Ett leende...
Jag lyfter upp mitt barnbarn i luften... och han ler mot mig... tiden stannar... allt annat försvinner... och jag känner hans leende i mitt hjärta... och förstår... ALLT.
Han är inte fördärvad än... han bara är.
Ingen har sagt åt honom hur han ska vara... eller vad han ska göra... han får bara va... den han är... fulländad.
Tänka sig sån har jag också varit... innan någon lärde mig att det var fel att kladda med maten... att man skulle lära sig att äta med kniv och gaffel (här är jag fortfarande lite rebellisk och håller kniven i "fel" hand *L*)... ja ni förstår jag har som alla andra blivit "dresserad" för att passa in i "flocken"... något som naturligtvis är ett nödvändigt ont om vi ska klara av att leva tillsammans... det förstår jag också.
Men när jag ser mitt barnbarns leende så förstår jag också att han är fulländad... precis som den han är.
Och lite sorg kan jag allt känna för att våra liv förutsätter att vi lär oss att vi inte riktigt duger som de vi är... att vi behöver lära oss att anpassas in i ett samhälle... att det finns regler vi behöver lära oss... vissa självklara men andra har jag fortfarande svårt att förstå mig på... oftast de kulturellt påtvingade reglerna som skiljer sig åt beroende på var och i vilket samanhang på jorden vi befinner oss... inte så sällan genom en viss religon.
Nu har jag blivit äldre... funnit någon form av självinsikt och känner att jag duger rätt bra som den jag är... och jag tittar på hans leende... och undrar lite försynt om han ändå inte är min bästa lärare... om jag nu vill lära mig meningen med livet... för han funderar inte en sekund över det... han VET det... som jag glömde på vägen... och sedan ägnar ett liv åt att lära mig igen... nämligen meningen med livet... att leva... med ett leende på mina läppar... som en av ALLT...
Det var ORD!
skrivenKram