PETERS BLOGG

... gillar jag.

Jag vill väl inte direkt erkänna det men visst är jag svag för bekräftelse... vem är inte det?

Ja jag vill nog t.o.m. påstå att bekräftelse är ett livsviktigt behov som vi människor har naturligt från det vi föds... vi är ett flockdjur och behöver känna att vi betyder något för flocken... att det finns något i oss som söker denna tillhörighet och att vi behöver få bevis på att vi är behövda och en del av något som är större än oss själva... det lilla barnet finner trygghet i att få bekräftelse i att bli omhändertaget.

Undrar lite i vilken ålder det naturliga behovet inte anses som så fint längre?

För visst är det så... att det kan användas i nedlåtande ton... bekräftelsetorsk låter inte så positivt... och rätt ofta så talar jag och mina vänner om bekräftelse i en ganska negativ ton... som något man bör växa ifrån... varför det?

Visst kan jag se risker i att hela tiden söka bekräftelse utifrån av rädsla att inte duga... men är det egenligen själva bekräftelsebehovet som är fel... eller kan det vara ett uttryck för att vi lider brist på något annat... som t.ex. trygghet att vi är en del av någonting som är större än oss själva... kanske själva flocken... eftersom vi nu är ett flockdjur.

Jag börjar så smått lära mig att ta emot bekräftelse... det verkar som det blir allt lättare ju mer min självkänsla ökar... ju mer jag kan bekräfta mig själv genom att göra bra handlingar och våga tro på mig själv... så ökar min förmåga till att ta emot bekräftelse... det är egentligen ganska enkelt... jag behöver bara säga... tack.

... men jag är fortfarande lite rädd för den... bekräftelsen... för det är lätt för mig att bara vilja ha mer... och mer... och mer... å då kan bekräftelsen få mig att glömma bort att den viktigaste bekräftelsen för mig... faktiskt är den som jag ger bort...