit tillbaka... våra viktigaste verktyg är ofta våra öron... och en förmåga att ta ett steg tillbaka för att nå fram... låta den enskilde människan se att man inte behöver gå ut i det okända ensam... tyvärr är min erfarenhet att det inte finns många som vill göra en förändring föränn smärtan av att inte göra en förändring blir större än att våga ta steget ut i det okända... och att det då finns en hand att hålla i.
Låt den som behöver en hand att hålla i få välja hand själv...
... och ord är ju inte alltid de som kommer ur munnen som meningar.
Men visst... detta är bara vad jag tror... tack å lov så finns det fler vägar att gå.
(((kram)))
peter
#13:
naken Snigel
Problemet är väl ofta som jag ser och sett alltför ofta att dom som är "dubbeldiagnoser" både sjuka samt med ett missbruk har just svårt att få hjälp för att det uppstår problem då skukdom hindrar missbrukaren att ta emot/se hjälp. lite moment 22. Men detta är ju inget nytt, men dom glöms ofta bort, eller ramlar mellan stolarna. Tyvärr!
#14:
peter
Det är ett jätteproblem som jag ofta stöter på i mitt jobb... och här finns det massor att göra... helt klart... och ibland är det svårt att se om hönan eller ägget kom först.
Det finns hjälp även för denna gruppen... problemet är väl att många inte vill se det... eller inte orkar kanske är rätt ord... för en sak är säker... ALLA ska ha rätt till hjälp utifrån sina egna behov.
(((kram)))
peter
#16:
peter
Hon har tagit bort den... jag har kvar länken ett litet tag till fall hon ångrar sig... vilket jag hoppas.
(((kram)))
peter
#17:
H
JAAA, var glad att det är dusjälv som ställt till det med din ekonomi...här finns en som haft rejäla skulder hos fogden för ANDRAS skull!
En som trodde sig hjälpa genom att ge pengar, stått som ägare på bilar mm... Vilket resulterade i att fogden kom och tog min bil också! Längesen nu, allt över och betalat, men inte så roligt dom sura åren då allt jag tjänade utöver existensminim gick till fogden...
Surt som fan då man räknar ut vilka stora summor det rör sig om också...men å andra sidan är det pengar man ändå inte haft idag, så vafan...
ha det gott! ;-)
/H
#18:
peter
Vet inte om jag hade fixat det som du gått igenom utan att gjort mig ännu mer olycklig genom att typ mörda den som satt mig i situationen... vad arg du måste ha varit... hua... att du bara pallade.
Visst det är ingen idé att hänga upp sig på det idag... de kan jag förstå... vissa saker bör man lägga bakom sig och slippa släpa runt på.
Eftersom det är jag själv som ställt till det känns det faktiskt riktigt bra att få en chans att rätta till det... befriande.
Ha det bäst själv min fortfarande så hemliga vän!
(((kram)))
peter
#19:
H
arg var bara förnamnet...jag mördade dock ingen...hehe
#20:
peter
Tur... då hade du fortfarande haft fogden efter dig plus att du varit inlåst i mååååånga år... och säkert ännu argare... det kan han ju inte varit värd L.
(((kram)))
peter
#21:
H
Det är ju som med dig och drogerna...ja tack eler nejtack .
Jag väljer själv om Jag vill sura för detta. och jag säger nejtacck. likadant med dom människor jag hade omkring mig som använde droger och lurade mig på pengar. dessa säger jag nejtack till idag. för min egen skull. även om jag är släkt med några, så får dom ta mitt nejtack. För jag vill leva ett underbart liv! =)
Nu fär jag på semester....kommer åter på måndag och jag vet inte hur jag ska klara mig utan att läsa din blogg...hoppas jag överlever! =/
Kram
#22:
peter
Underbara val du gör... ger mig styrkan att göra samma val... jag vill också ha ett underbart liv och väljer helt enkelt bort människor som inte tillför mig något... livet är för värdefullt för att slösas bort.
Du får ha en ljuvlig semester min vän... å att du överlever är jag helt övertygad om L.
(((kram)))
peter
Tss, kan nästan se plocket med simkortet framför mig.. =)
skrivenHoppas de fixar den snart..
Jag har inte riktigt lärt mig att be om hjälp än, men är på god väg..fast för min del tror jag mer att det handlar om rädsla för att bli avvisad än stolthet..eller kanske lite av båda. Iallafall, en bra sak att träna på ..
Kram, å ha en bästaste dag