...det var min första resa till Indien... äntligen kom jag ju då dit... och det var flippat... när jag steg av planet så var det som att komma hem... direkt... det var min absolut första känsla och den var väldigt stark... det kändes som om jag kom hem... jag var trygg i samma ögonblick som jag satte min fot på Indisk mark... kan inte förklara det på ett bättre sätt...
... konstigt egentligen... men ändå helt självklart på något oförklarligt vis.
I Indien som är fyllt av lukter, smaker, ljud och synintryck i en salig blandning fanns det ett sällsamt lugn i ett mycket välorganiserat kaos... en respekt för det mänskliga som jag aldrig tidigare stött på... dessa leende varma kärleksfulla och helt underbart mänskliga människor som jag fullständigt älskade att möta... jag förstod omedelbart att de hade mycket att lära mig... det räckte med att se på deras
... elledningar...
... för att fatta att detta var ett folk som levde i lösningen istället för problemet... och eftersom vi som åkte dit är medlemmar i en organisation som finns över hela världen så startade vi upp vår resa med att leta upp...
ett möte...
... och där träffar man ju folk som ställer upp... redan andra dagen i Indien så bodde vi gratis i ett eget hus mitt ute i ingenstans... som vi fick låna av en Indier så länge vi ville... där stannade vi i några dagar och hann med att föreläsa på engelska på ett behandlingshem han drev... mycket intressant *L*... bara att vänta på...
...bussen var ett litet äventyr.
Hur som helst så tog vi oss vidare till en liten strand som vi hittade en dag när vi var ute och körde omkring på våra mopeder... vi tänkte stanna där i några dagar men kom faktiskt inte därifrån... det var så lungt och skönt där... jag gick upp tidigt varje morgon och gick genom den lilla byn fram till mitt...
... yogaställe...
Efter ett yogapass och en sittning hos Gurun så kunde jag lägga mig på stranden... och de tre första dagarna så grät jag... jag var så lycklig att jag vågade känna på en djup sorg i mig... det bara kom... och det var så jävla skönt... jag var ju så trygg... det som hände när jag kom "hem" till Indien var samtidigt att jag fick träffa mig själv... att jag "kom hem" i mig själv också...
... jag har egentligen hur mycket som helst att berätta från denna resa... ta bara detta med Gurugrejen... de galna ryssarna som låg framför hans fötter... eller festen vi hade på stranden för att fira Osho... eller snacken med den äldre mannen när vi stannade till utanför internethaket... underbara samtal om livet... promenaderna på väg till min yoga tidigt på morgnarna i soluppgången genom den sovande lilla byn... eller att låta mina Indiska vänner ta mig på en shoppingtur...
... och handla guldsmycken i en liten by...
... käka på deras lokala hak... obetalbart... den ljuvliga maten... leendena... kärleken... bara det vänliga tutandet (i sverige så betyder tuta "flytta på dig" och är en ganska arg handling... i Indien så betyder tuta "se upp akta dig här kommer jag" och är en glad handling)... ja jag har massor av minnen från denna för mig viktiga resa.
Det tog mig tre månader efter jag kom hem innan jag slog på TV:n... jag var bara lycklig... behövde ingen yttre stimulans... det var skönt att bara vara... peter... det räckte... ett tag... sen anpassades jag långsamt tillbaks till den yttre verkligheten igen... men någonstans inom mig vet jag idag att jag har ett lugn... att jag kan vara trygg i mig själv...
Jag kan bara säga "Jag förstår". Tror nog även Henrik, och alla som rest i dessa länder upplevt detsamma. Det ÄR magiskt när kärleken blir rådande. Pengar har igentligen inget värde där, på ett sätt. Man är så beroende av varandra att det blir självklart att dela på det som finns. Något jag saknar massor här i vårt land:)
skriven