En dag så fick jag för mig att jag skulle bli konstnär... i mitt aktiva missbruk så saknades det absolut inte idéer... nä tvärtom *L*... jag startade ofta upp nya projekt... mitt problem var snarare att jag inte lyckades slutföra så mycket... det kom liksom nya idéer hela tiden... så man kan säga att jag hade många bollar i luften... samtidigt... och ska sanningen fram så har jag aldrig varit någon jonglör *L*... ja ni fattar.
I vilket fall som helst så tyckte jag mig inte ha tid för att utbilda mig på konstfack å sånt för att bli konstnär... nä här gällde det att hitta en genväg till ära och berömmelse... och snabbt skulle det gå... helst igår.
Sagt och gjort... en baggis för någon som är lite påhittlig... jag resonerade som så att om jag bara gjorde något konstigt... så kunde jag kalla det för konst... å vipps så var jag ju en konstnär... varför lägga flera år på utbildning... det tog ju bara fem minuter för mig... jag hittade ett gammalt väggur... tog färgen som stod sidan om... och...
... målade om den...
Det var ju tillräckligt konstigt för att få kallas för konst... och jag var nu konstnär *L*.
Så här i efterhand så har jag nog bara en tavla kvar som speglar den personen som jag var på den tiden... inte så mycket konstnär... mer vansinnigt...
... konstig.
Denna tavla är målad på täckpapp som jag och två av mina vänner bredde ut på hela min övervåning en gång när vi var väldigt snurriga... å vi satte igång att måla... just denna tavla är målad med fingrarna och föreställde från början ett moln... men ju mer timmarna gick den natten så började mina "demoner" träda fram...
... att jag har kvar tavlan är mycket en påminnelse över hur det egentligen såg ut mellan mina öron just då... och även som ett minne över dessa mina två vänner som bägge är döda idag... de tog båda två överdoser och dog av sitt missbruk för ett gäng år sedan... och jag saknar dem bägge... de var mina vänner... och dog alldeles för tidigt.
Idag så är det inte så viktigt för mig att vara "konstnär"... nä nu målar jag mest för att det är skoj... men när jag var aktiv missbrukare så var det viktigt för mig att "vara någon" eftersom jag inte kunde känna att jag var värd något... idag så duger jag precis som den jag är... en vaaaaanlig... värdefull och vacker människa.
Idag så ska jag bl.a. ägna mina 15 minuter om dagen till ta bort en konstig grej som jag har hängande i mitt tak...
... några ballonger som hängt där över ett år nu...
... för jag tycker faktiskt bara att det ser konstigt ut... och vet ni vad?
Jag har inget större behov av att vara konstig längre...
Det beror väl på hur man är just konstig. Jag kan vara konstig på ett bra sätt för mig, och jag kan vara det på ett dåligt med. Det gäller ju att hitta balansen.
skrivenFör vi är konstiga vi människor;)