... och handling.
Nu ska ni få ett erkännande av mig... något som hände mig i fredags när jag skulle iväg och hämta min dotter.
Det var bråttom, bråttom... jag backar ut från parkeringen och tutchar emot bilen som står parkerad sidan om... faaaaan... hoppar ut och kollar lite snabbt... och ser ett streck på den andra bilen fast det är mörkt och regnar... gnuggar lite med min jacka mot det... får panik... kastar mig in i min bil... å kör därifrån.
Och som det sätter igång i mitt huvud... vilka känslor som det föder... jag blir arg, stressad, pulsen ökar och mitt liv är helt plötsligt skitjobbigt... alla rödljusen lyser rött... folk omkring mig kör som krattor... och min irritation bara växer hela tiden... världen runt mig har genomgått en fruktansvärd förvandling... består helt plötsligt av massa idioter.
Detta går väldigt snabbt... och mina försvarsmekanismer går på högvarv... och det är minst sagt faccinerande att se hur jag börjar rättfärdiga mitt beteende... jag skyller på att min vanliga parkering var upptagen och att det egentligen är den jävla idioten som ställt sin bil där som är orsaken till allt... å min girighet viskar i mitt öra att det här minsann kommer att kosta mig en förmögenhet om sanningen kommer fram... ja jag hittar snabbt på tusen anledningar till att hålla detta hemligt.
Men va fan... det funkar ju inte... ångesten jag kan känna när jag nu sitter här och funderar på vad som egentligen hände tar över... fan fan fan... det var mitt fel... ingen annans.
Så jag går till handling... ringer min sponsor... säger som det är... tar ett beslut om att ta mitt ansvar... det är trots allt ett världsligt problem... och även om det kommer att kosta mig lite stålar så är det värt det... för jag kan inte bli fri om jag inte tar mitt ansvar...
... jag har ställt till med mycket skit i mina dar... som jag velat lägga locket på... men det funkar inte längre.
Det kan tyckas vara en skitgrej men i mitt huvud växer det och blir till slut snudd på ohanterligt och så vill jag inte ha det... jag ska gå emot min skamkänsla och stå för vad jag gjort även om det inte känns så trevligt just nu... för jag är övertygad om att det kommer att kännas väldigt bra efteråt... å att de flesta idioter runt omkring mig kommer att försvinna som ett resultat av den handlingen...
... det är jag helt säker på... för nu har jag tänkt... och tagit ett beslut... som jag kan gå till handling på...
Kommentarer :
#2:
naken Snigel
och eftersom jag är som jag är måste jag även få sanningen om jag ger den....Annars kan jag inte ta emot och gå vidare.
Men jag är ju konstig har jag förstått.
#4:
peter
Ja sanningen kommer att göra oss fria har ju många kloka människor sagt... och det tror jag på... att sedan min sanning är i ständig förändring är väl inget annat än personlig utveckling hoppas jag L.
Mina försvarsmekanismer har helt klart hållit mig vid liv många gånger... men i detta fallet så kan de istället vara direkt förödande för mig... det är som du säger jag måste vara vaken för att se när de hjälper eller skadar mig.
Om du frågar mig så tycker jag inte att du är vidare konstig... vågar kanske vara lite mer mänsklig än många kanske men det är ju inget konstigt i det L.
(((kram)))
peter
#5:
naken Snigel
Det enda som räknas är att man är ärlig inte bara mot sig själv, utan att man är ärlig i varje ögonblick man säger att man är det.....Annars betyder ärlighet platt och intet.
Ärlighet är en färskvara med ca 1 sek livslängd, men som kan späs, blandas osv. allför lättvindligt i mitt huvud, men helt ok i andras.
#6:
naken Snigel
*edit
Jag menade att folk allför lättvindligt förhandlar bort sanningen lite för lätt, för ändamålen helgar medlen. Och det är här jag reagerar;)
#7:
peter
Jag försöker vara ärlig efter bästa förmåga... ibland så går det bra andra dagar mindre bra... men det är iallafall inte som förr då jag lurade skjortan av mig själv varje dag... å trodde att jag var ärlig hela tiden... sanningen kunde jag inte se för jag levde i en lögn... som var min sanning då.
(((kram)))
peter
Försvarsmekanismer är inte av ondo, dom gör bara ont så länge men inte förstår dom.....mina är även mina vänner som gör att jag klarar av situtionen just då. Men jag vet också när dom är mina fiender, vilket dom är lika ofta, men jag känner mig själv och vet varför. Och jag vet vad som krävs för att göra mig sams med den. Sanningen.
skriven