... på ett lite tomt sätt kände jag mig när jag kom hem idag... ni vet så där liksom "sakna någon" ensam.
Det var länge sedan jag kände så... och känslan har nästan redan försvunnit... men den kom från ingenstans och jag blev förvånad... kanske över hur "bekant" den kändes... för den är inte på något sätt ny för mig denna känsla... nä det var nästan som en "gammal bekant" kom på besök *L*.
För ett gäng år sedan så bodde jag för det mesta nere i VågaVa:s lokal i Halmstad... det var inte så ofta jag var här hemma i Brännebassalt på den tiden... åkte bara hem lite då och då och kollade till det... på den tiden kände jag ofta denna ensamhetskänsla... och hatade att vara ensam... jag hängde med på allt... precis allt... för att slippa känna mig ensam.
Nu för tiden gillar jag att vara ensam här hemma i mitt hus... ja jag stortrivs faktiskt.
Så jag blev verkligen förvånad... känslan kom från ingenstans... överrumplade mig.
Nu medans jag skriver här försvinner den... det gör den när jag tänker efter på vad det är jag saknar... för den känslan vill att jag ska sakna tvåsamheten... en relation... å så tänker jag vidare... på hur det ofta har varit för mig att leva i en relation... visst det är tudelat... bra och dåligt... å när jag tänker på de dåliga bitarna... på den där klumpen jag kunde känna i magen... ja då är jag grymt tacksam över att vara singel... och ser alla fördelar med detta... friheten... att inte behöva anpassa mig efter någon annan... att få göra precis vad jag vill... när jag vill det.
Missuppfatta mig inte... drömmen om den perfekta relationen har jag kvar... ja för fan *L*... jag drömmer om en livskamrat som jag vill bli gammal tillsammans med... och jag tror på den kärleken... och jag har ett stort hopp om att få uppleva den också... men... fan... jag har det ju så jävla bra just nu... i min ensamhet *L*.
Och så är det... det finns en ensamhetskänsla som jag vill ta med mig som en tillgång när jag träffar den rätta... en känsla som säger åt mig att jag trivs i mitt eget sällskap och gillar mig själv som den jag är... för i den känslan så finns det energi i överflöd... i den känslan känner jag att jag har något att dela med mig av... att jag har något att ge bort... den känslan är kärlek.
Den här andra ensamhetskänslan är girig... den vill ha... den vill att något utanför mig själv ska fylla ett tomrum i mig... den känslan har inget som kan berika min framtida kärleks liv... den känslan är rädsla
Ja det var mina funderingar just nu...
Kommentarer :
#2:
peter
Jag håller med... å kanske är det som så att när man känner den univeriella kärleken (den som är mycket större än kärleken i en relation) då är man redo för att gå in i en relation... för då är man ju aldrig ensam på det där rädda sättet.
(((kram)))
peter
#6:
Elvira
Du vet att du är helt makalös på att sätta ord på känslor, visst?
Bra att man kan skriva av sig de som är mindre behagliga..ibland funkar det för mig med..men än så länge törs jag nog inte vara sååå fullt öppen i min blogg...Det kommer nog..träning kanske, eller helt enkelt personlighet?
Well,hur som helst..
stoor lussekram
#7:
peter
Att kunna var ensam tillsammans med någon är såååå skönt... jag har några vänner som jag kan åka lååååånga sträckor med i bil... å sitta tyst i timmar tillsammans med... det är en gåva.
Vad är OCD?
Tycker mig känna igen uttrycket från något men kan inte komma på det.
Jag kan nog uppfattas som rätt öppen och det är jag också... men jag känner ändå att jag har ett inre rum i mig... som är lite mer privat L... integritet tror jag att det kallas... eller?
Men helt allvarligt så är det en balansgång och det har tagit mig lite tid innan jag hittat tryggheten och balansen som passar mig... vissa saker är privata och andra bjuder jag mer än gärna på L... att öppna sig för människor kräver övning och tar tid... brukar säga till människor jag stöter på att vara lite försiktiga när de börjar öppna sig och noga välja vilka de öppnar sig för till en början.
(((kram)))
peter
#8:
naken Snigel
Tack Elvira;)))...Mina skrivna ord har alltid varit min räddning, för jag har haft svårt att verbalisera dom muntligt...OCD = tvång;))..Jag har vissa tvångsbeteenden.
Ja, att hitta och välja rätt öron är det svåraste av allt. För att inte tala om ögon;))
SANKTA LUCIA!...Till Er alla
Kramar
#9:
naken Snigel
Nej, nu menade jag att jag tackade Elvira för att hon tackade peter;)).....Nu tvångar jag loss lite igen.
Gör om gör rätt!,;)
Det måste lixom "kännas" rätt i hela kroppen;)
#10:
Marielle
Hej!
Varje dag är det en tävling hos mig med priser till vinnaren (värda upp till 2000kr).
Var med och gissa rätt svar på dagens kluring idag. Rätt svar vinner en produkt från ett hemligt ställe, värt 400kr!
Komigen, var med du också! :-)
#11:
Elvira
Shit va du är skön, lilla Snigel..menade Peter, men faktiskt dig åxå..du är åxå himla bra på att klä känslor i ord..ni båda..bäst!
Love
#13:
Kicki
Ensamheten har ju egentligen många "ansikten"..för man aldrig va så ensam som när man en två med fel person!!...
#14:
Kicki
..sorry menar att man e aldrig så ensam som när man är två med fel person...orden hoppade runt lite i förra inslaget =P
#15:
naken Snigel
Ni får mig att gråta riktiga tårar!...av lycka och sorg. För vi har alla betalat ett så högt pris för att hitta, inte bara oss själva utan även varandra;))
Nu släpper jag Er aldrig, sa snigel och blev 5 år;))
KRAMAR OM ER ALLA
#16:
peter
Nä att vara två med "fel" person ger mig en STOR klump i magen och det känns inte bra... usch vad jobbigt det är.
Att kunna vara fem år är en gåva som gör oss vuxna på riktigt...
(((kram)))
peter
Det är först när man känner den stora kärleken till sig själv som man kan både dela och ge och ta emot kärlek utan att tänka, bara handla, som man möts, i "äkta" kärlek.
skrivenDet tror jag;))
Kram