Det har varit min bästa säsong någonsin... å då har jag bara hunnit med en runda under detta året... jämför det med min pappa som har ett årsrekord på 372 rundor på ett år... och då snackar vi 18-håls rundor... för min egen del blev det en 12-håls runda...
Men som sagt... det blev ändå min bästa säsong någonsin eftersom jag lyckades med att slå en Birdie (det är när man slår i bollen på två slag på en 3-håls bana)... helt fantastisk känsla som jag fortfarande lever på... och gärna nämner för mina golfintresserade polare... vad jag däremot inte pratar så mycket om är vad som hände direkt efter denna bedrift...
... då jag glad och stolt som en tupp la upp bollen för att slå ut på hålet efter... svingade min järnfemma med ett stort självförtroende... träffade bollen... och fick se hur klubbladet (det heter naturligtvis något helt annat som jag inte vet namnet på... vad jag menar är själva klumpen man slår på bollen med) sliter sig loss från klubban och sveper förbi Jannes huvud med en snäv marginal (han hade dött direkt om han fått denna klump i huvudet)... och flyger förbi rätt ner i en damm... plask...
... själva bollen flög ungefär tre meter... bladet betydligt längre...
Jag berättade detta för min pappa... och det tog inte lång tid innan han kom ner till VågaVa-lokalen med en ny...
... hel järnfemma...
Men fan... jag vet inte om jag vågar spela golf igen... för det kan ju vara rent ut sagt livsfarligt... å jag kan ju alltid ta och njuta av minnet av en Birdie *L*... jaja jag får väl se hur det blir nästa år... Janne kanske vågar ta en runda då... det finns ju hjälm...
Leva på minnet och använda hjälm!???...Låter inte såå kul, men vad vet jag, spelar ju inte golf;)
skriven