PETERS BLOGG

... kan kännas fruktansvärt... eller helt jävla underbart.

Ja att detta lilla ord... ensam... kan kännas som att det betyder två helt olika saker för mig.
Det finns känslor som jag är livrädd för i detta ord... känslor av övergivenhet och nattsvart sorg... ett i det närmaste förlamande tillstånd som får mig att krympa ihop i fosterställning.

Å den totala motsattsen... som jag känner nu... lugnet och tryggheten i mig själv... glädjen över att bara få umgås med mig själv en stund... ensam... men ändå i kontakt med livet... en av allt på nåt sätt... en helt ljuvlig känsla av samhörighet.

Idag har jag lite tid att ladda mina batterier för den kommande veckan... sitter här hemma vid köksbordet i min morgonrock... knapprar lite över datorns tangenter... slänger en blick ut genom mitt köksfönster... förvånad ser jag en orre... eller om det heter tjäder... knalla omkring i min trädgård... jag lägger märke till de tjocka benen... å hur totalt orädd den är... nästan så att jag blir rädd för den för den är fan stor... woow... respekten jag kan känna för att få uppleva detta.


Denna fågel är just nu på besök i min trädgård.

Den ser också lite ensam ut... men det verkar som om den väntar på någon... huvudet guppar upp och ner när den lugnt knallar omkring i min trädgård... oj nu händer det något... en katt kommer smygande... men den håller sig på behörigt avstånd... det här är ingen småfågel... respekt.

Ja denna ensamheten som jag känner nu får mig att se och ta del av vad som finns omkring mig... den andra ensamheten som jag kan känna av lite då och då är dess totala motsatts... den får mig att isolera mig och stänga in mig i mitt inre och jag ser inte vad som finns runt omkring mig... jag är istället livrädd för omgivningen och uppfattar den som ett hot.

Nä... nu ska jag fixa mina 15 minuter städning för att sen slänga mig i min soffa... se en film och njuta av mitt eget sällskap...